Ja, den pluralformen hoppas jag att ingen har föreslagit på svenska!Gothmog II skrev:Hobbits låter för jäkligt på svenska
Sommarlovsföljetong: "Tolkiens arv", av Åke Ohlmar
Nästa kapitel i detta fantastiska epos!
Mr Christopher Tolkien, Bachelor of Litterature
När jag skrev ”Sagan om Tolkien” angav jag, efter William Ready, Christopher Tolkiens födelseår till 1920. Av Carpenters nyutkomna Tolkienbiografi framgår emellertid att Ready måste ha förväxlat Christopher med dennes närmast äldre bror Michael, något som var lätt hänt då dessa båda var de enda av Tolkiens barn som föddes i Leeds: Michael medan fadern var ”Reader in English Language” där, Christopher sedan han fått sin professorsutnämning och köpt sitt första egna hus, vid Darnley Road i Leeds. I detta hus föddes alltså Christopher, inte som Ready (och efter honom jag) anfört såsom andre utan som tredje sonen i äktenskapet; året var 1924. Ett år senare, sommaren 1925, utnämndes J R R Tolkien till professor i anglosaxiska i Oxford, sålde huset i Leeds och köpte ett nytt vid Northmoor Road i Oxford, dit familjen flyttade strax efter nyår 1926.
Christopher skildras under uppväxtåren av sin far som ”en nervös, irritabel, självplågande, uppkäftig person”, för vilken fadern dock hade en speciell sympati då han var så lik honom själv. Eftersom varje engelsman med självkänsla anser sig böra lämna uppgifter om hur han tjänat fosterlandet under sista världskriget har också Christopher offentliggjort en sådan redogörelse: ”Jag tjänstgjorde under andra världskriget i Royal Air Force som pilot och tillbringade arton månader i Sydafrika åren 1944-45 med att lära mig flyga. Efter V-dagen blev jag utbildningsofficer i Physical Equipment och ingick som sådan i marinens luftvapen. När jag låg i Sydafrika sände min far mig kapitel ur The Lord of the Rings till genomläsning – helt enkelt därför att jag alltid läst manuskriptet efter hand som det skrevs… Jag tror inte det var särdeles mycket som skickades till mig, men det är nu (detta skrevs 1967) mer än tjugo år sen, så jag minns det inte så tydligt längre. Hur som helst betvivlar jag att den eventuella kritik jag kunde komma med hade någon som helst inverkan.”
Innan Christopher Tolkien kommenderades till Sydafrika som tjugoårig hade han skrivit in sig som student vid Trinity College i Oxford. Dessförinnan hade han redan som liten pojke suttit huttrande vid det Tolkienska arbetsrummets varma brasa och under andäktig tystnad – utan att någonsin yttra ett ord – lyssnat till sin fars oftast extemporerade berättelser ur Sagan om Ringen och dess värld och ur The Silmarillion. När han kom hem från Sydafrika återupptog han sina studier för ”Bachelor of Litterature” (motsvarande ungefär fil kand – fil mag). Han fortsatte också att ta del av faderns sagoberättande; nu läste han dock själv kapitlen allteftersom de skrevs. John Ronald Reuel tycks ha ställt stora krav på sin yngste son, som stod hans hjärta närmast och vars ämneskombination ungefär motsvarade hans egen. På sätt och vis har Christopher fått tjänstgöra som pappans springpojke och har alltid måst sätta eventuella egna intressen åt sidan för faderns verk. Vi har redan hört hur han regelbundet sändes över till Inklingarna på det värdshus där dessa kom samman. Han läste då upp den äldre Tolkiens manuskript, när kollegornas kritik förnärmat författaren så att denne uteblivit. Enligt Carpenter hände det emellertid också att Inklingarna själva bad Christopher komma och läsa, då han enligt C S Lewis åsikt framförde texten vida bättre än fadern. På så vis vann han insteg i Inklingkretsen, även om det skulle dröja innan han blev en Inkling ”in his own rights”.
