hoppas inte.Jag har nyligen läst böckerna Kung Leopolds våldnad och Mot afrikas hjärta, och min fascination för denna epok har nu tagit ny fart efter detta. Strapatserna som de olika upptäcksresandena gjorde och helvetena de mötte har man fått en ny förståelse för. Att knalla tvärs över afrika med allt vad det innebär var sannerligen ett äventyr. De olika personligheterna är också fantastiskt fängslande, Livingstone den orädde och fromme missionären som blev en av kontinentens främste utforskare, som genuint avskydde slaveriet och faktiskt behandlade sina bärare och expeditionsmedlemmar som människor. Även om han ständigt krävde att de skulle ta samma vansinniga risker som han själv gjorde, vilket var detsamma som att ständigt stirra döden i vitögat. Paddla nerför brakande forsar var vardagsmat.
Så har vi den kortvuxne, innerst inne mycket osäkre och bekräftelsesökande med stort hävdelsebehov Henry Stanley. Som från att ha lämnats bort av sin mor (fader okänd) växte upp på ett fattighus i Wales, där barnen sov i två och två vilket ledde till att han blev utsatt för övergrepp, vilket i sin tur ledde till hans tveksamma och komplicerade inställning till sexualitet. Han hamnade efter mycket om och men i USA där han levde ett liv som han senare förskönade oerhört. Precis som i det mesta ska man ta allt vad denne man sagt med en nypa salt då han uppenbarligen hade anlag för att överdriva eller krydda de allra banalaste saker. Som en av få stred han för båda sidor i inbördeskriget då han efter att ha deltagit på
sydstaternas sida och blivit tillfångatagen i slaget vid Shiloh, efter en hård tid i fångläger där folk sog som flugor kring honom bytte sida. Slutligen deserterade han från nordstatsarmén där hans vackra handstil kommit till nytta som skrivare på ett av flottans fartyg. Efter att ha tillbringat fartfyllda och äventyrsrika tripper längs amerikas floder och en resa till bland annat Turkiet, tog han sig an journalistyrket och skrev ihop spännande och fantasifyllda reprtage från de olika indiankrigen, som dock under hans tid i västern för tillfället var mycket lugna. Detta hindrade honom alltså knappast från att ge läsarna vad de ville ha.
Det var när han med sin på ytan sturska självsäkerhet, och en egenskap av att kunna ta emot vilka hårda slag som helst, lyckades få in en fot på tidningen New York Herald som leddes av den oförskämt rike James Gordon Bennett jr, som Stanleys lycka var gjord. Bennett var mannens som kunde avskeda en journalist för att den hade ful frisyr och som vid ett tillfälle slängde in en sedelbunt med pengar i kakelungnen eftersom den var för stor för hans ficka. Men han hade också förmågan att driva en tidning, av 11 tidningar i New York var Herald den ledande, trots att den var dyrast. Han införde konceptet "ensamrätt".
