Roland Adlerberth?

Diskussioner kring J.R.R. Tolkien och hans verk.
Användarvisningsbild
Den stegrande kamelen
Medlem
Inlägg: 991
Blev medlem: 23 mars 2002, 21:08
Ort: Göteborg
Kontakt:

Inlägg av Den stegrande kamelen » 20 september 2002, 22:52

Jag har för mig att jag har läst någonstans att Roland Adlerberth (om det är OK att prata om honom i den här tråden :wink:) fått kritik för att ha översatt alltför ordagrant och utan känsla. Jag har inte studerat hans översättningar, så jag har själv ingen åsikt om det. Däremot håller jag generellt med om att det kan vara ett misstag att göra det alltför lätt för sig och bli för ordagrann. (Antar att Danne inte håller med, eftersom han nästan alltid förslår den ordagrannaste översättningen! :P) Men å andra sidan tror jag det finns ett visst snobberi i översättarkretsar, att det inte anses riktigt "fint" att översätta rakt av, man måste skriva om och hitta andra ord bara för sakens skull. Och då har det ju spårat ur åt andra hållet.


Så här står det förresten i Valans spådom, ur den poetiska Eddan:

Där var Modsogner vorden
den mest förnämlige
av dvärgar alla
och Durin den andre;
de gjorde många
människobilder,
dessa dvärgar, av jord,
som Durin sade.

Nye och Nide,
Nordre och Sudre,
Austre och Västre,
Alltjov, Dvalin,
Bivor, Bavor,
Bombur, Nore,
An och Anar,
Ae, Mjodvitner.

Veig och Gandalv,
Vindalv, Train,
Täck och Torin,
Tro, Vitr och Lit,
Na och Nyrad.
Nu har jag dvärgarna
- Regin och Radsvid -
rätt omtalat.

File, Kile,
Funden, Nale,
Hepte, Vile,
Hanar, Svior,
Fra, Hornbore,
Fräg och Lone,
Aurvang, Jare,
Eikinskjalde.


Jag tycker att det är intressant att notera att många av namnen har en annan form än i Ohlmarks Tolkien-översättning, t ex File, Kile, Gandalv. Om man tittar i en engelsk utgåva av Eddan så känner man däremot igen namnformerna - Fili, Kili, Gandalf osv. Borde Ohlmarks kanske ha översatt namnen till svensk eddaform? Fast det beror kanske också på vilken svensk översättning av Eddan man använder. Ovanstående är taget från Projekt Runeberg, som använder Erik Brates gamla översättning från 1913.

Användarvisningsbild
Eowyn
Medlem
Inlägg: 828
Blev medlem: 8 juni 2002, 22:56
Ort: Stockholm

Inlägg av Eowyn » 20 september 2002, 23:24

vi har faktiskt fått välja på sagan om ringe en gång...och konstigt (?) nog valde jag och alla andra fantasyintresserade i klassen den...

Användarvisningsbild
Elrond
Medlem
Inlägg: 131
Blev medlem: 6 september 2002, 23:07
Ort: Vattnadal

Inlägg av Elrond » 21 september 2002, 11:20

mycket konstigt... mycket....

Användarvisningsbild
Gothmog
Medlem
Inlägg: 1427
Blev medlem: 1 april 2002, 20:33
Ort: Sveriges centrum, Örebro

Inlägg av Gothmog » 21 september 2002, 11:29

tycker han verkar rätt vrång och efter. han verkade ha problem med att få brudar med.
Visst, men det är något med hans mörka identitet som gör honom så himla cool! Sen är han en bra smed...

Användarvisningsbild
Elrond
Medlem
Inlägg: 131
Blev medlem: 6 september 2002, 23:07
Ort: Vattnadal

Inlägg av Elrond » 21 september 2002, 11:33

bra smed???

Användarvisningsbild
Gothmog
Medlem
Inlägg: 1427
Blev medlem: 1 april 2002, 20:33
Ort: Sveriges centrum, Örebro

Inlägg av Gothmog » 21 september 2002, 11:37

Han smidde bland annat Anglachel, svärdet som Incest-Túrin döpte om till Gurthanc.