Det har säkert inte alltid varit enbart solsken mellan far och son. Christopher tjänstgjorde alltifrån början som sin fars kartritare men fick emellanåt höra att hans kartor var både ”inaccurate and inadequate”, varför de måste göras om radikalt. Felet var emellertid nog lika mycket Tolkien den äldres, som år från år gjorde om sin saga och flyttade på floder och berg. Om eventuella hårda meningsutbyten mellan de båda tiger såväl den engelske som den kanadensiske biografen, men har sådana förekommit så har Christopher säkert inte bara stillatigande tagit emot eventuella förebråelser. Därom vittnar J R R T:s egen karakteristik av sonen som cheeky, alltså ”fräck, oförskämd, nosig”. Att döma av de hos Carpenter återgivna ungdomsporträtten har han sett ganska bra ut som pojke. Han var alltid mycket lång och tycks ha varit den mest mörkhårige i familjen.
Icke desto mindre tycks han ha tryckts ner av en alltför dominerande far. Det är inte tu tal om annat än att han lidit av ett solitt mindervärdeskomplex , delvis för att han var väsentligt mycket mindre begåvad än John Ronald Reuel, mindre flyhänt i sitt arbete, tog mycket längre tid på sig för sin examen och aldrig gjorde någon akademisk karriär att tala om. Han sökte också lämna fadershuset så snart han vågade och ansåg sig kunna göra det. När familjen 1947 flyttade till det fula, alltför trånga lilla tegelhuset vid Manor Road nära Oxfords centrum var Christopher och hans lillasyster Priscilla med. Men när man tre år senare bytte bostad igen bodde han inte längre hemma utan tycks ha fått ett rum på sitt college, där han tjänstgjorde som icke-anställd handledare (”free lance tutor”), samtidigt som han läste på sin examen.
Så småningom blev han gift med en skulptris, Faith, som modellerat en byst av sin svärfar. Denna byst, som ”the English Faculty” skänkte till Tolkien då han blev emeritus, lät författaren gjuta i brons för fakultetsbiblioteket. Christopher och hans första hustru kom ofta på besök hos Edith och John Ronald, när dessa bodde vid Sandfield Road i Headington. När Tolkien 1959 avgick med pension var Christopher 35 år gammal och nybliven universitetslektor (”lecturer”) vid New College. Docent (”fellow”) skulle han också bli där, ehuru väsentligt senare. Han utgav för ”The Viking Society” 1956 och 1960 den isländska Hervararsagan, men editionen utgör inte något betydande filologiskt eller textkritiskt specimen. Den är snarare avsedd för engelska studenter, en liten handbok eller snarare elementarbok utan egna bidrag från författaren och med rätt naiva noter och förklaringar. Dessutom ingalunda fri från felaktiga uppgifter.
Hur äktenskapet med skulptrisen slutade är något som den städade officielle biografen, som fått sin uppgift och alla sina upplysningar av Christopher Tolkien, inte säger ett ord om. Och för all del, boken handlar ju om John Ronald Reuel, inte om hans son. Det enda vi får veta är att det tydligen rådde ett mycket gott förhållande mellan Faith Tolkien och hennes svärfar den gången denne pensionerades 1959, så gott att hon skulpterade honom och att han blev så förtjust i porträttet att han ur egen kassa bekostade en avgjutning i brons. Men några få sidor längre ner är Carpenter angelägen att framhålla att också till Christophers fru nummer två, kanadensiskan Baillie, var gamle Tolkiens förhållande mycket gott. ”Han avlade flera besök i den lantby nära Oxford, där Christopher och hans andra hustru Baillie bodde. Och i sällskap med deras små barn Adam och Rachel kunde han glömma sin dåliga korsrygg och springa runt gräsmattan under olika slags lekar eller för att roa dem kasta upp en tändsticksask i ett högt träd och sedan söka få ner den med stenar.” Rachel var i femårsåldern på nyåret 1975, och om Adam är något äldre kan paret ha gift sig kring mitten av 1960-talet.
