Recensioner av den nya översättningen

[B Hellqvist]

Tänkte att man kunde posta länkar till recensioner av den nya översättningen av "Sagan om ringen". Här är DN:s recension, gjord av en professor i nordiska språk(!): http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp? ... nderType=1

[Ori]

Då lägger jag in "min tidnings" recension:

HD

Aningen negativ , men han har åtminstone en egen mening !

[Sarvi]

GP's Malte Persson recenserar, överlag positivt: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=182245

[Danne]

Norrtelje Tidning
Aftonbladet
DN
Expressen
Göteborgs-Posten
Kristianstadbladet
Norrbottens-Kuriren
SvD
Kulturnytt
Sydsvenskan
Tidningen Ångermanland
Östersundsposten

[Den stegrande kamelen]

Ur Norrbottens-Kuriren:

Tolkien var nämligen en urusel skribent, högtravande, tillkrånglad, osäker. I scener med stor inneboende dramatik föredrar han ibland att återge dem indirekt och spänningslöst. När berättelsen ligger i ett lugnare tempo söver han den fullständigt med långa recitationer och hemska sorgesånger över döda alvprinsessor. Dikterna, liksom prinsessorna, är marinerade i obegriplig sentimentalitet. Man älskar honom sannerligen inte för stilens skull.

Ord och inga visor! Och det är ju inte direkt första gången man läser den typen av kritik mot Tolkien. Jag har aldrig någonsin upplevt honom som en dålig skribent, men jag kan ändå inte låta bli att bli lite osäker av den här typen av sågningar. Jag har trots allt läst Ohlmarks version betydligt fler gånger än den engelska. Är det kanske den och dess språkbruk jag har i minnet snarare än Tolkiens? Borde jag förbereda mig på en negativ överraskning när jag nu för första gången verkligen skall läsa Tolkien på svenska?

(Är det förresten bara jag som inte lyckats komma in på Tolkiens Arda på hela dagen?)

[Martinus]

Ur Norrbottens-Kuriren:

Tolkien var nämligen en urusel skribent, högtravande, tillkrånglad, osäker. I scener med stor inneboende dramatik föredrar han ibland att återge dem indirekt och spänningslöst. När berättelsen ligger i ett lugnare tempo söver han den fullständigt med långa recitationer och hemska sorgesånger över döda alvprinsessor. Dikterna, liksom prinsessorna, är marinerade i obegriplig sentimentalitet. Man älskar honom sannerligen inte för stilens skull.

Ord och inga visor! Och det är ju inte direkt första gången man läser den typen av kritik mot Tolkien. Jag har aldrig någonsin upplevt honom som en dålig skribent, men jag kan ändå inte låta bli att bli lite osäker av den här typen av sågningar. Jag har trots allt läst Ohlmarks version betydligt fler gånger än den engelska. Är det kanske den och dess språkbruk jag har i minnet snarare än Tolkiens? Borde jag förbereda mig på en negativ överraskning när jag nu för första gången verkligen skall läsa Tolkien på svenska?

(Är det förresten bara jag som inte lyckats komma in på Tolkiens Arda på hela dagen?)

För att svara på din fråga om att förbereda sig på en negativ överraskning: Nej, du behöver inte vara rädd. Funkar de isländska sagorna på svenska så gör Ringens brödraskap det också. "Urusel skribent" -- låter som en ohlmarxist... För att inte tala om "högtravande". Det är Ohlmarks som är högtravande, med "corps-de-logi" för "inn" och "biltog" för "lost" (fel, för övrigt).

Och nej, jag har inte heller kommit in på Tolkiens Arda sedan i morse.

[Sarvi]

Funkar inte för mig heller...

[Martinus]

Rent spontant kändes Tidningen Ångermanlands recension som den bästa jag stött på hittills (med vilket jag egentligen bara menar att det är den jag själv relaterar bäst till).

[Den stegrande kamelen]

För att inte tala om "högtravande". Det är Ohlmarks som är högtravande, med "corps-de-logi" för "inn" och "biltog" för "lost" (fel, för övrigt).

Men du kan väl inte på allvar hävda att Tolkien inte var högtravande? Eller högstämd kanske är ett bättre ord, utan samma negativa klang.

Här är ett slumpmässigt valt citat ur första boken, jag bara högg vad som dök upp när jag öppnade den:

The Company now took their leave and returned to their pavilion. Legolas went with them, for this was to be their last night in Lothlórien, and in spite of the words of Galadriel they wished to take counsel together.
For a long time they debated what they should do, and how it would be best to attempt the fulfilling of their purpose with the Ring: but they came to no decision. It was plain that most of them desired to go first to Minas Tirith, and to escape at least for a while from the terror of the Enemy. They would have been willing to follow a leader over the River and into the shadow of Mordor; but Frodo spoke no word, and Aragorn was still divided in his mind.

Visst är det väl högstämt, lite arkaiskt - styltat, skulle säkert kritikerna säga. Det finns exempel på betydligt vardagligare språk också, förstås, men också på ännu mycket högtidligare. I Ohlmarks tappning har jag visserligen stört mig på massor av detaljer, men aldrig på språkets allmänna ton. Men så var han ju inte speciellt trogen originalet heller utan använde sitt eget sätt att uttrycka sig. Frågan är hur det blir när Erik Andersson släpper fram den ocensurerade Tolkien...

Usch, jag är nästan lika nervös som ivrig inför nyöversättningen!