Användarvisningsbild
Elrond
Medlem
Inlägg: 131
Blev medlem: 6 september 2002, 23:07
Ort: Vattnadal

Inlägg av Elrond » 21 september 2002, 16:35

:) Jaså, kallas han incest Túrin, han förtjänar faktiskt en bättre titel med tanke på vad han uträttade!

Danne
Medlem
Inlägg: 1618
Blev medlem: 23 mars 2002, 23:51
Ort: Stockholm

Inlägg av Danne » 21 september 2002, 16:58

Däremot håller jag generellt med om att det kan vara ett misstag att göra det alltför lätt för sig och bli för ordagrann. (Antar att Danne inte håller med, eftersom han nästan alltid förslår den ordagrannaste översättningen! )
Hehe!

Nja, det är väl en sanning med modifikation. Jag tycker att originalförfattarens avsikter och ordval är otroligt viktigt, men lika viktigt är det att det blir en smidig och lättflytande svensk prosa - dvs, om originalet är smidigt och lättflytande.

Jag läste en intressant bok, "Översättarens röst", där den här diskussionen fördes. Författarinnan jämförde ett par översättningar av två olika svenska översättare med originalen och beskrev på vilket sätt översättningen skilde sig från originalet och vilken skillnad det gjorde för helhetsintrycket. HEnnes bok var dock inte en kritisk granskning, utan hade sin grund i att en översättning av ett skönlitterärt verk i mångt och mycket blir ett nytt verk. Kan hålla med om det, men jag tycker att en översättares främsta uppgift är att på bästa sätt förmedla originalförfattarens intentioner, så långt det är möjligt. Det tror jag nog att många är överens om, men vad som är "bästa sätt" och hur "långt det är möjligt", går nog verkligen att diskutera.

På vilket sätt har Adlerberth översatt utan känsla? Jag har inte studerat hans översättning särskilt noga heller, men jag har möjligtvis fått intrycket att han något tonat ned Tolkiens extremt bibliska/arkaiska språk i Silmarillion. Men delar av detta finns kvar...

Användarvisningsbild
Den stegrande kamelen
Medlem
Inlägg: 991
Blev medlem: 23 mars 2002, 21:08
Ort: Göteborg
Kontakt:

Inlägg av Den stegrande kamelen » 22 september 2002, 00:30

Danne skrev:På vilket sätt har Adlerberth översatt utan känsla?
Jag kommer tyvärr inte ihåg var jag läste åsikterna om "Berthans" översättning, och inte heller vem det var som kom med dem. Och själv har jag som sagt inte alls studerat saken. Så det blir väldigt vagt det här, men OK:

Mitt fragmentariska minnesintryck från min okända källa :roll: är att bristen på känsla just yttrade sig i att Adlerberth alltför ofta använde den rent språkligt mest närliggande översättningen, utan att ta hänsyn till de små nyansskillnader som finns mellan de likalydande uttryckens betydelse på engelska resp svenska.

Min personliga tolkning av att "översätta med känsla" är för övrigt att sikta mot att ge den svenske läsaren en läsupplevelse så identisk som möjligt med den en engelsman får. Dvs översatta uttryck, namn osv skall framkalla samma känslor och associationer hos svensken som originalorden gör hos engelsmannen. Och det görs inte alltid genom att välja den raka översättningen, då ju hela referensramen, jordmånen som orden skall falla i, skiljer ganska mycket hos de två olika läsarna.

Men det sistnämnda har inte med mina vaga hågkomster av kritiken mot Adlerberth att göra, utan var helt min egen utläggning i principfrågan.

Det är förresten också möjligt att den som uttalade sig helt enkelt bara var en anhängare av Ohlmarks blomstrande språk, och tyckte att Berthan föll platt till marken vid en jämförelse. Det kan man ju kanske tycka också. Det är inte omöjligt att det Ohlmarks presterat (bortsett från alla dessa förbannade grodor) är en bättre bok än vad en mindre "fri" översättare hade fått till. Men det är inte en bättre översättning, inte en bättre Tolkien-återgivning, utan snarare ett eget litterärt verk - "fritt efter Tolkien".