upptäcksresandena Francis Burton och John Speke hade gett sig in i afrika för att finna Nilens källa, som folk letat efter i årtusenden, först fann de Tanganyikasjön, vilket de efter att ha vaknat till ur sina febriga slumrar jublande konstaterade var Nilens källa. På vägen tillbaka, begav sig den yngre Speke på en kortare färd norrut då Burtin låg sjuk på uppsamlingsbyn Ujiji mitt i afrika. Där fann han en stor sjö som han döpte till Victoriasjön. Detta ansåg han nu vara Nilens källa istället, och de båda blev för alltid bittra fiender då Burton inte ville acceptera detta utan trodde att ytterligare en flod rann mellan Victroiasjön och Tanganyikasjön. Upptäcksresandena var denna tids världsartister, de var vansinnigt berömda och förutom kungligheter var de de som var mest kända över gränserna. Därför var hela världen engegerade i deras tvist om Nilens källa. Det hela avslutades med att Speke sköt sig i huvet av förtvivlan och Burton bröt ihop av detta. Royal Geographic society beslutade då att skicka iväg den man som var mest lämpad av alla att undersöka hur det egentligen stod till med Nilens källa, den redan legendariske Dr David Livingstone. 1866 begav han sig för sista gången in i djungeln. Blev ganska snart av med alltihop han hade med sig, hans livvaktssoldater lydde inte vad han sa varpå han avskedade dem, hans bärare deserterade (vilket ofta hände) och flydde med hans glaspärlor och tyger som man var i enormt stort behov av för att betala till diverse kungar. Med bara en handfull följeslagare stötte han snart på en av alla arabkaravaner som drog genom afrika i sin hänsynslösa jakt på slavar. Det var oftast svarta araber som konverterat till islam och som drog fram i flera hundratal, Livingstones svurna ideologiska fiender. Han tog dock emot deras gästfria erbjudande om mat och uppehälle i karavanen. Han följde stundtals med dessa karavaner då de gav säkerhet och bekvämlighet som knappast annars fanns. Han gjorde vissa efterforskningar, men hans många brev till civilisationen kom aldrig fram då araberna inte ville att omvärlden skulle få läsa hans brev som de misstänkte innehöll skarp kritik mot dem. Han var redan 1867 avskuren från omvärlden, och då han lämnade karavanen var han fortfarande nästan pank.
Bennett skickade iväg Stanley för att finna Livingstone 1870. Ett ytterst hemligt uppdrag. Hela världen hade surrat av rykten om Livingstone och hur det stod till med honom, levde han? detta var en av de verkligt stora angelägenheterna trots att det var samtida med exempelvis fransk-tyska kriget. Stanley bävade först inför tanken på att ge sig in i afrika. Han var mycket orolig inför detta okända landskap, som på kartan endast var en tom fläck. Denna tomma fläck som samtiden, som måste varit geografins gyllene era åtminstone i allmöänhetens intressenivå att döma, hängav sig åt att fylla med vad det nu innehöll. Då han gav sig av hade han samlat på sig den hittils största expeditionen som gav sig in i afrika, närmare 200 man. Han hade två andra vita med i expeditionen, två sjömän. Ett gammalt fyllo vid namn Farquhar som Stanley stiftat bekantskap med efter att han imponerat betraktat hur denne klått upp en matros. Den andre var en yngre sjöman som hette Shaw som blivit falskt anklagad för myteri. Båda lät sig luras med in i denna expedetion och ingen av dem kom levande ut igen. Ingen visste att Stanley var tidningsman eller vad hans expedition syftade till, hade britterna och Royal Geographic Society anat det hade de störtat efter sin hjälte själva för att inga amerikaner i kommersieltl syfte skulle finna honom först. Rivaliteten mellan England och USA var vid en här tiden mycket stor i alla avseenden, och på den tiden var England storebror.
Stanley som tidigare fasat inför vad afrika hade att erbjuda, trots att han inte var ovan vid att resa, upptäckte snart att han förälskat sig i afrika. Här var han för första gången den oinskränkte härskaren, över sina undersåtar i expeditionen. Ingen kunde håna honom eller hunsa honom här, hans hävdelsebehov fick sitt totala utlopp. Hans despotimanér utvecklades med tiden allt mer. Han höll distansen till Shaw och Farquhar, den senare befann sig heller inte på samam plats i karavanen. Alla de vackra växterna, de ståtliga djuren och allt det otämjda hade en slags trollbindande effekt. Men det stod också klart att det inte bara var det det handlade om. Monsunregnen varade vanligen i 40 dagar med konstant regn. Man satt fast i träsken, regnet öste ner, folk började dö av moskiter mygg och tsetse-flugor. Man fick slå upp tält på de mest oangenäma platser, dysenteri drabbade så gott som alla, även Stanley. Det sprutade ur båda ändar vilket var väldigt förödmjukande för den uttittade. och malaria...ett av de värsta gisslen, feberattackerna avlöste varandra, Stanley satt ofta insvept i lager med filtar för att lindra frossan...mitt i afrikas hetta. Farquhar dog av elefantiasis...en sjukdom som gör att kroppsvävnaden sväller. tydligen kan testiklarna växa till flera diameters omkrets, benen ser ut som elefantben. Myterier och framför allt deserteringar avlöste varandra, vilket föranledde Stanley att slå sina olydiga undersåtar i järnkdjor då de blev infångade. Precis som under senare expeditioner han gjorde använde han piskan flitigt på de som inte gjorde som han sa. Att ha ett rasistiskt sinnelag var regel snarare än undantag.