[Den stegrande kamelen]

Rent spontant kändes Tidningen Ångermanlands recension som den bästa jag stött på hittills (med vilket jag egentligen bara menar att det är den jag själv relaterar bäst till).

Av vad jag läst hittills kan jag inte instämma i Ångermanlands positiva omdöme om Lotta Olsson. Hon verkar ha ett bra och flytande vardagsspråk och klarar den typen av verser galant, men verkar oförmögen att göra de mer högstämda dikterna rättvisa. Men vi får väl se, jag har trots allt bara läst ett par stycken av hennes tolkningar än så länge.

[Martinus]

För att inte tala om "högtravande". Det är Ohlmarks som är högtravande, med "corps-de-logi" för "inn" och "biltog" för "lost" (fel, för övrigt).

Men du kan väl inte på allvar hävda att Tolkien inte var högtravande? Eller högstämd kanske är ett bättre ord, utan samma negativa klang.

Här är ett slumpmässigt valt citat ur första boken, jag bara högg vad som dök upp när jag öppnade den:

The Company now took their leave and returned to their pavilion. Legolas went with them, for this was to be their last night in Lothlórien, and in spite of the words of Galadriel they wished to take counsel together.
For a long time they debated what they should do, and how it would be best to attempt the fulfilling of their purpose with the Ring: but they came to no decision. It was plain that most of them desired to go first to Minas Tirith, and to escape at least for a while from the terror of the Enemy. They would have been willing to follow a leader over the River and into the shadow of Mordor; but Frodo spoke no word, and Aragorn was still divided in his mind.

Visst är det väl högstämt, lite arkaiskt - styltat, skulle säkert kritikerna säga. Det finns exempel på betydligt vardagligare språk också, förstås, men också på ännu mycket högtidligare. I Ohlmarks tappning har jag visserligen stört mig på massor av detaljer, men aldrig på språkets allmänna ton. Men så var han ju inte speciellt trogen originalet heller utan använde sitt eget sätt att uttrycka sig. Frågan är hur det blir när Erik Andersson släpper fram den ocensurerade Tolkien...

Usch, jag är nästan lika nervös som ivrig inför nyöversättningen!

Ummm... Jag kan faktiskt inte se några direkta högstämdheter (absolut ett bättre ord, men det har en mer positiv klang än vad "högtravande" har). Möjligen då "desired" istället för "wanted".

Jo, jag stör mig på språkets allmänna ton hos Ohlmarks. Hans stilnivå är så otroligt spretig! Han kan i ett och samma stycke använda arkaiska uttryck och obskyra lånord å ena sidan och talspråkliga former som "sej" å andra sidan. Och han använde sig (inkonsekvent) av pluralböjningen på verb trots att denna togs bort genom ett riksdagsbeslut 1951, vilket ytterligare ökade den onödiga arkaiseringen av texten. Tolkiens stil är betydligt renare -- oavsett om man tycker den är bra eller dålig.

[Den stegrande kamelen]

Ummm... Jag kan faktiskt inte se några direkta högstämdheter

OK, några exempel där jag tror att en mindre högstämd författare (nedan kallad "Lågtravare") hade uttryckt sig annorlunda. (Därmed inte sagt att det vore bättre! Tvärtom, jag gillar Tolkiens sätt att uttrycka sig.)

Tolkien: "took their leave"
Lågtravare: "left"

Tolkien: "they wished to take counsel together"
Lågtravare: "they wanted to talk together"

Tolkien: "they debated what they should do"
Lågtravare: "they discussed what they were going to do"

Tolkien: "how it would be best to attempt the fulfilling of their purpose with the Ring"
Lågtravare: "how best to go about destroying the Ring"

Tolkien: "most of them desired to go first to Minas Tirith"
Lågtravare: "most of them wanted to go to Minas Tirith first"

Tolkien: "Frodo spoke no word, and Aragorn was still divided in his mind"
Lågtravare: Frodo didn't speak, and Aragorn was still undecided"

[Danne]

I Ohlmarks tappning har jag visserligen stört mig på massor av detaljer, men aldrig på språkets allmänna ton.

Det är det som har stört mig mest. Jag tycker (som jag har sagt förr) att kritiken mot Ohlmarks alltför ofta har handlat om namn, slarvfel och detaljer, och alltför sällan om den "ansiktslyftning" (eller snarare "nedsmutsning") som själva stilen, texten och tonen (och därmed innehållet) utsattes för.

Och det är en definitv skillnad på att vara högstämd och högtravande. Tolkien är ofta högstämd, visst, men han uttrycker sig klart och redigt.

[Danne]

Och så har vi ju förstås min helt opartiska recension på Tolkiens Arda...

[Den stegrande kamelen]

I Ohlmarks tappning har jag visserligen stört mig på massor av detaljer, men aldrig på språkets allmänna ton.

Det är det som har stört mig mest. Jag tycker (som jag har sagt förr) att kritiken mot Ohlmarks alltför ofta har handlat om namn, slarvfel och detaljer, och alltför sällan om den "ansiktslyftning" (eller snarare "nedsmutsning") som själva stilen, texten och tonen (och därmed innehållet) utsattes för.

Jag menar alltså inte att jag inte stört mig på tonen jämfört med originalet, utan på tonen i största allmänhet, om man betraktar Ohlmarks version som ett fristående verk. Det skall bli spännande att se om jag stör mig mer på Tolkiens egen ton, när jag nu för första gången får läsa den på svenska...