Carpenters tystnad på just ifrågavarande punkt indikerar att Faith Tolkien inte dött och kvarlämnat en snabbt tröstad änkeman, utan att de första äktenskapet upplösts genom skilsmässa tämligen snart efter professorns emeritering 1959. Men hur kunde detta gå ihop – hela familjen var katoliker och i katolsk konfession tillåts ju inte skilsmässa? Christopher gav mig själv gåtans lösning då han utan vidare kommentarer meddelade att han utträtt ur katolska kyrkan. När framgick inte, men ganska säkert har det skett i samband med hans skilsmässa.
Den by Carpenter åsyftar heter West Hanney och ligger ganska långt från Oxford, söderut, mitt ute på bondvischan; närmaste lilla stad är det hemska radhussamhället Didcot. Här bodde Christopher med familj i en sorts mindre herrgård eller större bondgård i rött tegel, mitt emot bykyrkan, det ansenligaste huset på orten. Ännu 1975 bodde familjen i West Hanney, såvitt jag vet också 1976, men då eller kanske strax därefter, kanske 1977, flyttade de till Frankrike. Jag är inte tillräckligt hemmastadd i kanadaengelskan för att kunna avgöra om det lilla jag hörde Baillie säga uttalades med brytning, men omöjligt är det ju inte att hon stammat från det fransktalande Kanada, förslagsvis Quebec eller trakten där omkring. Sina ferier hade paret också tidigare gärna tillbringat i Frankrike. Där befann de sig 1973, då fadern den andre september dog i Bournemouth. Då samtidigt Michael befann sig i Schweiz var bara John, den katolske kyrkoherden, och Priscilla närvarande, när slutet kom tidigt en söndagsmorgon.
Efter Ronald Tolkiens död har sonen Christopher framträtt som ”his father’s literary executor”, och han är påfallande noga med att ständigt framhålla sig själv som innehavare av JRRT:s ”testamentariska uppdrag att utge alla hans efterlämnade skrifter”. I samband med Tolkiens flyttning till Bornemouth (där han skulle bo hos vänner) i augusti 1973 anför Carpenter att ”några år tidigare hade han bestämt att i den händelse han skulle dö innan hans bok (han tänker speciellt på The Silmarillion) var avslutad, skulle Christopher, som givetvis var väl förtrogen med arbetet, göra den klar för tryckning. Han och Christopher diskuterade ofta verket och gick igenom de många problem som återstod att lösa – men de gjorde föga framsteg”. Varför då? frågar man sig. Sannolikt för att gubben var gammal och envis och för att Christopher i sitt nya äktenskap vuxit ifrån springpojksrollen och visade prov på vad fadern en gång kallat ”irritation” och ”uppkäftighet”.
Det har från visst håll ifrågasatts om Tolkiens testamentariska investitur av sonen Christopher som enväldig förvaltare av faderns litterära arv har varit skriftlig och i laga ordning bevittnad. Det är dock en fråga om en rent otrolig mängd pengar, sannolikt så mycket att skatterna skulle blivit direkt katastrofala i England – något som kan ha varit en i hög grad bidragande orsak till att Christopher flyttade till Frankrike omedelbart innan ”The Silmarillion” utkom den 15 september 1977. Det troligaste är väl att det aldrig funnits något skriftligt avtal mellan far och son. Det har väl ansetts mer eller mindre självfallet att Christopher skulle få uppdraget, så pass länge som han tjänat för Rachel - lustigt sammanträffande förresten, Rachel heter Christophers yngsta dotter, född ungefär samtidigt med det muntliga avtalet mellan honom och hans far. Nu fick han sent omsider lönen för så många års ospard möda – bortåt fyrtio år, om inte mer.
