För att möta invasionsarmén uppbådade ryssarna följande styrkor:
Det högsta befälet över de ryska arméerna vilade hos tsar Alexander I.
1. västliga armén under befäl av generalen av infanteriet Michail Andreas Barclay de Tolly. Fursten som var av skotsk härstammning föddes 27 december 1761 i Kurland-Semgallen. Trots sitt skotska ursprung var han tysktalande och inträdde i den ryska armén vid tidig ålder redan 1767 vid det Pskovska karabinjärregementet. Utmärkte sig i krig mot turkar, svenskar och polacker. 1794 var han överstelöjtnant och chef för Estländska jägarkåren, 1799 befordrad till generalmajor. Deltog i 1806års kampanj mot Napoleon och för sin insats i slaget vid Eylau 7 februari 1806 befordrad till generallöjtnant. 1808 återvände han till armén efter en tids konvalecens och tog befäl över trupperna i finska kriget. 1809 ledde han sina trupper över den frusna Bottenviken och intog Umeå. För denna bedrift befordrades Barclay de Tolly till full general och gjordes till generalguvernör över Finland. 1810 utsågs han till krigsminister en post han höll tills 1813. Anses vara arkitekten bakom taktiken med den brända jorden som mötte Napoleons trupper efter inmarschen. Hans "utländska" bakgrund ledde dock till att han baktalades och efter förlusten av Smolensk tvingades Alexander I av opinionen inom officerskåren och bladn de civila att ersätta honom som högste befälhavare med Kutuzov. Barclay de Tolly behöll dock befälet över 1. västliga armén och förde befäl över högerflanken under slaget vid Borodino 7 september 1812. Han övertalade också Kutuzov att ge upp det obefästa Moskva. Sjukdom tvingade honom dock att lämna armén strax efter detta.
Porträtt av Barclay de Tolly i militärgalleriet, Vinterpalatset St Petersburg.
Sedan Napoleon drivits från Ryssland vände opinionen och Barclay de Tolly sågs nu som en hjälte och hans ära återställdes. Han återvände också till armén och striderna i Tyskland. Sedan Kutuzov avlidit blev Barclay de Tolly åter överbefälhavare. Hans skickliga befäl över den allierade centern i slaget vid Leipzig 16-19 oktober 1813 medförde att han av tsaren upphöjdes i grevligt stånd. Deltog i invasionen av Frankrike 1814 och förde befäl över de allierade trupper som intog Paris, efter vilket han erhöll marskalkstaven. 1815 förde han befäl över de ryska trupper som efter Napoleons förlust vid Waterloo besatte Frankrike. Vilket medförde att Barclay de Tolly upphöjdes i furstlig värdighet. Hälsoproblem medförde att han snart därefter lämnade armén och drog sig tillbaka till sitt gods Beckhof (Jõgeveste) i södra Estland. På väg däerifrån till Tysland för att kurera sig avled fursten i Insterburg 26 maj (14 maj äldre stilen) 1818.
Med:
1. infanterikåren (chef generallöjtnant greve Peter Wittgenstein)
5. infanteridivisionen (chef generalmajor Gregor von Berg).
14. infanteridivisionen (chef generalmajor Ivan Sazonov).
2. infanterikåren (chef generallöjtnant Karl Gustav von Baggehufvud).
4. infanteridivisionen (chef generalmajor hertig Eugen von Württemberg).
17. infanteridivisionen (chef generalmajor Zakhar Olsufiev).
3. infanterikåren (chef generallöjtnant Nikolaj Tuchkov.)
1. grenadjärdivisionen (chef generalmajor greve Pavel Stroganov, ja det är honom som maträtten "Biff Stroganov" är uppkallad efter).
3. infanteridivisionen (chef generalmajor Pjotr Konovnitsin).
4. infanterikåren (chef genarallöjtnant greve Pavel Shuvalov).
11. infanteridivisionen (chef generalmajor Nikolaj Bakhmetiev).
