Tilltalssätt

[a81]

Kan det vara så att duande var mycket mera utbrett bland "vanligt folk" redan innan "dureformen", och att det var därför som övergången till att säga du gick så fort?

Är det någon som vet hur t ex två arbetare/hantverkare/bönder tilltalade varandra för 50 eller 100 år sedan? I tredje person (vill han ha... eller vill Olsson ha...), i du-form (vill du ha...), eller på något annat sätt? Jag har svårt att tänka mig att man använde titel, ni, herrn, bror, eller dylikt. Däremot lär man väl ha titulerat sådana kyrkoherden, ingenjören, landsfiskalen, etc?

[Rally]

Mycket intressant får jag lov att säga.

Jag undrar, hur pass arkaiskt och stelt det engelska språket i verkligheten var under 1800-talet. Kan det inte tänkas att svenskan var lika stel?

[Markus Holst]

Utan att veta säkert vågar jag säga att bönder som vuxit upp tillsammans och gått i skolan ihop med mera, nog fortsatte att "spontandua" varandra. Samma sak så duadens det nog rätt vanligt på arbetargolvet och andra arbetsplatser. Dock var ju rangordningen striktare förr än nu varför det nog var många i vänkretsen som inte duades. Det duades knappast över generetaionsgränser, dvs. man duade inte äldre generationer.

[a81]

Det duades knappast över generetaionsgränser, dvs. man duade inte äldre generationer.

Men nitilltal lär väl inte heller ha varit så vanligt på landet och så. En yngre person lär väl ha sagt exempelvis "vill Nilsson ha...", "vill kyrkoherden ha...", etc. Frågan är hur allmogen tilltalande varandra längre tillbaka, dvs när de flesta hade enbart patronymikon. Sade man kanske "vill han ha..." eller "vill Olof ha..."? Inom familjen lär man väl ha tilltalat varandra "vill mor ha...", osv. Tittar man på det där rättegångsprotokollet från 1839, så verkar dutilltal vara vanligt.

[Donkeyman]

Man sade inte du till varandra förrän man formellt "lagt bort titlarna". Vilket skulle ske efter en viss speciell procedur. Det var normalt sett alltid den som var äldst eller hade högst rang som föreslog titelbortläggning.

Ett bra exempel är när jag i mitten på 1970-talet var 1:e maskinist i Transatlantics "Vingaren". Maskinchefen var en äldre man som då var runt 70 år gammal. När vi tilltalade varandra använde vi omväxlande titlar, ni eller efternamn. Men efter två månader tillsammans blev jag plötsligt inviterad upp till chiefhytten på en drink. Så tog vi den tillsammans varefter chiefen slog upp en till, såg på mig och sade: "Vi får väl spotta varandra i ansiktet".... Så sträckte han fram handen och sade "Erik". Så skakade vi hand och jag svarade "Thure". Sedan satt vi och tog drinkar i flera timmar och var därefter mycket goda vänner.....

[Rally]

JAg vet inte om det är av intresse, eller ens hur man ska tolka det. Men titta längst ner till höger, strax ovanför den stora artikeln, på sidan

http://runeberg.org/img/sundtidn/1888/0231.3.png

[Göstring]

Det kan ju vara sant, trots att det är Fryxell .
Situationen här är konspiratorisk, kanske man använde "du" vid sådana tillfällen.

Fryxell, Bidrag till Sveriges historia efter 1772 1882
Uppgifter från Gustaf den IV Adolfs regering

Anekdoter från Riksdagen 1800.

Gustaf Adolf önskade år 1800 att sjelf bestämma, när nästa riksdag skulle sammanträda, men borgerskapet yrkade enträget, att den borde hållas hvart tredje år. Oppositionen anfördes af Hjort, Borgmästare i Strömstad, en lång, vacker qvick, vältalig man. Lagman Lalér, då anstäld vid borgareståndets kansli(1), åtog sig att beveka Hjort till eftergift. Lalér sade: Hvarför skriker och väsnas du så, käre Hjort? icke lära Strömstads-boarna hålla dig räkning eller kunna belöna dig för att du så exponerar dig. Hjelp kungen, och jag är auktoriserad att lofva dig 3,000 Rdr. och en god syssla till på köpet! "Topp bror!" sade Hjort strax, och de räckte hvarandra händerna, och ståndets talman bekräftade löftet. Kort derefter, då saken förekom i ståndet, vände sig allas ögon till Hjort, att han skulle tala för oppositionen. Han uppstod då och sade att han, vid närmare besinnande, funnit sig böra bifalla det kungliga förslaget; ty K. Maj:t kunde bättre än någon annan
inse rikets behof, hvarför han (Hjort), öfverlemnade sig och riket i konungens faderliga omsorg. Oppositionen blef härvid förbryllad. Ingen var beredd på att tala. Saken gick igenom(1). Hjort fick penningarna och några år derefter en domsaga i Wermland(2).
________
(1) Henrik Lalér, sekreterare i bondeståndets kanslidirektion vid 1800 års riksdag. Se Statskalendern.





