Favorit Marskalk?

Panzerschreck · Inlägg av **Panzerschreck** » 21 juli 2005, 13:32

Jag satt och undra vilka som är Napoleons "favoritmarskalker" , jag tror att Davout, Murat, Soult och Berthier är allmänhetens favoriter, så vad har ni får nån?

Jag själv läser alltid lite nogrannare när det står nått om Michel Ney, inte speciellt intelligent eller taktisk, men en sjutusans ledare och
Le Brave des Braves.

Sen torde väl Järnmarskalken komma!

Mvh John

Hohenzollern · Inlägg av **Hohenzollern** » 1 augusti 2005, 11:02

Joachim Murat är väl cool. Svag för färgglada uniformer.

Panzerschreck · Inlägg av **Panzerschreck** » 1 augusti 2005, 11:07

hehe, visst är han det! Men det var inte riktigt han jag trodde du skulle svara

Hohenzollern · Inlägg av **Hohenzollern** » 1 augusti 2005, 19:08

Man kan ju ha fler än en? =) Davout var ju flintskallig =D

Panzerschreck · Inlägg av **Panzerschreck** » 1 augusti 2005, 19:26

Louis Davout skrev:Man kan ju ha fler än en? =) Davout var ju flintskallig =D

haha aa såklart, och det blev Ney också! 8)

Google · Inlägg av **Google** » 7 augusti 2005, 19:14

Jag måste säga att jag tycker Laurent Gouvion Saint-Cyr är väldigt intressant. Denna estetiske och intellektuelle man testade i unga år skådespelaryrket, och utbildade sig till målare, men fann den militära banan dessto mer lockande. Divisionsgeneral blev han 1794, och under kejsardömet tilldelades han mest självständiga kommenderingar på sekundära fronter. Efter segern vid Polotsk 1812 befodrades han till marskalk. Hans insatser under försvaret av Dresden 1813 var utmärkta.

Saint-Cyr var känd som en rätt kall, introvert och tillbakdragen person (han hade smeknamnet "Ugglan) och visst var han okarismatisk (men det var Davout med), och som ledare av män i strid gjorde han sig inget vidare, men som taktiker var han mycket bra, beräknande och analytisk (även om han gärna kunde ha varit lite mer spontan och mindre analytisk ibland). Han var även en mycket kompetent administratör. Efter Napoleons slutgiltiga fall tilldelades han posten som krigsminister, och som sådan införde han många viktiga reformer inom den franska krigsmakten. Tillsammans med Massena, Davout, Suchet (samt kanske också Macdonald, Lannes och Soult) räknas han som en av de rätt få medlemmarna av marsaljatet som var kapabla till att operera självständigt med större styrkor.

En annan underskattad (eller i alla fall ofta bortglömd) marskalk var Louis-Gabriel Suchet. Under kampanjerna i Italien 1799-1800 visade han tydligt att han hade talang att föra självständigt befäl, och han deltog som divisionsgeneral i några av Napoleons finaste segrar, så som de vid Austerlitz och Jena, där han spelade en viktig men undanskymd roll. Dock var det under kriget på Iberiska halvön som han visade sig ifrån sin bästa sida: som befälhavare för Aragon-armén utförde han en imponerande kampanj i södra Spanien, där han vann flera segrar och utförde ett flertal lyckade belägringar, vilket ledde till att Valencia och Katalonien hamnade under fransk kontroll. 1811 belönades han med en välförjänt marskalkstav. Suchet lyckades slå tillbaka flera allierade attacker, tills dess att situationen blev ohållbar på grund av de allierade segrarna på andra håll, och han retirerade 1814.

Som guvernör var han - till skillnad ifrån många av de andra franska befälhavarna - relativt human. Han lät te.x. inte "förfranskningen" av sina provinser gå alltför långt (han avskaffade en del reaktionära lagar, men lät många spanjorer ha kvar ledande administrativa befattningar) vilket bidrog till att hans provinser drabbades mindre av gerillattacker. Napoleon sägs ha sagt att med två befälhavare som Suchet, så skulle han ha vunnit kriget i Spanien, vilket inte är helt otänkbart. Som administratör var Suchet en av de främsta, och hade han i stället för Soult varit stabschef under Waterloo-kampanjen hade många avgörande misstag kunna ha undvikits (som det blev nu tilldelades han i stället ett befäl på en sekundär front).

Den modiga teaterapan Joachim Murat, kungen av Neapel, hade helt klart varit en favorit - om det inte vore för det faktum att han var en sådan ryggradslös landsförrädare!

Napoleon gav honom allt - en marskalkstav, en prinstitel, ett hertigdöme, en kungakrona, till och med sin egen syster! Inget av detta hindrar dock honom från att tidigt 1814 ingå i allians med österrikarna och attackera sina forna landsmän (även om detta förräderi till stor del ska tillskrivas Caroline Murat - Joachims fru, Napoleons syster).