Ett komiskt inslag var när han vid inledningskedet av resan gick på jakt...i flannellpyjamasen, något man aldrig skulle göra hemma i civilisationen bland andra vita. Han fann sig snart vilse efter att ha följt ett spår av hovar och gått in i skogen, snart hade han snavat rakt in i ett törnbuskage, där låg han, walesaren som påstod att han var amerikan, bland stora taggar mitt i skogen på en fjärran kontinent helt vilse, iklädd flannellpyjamas, som dessutom snabbt trasades sönder i benen och hängde i långa trasor efter honom då han tillslut hittade lägret och i åsyn av sina undersåtar som betraktade honom med stora ögon och bubblande fnitter gick han raka vägen till sitt tält.
Ett regelrätt krig mellan en lokal kung vid namn Mirambo och de slavhandlande araberna deltog Stanley i eftersom Mirambos trupper blockerade vägen till Livingstone, då araberna blivit överlistade och i flykten övergett Stanley beslutade han sig för att inte utkämpa ett krig som itne var hans sak, något han tyckte var idiotiskt redan efter inbördeskriget. Han tog sig runt detta krigsområde via en trettio mil längre väg som gick genom öknar och savanner med giriga kungar som tog hutlöst betalt för att han skulle få komma fram, Shaw hade han vid det laget också fått lämna efter sig dödligt sjuk
hos araberna i Tabora, Stanley och Shaw hade kommit varandra närmare med tiden. När det var som värst och Stanley hade förnedrat Shaw offentligt hade denne även planerat ett myteri och till och med (enligt Stanley) avlossat ett skott genom hans tältduk när han låg och sov. Sedan hade Shaw tagit hand om Stanley då denne hade fått en släng av Hjärnfeber från en malariamygga vilket gjorde att han var helt väck och på vippen att dö undet två veckors tid, Shaw hade matat Stanley med välling och några droppar konjak då och då. Men när Shaw var sjuk, misstänkte Stanley att han simulerade för att få återvända till kusten, han tvingade honom en bra bit till trots att Shaw inte kunde gå ens.
Stanleys livslånga jakt på en fadersgestalt hade fört honom in till det djupaste afrika, där han till slut fann Livingstone som tagit sig tillbaka till Ujiji efter att ha levt som vilken afrikansk invånare som helst i olika byar, Livingstone var ytterst ovårdad efter sex år i afrika, han var utfattig undernärd och hade få utsikter att kunna ta sig varken till kusten eller kunna utforska något. Han hade inte kunnat återvända även om han velat, strax innan Stanley dök upp hade han, skriver han i sina dagböcker, bett till gud om en barmhärtig samarit. Och den kom. Stanley höll på att dö av nervositet när han fått klart för sig att en vit man befann sig i Ujiji, han lät blåsa i trumpeterna, tog på sig sina vita strykta kläder han packat för tillfället, och lät den amerikanska flaggan vajja i täten då han marcherade in i Ujiji. Befolkningen flockades snabbt okring honom, karavaner var ovanliga och sedan Mirambo skurit av vägen hade ingen visat sig. I vimlet dök en av Livingstones tjänare, chuma, gick fram och sa på engelska "Goddag sir" Stanley svarade artigt "Vem fan är du?", "jag är dr Livingstones tjänare" blev svaret. Stanley ville brsita ut i spontant jubel och slå kullerbyttor skrev han senare, men lyckades behålla värdigheten. När han bestämt stegade fram mot Livingstone, fylld av ångest och känslor inför hur britten skulle reagera, han hade hört att Livingstone skulle fly om han fick veta att någon sökte efter honom. Han hälsade så stelt och värdigt han kunde för att