Rollen av testamentarisk exekutor omfattar inte bara ”The Silmarillion” även om detta verk är huvudsaken, har förorsakat mest arbete och kommer att hösta in ojämförligt mest pengar. Men redan innan det gavs ut kom det två andra efterlämnade Tolkienskrifter, ”Sir Gawain and the Green Knight, Pearl and Sir Orfeo, Translated into Modern English by J R R Tolkieen. Edited and with a Preface by Christopher Tolkien”, Allen & Unwin, London 1975 – samt de sorgliga Jultomtebreven. Dem ville Christopher inte stå för själv. Han kunde lämnat utgivandet till sin syster Priscilla, som man tycker borde legat närmast till, men det gjorde han inte. I stället fick hans andra hustru Baillie stå för historien – så stannade pengarna inom familjen. Naturligtvis har man inte fått in så förfärligt mycket på denna skrivbordsstädning, men jag vet att Christopher sålt de utländska rätterna i dyraste laget.
Och så kommer det fler böcker efter ”The Silmarillion”. Christopher har sagt att han undan för undan tänker publicera allt, varenda rad som hans far lämnat efter sig. Det blir först och främst alla de många olika varianterna till de tjugoåtta Silmarillionsagorna, indelade i fem böcker: Ainulindalé , Valaquenta, Quenta Silmarillion, Akallabéth och ”Of the Rings of Power”. En hel del av detta är poesi, långa rapsodier och strofsamlingar av vers på alla olika slags metra. Något torde förvisso utgöras av vad en tidig anmälare av det engelska originalet kallades ”juvenil smörja”, andra partier ger nya namn och händelser. Enligt Christopher själv skall det till vissa partier finnas inte mindre än fyra till fem olika varianter. Tolkien glömde med åren vad han skrivit så tidigt som på tjugotalet och dessförinnan och skrev nytt. Christophers huvudarbete har helt enkelt bestått i att han plockat ihop de versioner som han tyckt hörde bäst samman och gav den bästa sammanhängande skildringen.
Resten tänker han först och främst ge ut i en volym av ungefär samma tjocklek som ”The Silmarilllion”. Åtminstone när jag talade med honom var det hans avsikt att lämna själva Silmarillionboken enbart till de utländska förläggare som förklarat sig beredda att offentliggöra även vad han kallar Sillmariliona. Själv uttalade han ordet Silmarilióna, vilket är förvånande: en språkman borde veta att det heter Silmarilíona. Men det finns helt visst mycket mer. Det finns varianter till ringtrilogin och till ”The Hobbit” och till annat också. Lars Gustafsson, som tillhörde de tidiga besökarna och därför mottogs av JRRT med den tjänstvilliga älskvärdhet som han iakttog ända fram till efter 1965, har 1961 berättat om hur hela villan i Headington låg proppfull med stora staplar av manuskript om allt under solen. För Christopher gäller det att smida medan järnet är varmt och till bristningsgränsen utnyttja Tolkienflugan så länge den ännu surrar. Snart nog kan den dö – det behövs bara tillräckligt många mer eller mindre underhaltig skrivbordsstädningar i stil med Jultomtebreven för att både ”fansen” och den normala läsekretsen ska tröttna. Det har säkert inte ingått i Tolkiens intentioner att hans son av ren penninggnidighet – för det är det saken gäller – ska förstöra hans författarnamn som hittills varit ett av vår tids allra största.
Christopher Tolkien hade redan 1974 avsagt sig sin post som ”fellow” vid New College i Oxford. Han meddelade mig detta men bad mig samtidigt hålla obrottsligt tyst om saken, vilket jag också gjort tills nu, när det hela sedan länge är fullt offentligt. ”Det kunde faktiskt skada mig allvarligt om det kom ut redan nu”, sa han. Varför skulle det skada honom? Svårt att säja, men man kan kanske tillåta sig en gissning. Det var kanske inte bara den omständigheten att han då var fullt klar över att professur som hans far haft komme han aldrig att få. Det var kanske också det, att han faktiskt inte hade tid till sin akademiska gärning, som visserligen inte var så storartad men som i alla fall krävde en hel del arbete av honom, både som ”tutor” för studenterna och som föreläsare och övningsledare. Resan per bil från West Hanney tog Oxford tog en dryg halvtimme, vid hård trafik upp till inemot en timme. Och så alla hemuppgifterna, kriarättande och dylikt. Antingen har ”The Silmarillion” eller undervisningen måst lida, och för honom kom alltid ”The Silmarillion” i första rummet. Direkt avsatt har han nog inte blivit, men det är inte helt osannolikt att New College’s rektor sagt åt honom att han fick träffa sitt val. Det enda verkliga obehag han skulle kunnat få om hans avsägelse blivit känd alltför tidigt var väl, att folk börjat prata om att han misskött sig och måste avgå.