Det var värst vad jag flummade iväg där! Om någon har lyckats ta sig igenom hela mitt svammel och kommit ända hit ner så är jag imponerad! :wink:

Användarvisningsbild
Lindir
Medlem
Inlägg: 2811
Blev medlem: 27 mars 2002, 00:21
Ort: Göteborg

Inlägg av Lindir » 22 september 2002, 02:20

Den stegrande kamelen skrev:Det var värst vad jag flummade iväg där! Om någon har lyckats ta sig igenom hela mitt svammel och kommit ända hit ner så är jag imponerad! :wink:
Jag klarade det! :wink:

Och jag håller dessutom med. Det svåra är förstås att avgöra var gränsen ska gå mellan den direkta översättningen och översättarens "tolkning". Problemet är ju också, om man drar det ett steg till, att motsvarande ord inte bara (helt uppenbart) har olika valörer i de olika språken, utan dessutom (vilket är lättare att glömma) har olika valör hos olika talare av samma språk. Arbetare och akademiker har helt olika referensramar, kvinnor och män associerar ofta olika, norrbottningar och skåningar har olika referensramar, osv, och detsamma gäller också olika individer inom samma subgrupp. Detta går naturligtvis inte att gardera sig emot, men översättaren måste vara desto mer medveten om att det förhåller sig på detta vis, när han går sin balansgång.

Somliga anser att man just därför bör vara mer ordagrann (än vad andra anser), eftersom varje anpassning är subjektiv efter översättarens eget sätt att associera, och att man i stället hellre borde låta läsaren sköta tolkningen - vilket dels förutsätter att läsaren vet att det är en (i det här fallet) engelsk bok, och dels att läsaren helst också kan det aktuella originalspråket.

En annan klassisk stridsfråga inom översättningsvetenskapen är hur mycket man ska låta översättningen var anpassad efter originalmiljön, alternativt anpassas efter översättningsläsarnas referensramar. Den meningen blev helt obegriplig, så jag försöker med några exempel i stället:

Först ett grovt: Om romanfiguren läser New York Times, ska jag då låta den översatta figuren läsa Svenska Dagbladet för att väcka ungefär samma associationer. Det är givetvis lätt att svara nej på den frågan nu för tiden (speciellt som New York Times är allmänt känt även i Sverige ...), men det finns betydligt mer subtila exempel. Om vår hjälte stoppar en halstablett av ett i Amerika allmänt känt märke i munnen, utan att man nämner att det är en halstablett, ska översättaren då "översätta" till ett märke som svenska läsare känner till (så att man förstår att det är en halstablett, och inte ett sömnpiller, en tumme, en tandpetare, något knark eller ett lysrör), eller ska han lägga till i meningen något om att det är en halstablett, eller kanske rentav lägga till en förklarande fotnot (det gjordes ganska ofta i äldre översättningar)?

Ska man rentav lämna vissa ord oöversatta för att ge en fläkt av originalbokens miljö? Hade man inte gjort så hade vi knappast haft ett antal av de lånord vi numera har i svenskan, t ex tsar (kejsare), trojka (trespann), livré (betjäntdräkt), etc. Numera är dessa ord allmänt kända, och ger en fläkt av Ryssland/Frankrike, men när de lanserades var de exotiska, och måste kanske förklaras i nämnda fotnoter. Samma fråga gäller måttenheter - om det står 10 miles, ska vi då skriva 10 miles, 1 1/2 mil eller 16 km? Ska vi behålla mindre kända måttenheter som verst och gallons, som de flesta har hört talas om men, handen på hjärtat, oftast inte har full koll på vad de motsvarar? För att inte tala om ännu mindre kända måttenheter. Om en engelsk författare använder en föråldrad engelsk måttenhet, som engelsmännen känner till men inte längre använder, ska jag då

1) behålla den, för att återge författarens hela intention, även om en svensk läsare inte uppfattar den, eftersom han inte hört talas om den, och definitivt inte vet vad den motsvarar?
2) räkna om till en modernare engelsk, för att få läsaren att associera till rätt kultur, men ändå känna igen enheten, och i bästa fall veta ungefär vad den motsvarar?
3) räkna om till en föråldrad svensk enhet, som läsaren känner igen, och som får honom att associera till äldre tider/gammalmodiga människor?
4) räkna om till en modern enhet (metersystemet) så att läsaren vet precis vilket mått jag avser?

