Bernadotte, förrrädare eller ej

[Kapten_Gars]

Det är verkligen harm att den franska Maréchal de l'Empire Jean Baptiste Bernadotte inte har tagits med i serien!

Att en fransk tv serie inte har med den medelmåttigt begävade landsförrädaren Jean Baptiste är väl inte så underligt särskitl som han inte var inblandad i de händelser som första avsnittet behandlar. Måhända dyker quislingen upp i senare avsnitt.

[Google]

Det är verkligen harm att den franska Maréchal de l'Empire Jean Baptiste Bernadotte inte har tagits med i serien!

Att en fransk tv serie inte har med den medelmåttigt begävade landsförrädaren Jean Baptiste är väl inte så underligt särskitl som han inte var inblandad i de händelser som första avsnittet behandlar. Måhända dyker quislingen upp i senare avsnitt.

Bernadotte var ingen landsförrädare - att överge den brutale korsikanen Buonparte var helt rätt, och bäst för såväl Frankrike som resten av Europa. Att Bernadotte var en dålig militär befälhavare är däremot inget jag täker säga emot; det är ett faktum.

[Örjan]

Bernadotte var väl mest militär och inte politiker och intrigmakare, inte nes som svensk kronprins och kung var ha ju det, han var rätt mycket militär även där.

Bernadotte hann med att vara både krigsminister och ambassadör i Wien innan Napoleon genomförde sin statskupp. Som svensk kung var han i hög grad inblandad i politik och var då mycket konservativ.

[Ben]

Det är möjligt att Bernadotte var måttligt begåvad, men å andra sidan var han den ende av Napoleons alla marskalkar som lyckades behålla den position som revolutionen och Napoleonkrigen skapade åt honom. Och detta berodde knappast på att han var den ende som "svek" Napoleon, om han nu gjorde det. Bernadotte blev vald till kronprins i Sverige, naturligtvis innebar detta att han i samma ögonblick upphörde att vara skyldig Napoleon eller Frankrike lydnad. Som svensk kronprins var han naturligtvis skyldig att sätta det han menade vara Sveriges intresse främst. Och då var hans konklusion att en allians med Napoleon åtföljd av ett försök till återerövring av Finland möjligen skulle fungera på kort sikt, men att en sådan politik skulle innebära nya konflikter med Ryssland framöver. Följaktligen fann han det befogat att överge idén om att återerövra Finland, skapa ett vänskapligt förhållande till Ryssland och sedan söka ersättning för Finland genom en erövring av Norge. En erövring som f.ö. var en gammal idé, vilken inte minst intresserat t.ex. Gustav III.

Om Napoleon själv hade haft Bernadottes måttliga begåvning hade han kanske klarat sig bättre i längden.

[Kapten_Gars]

Bernadotte var inte den ende av Napoleons marskalkar som svek honom och Franrike och flera av dem återfick en rad av sina titlar och privilegier efter 1815. Bernadottes militära begåvning var klart begränsad men han var inte utan förmåga och kvaliteer på det militära planet. Han visade iaf under sin tidiga karriär under republiken ett stor portion mod i fält och senare så verkar han besitta något rätt ovanligt. Nämligen tydligt insikten om sina egna begränsningar, hans betydelse för Trachenberg-planen skall inte underskattas. Samtidigt så är det bara att att konstatera att hans insatser som marskalk lämnar mycket att önska, flera gånger så lämande han kollegor i sticket, antingen pga förräderi eller pga bristande kompetens. Detär svårt att avgöra vilket i efterhand. Napoleon var nära att ta i med hårdhandskarna flera gånger men verkar ha bevekts av outgrundliga orsaker.