OK alla tålmodiga läsare (som väl är ungefär 0 stycken) här kommer nästa kapitel...
Mitt Tolkienlexikon och Silmarillion
Detta har just i de dagarna då vi på allvar talade om ett Tolkienlexikon. Det fanns redan ett på engelska, Robert Foster ?A Guide to Middleearth?, nyss utkommet i ?third printing?, i verkligheten en helt ny upplaga. Jag hade hört att det redan fanns, eller snart skulle finnas ett till, men i Sverige kände jag ingen som visste författarnamnet och var lexikonet utgavs. I London borde jag väl kunna få de upplysningar jag behövde. Det kanske räckte om jag bara talade med någon Tolkienexpert ? jag utgick från att det måste finnas en sådan ? förslagsvis på British Museums jättelika bibliotek.
Någon sådan kunde inte framletas, och de flesta tillfrågade tycktes inte ens veta vad J R R Tolkien var för en figur. Till slut hittade jag en mindre söt än vänligt tjänstvillig och initierad liten flicka, som sa att den ende som visste allt om tolkienlitteraturen måste väl vara den avlidne mästarens son, Mr Christopher Tolkien. Jag bad henne söka få ett samtal kopplat till denne herre. Det tog en evighet, eftersom det visade sig att han varken bodde i London eller Oxford utan i den minsta av bondbyar någonstans mitt emellan. Men samtalet gick efter sju mödor och åtta bedrövelser faktiskt igenom och Christopher Tolkien svarade. Jag presenterade mig som hans fars svenske översättare och frågade om han kunde ta emot mig i sin by på ett besök.
Christopher var ytterligt vänlig när han äntligen förstod vem jag var och bad mig vara välkommen den 31. Alltså på själva nyårsaftonen, fast på morgonen, ?in the early morning?. Allt om besöket skall jag skildra senare, här vare nog sagt att inte heller Christopher kunde ge mig några uppgifter om Tolkienlexikonet nr 2.
Så småningom fick jag emellertid ihop material från öst och väst och började arbeta på mitt lexikon. På väg ner till min fasta bostad i Italien satt jag en vecka i Falsterbo och skrev kartotekskort av bara attan, och efterhand kom lexikonet ut. Det skulle komma att omfatta i det allra närmaste 3.650 stickord, och i motsats till Foster kompendierade det inte bara Tolkiens midgårdsvärld komplett ? med trilogin, Ringens värld, ?Bilbo? och Tom Bombadills äventyr ? utan också allt annat som till dags dato förelåg på svenska, alltså ?Träd och Blad?, ?Gillis bonde?, ?Om Beowulfsagan? och ?Smeden och stjärnan?. Därtill allt på svenska om Tolkien, dvs min egen ?Sagan om Tolkien? samt Kochers och Helms studier. Men de slagord jag kunde hämta från dessa och från de skrifter som inte hörde till Midgårdsvärlden var inte många, på sin höjd några hundra. Den stora huvudmassan av namn hörde hemma i hobernas Fylke (Shire) med dess formliga myller av kuriösa person- och släktnamn ? och hela den topografiska onomastiken med Michel Delving, Hobbiton, Bywater osv i Fylkes alla fyra landsfjärdingar.