Louis Nicolas Davout är väl (med all rätt) känd som Napoleons mest kompetenta och lojala befälhavare, men man får inte glömma att han var så pass framgångsrik till stor del tack vare sin exempellösa brutalitet; som guvernör för hertigdömet Warszawa upphöll han disciplinen med blodig hårdhänthet, och senare - som befälhavare för militärdistriket Hamburg - fick han den föga hedervärda titeln "Hamburgs Robespierre". Till hans försvar måste man ju i alla fall säga att han ofta tilldelades de hårdaste uppgifterna, och att han gjorde det som nöden krävde.

Stefan · Inlägg av **Stefan** » 8 augusti 2005, 00:17

OK. Guys, och hur var det med våran egen franske fältmarskalk Bernadotte??

Jag har läst på en del håll att han var mycket duktig - den kanske huvudsakliga anledningen till att just han erbjöds Sveriges krona av löjtnanten privatförhandlaren (Mörner?).

Men nyligen var det nån här på Skalman som skrev i förbigående att hans goda rykte som marskalk var åtskilligt överdrivet.
Hur var det med det egentligen??

Kapten_Gars · Inlägg av **Kapten_Gars** » 8 augusti 2005, 00:36

Bernadotte var ingen av de mer begåvade marskalkarna, på sin höjd så var han en medelmåtta. Hans prestationer i krig var inga katastrofer men itne heller var de något att hurra över. Han har dock fått orättvist anklagats för ha svikit Davout 1806 och för att fullständigt inkompetent 1809. Han fick även vid ett par tillfällen självständigt befäl på sekundära fronter, huruvida detta var poster där han bara var ur vägen eller om de faktiskt gavs till honom för att han kunde fullgöra dem kan de lärde tvista om.

"Mycket duktig" var han dock med all säkerhet inte, hans militära prestationer når inte i närheten av det omdömet, hans poltiksa begåvning och ibland stora strategiska klarsynthet är en annan sak. Något gott rykte som marskalk har jag aldrig läst att han skulle haft, tvärtom så brukar han tillhöra de marskalkar som får sämst betyg, i hans delvis oförtjänt..

SuperPalle · Inlägg av **SuperPalle** » 8 augusti 2005, 02:04

Men var han inte en ledande preson runt slaget vid Leipzig?
Och veckorna innan det så hade en armé ledd endast utav bernadotte bankat Marskalk Neys armé sönder och samman två gånger, så helt kass kan han ju inte varit.

Psilander · Inlägg av **Psilander** » 8 augusti 2005, 03:13

Bernadotte var väl chef för nordarmén under slaget vid Leipzig, han nyttjade den dock sparsamt för ha nått att pukla på dansken med sen. Framförallt var det väl Kungl. Wendes hästanspända artilleri som utmärkte sig under Cardell och några jägarförband inne i staden (kungl. Wermlands?).

Bernadotte var realpolitker och, vad denna diskussion verkar så tillhörde han strategerna framför de mer äranslystna Ney och Murat.

Själv gillar jag Murat, men i ärlighetens namn så är jag inte särskillt bevandrad bland Napoleons Marskalkar, har där emot en biografi om Wellington som snart skall läsas.

Stefan · Inlägg av **Stefan** » 8 augusti 2005, 07:15

OK, men om han Bernadotte nu var så medelmåttig, hur kom det sig att han fick sin marskalkstav? Han hade ju inte han heller något bakgrund att falla tillbaka på?? Dvs var mer eller mindre en selfmade man.

Kapten_Gars · Inlägg av **Kapten_Gars** » 8 augusti 2005, 09:49

Politik och svågerpolitik om man skall uttrycka det väldigt enkelt, Bernadotte hade också haft en del framgångar som divsions general. Långt ifrån all marskalkar var några militära genier precis ta tex MacDonald. Eller hade uträttat stordåd innan de fick sin marskalkstav, t.e.x Davout, den främste av dom alla.

Panzerschreck · Inlägg av **Panzerschreck** » 8 augusti 2005, 13:47

Många fick sina Marskalkstavar och titlar som "tack för hjälpen" och som lojalitetsbindning av Napoleon.

Hans Engström · Inlägg av **Hans Engström** » 19 augusti 2005, 23:33

Om minnet inte sviker var ju Bernadotte Napoleons främsta rival inom den 'nya' militära hierarkin med stor politisk makt. Dock klart försiktig. Att han gifte sig med Napoleons avlagda kärlek hjälpte en hel del. Mycket duglig administratör men en ojämn militär ledare.

Jag röstar dock på honom för att han är den enda av alla marskalkarna som fick troner vars familj fortfarande besitter sin.

Och jag älskar den (säkerligen inte sanna) historien som förtäljer att han på sin ålders höst lär ha sagt (på franska, eftersom han aldrig lärde sig svenska), "Här är jag, blott Kung av Sverige och Norge, jag som en gång var Marskalk av Frankrike."