dölja sin oerhörda känsla av underlägsenhet, "Dr Livingstone i presume?". Dessa ord som blivit så världsberömda...kanske inte ens har fällts, Stanley vidhöll till sin död att han sagt så, mötet slogs upp stort i världspressen och öppningsfrasen blev särskilt uppmärksammad. Men sidorna i Stanleys dagbok för tillfället är pikant nog utrivna, och med hans läggning för att krydda sanningen uppstår tvivel. Men det kan mycket väl stämma trots allt. Livinstone var övernöjd, och åt med glädje upp sig av det Stanley hade med sig. De båda seglade runt Tanganyikasjön och sökte efter ytterligare floders utlopp som kunde bekräfta teorierna om Nilens källa, utan att finna något. De båda blev uppenbarligen mycket goda vänner och STanley stannade i flera veckor innan han begav sig mot kusten. Livingstone stannade kvar för att fortsätta letandet, av ren stolthet ville han itne återvända med ett misslyckande tycks det, och dog slutligen då han åter blivit utfattig och mager, med alla tänkbara och otänkbara sjukdomar.
Historien blev utsett till århundradets scoop, New york Herald som börjat tappa i konkurrensen, skjöt åter i höjden. Britterna kände sig först förolämpade av det hela och försökte misskreditera stanley. Men snart vände opinionen och han blev en av de mest firade upptäcksresandena. Bennetts socitetskarriär tog för övrigt slut när han vid en frackfest bland New Yorks högdjur blev så berusad att han urinerade i en öppen spis, han var utskämd och flyttade till Paris. Om man tycker att Stanley var en skurk, är det inget mot en annan herre. Den Belgiske kungen Leopold II. Som med stort intresse följde utvecklingen i tidningarna om de olika afrikanska äventyren. Kungen tyckte att hans land var på tok för litet, att styra över belgarna, som mer och mer började styra mot demokrati, var inte tillfredsställande alls. Ända sedan Leopolds ungdom hade han trånat efter kolonier, alla andra hade ju lönsamma kolonier. Till och med det lilla rivaliserande grannlandet Holland hade mycket lönsamma kolonier i indonesien. Leopold hade aldrig varit något snille i skolan, han var synnerligen medelmåttig. Han var fullständigt ointresserad av alla kulturella ting så som musik, litteratur eller teater. Det han fann intressant var företagande och vinster. Till Kejsar Willhelm II av Tyskland sa han vid ett tillfälle, "Det enda som snart finns kvar för oss kungliga, är pengar".
Han var dock mycket hängiven i just detta, han försökte köpa spanska filipinerna, och han tjatade på belgiska utrikesmininstern att vad Belgien behövde var en koloni. Han var till och med inne på att köpa sjöar i egypten så han kunde tömma dem och ha det som kolonier. När hans intresse för afrika vaknade var det dock det som tog all energi, hasn familjliv var en enda lång tragedi där syster och döttrar blev sinnessjuka. Stanley hade åter gjort en påfrestande och för såväl infödingar (Stanley påstår att han brännde ner 28 byar) som deltagare i hans tåg dödsbringande expedition tvärs genom afrika och kom ut vid Kongoflodens utlopp, han var upptäckaren kongoflodens källa, något som också gäckat världen i århundraden. Efter denna otroliga prestation blev Stanley åter hyllad till skyarna i tidningar och han skrev sina sedvanliga böcker om det hela och blev rik på kuppen. De rubriker som i inledningen av hans andra expedition skrikit "Stanley skjuter afrikaner som om det vore apor" var tillfälligt glömda. Leopold lyckades med sin kungliga charm få Stanley att arbeta för honom.