23. infanteridivisionen (chef generalmajor Alexej Bakhmetiev).
5. gardesreservinfanterikåren (chef storhertig Konstantin Pavlovitij av Ryssland)
Gardesinfanteridivisionen (chef generalmajor Alexej Jermolov)
1. kombinerade grenadjärdivsionen (chef ?).
1. kyrassiärdivisionen (chef generalmajor Nikolaj Desperadovitj)
6. infanterikåren (chef generalen av infanteriet Dimitrij Dokhturov).
7. infanteridivisionen (generallöjtnant Pjotr Kaptsevitj).
24. infanteridivisionen (generalmajor Pjotr Likhachyov).
1. reservkavallerikåren (chef generaladjutant Fjodor Uvarov).
2. reservkavallerikåren (chef generaladjutant baron Fjodor Korf).
3. reservkavallerikåren (chef generalmajor greve Pjotr von der Phalen).
Flygande kosackkåren (chef generalen av kavalleriet greve Matvej Platov).
2. västliga armén under befäl av generalen av infanteriet furst Pjotr Bagration.
7. infanterikåren (chef generallöjtnant Nikolaj Raevsky)
8. infanterikåren (chef generallöjtnant Nikolaj Borozdin)
4. reservkavallerikåren (generalmajor greve Karl Sivers).
Generalmajor Nikolaj Ilovaisky V:s kosackdetachment.
3. reservobservationsarmén under befäl av generalen av kavalleriet Alexander Tomasov.
Generalen av infanteriet Sergej Kamenskis kår.
Generallöjtnant Jevgeni Markovs kår.
Generallöjtnant baron Fabian Gottlieb von Osten-Sackens kår. von Osten-Sacken hade en framgångsrik karriär och befordrades till general av infanteriet och upphöjdes 1821 i grevligt stånd. Efter Barclay de Tollys död förde han befäl över 1. ryska armén och var 1814 allierad generalguvernör över Paris. 1826 befordrad till generalfältmarskalk. Under rysk-polska kriget 1830-31 (Novemberupproret) var von Osten-Sacken militärguvernör över Kiev, Podolien och Volhynien. För sitt resoluta handalade belönades han med att upphöjas i furstlig värdighet. GFM furst Fabian Gottlieb von Osten-Sacken avled i september 1837.
Generalmajor greve Charles de Lamberts kavallerikår. Greven var en fransk rojalist som var i rysk tjänst.
Donauarmén under befäl av amiral [sic!] Pavel Tjitjagov (1767-1849). Anklagad för att ha låtit Napoleon undkomma vid Beresina avskedades han. 1813 tog han sig till Frankrike för att aldrig återkomma till Ryssland. Blev brittisk medborgare men framlevde huvuddelen av sina återstående dagar i Frankrike och Italien. Amiralen dog i Paris 1849.
1. kåren (chef generalen av kavalleriet greve Andrault de Langeron). Greven var en fransk rojalist som 1790 gick i rysk tjänst som överste för Sibiriska grenadjärregementet. Före 1812 utmärkte han sig i strid mot svenskar och turkar. Efter napoleonkrigen tjänstgjorde han bl.a. som militärguvernör över Kherson och Odessa. Återkallad till fanorna under rysk-turkiska kriget 1828-29, avled han i en koleraepedemi 1831.
2. kåren (chef generallöjtnant greve Pjotr Essen).
3. kåren (chef generallöjtnant Alexander Voinov).
4. kåren (chef generallöjtnant Andreas Burchard Friedrich von Saß i rysk språkskrud Andrej Pavlovitij Zass).
Arméreserven (chef generallöjtnant Ivan Sabanjev).
Utöver dessa styrkor fanns ett antal separata kårer och detachment, enligt följande:
Rigas kår, chef generallöjtnant Magnus Gustav (Ivan) von Essen.
