Böcker i Tolkiens anda

Mattias Ö · Inlägg av **Mattias Ö** » 7 december 2004, 13:23

När jag senaste gången läste om LOTR slogs jag också av att han inte var en särskilt bra författare. Karaktärerna i böckerna har svårt att få något riktigt liv. Bäst fungerar berättandet i Fylke, det heroiska berättandet blir oftast styltigt. Det betyder inte att jag ogillar Tolkien, tvärtom, men han kom i mina ögon ned på jorden som författare.
Det jag tycker är mest fascinerande med honom idag är det absoluta allvar han lade ned i sitt skrivande och hur han använde sitt språkkunnande och djupa kunskap om mytologier till att skapa en värld som jag som läsare kan tro på.
Min fråga till intresserade – har du upptäckt någon bok där författaren har samma inställning till sitt berättande som Tolkien hade till sitt? Någon författare som använder sin yrkeskunskap för att skapa en verklighet man kan tro på, trots att den är påhittad? En värld som hänger ihop i detaljerna? När jag skriver ”böcker i Tolkiens anda” är det just den andan jag menar, inte någon författare som berättar om stor ondska, orc-likandne varelser och människor. Det är mer rip-off. Jag är ute efter det engagerade berättandet. Den författare jag själv tänker närmast på är H.P Lovecraft, som modellerade om den verkliga världen till något definitivt eget. UK LeGuin skapar i sin övärld en egen vision av high-fantasy, som är befriande väsenskiljd från Tolkien, men helt igenom allvarlig i sin ambition.
Hälsningar Mattias (som är ute efter nya uppslag till läsning).

Hexmaster · Inlägg av **Hexmaster** » 7 december 2004, 13:30

Asimov dyker upp i tankarna, och det finns ju fler SF-författare med liknande helhetssyn... Som Dune, vad förf. nu hette.

Henke · Inlägg av **Henke** » 7 december 2004, 13:56

Hexmaster skrev: Som Dune, vad förf. nu hette.

Frank Herbert hette författaren. Kan definitivt rekommendera Dune i sammanhanget.

Henrik

klas · Inlägg av **klas** » 7 december 2004, 14:17

hur är skillnaden mellan originalet och ohlmarks översättning?
är originalets språk lika högtravande?

Mattias Ö · Inlägg av **Mattias Ö** » 7 december 2004, 23:12

Jag har bara läst första Dune och den är det definitivt glöd i, men samtidigt så hänger inte Heberts konstruktion av Arrakis ihop direkt. Faunan består i princip bara av de jättelika sandormarna. Inte mycket att bygga en näringspyramid på.
Det är en petkommetar om en jättespännande bok, men som världsbygge är den kanske inte så genomarbetat, vilket just är Tolkiens adelmärke.
Asimov är fantastik i sina första, vilda science fiction noveller. Galaximperier och tänkande robotar. Annars var han antagligen minst lika betydande som populärvetenskaplig författare.

Sarvi · Inlägg av **Sarvi** » 8 december 2004, 09:54

Kim Stanley Robinsons sf-trilogi "Red Mars", "Green Mars" och "Blue Mars" passar nog in på dina kriterier. Handlar om kolonisationen av Mars, där man dels får en konflikt mellan kolonin och kolonialmakten (dvs Jorden) och dels en konflikt mellan de som kämpar för att bevara Mars i sitt ursprungliga skick och de som vill göra den till Jordens avbild ekologiskt sett. Mycket intressant och ganska trovärdig även på den ekologiska biten - vilket jag ofta retar mig på i "konstgjorda världar".

Mattias Ö · Inlägg av **Mattias Ö** » 8 december 2004, 21:47

Robinsons böcker har jag sett, men inte ägnat någon närmare eftertanke, tack för det tipset.
"Anti-Tolkien" författaren Donaldson har för övrigt skrivit en mycket komplicerad science fiction svit, Gap-serien. Tror inte att den är översatt till svenska. Världen är mycket välbyggd, som de flesta av Donaldsons böcker, och det råder en total avsaknad av genuina hjältar.

Sarvi · Inlägg av **Sarvi** » 8 december 2004, 21:54

Aha. Jag har bara läst Covenant-sviten av Donaldson, Gap-serien kanske vore något att leta upp. Nu ska man väl inte säga att Robinson är den mest hjärtegripande av författare - lite träig ibland, IMHO - men nu var det ju soliditeten på "världsbygget" du specifikt efterlyste.