Leopold hade i all sin människoälskande älskvärdhet byggt upp en organisation som kallades "internationella afrikasällskapet", vilket var ett sällskap som vid sin första och enda konferens samlade alla afrikautforskare, och han lyckades med tiden med detta sällskap och liknande luftslottssällskap som bulvaner lägga under sig hela centralafrika i form av utforskningsstationer längs kongofloden som var till för att forska på flora och fauna och för att hjälpa de stackars afrikanerna från de härjande arabiska slavhandlarna (ett motiv som ständigt användes av europerna för sina interventioner i afrika). Stanley lurades, precis som så många andra att hjälpa Leopold att bygga upp detta styre, som inte syftade till något annat än ren vinst. Under Berlinkonferensen 1884, som hölls på Leopolds uppmaning, ritade de europeiska makterna upp vilka områden av det inre afrika som skulle tillfalla vilka länder. När de höga herrarna tyckte ifrågasatte varför ett så litet land som Belgien skulle ha ett så stort område kunde Stanley, som arbetade för Leopold, som ende man med erfarenheter från afrika i det snöiga Berlin lägga tyngd åt argumentet att det var nödvändigt att en enda makt kontrollerade Kongofloden med alla sina biflöden för att uppnå högsta möjliga effektivitet. De övriga närvarande accepterade detta och Frankrike föredrog att Belgien hade området hellre än England, och likadant kände alla stormakterna. man trodde dessutom att det skulle vara ett frihandelsområde och Leopold endast skulle stå för det fromella överseendet. Det slutade med att det område som skulle bli ett frihandelsområde, administrerat av det filantropiska och idiella afrikasällskapet, blev leopolds privata koloni vilketn han satte höga tullar på och gjorde grova vinster.
Det visade sig att det fanns mycket gummislingerväxteri området. Vilket skulle bli befolkningens undergång. Först var det elfenben som jagades i ett hysteriskt tempo, sedan var det gummi, i ett ännu mer hysteriskt tempo. Man tog kvinnorna som gisslan och sedan tvingades männen ut för att samla in gummit från träden. De som vägrade jagades in i skogarna och dödades. Armén hette Force publique och bestod av svarta kongoleser som av ren självbevarelsedrift tagit värvning, eller vilket inte var ett dugg ovanligt, tvingats in. Leopold ga vexempelvis order om att man skulle ta vara på en tillräcklig mängd barn (som man sa var föräldrarlösa och som skulle tas om hand) och utbilda dem till soldater i Force publique. Soldaterna använde en piska av flodhästhud, kallade Chicotte som ven i luften för jämnan. En fransk missionär hörde en dag hjärtskärande skrik, det var en grupp barn som blev bestraffade med 25 stycken rapp för att en av dem hade skrattat i en belgisk tjänstemans närvaro. De skulle få 25 rapp till om dagen i fem dagar, men missionären lyckades avstyra detta, men han beordrades att aldrig mer lägga sig i. Belgarna som först varit ljumt inställda till att vara kolonialherrar hade snart fattat tycke för det, många unga män gjorde snabb karriär på att åka till kongo och vara chef vid en av de olika flodbaserna mitt inne i afrika. Många missionärer begav sig till Kongo också, svenskar var tillsammans med fransmän de mest representerade. Dessa missionärer blev vittnen till de mest ohyggliga saker och förfärades av det. För att statuera exempel hur det skulle gå om man inte samlade gummi, dödade man hela befolkningar för att andra skulle lyda. För att inte slösa kulor i onödan tvingades man visa upp en hand, för varje offer man fällt. Detta torde vara det mest groteska inslaget i det hela. Det hände att man missade när man sköt, då man ändå behövde redovisa vad kulan gått till högg man av händer på levande också. En dag samlades det in, till en bas, 1350 högerhänder. man rökte dem vanligtvis för att de inte skulle ruttna innan man kunnat redovisa dem. Vinsterna som gjordes var maximala, Leopold blev en av världens rikaste.