Ju djupare man dyker i de här frågorna desto mer komplicerade blir de. Om författaren skriver 157 yards måste jag veta exakt vad som är den viktiga informationen. Bör läsaren förstå exakt hur långt det är (143,5608 m?), räcker det med en ungefärlig uppgift (144 m?), är själva siffran viktig (157 m?), är själva enheten viktig (157 yards, kanske kompletterat med fotnot?)?

Var det någon som sa något om att flumma iväg? :wink:

Användarvisningsbild
*P*
Medlem
Inlägg: 325
Blev medlem: 4 april 2002, 11:57
Ort: Den fagra staden Klädskåp

Inlägg av *P* » 23 september 2002, 13:20

Vad gäller det viktigaste med översättningar håller jag med Kamelen om att de direkta inte alltid är bäst, däremot är det bar om man kan komma så nära som möjligt. Det allra viktigaste, enligt mig, är att översättningen behåller samma atmosfär som orginalet. Vilket jag faktiskt anser att Adlerberths översättningar gör. Mina åsikter om hr Ohlmarks ska vi kanske lämna därhän...

Kamelen skrev:
Jag tycker att det är intressant att notera att många av namnen har en annan form än i Ohlmarks Tolkien-översättning, t ex File, Kile, Gandalv. Om man tittar i en engelsk utgåva av Eddan så känner man däremot igen namnformerna - Fili, Kili, Gandalf osv. Borde Ohlmarks kanske ha översatt namnen till svensk eddaform?
Ähum... Om jag minns rätt var det Britt G Hallquist som "översatte" dvärgarnas och Gandalfs namn först, så gamle Ohlmarks var i stort sett tvungen att använda hennes namnöversättningar. Detta gjorde han också vad gäller Gandalf, men om du däremot jämför några av dvärgarnas namn i Bilbo med dvärgarnas namn i "Ringen"(i vattnadal-kapitlen) så använder faktiskt ohlmarks de svenska edda-namnen på några av dem.

Användarvisningsbild
Lindir
Medlem
Inlägg: 2811
Blev medlem: 27 mars 2002, 00:21
Ort: Göteborg

Inlägg av Lindir » 23 september 2002, 13:54

*P* skrev:Ähum... Om jag minns rätt var det Britt G Hallquist som "översatte" dvärgarnas och Gandalfs namn först, så gamle Ohlmarks var i stort sett tvungen att använda hennes namnöversättningar.
Nej, Hallqvists Bilboöversättning kom efter Ohlmarks Ringenöversättning.

Dessutom, i den mån Tolkiens namn skiljer sig från Eddans ser jag inget skäl att följa Eddan i stället för Tolkien. Dels är det inte samma personer, dels är det, enligt Tolkien, inte samma språk, och i den mån de har samband är det Eddan som är inspirerad av "Tolkiens" namn och inte tvärtom, eftersom Tolkiens historier (enligt Tolkiens mytologiska syn, förstås) utspelar sig tidigare, och Eddan är en "sentida" mytologiskt urvaskad suddig avglans av den färgrika världen Tolkien skildrade.

För övrigt ifrågasätter jag att Gandalv skulle vara originalformen i Eddan - det är snarare någon klåfingrig översättning från början av förra seklet. Den fornnordiska stavningen av alv var alfr, och f:et behölls sedan ända in på 1900-talet. Vidare förekommer många av de eddiska namnen både i isländska och i mer östliga källor, i delvis olika former. I den händelse de skiljer sig kan Tolkien knappast ha känt sig tvungen att följa just Eddans form. Snarare avgjorde han med lätthet (forngermanska språk var ju det han verkligen kunde) vilken form som var den ursprungliga, eller åtminstone ursprungligare. Den form han sedan valde att välja bör under alla omständigheter också en översättare välja, såvida han inte valde den moderna engelska, som Middle-Earth, då vi naturligtvis har den moderna svenska. Valde han en 1000-talsform i stället för en 800-talsform får vi anta att han hade skäl att göra det - antingen tyckte han de var vackrare, passade bättre in i t ex dvärgspråket, eller också hade han något annat skäl vi inte kan avgöra.