(Berättadt 1823 af Lagman Lalér).

[a81]

Framgår det om de Hjort och Lalér kände varandra? Om de inte gjorde det, hade de då inte använt titlar? Förekom tilltal som "lagmannen" och "borgmästar'n" år 1800 eller är det ett senare tilltalssätt?

Frågan är hur det skulle ha låtit om man hade haft en liknande diskussion mellan två ledamöter ur bondeståndet, det vill säga om de inte känt varandra. De skulle väl knappast ha titulerat varandra "hemmansägaren"? Tilltal med efternamn är väl heller inte troligt, eftersom de flesta bönder bara hade patronymikon. Jag skulle gissa att de använt "han" eller "du", men det känns väldigt osäkert. Är det någon som vet?

[Göstring]

Framgår det om de Hjort och Lalér kände varandra?

Citatet är fullständigt. Det står inte mer om händelsen.

I övrigt trodde att det artiga Ni-tilltalet var infördes efter en kampanj under sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal, men i denna till tyska översatta svenska grammatik står följande:

http://books.google.com/books?id=miEoAA ... ry_r&cad=0

Schwedische Grammatik nach dem Sprachgebrauch unserer Zeiten

Av Abraham Magni
Magnusson Sahlstedt
, Kungl. Svenska
vetenskapsakademien
översatt av Johann
Lorenz Bagge
Publicerad
18055Illustrerad av 1796
F. Bohn und comp.


Sid. 53

Anmerk. Aus Höflichkeit redet man keinen mit Du an, sondern bedient sich in der Stelle die secunda Persona Pluralis J, wie die Franzosen das Vous in ihrer Sprache. Da aber dies hell knirrende J unangenehm ins Gehör fällt, und einen gleichen Laut mit der Praeposition I, (in) in, hat, so hat man angefangen Ni zu sagen, welches auch so wohl im täglichen Reden als im Schreiben von angesehenen Personen angenommen und bestätigt worden. Solchergestalt sagt man, wenn man mit einer einzigen Person redet, z. E. Ni älskar, ihr liebet; Ni hörer, ihr höret; Ni märker, ihr bemerkt; Ni tager, ihr nehmet; &c. Wenn man hingegen zu mehreren Personen redet, muss man sich nach der Declination richten, und das J der secunda Persona Pluralis gebrauchen, J älsken, J hören, J märken, Jtagen, u. s. w.

I exemplen i boken förekommer "Du", så antagligen användes det, även om man inte "borde".

Tydligen övergick man från "I" till "Ni" under sent 1700-tal. Det ökända bruket av titlar kanske uppstod under 1800-talet?
Att märka är också att artigt "Ni" följs av verb i singularis.

[a81]

Frågan är varför man jämför svenskans "I/Ni" med tyskans "ihr". Det är ju, i alla fall i dag, ett mera informellt sätt att tilltala flera personer (som man en och en säger du till), det vill säga ungefär som vi använder "ni" i dag i svenskan. "Ni" till en person (även till flera personer) i tyskan är ju "Sie". Är det någon som kan förklara det?

[Anders Nyman]

Jag kommer ihåg från min barndom en äldre moster till min Morfar, hon var född på 1890-talet, hon var väldigt noga just med hur man tilltalade en okänd person, med just "Ni" eller "Herr" och dessa lite mera högtidliga fraserna.. Tilltalsfraserna som "Du" eller "Hej" tillexempell använde hon bara i den närmaste kretsen av släktingar.

[SolitaryMan]

Sen finns förstås också historien om hur kronprinsen (den blivande Oscar II) kom till Dalarna och frågade hur det egentligen var med duandet i landskapet. Jodå, svarade en bonde, vi säger du till alla utom dig och far din.

[Anders Nyman]

Sen finns förstås också historien om hur kronprinsen (den blivande Oscar II) kom till Dalarna och frågade hur det egentligen var med duandet i landskapet. Jodå, svarade en bonde, vi säger du till alla utom dig och far din.

Troligen är denna historia sann,, för även jag har hört den berättas för mej av någon äldre släkting.

[Angus]

Mycket intressant tråd. Just detta har jag funderat på under senaste tiden, då jag vid större middagar, konferenser och andra mer formella sociala sammankomster snubblat mig fram med Herr/Fru/Fröken (Señor, Señora, Señorita) likväl som yrkestitlar (Ingeniero, Licenciado m m ). Ett roligt traverklamp skedde under en middag hos en vän vars far är officer - "comandante" är inte att föredra till en kapten i en reguljär latinamerikansk armé...

Ringde för ett tag sedan en professor vid Lunds universitet, och kände jag mig nästan otrevlig när jag tilltalade honom med "du"! Helt klart en stark omställning.

En fråga: Vad kallades anställda vid statsförvaltningarna innan reformen? D v s, de som inte var jurister eller ekonomer.


//EMS

[a81]

En fråga: Vad kallades anställda vid statsförvaltningarna innan reformen? D v s, de som inte var jurister eller ekonomer.

Var det inte vanligt med titlar som byrådirektör, byråingenjör, etc?