Finlands kår, chef generallöjtnant Fabian Steinheil vilken även var generalguvernör över Finland 1810-13 och 1814-24. Under 1813 förde han befäl över arméerna i Kurland och Livland. Hans efterträdare som generalguvernör var greve Gustaf Maurtiz Armfeldt, hade dock bräcklig hälsa och Steinheil återtog posten som generalguvernör under 1814. Steinheil var tydligen väl ansedd av den finska befolkningen och upphöjdes 1812 i grevlig värdighet. Efter sin tid som generalguvernör kvarstannade han i Finland och dog i Helsingfors 1831.
1. reservkåren, chef generaladjutant baron Jegor Meller-Zakomelskij.
2. reservkåren, chef generallöjtnant Fjodor Ertel.
Bobrujskdetachmentet, chef generalmajor Gavril Ignatijev.
Smolenskreservkåren, chef generaladjutant friherre Ferdinand von Wintzigerode. Född i Thüringen 1770 tjänstgjorde han i flera arméer och inträdde i den ryska armén omkring år 1800. Ingick 19 september 1801 äktenskap med den polska grevinnan Hélène Rostworowska (1783-1829). I äktenskapet föddes en son. Under striderna i Moskva 1812 tillfångatogs Wintzigerode av fransmännen. Fritogs senare ock stred i slaget vid Lützen (eller Großgörschen) 2 maj 1813. Befodrad till general av kavalleriet deltog han i "folkslaktningen" slaget vid Leipzig 16-19 oktober 1813. Därefter följde han armén in i norra Holland och lämnade där den ryska armén och anslöt till den preussiska. Med denna stred han under Waterlookampanjen 1815. Avled i Wiesbaden 16 juni 1818. Han förekommer som en av personerna i Tolstojs bok "Krig och fred".
Kalugareservkåren, chef generalen av infanteriet greve Mikhail Miloradovic. General Miloradovic föddes 1771 i St. Petersburg och var av serbiskt ursprung. Inträdde i ryska armén i slutet av rysk-svenska kriget 1788-90. Stred under Suvorov i Italienska och schweiziska kampanjerna 1799. Under de fortsätta stridena under Napoleonkrigen utmärkte han sig i slaget vid Amstetten 5 november 1805, intagandet av Bukarest under rysk-turkiska kriget 1806-12, slaget vid Borodino 7 september 1812, slaget vid Tarutino 18 oktober 1812 och slaget vid Vjasma 3 november 1812. Förde befäl över reserverna i slaget vid Kulm 29-30 augusti 1813, slaget vid Leipzig 16-19 oktober 1813 och i slaget om Paris 30-31 mars 1814. 1818 utsedd till generalguvernör över St. Petersburg en post för vilken han kanske inte var helt lämpad. Som generalguvernör kom Miloradovic snart in i den politiska hetluften när Alexander I avled 1825. Generalen hindrade först att arvingen Nikolaj (I) uppsteg på tronen och var under tiden 9-25 december Rysslands de facto styresman. Sedan tronföljdsfrågan lösts erkände han dock Nikolaj I som rikets regent. Därpå exploderade dekabristupprorer i Miloradovics knä, och fast än han hade fått uppgifter om att något var på gång gjorde han inget förrän upprorsmakarna tog över Senatstorget den 26 decemeber 1825. Dagen efter redan själv in bland de upproriska trupperna och försökte tala dem till rätta. Detta misslyckades och i stället sköts och knivhöggs generalen till döds av Pjotr Kakhovskij och Jevgenij Obolenskij.
Kakhovskij som var officer och som även dödade sin regementschef överste Sturler (denne hade precis som Miloradovic försökt tala trupperna till rätta), dömdes senare till döden och hängdes på Peter-Paulsfästningen 25 juli 1826.
27. infanteridivisionen, chef generalmajor Dimitrij Neverovskij.
Serbiska detachmentet, chef generalmajor Nikolaj Liders.
av Ördög 25 jun 2012 17:26
