http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/slav ... -1.1118565Den arabiska slavhandeln är inte lika välkänd som slavhandeln över Atlanten – trots att den var av samma omfattning. Men den har lämnat ett outplånligt avtryck efter sig. Slaveriet kan tydligt spåras i människornas DNA.
I flera studier som har gjorts de senaste åren framgår det tydligt att folken i Mellanöstern bär på en ansenlig mängd genvarianter som har sitt ursprung i Afrika söder om Sahara.
I en ny studie som publiceras i den vetenskapliga tidskriften BMC Evolutionary Biology har även arvsmassan hos människor från Nordafrika, i första hand Marocko, analyserats.
Forskarna, som är verksamma i Marocko, Portugal och Storbritannien, konstaterar att vissa grupper av genvarianter, så kallade haplogrupper, som är typiska för befolkningarna i det svarta Afrika bärs av en ansenlig del, 20 till 40 procent, av människorna i Nordafrika.
På Arabiska halvön och i Mellanöstern är frekvensen något lägre, 20 till 30 procent, men ändå i högsta grad påtaglig.
Analysen visar också att haplogrupperna överfördes relativt nyligen, historiskt sett. De är med andra ord inte rester av folkvandringar långt tillbaka i tiden.
Den enda rimliga förklaringen, enligt forskarna, är att dessa gener – som är lätta att spåra eftersom de karaktäriseras av ett antal unika mutationer – härrör från slaveriets tid.
Den arabiska slavhandeln är tämligen bortglömd jämfört med den europeiska. Men enligt de mest grundliga uppskattningarna, av historiker som Paul Lovejoy och Ronald Segal, var den nästan exakt lika stor, räknat i antal människoliv.
Cirka 14 miljoner svarta afrikaner fördes över Atlanten till plantagerna i Syd- och Nordamerika. Lika många rövades bort och fördes norrut med kamelkaravaner över Sahara, och med båt över Röda havet och Indiska oceanen till slutdestinationerna i arabvärlden och det väldiga område som skulle komma att ingå i det osmanska imperiet.
Handeln tog fart omkring år 650 i samband med islams segertåg i Nordafrika, och fortsatte sedan ända fram till 1800-talets slut. Den var med andra ord mycket mer utsträckt i tiden än den transatlantiska handeln som bara pågick under knappt 400 år.
Den skilde sig också åt på andra sätt. Slavhandeln över Atlanten handlade i stort sett bara om en enda sak: att skaffa arbetskraft till plantagerna i Nord- och Sydamerika.
I arabvärlden däremot användes slavarna på många olika sätt. De fick ofta utföra hårt kroppsarbete och det var svarta afrikaner som dikade ut träsken runt Eufrat och Tigris. Ibland fick de tjäna som eunucker eller till och med som soldater.
Men framför allt var man ut efter kvinnor som kunde arbeta i hemmen – eller användas som konkubiner. Det ledde till att dubbelt så många kvinnor som män fördes bort med slavkaravanerna. På slavskeppen över Atlanten var förhållandet det omvända.
I slutändan fick detta en högst påtaglig effekt. På det västra halvklotet förblev slavarna en åtskild folkgrupp under mycket lång tid. Den blandades bara långsamt upp med de vita eller indianerna – eller inte alls. Förhållandet kvarstod i hög grad även efter slaveriets avskaffande, framför allt i USA.
I Nordafrika och Mellanöstern däremot, skedde en ständig uppblandning mellan slavar och slavägare eftersom merparten av slavarna var kvinnor som utnyttjades sexuellt. Därför är det i dag svårt att se några markanta spår efter slavhandeln i dagens Marocko, Egypten och Saudiarabien – trots att några av länderna på Arabiska halvön förbjöd slaveri så sent som 1962–63, och Oman först 1970.
Fast i människornas DNA lever historien vidare. Slavarna lämnade efter sig ett genetiskt avtryck som bär vittnesmål om alla de människor som för inte så länge sedan fördes bort från sina hemländer med våld.
/Marcus