Hela detta enorma namnmaterial hade Tolkien enligt fiktionen översatt från ?väströna? till modern engelska, och jag måste alltså transponera det hela till svenska på ett sådant sätt att man helst inte anade något engelskt mellanled. Det blev personnamn som Adalrida, Adamanta, Amarantha, Andvis, Balbo, Bandobras, Barliman, Belladonna, Berylla, Bilbo osv. Det blev framför allt de nästan helt nytillskapade släktnamnen, såsom Bagger, Bolger, Boffer, Brink, Brun, Brunlock, Buller, Bunk, Bältespennare, Diamant af Långeklev, Fagerbarn, Fagerkind, Gamgi, Goding-Lustigkropp, Grubb, Grävling, Gröntumme, Gullgull, Gullvärd (som är gull värd), Gyttjefot, Harfot, Kattun, Nedomkull, Noack, Ormbunke, af Plantenvård, Låås, Knubb, Pott, Ringblom, Grönköping, Äppelmask, Sandhäver, Slösegull, Stoor, Storfoot, Sturskfot, Säcksta, Sävskimmer, Smörblomma, Sandiman, Törntagg, Tunnelby, Took, Vettfot, Vinbock, Örtplyte. Och så var där alla ortnamnen i Fylke: Hobsala, Mickelsklyft, Hårdeflask, Knappnålsasken, Sjöstorp, Skvätte skog, Staby, Stocke, Tookköping, Krubbköping, Pingsteteg osv. Speciella eloger gav mej kritikerna för namnen Fylke (Shire), Hjortrongull (Goldberry), Lavskägge (Treebeard) Hobsala (Hobbiton), Välle hall, Upprissle by, borgmästar Klimp Kroppkaka och andra i samma stil.
Jag frågade Christopher Tolkien rakt ut om han ansåg att man kunde upprätta ett Tolkienlexikon innan ?The Silmarillion? med allt sitt nya namnmaterial utkommit. Han funderade och såg till en början skeptisk ut. Men så kom han att tänka på Rober Foster, som med Tolkien välsignelse gett ut sitt engelska Tolkienlexikon och som haft möjlighet att fråga ut mästaren angående diverse enskildheter. Så sken han upp och hade tydligen hittat lösningen. ?Om det blir ett lexikon enbart över Midgård så går det givetvis utmärkt väl för sej?, sa han. Jag kunde inte låta bli att dra lite på mun. Fosters lexikon hade ju hetat ?En guidebok för Midgård (Middle-Earth)? och på det fanns det alltså prejudikat. Han glömde tydligen att också i ?The Silmarillion? vart och vartannat kapitel handlar om just Midgård, och uteslutande Midgård, och att minst hälften av alla där nytillkomna namn tillhör Midgårds värld. Men jag hade alltså fått carte blanche tack vare den förträfflige Fosters precedensfall i kraft av sin vänskap med den avlidne gamle.
Jag var faktiskt inte lite spänd när så äntligen ?The Silmarillion? kom ut, i slutet vederbörligen försett med ett 42 sidors namnlexikon i stor oktav och med bortåt 800 stick- och slagord. Endast något mer än 500 av dessa var emellertid helt nya, nära 300 (noga räknat 281) var gemensamma med mitt eget Tolkienlexikon. Nu skulle det bli intressant att se efter hur många fel jag hade begått i mitt lexikon, ty att sådana måste finnas var en självklar sak, så knapphändiga uppgifter som Ringtrilogin med dess appendices gett och så ofta som jag varit direkt tvungen till antaganden och gissningar, på fint vetenskapligt språk så kallade konjekturer.
Till min oförställda glädje var det direkta felaktigheterna egentligen oerhört få, strängt taget fanns det bara en enda verklig ?bombert?: Gladden Fields, som jag i min nöd tydde som ?Glitterslätterna? eller ?Ljusa slätterna? efter verbet gladden, som betyder ?uppliva, få att glittra, glädja? och glad med betydelsen ?ljus, glittrande?. Ordet betyder emellertid ?Liljefälten? efter ?irisliljan?, som på gammaldags engelska kan heta gladden, men det ordet var det stört omöjligt att hitta i lexika, där lilja anges med lily, swordlily etc.