Den stegrande kamelen

Grejen med Tolkiens världsbygge är ju att det egentligen inte är så detaljerat. Tolkien fokuserade på det han själv var mest intresserad av - språk förstås, och olika kulturer, och historia, och "känsla" om jag får använda ett så luddigt begrepp - och skildrade detta med fantastiskt djup, men han var klok nog att inte gå in så mycket på andra bitar. Man får ju egentligen veta väldigt lite om teknologisk nivå, till exempel. (Denna varierar ju dessutom våldsamt och egentligen ganska orealistiskt mellan olika folk.) Vad lever folk av? Hur ser livsmedelsförsörjningen ut? Vilka, om några, varor handlas och transporteras mellan de olika kulturerna? Hur ser styrelseskicket ut hos de olika folken, finns det t ex något slags rådsförsamling eller är respektive kung helt enväldig? Hur är det med befolkningsmängden, och hur har den utvecklats under tidsåldrarna? Förekommer det sjöfart någon annanstans än kring Anduins mynning, eller går alla övriga resor och transporter längs det dåligt utvecklade vägnätet? Hurpass utbredd är läskunnigheten bland de olika folken?

Istället för att förlora sig i en myriad detaljer av det här slaget, vilket är en fälla andra författare ofta faller i, valde Tolkien att utelämna det mesta och bara komma med lite antydningar här och var, och låta läsaren fylla i tomrummen själv. Han fokuserade istället på det han gjorde bäst och tyckte var mest väsentligt; dels själva historien och dels det där med språk och kulturer.

Ett världsbygge jag tycker hänger ihop bra och som jag gärna rekommenderar är det som scifi-författaren Jack Vance beskriver i ett gäng olika böcker, varav mina favoriter är de fem böckerna i "Demon Princes"-serien: The Star King, The Killing Machine, The Palace of Love, The Face och The Book of Dreams. Vance har valt greppet att inleda varje kapitel med ett litet utdrag ur en (fiktiv) tidningsartikel, bok eller liknande, vilka tillsammans fördjupar och nyanserar bilden av världen allt utspelar sig i. Dessutom är dessa klipp ofta oerhört roliga. Vance har ett härligt cyniskt sätt att se på tillvaron!

Martinus · Inlägg av **Martinus** » 9 december 2004, 12:13

klas skrev:hur är skillnaden mellan originalet och ohlmarks översättning?
är originalets språk lika högtravande?

Ohlmarks' översättning är inget vidare. Missförstånd och grodor på varenda sida, och stilnivån är extremt spretig. Mina favoritexempel är hur han kan använda "corps-de-logi" som översättning för det vardagliga "inn", vilket blir extremt högtravande, och sedan kan dra till med "längesen" istället för "länge sedan" i den löpande texten, vilket är direkt talspråkligt.

Tolkien har ett förhållandevis enkelt språk (jag tycker mig märka att han använder fler ord av saxiskt ursprung istället för låneord med latinsk rot), och det är betydligt mer avskalat än hos Ohlmarks. Där Ohlmarks har "kolossal" eller "enorm" kan Tolkien nöja sig med "great", där Ohlmarks har "blodröd" kan Tolkien nöja sig med "red". Dessutom använder Ohlmarks betydligt fler ord, av vilka en hel del är påhittade av honom själv, som när han översätter "head" med "vita huvud" ("Denethor sänkte sitt vita huvud" eller något i den stilen).

Dessutom, som jag sa i början, var Ohlmarks extremt slarvig. "Hours" blir "springare" på ett ställe, t. ex. Hans kunskap om idiom var i det närmaste obefintlig, som när han skickar ut rohirrim att jaga vildgäss ("wildgoose chase" betyder att man ger sig in på något man inte kan lyckas med) eller när Pippin hejdar döden ("stop dead" betyder att man tvärstannar).

Och så har vi den där biten där alverna går och bölar i skogen, eftersom han trodde att "roam" betyder "råma"...

Martinus · Inlägg av **Martinus** » 9 december 2004, 12:14

Den stegrande kamelen skrev:Ett världsbygge jag tycker hänger ihop bra och som jag gärna rekommenderar är det som scifi-författaren Jack Vance beskriver i ett gäng olika böcker, varav mina favoriter är de fem böckerna i "Demon Princes"-serien: The Star King, The Killing Machine, The Palace of Love, The Face och The Book of Dreams. Vance har valt greppet att inleda varje kapitel med ett litet utdrag ur en (fiktiv) tidningsartikel, bok eller liknande, vilka tillsammans fördjupar och nyanserar bilden av världen allt utspelar sig i. Dessutom är dessa klipp ofta oerhört roliga. Vance har ett härligt cyniskt sätt att se på tillvaron!