Snart började förstås förhållandena sippra fram, och när rätt män engegerade sig i det hela för at uppmärksamma det. blev det ohållbart för Leopold att själv fortsätta driva kolonin. Edmund Morel, en man som arbetat vid ett bolag som handlade i Kongo, noterade att det kom mängder med gummi till europa, men att bara vapen och unga belgare åkte tillbaka. Han drog slutsatsen att det inte rörde sig om nåt annat än slaveri, omfattningen av grymheterna anade han inte då. Den världsomfattande tidningskampanj som startade runt 1903, avslöjade Kongos alla grymheter. Brittiska grevar och baroner, höjdare av alla de slag ställde upp att stödja Morel, massdemonstratiner hölls både i europa och usa, det senare var det första land som lurats att erkänna Leopolds styre i Kongo. Det berättades om belgiska tjänstemän som sköt infödingar som sport, om de avhuggna händerna, om tjänstemän som prydde sina stket med avhuggna huvuden, de nedbrända byarna, tortyren flyktingarna och gummiterrorn. Leopold som hade ägnat mycket tid åt sitt andra intresse, en fd prostituerad 16årig flicka som hete caroline, och som tog del av alla rikedomar, gick till fränt motangrepp och gjorde sitt bästa för att muta tidningar och andra. Under 1890-talet, då missförhållandena också uppdagats och ifrågasatts efter det att en irländare dödats i Kongo, och en brittisk tidning förfärat skrivit, "man kan ju bara ana vad som pågår med urbefolkningen när de har mage att ta livet av en britt". Då hade Leopold tillsatt en utredning, som gjort alla nöjda och som strax föll i glömska. Han trodde att han nu skulle kunna avfärda Morel och hans organsiation CRA på samma sätt. Men utredarna utredde verkligen vad som pågick, intevjuade och undersökte. De blev djupt chockade och en av de härdade domarna föll i gråt över vad han fick vid ett vittnesmål. Leopold tvingades göra sig av med sin ögonsten, men han sålde kolonin till Belgien istället för att få det konfiskerat. Belgarna fortsatte styra kolonin, på liknande sätt i ytterligare en tid. Med tiden begravdes och glömdes det hela gärna bort, Leopold brännde i stort sett hela Kongofristatens papper innan han överlämmnade landet. Belgiens historieskrivning har sedan på ett uppseendeväckande fräckt sätt försökt dölja det hela, och till och med påstå att Morel och hans kampanj skulle ha bevisats vara felaktig. Beräkningar och uppskattningar som gjorts säger att mellan 6-10 miljoner människor dog till följd av det belgiska kolonialstyret mellan 1890 och 1905.
Leopold, dog som en stormrik kung, han var en egen person, som ömsom charmade folk och fick dem att jubla över hans storthet och ömsom rynka på näsan åt honom. kejsar Willhelm II föraktade honom, drottning Victoria tyckte han var egen och mystisk. Han hade bacillskräck och lät sina betjänter stryka tidningen innan han läste den, han vandrade stundtals omkring med en påse runt skägget för att han inte skulle smittas av nåt. Caroline brukade hosta hysteriskt när hon ville bli av med honom. Stanley ska enligt vissa uppgifter blivit bedrövad över hur befolkningen i det kongo han kände behandlats, men han stod alltid på Leopolds sida offentligt.
Hm...det blev ett ganska långt inlägg.
har jag fel om jag påstår att upptäcksresandenas äventyr föranledde den kolonialism i afrika som sedan drog igång?
Är det någon som har funderat över det tragikomiska i att Belgien betraktades som en försvarslös liten neutral stat som attackerades av det rovgiriga Tyskland under första världskriget, vilket gjorde att England ingrep i kriget, och att historien i stort fortsättningsvis också har betraktat belgien på detta vis. Samtidigt som man glömt bort att det också varit en blodtörstig kolonialmakt.
Faktum är att grundproblemet var logistiskt - om vår expedition skall till punkten X måste vi passera kungadömena A, B och C, vilka kräver så här mycket pärlor/tyg/metalltråd (de gängse valutorna); alternativt tar vi vägen genom D och E, vilka är klart dyrare men å andra sidan säkrare... Hur många bärare krävs för att ta de erfoderliga grindslantarna till X och tillbaka?