Halv bock kan man möjligen ge för min definition av Angband som ?Morgoths rike under Första åldern, beläget i Norra öknen och med förödande iskyla?. I Silmarillionlexikonet anges ?Järnhelvetet?, och detta uppges ha varit ?the great dungeon-fortress of Morgoth in the North-west of Middle-earth?, alltså en ofantlig jättefärstning, som omfattade en stor del av riket, i stället för hela detta. Misstaget är ju rätt ringa och i hög grad begripligt före ?The Silmarillion? ? vilket inte hindrar att det givetvis ska rättas till i en kommande nyupplaga.
Rena tryckfel är Dagorland i stället för Dagorlad ? vilket rättats i mitt lexikons erratalista ? samt Findulias för Finduilas, som jag glömde bort att rätta i bokens slut. Hit hör också det inte rättade tryckfelet Finarphir i stället för Finarphin (Silmarillionlexikonet skrivet Finarfin). Däremot är mitt stickord Melchar en faktiskt existerande appendices-variant till Silmarillion-lexikonets Melkor. Även Foster skriver Melchar, som ju förefaller naturligare med tanke på ordets inspirationskälla, stadsguden Melchart eller Melquart i Tyros.
Något bredvid är också min tolkning av namnet Turambar som ?världens herre? i stället för ?världsundergångens herre?, men skillnaden är ju inte stor. Beträffande Rúmil, uppfinnaren av Eldarernas äldsta skriftsystem, har jag uppgivit att denne kom från Valinor i Aman det välsignade. Fullt korrekt är att han stammade från staden Tirion i Aman, tätt inpå Valinors gränser, och var en lärd Noldoralv, som lärde Eldarerna sin alvskrift.
När jag skulle skilja mellan Valimar och Valinor, vilka t ex Foster ansett som i det närmas identiska, gissade jag att Valinor var gudarnas land, Valimar huvudstaden i detta. Min konjektur visar sig vid en jämförelse med Silmarillionlexikonet vara fullt korrekt, en sak som jag egentligen är rätt stolt över, då den åtminstone visar att jag varit väl inläst i de vaga antydningar om Silmarillionverkets innehåll som gjorts före denna boks tryckläggning. Sak samma gäller halvgudinnan Melian, vilken jag angett som en av de lägre Valar. Först med ?The Silmarillion? får vi veta att Eru skapat två sorters gudomsväsen, de egentliga Valar samt Maiar, vilka i brist på förut existerande definition mycket väl kunnat kallas ett slags lägre Valar-gudar. Att den sköna damen inte kunnat tillhöra de verkliga, de stora Valar, ansåg jag framgå av det förhållandet att hon blev gift med en alvkonung, Thingol Gråmantel av Doriath, och med honom blev mor åt Lúthien, människan Berens maka ? och det är nog bara i den grekiska myten som höggudarna beblandar sig med människor, t ex Afrodite, som med Anchises i Troja blev mor till Aeneas.
Ett flertal från Midgårds Tredje ålder i ringtrilogin kände personnamn visar sig i Silmarillionlexikonet ha burits redan i Första åldern av olika ryktbara personer, efter vilka alltså hjältarna vid tiden kring Ringens krig senare blivit uppkallade. Det gäller t ex Boromir; den allra förste med namnet var farfar till Barahir, som var Berens far. På samma sätt fanns det långt före den dystre självmördaren-rikshovmästaren av Gondor en Denethor, som varit ledare för de nandorinska alver vilka övergick Blå Bergen och bodde i Beleriand, för att sedan stupa i slaget på Amon Erech. Och Ecthelion kallades en alvkonung i det försvunna Gondolin, innan ordet uppträder som namn på den rikshovmästare som byggde ?Ecthelions torn? i Minas Tirith. Ringtrilogin känner en Galdor från Grå Hamnarna, vilken såsom emissarie för Círdan sitter med i Elronds råd, men ?Galdor den långe?, far till Húrin och Huor och stupad vid Eithel Sirion, är två tidsåldrar äldre. Gothmog är i Sagan om Ringen av Nazgûlerna och kommendant i Minas Morgul, men han har fått sitt namn efter Angbands överbefälhavare Gothmog, balrogernas herre, som dräpte Fëanor. Haldir i ringsagan är en alv från Lórien som eskorterat Ringens brödraskap till de stora trädens stad, men sitt namn har han fått från Haldir, Halmirs son, som stupade i Femte slaget under Beleriandkrigen i Första åldern. På samma sätt är Mablung (vars urbetydelse skall vara ?han med den tunga handen?) i ringtrilogin en gondoransk utbygdsjägare i Ithilien och ledare för västarméns spejarkår; men den ursprunglige Mablung var en alv, överbefälhavare för kung Thingols här och dödad av en av dvärgarna i Menegroth, Thingols fördolda hallar.