Vances böcker är otroliga. Rekommenderas varmt.

För fantasyfans kan i synnerhet "Dying Earth"-serien rekommenderas.

Henke · Inlägg av **Henke** » 9 december 2004, 13:22

Martinus skrev:För fantasyfans kan i synnerhet "Dying Earth"-serien rekommenderas.

De är mycket bra, liksom Lyonesse-trilogin (också Vance).

Henrik

Mattias Ö · Inlägg av **Mattias Ö** » 9 december 2004, 21:36

Kul med responsen. Ett par av Jack Vances böcker i Demon princes serien hann komma ut på svenska, som jag klämde i tonåren. De gjorde inget särskilt intryck på mig då, men det kan vara värt att titta på dem igen. I vilket fall var blev det inte mer än de två första på svenska.
Jag vet inte om jag riktigt håller med om att Tolkien inte var detaljrik i sin världsbyggnad. I appendix finns tuggar han igenom Gondors hela kunga och rikshovmästarlinje, samt vad som hände under de olika epokerna. Men de detaljerna tränger inte på i triologin, utan får bara skymta. Jag gillar särskilt avsnittet när hobbitarna och Vidstige närmar sig Vattnadal och de ser någon ruin på avstånd. Tror att det är Pippin som frågar om det är troll som har byggt borgen och får till svar att det är människor för länge sedan, troll bygger inte. Samt att människorna föll till onda gärningar under inflytande från Angmar. Man får rota i appendix för mer information om Angmar. Det är en lite märklig värld som Tolkien skapade om man tittar på handel och kulturutbyte. Folken har kontakt med varandra, men Gondor verkar inte tagit in så mycket från Harad, som man inte får veta mycket alls om. Mordor ligger förvisso ivägen, men något utbyte bör ha skett...

Steven Erikson har skrivit en rad böcker, Malazan empire, som jag kan passa på att tipsa om. Erikson skriver krigs-fantasy som då och då är ganska gruvlig, och har en mycket intrikat värld. Det är pågående serie, som börjar med Gardens of the Moon. Erikson är akademiker och har jobbat med arkeologi, vilket lyser igenom i böckerna. Det finns en mängd folkslag med olika bakgrund och historia.

Materialist · Inlägg av **Materialist** » 15 november 2005, 19:28

Jag kan rekomendera Donaldsons spegelsvit där han bygger upp en värld där speglar används som portar till andra världar. Det jag gillar med honnom är att han gått ifrån sago-fantasyn till förmån för en mer nyanserad värld. Som Mattias sa utan tydliga hjältar.

Bess · Inlägg av **Bess** » 21 november 2005, 17:01

Vissa aspekter av Katharine Kerrs Deverrysvit (och nu talar jag inte om rollspelsalverna, rollspelsdvärgarna eller New Age-magin) tycker jag att fungerar, i synnerhet i samspelet mellan de olika folkgrupperna. Den grupp galler som lämnade Frankrike efter Alesia och färdades till en ny värld anlände inte till ett geografiskt vakuum utan satte igång en stor mängd folkförflyttningar och politisk oro, och dessutom är det intressant att se hur de keltiska trosföreställningarna förändrats. Synd bara att de teman jag tycker är mest intressanta förblir bakgrundshistoria.

Kan man kanske säga att Tolkiens världsbygge är präglat av en förmodern historieuppfattning, där det viktigaste var vem som regerade när och vem som stred mot varandra var? Han var ju en produkt av sin tids skolundervisning, och ekonomisk historia och socialhistoria låg inte ens i sin linda innan första världskriget. Han är t.ex. inte speciellt intresserad av att beskriva vanligt folks världsuppfattning eller av hur alverna fick mat på bordet, eller vem som myntat silvret som Smörblomma betalade Merry för de stulna ponnyerna. (Jag höll för ett tag sedan på och funderade över rohirrims folkreligiösa föreställningar och på hur folken i Harad var organiserade i samband med en fanfic jag håller på att skriva - på såna punkter är Tolkien ganska tystlåten.) När det gäller utbytet mellan Harad och Gondor ger redogörelsen om expansionismen under sjökungarnas tid en obehaglig känsla av att haradrim inte hade anledning att uppleva skillnaden mellan Gondor och Mordor som så hemskt stor. Sauron försökte åtminstone inte annektera dem.