Hade Napoleon haft Bernadottes begåvnig så hade vi aldrig hört talas om honom, möjligen som en misslyckad fransk general som förlroade Italien 1796-1797 och eventuellt fick plikta med sitt liv för misstaget. Dessutom så behövde Bernadotte aldrig tampas med en hätsk och osårbar fiende som hela tiden finasierad enya angrepp på det egna riket. Utan Storbrittaniens ständiga krigshetsande så hade de sk Napoleon krigen blivt både färre och kortare. Britterna var helt ointresserade av att Frankrike skulle styras av något annat än sina forna despoter. (Därmed inte sagt att Napoleon inte var en despot)

Bernadottes beslut är naturligtvis logiska ut hans eget "svenska" perspektiv men det gäller för de flesta quislingar och deras agerande. Ur det förråda landets perspektiv så är en quisling alltid en quisling, med rätta.
Beskrivningen av Bernadotte blir avhängig av ur vilken vinkel man ser på hans agerande, ur svenskt perspektiv så håller jag fullständigt med om din beskrivning men ur franskt så är och förblir han en "Raguser", bara Marmont's större svek hindrade Bernadotte att bli ett verb/adjektiv i franska språket. F.ö så verkar ju Bernadotte ha set tsig själv som fransman även efter att han blev svensk kronprins, han suktade ju efter den franska kronan 1814.

[Ben]

Jag kan faktiskt inte begripa hur man kan se Bernadotte som en "quisling". I och med att han blev vald till svensk kronprins måste ju alla gamla lojaliteter mot hemlandet upphöra. Om en och annan skulle råka se annorlunda på saken i Frankrike så får det väl skyllas på att temperament ibland kan fördunkla tankeförmågan. För att ta ett par moderna exempel, skulle Madeleine Albright ha arbetat för en amerikansk utrikespolitik som förordade tjeckiska intressen medan Arnold Schwarzenegger som guvernör i Kalifornien skulle agera utifrån vad regeringen i Wien önskade?

Jämförelsen med Marmont haltar så kraftigt att den närmast är enbent.

[Ja77]

Enligt historien så frågade Bernadott om lov om han fick kandidera som aspirant på den svenska tronen, och Napolion godkände det (han trodde dock inte att Bernadott skulle lyckas)

Så man kan knappast säga att han förådde Napolion. Sedan så vände väll sig de flesta mot Napolion när krigslyckan vände.

[Ben]

Ja, Napoleon godkände Bernadottes kandidatur. Att kalla Bernadotte för "quisling" torde dessutom vara en felaktig användning av termen, i och med valet till kronprins i Sverige blev Bernadotte svensk och ställd i ledningen för svensk utrikespolitik. Ev. gamla lojaliteter mot Napoleon eller mot Frankrike måste naturligtvis i det läget bli överspelade. En "quisling" hade väl agerat tvärtemot, d.v.s. utnyttjat sin position i Sverige för att främja ett annat lands intressen.

[Dûrion Annûndil]

Bernadotte var ingen landsförädare, eftersom när det begav sig så var han svensk kronprins, inte fransk marskalk. Att han blivit det med Napoleons goda minne betyder väl att det förväntades att han därefter skulle vara allierad med Napoleon, så naturligtvis är det ett privat svek och förräderi mot Napoleon. Men hur höga tankar Napoleon än hade om sig själv, så var han inte Frankrike.

Att fransmän i dagsläget ser det som surt att en fransman sedan går i krig mot Frankrike, får väl stå för deras missriktade beundran för Napoleon som person.

Mvh -Dan

[Göstring]

Napoleon uttalade sig själv i frågan:
http://www.insecula.com/contact/A010704.html

- "Bernadotte... s'est montré ingrat envers moi, qui fus l'auteur de son élévation; mais je ne puis dire qu'il m'ait trahi. Il devint en quelque sorte Suédois; et il n'a jamais promis ce qu'il n'avait pas l'intention de tenir. Je puis l'accuser d'ingratitude, mais non de trahison".
Napoléon à Sainte-Hélène.

Vilket jag får till:
Bernadotte... har visat sig otacksam mot mig, som var skaparen av hans upphöjelse; men jag kan inte säga att han har förrått mig. Han blev på sätt och vis svensk; och han har aldrig lovat det som han inte haft för avsikt att hålla. Jag kan anklaga honom för otacksamhet, men inte för förräderi