Däremot är det i någon mån tvivel underkastat om den Mim som nämns i Tom Bombadills Äventyr ? och som dödat en drake samt tagit dess skatt ? och Silmarillions Mim är en och samma person eller inte. Båda levde de i Första åldern, men Silmarillionverkets Mim är en smådvärg, i vars håla Túrin höll sig gömd men förrådes av Mim till orcherna, varför Mim också dräptes av Túrins far Húrin i Nargothrond. Helt säkert är däremot alvskepparen Voronwé i det försvunna riket Gondolin en annan än Mardil Voronwé Gondors förste regerande rikshovmästare, som har uppkallats efter den äldre Voronwé, ende överlevande från västerns sju skeppsbesättningar i Beleriandkriget.
Det finns åtta till nio fall av namnidentitet mellan urtidshjältar från Första åldern och personer, som levde många tusen år senare, vid tiden för Ringens krig. På ett enda ställe, när det gäller Gothmog, har Christipher Tolkien brytt sig om att påpeka att här och där helt olika personer avses. ?The same name (Gothmog) was borne in the Third Age ny the Lieutenant of Minas Morgul?, skriver han och hänvisar till ?The Return of the King V, 6?. Beträffande Mim får vi inte veta om denne är samme Mim som i visan i Tom Bombadills Äventyr; mycket tyder på att det varit så, för bägge levde i Första Åldern och i en hemligt grotta under en höjd. Om de övriga sju namnidentiteterna får vi inte reda på att de ska skiljas från sina likalydande avkomlingar eller namnar i Tredje Åldern. Om någon annan varit lika lättvindig i ett Tolkienlexikon, skulle Christopher Tolkien brutit staven över den stackarens huvud. Men quod licet Iovi?
Visst hade Tolkien junior rätt när han efter moget övervägande gav sitt nådiga tillstånd till att ett svensk ?Tolkienlexikon? fick upprättas ett par år innan ?The Silmarillions? engelska text såg trycket. Men det hindrar inte att detta lexikon i mångt och mycket måste suppleras numera. Framför allt gäller det de helt nya ca 500 namnen, men också de ca 300 som är gemensamma för Ringlexikonet och Silmarillionlexikonet kräver vissa tillägg i själva beskrivningen av personerna, vilkas öden och äventyr ju skildras med helt annan bredd i ringtrilogonin med dess tillägg, och med tillsats av många detaljer som vi tidigare inte haft en aning om.
Givetvis kunde man också tänka sig enbart ett tillägg, en översättning av ?The Index? i Silmarillionbokens slut, som i så fall helst borde utges som ett separat litet häfte, ibland gärna med något utförligare deskription än de ofta alltför knapphändiga definitionerna och sagoutdragen i Tolkien juniors lilla lexikon. Detta ger oftast bara någon rad eller högst tio till tolv rader där det inte sällan borde har krävts halva sidor. Och några utrymmesskäl kan inte ha förelegat: Christopher Tolkien bestämde fullständigt enväldigt allt beträffande omfånget; inte ens förläggaren fick ett ord med i laget.