Ska en översättare börja peta i Tolkiens "fornnordiska" namn, måste denne åtminstone vara synnerligen väl insatt i fornnordisk mytologi, fornnordiska språk och fornnordiskt namnskick. Där råkade ju faktiskt Ohlmarks, till skillnad från de flesta tidigare och senare översättare, vara ganska insatt ...

Gurthang
Medlem
Inlägg: 215
Blev medlem: 5 april 2002, 17:39
Ort: Växjö

Inlägg av Gurthang » 23 september 2002, 15:53

Jag håller med Danne i att en översättare ska översätta så ordagrant som möjligt. Annars kan man förstöra en bra bok!

ursäkta att jag inte orkade flumma på... :D 8)

Användarvisningsbild
Lindir
Medlem
Inlägg: 2811
Blev medlem: 27 mars 2002, 00:21
Ort: Göteborg

Inlägg av Lindir » 23 september 2002, 16:13

Gurthang skrev:Jag håller med Danne i att en översättare ska översätta så ordagrant som möjligt. Annars kan man förstöra en bra bok!
Nja, för det första har väl inte Danne hävdat att "en översättare ska översätta så ordagrant som möjligt", för det andra skulle det om något förstöra en bra bok! Fast det beror ju på vad du menar med "möjligt" ... :wink:

Danne
Medlem
Inlägg: 1618
Blev medlem: 23 mars 2002, 23:51
Ort: Stockholm

Inlägg av Danne » 23 september 2002, 20:10

Äntligen en diskussion med lite klass på! :lol:

Jag tycker att alla hittills har kommit med mycket vettiga och intressanta synpunkter.
En annan klassisk stridsfråga inom översättningsvetenskapen är hur mycket man ska låta översättningen var anpassad efter originalmiljön, alternativt anpassas efter översättningsläsarnas referensramar.
Jag förstår vad du menar, och tycker att det beror helt på vad man översätter. Din efterföljande exemplerande (är det ett ord...?) diskussion är för övrigt synnerligen intressant.

Men Tolkien är ett extremfall när det gäller översättning, med tanke på att hela klabbet i original påstås baseras på en fiktiv bok och en fiktiv mytologi, som har sin rot i ett fiktivt språk. Alla namn (utom oöversatta alviska namn, o.s.v.) påstås ju vara översatta från den genuina Väströnan, och med andra ord är originalet i sig anpassat till läsarnas referensramar, något som jag tror var ganska unikt på Tolkiens tid.

Naturligtvis är allt detta bara bull shit (men trevlig bull shit). Vi vet ju alla att Tolkiens Väströna inte har funnits, och att han faktiskt inte ens uppfann mer än en handfull av "genuin Väströna".

Men detta medför (enligt min ringa mening) att alla dessa genuint Väströna ord och namn (som i originalet "översatts" till engelska) kan och bör översättas till svenska. Där skiljer jag mig alltså inte från Ohlmarks, men Ohlmarks misslyckades å andra sidan ofta(st) med att ta reda på ordens egentliga innebörd.

Anledningen till detta är enkel. Tolkien tar som exempel Vattnadal (Rivendell), som på alviska hette Imladris och på genuin väströna Karningul. Om man lämnat båda oöversatta, menar Tolkien, hade läsaren upplevt båda som lika främmande, och eftersom Tolkien skrev ur ett hobbitocentriskt perspektiv var det ju önskvärt att vi upplevde världen som hobbitarna, namn och allt.

På samma sätt bör alltså "Rivendell" översättas till svenska, för att vi skall befinna oss i samma situation som den engelska läsaren.

Skriv svar