Om vi tar ett krigsfartyg modell större från första världskriget så var det väl koleldade ångmaskiner som i huvudsak drev dem. De första oljeledade kom väl ungefär då men var ovanliga.
Hur lång tid tog det från det att man gav order innan man kunde åka iväg?
Om vi sedan tar en båt från andra världskriget, hur snabbt gick det då?
MVH
Hans
Elda upp pannorna
Re: Elda upp pannorna
Timmar... Många timmar om man startade med kalla pannor... Jag antar att efter ett par timmar kunde du göra styrfart och sedan elda på tryck under gång.Hans skrev:Om vi tar ett krigsfartyg modell större från första världskriget så var det väl koleldade ångmaskiner som i huvudsak drev dem. De första oljeledade kom väl ungefär då men var ovanliga.
Hur lång tid tog det från det att man gav order innan man kunde åka iväg?
Om vi sedan tar en båt från andra världskriget, hur snabbt gick det då?
MVH
Hans
http://www.titanicnorden.com/fakta/boiler.html
No one can prevent me from raising towers in babylon
Re: Elda upp pannorna
På större krigsfartyg från bägge epokerna är det rimligt att anta att det rör sig om vattenrörspannor (se t.ex. http://en.wikipedia.org/wiki/Water-tube_boiler). Dessa tål hastig uppeldning betydligt bättre än den synnerligen ömtåliga skotska eldrörspannan. I litteraturen hittar man ytterst varierande siffror men i svenska flottans undervisningbok för manskapet "Pannor och maskiner" från 1918 så anslås 1½ till 2 timmar för påeldning sommartid. Dessa siffror är säkert tagna med viss marginal men ger ändå en fingervisning om vad som ansågs lämpligt som schablon.
Av egen erfarenhet från marinmuseums ångslup Aurora så tar bara själva processen fyrstickning med stenkol ett viss tag också, även om jag inte på något vis gör anspråk att vara lika drillad som pannrumspersonalen på HMS Lion direkt.
Har man bråttom kan jag tänka mig att mängden olja- och fotogenindränkt trassel som kommer till bruk kan öka avsevärt...
En annan faktor att beakta är att det kan ta en avsevärd tid att värma ångrör och maskin, t.o.m. längre tid än att få upp ångtrycket kan jag föreställa mig. En pre-dreadnought med vattenrörspannor men två väldiga kolvångmaskiner kan säkert falla i den kategorin. Maskinerna innehåller stora massor av gjutjärn som man nog helst skyndar långsamt med.
Oljeeldade pannor har jag ingen som helst erfarenhet av men det borde kunna gå lite snabbare? Hur fort kan man värma en turbin? Forumet har säkert svar!
/Björnen
Av egen erfarenhet från marinmuseums ångslup Aurora så tar bara själva processen fyrstickning med stenkol ett viss tag också, även om jag inte på något vis gör anspråk att vara lika drillad som pannrumspersonalen på HMS Lion direkt.
Har man bråttom kan jag tänka mig att mängden olja- och fotogenindränkt trassel som kommer till bruk kan öka avsevärt...En annan faktor att beakta är att det kan ta en avsevärd tid att värma ångrör och maskin, t.o.m. längre tid än att få upp ångtrycket kan jag föreställa mig. En pre-dreadnought med vattenrörspannor men två väldiga kolvångmaskiner kan säkert falla i den kategorin. Maskinerna innehåller stora massor av gjutjärn som man nog helst skyndar långsamt med.
Oljeeldade pannor har jag ingen som helst erfarenhet av men det borde kunna gå lite snabbare? Hur fort kan man värma en turbin? Forumet har säkert svar!
/Björnen
Re: Elda upp pannorna
En fulld fråga till Hans fråga. Kan man förberede pannor för snabb start?`Förvärma eller hur funkar det?`
Re: Elda upp pannorna
Detta är en lämplig fråga till en som varit riktig eldare. I handelsfartyg dock - inte i marinen. Som yrkessjöman var jag inte välkommen i den firman. På den tiden hade man nämligen den tanken att "riktigt" sjöfolk hade lärt sig att arbeta på helt andra sätt och därmed inte gick att "dressera" till flottans arbetsmetoder.
Snabbaste sättet att få fart på en kolfyr är att börja elda med ved. Och bygga upp en rejäl vedfyr med tjock glöd innan man lägger på kolen. Men vill man inte ha ett större vedförråd så går det också bra att utgå från trassel och trasor som dränkts in med något brännbart. Så börjar man med att krossa större kolstycken så man får småkol att bygga upp en fyr med. När man väl har fått i gång en fyr är det enkelt att hämta en skyffel med brinnande kol därifrån för att starta upp nästa med.
Vattenrörspannor tål att man tar upp tryck från kall panna på ett par timmar. Skillnaden mot så kallade Skotska pannor är att den skotska pannan innehåller betydligt mycket mer vatten som måste värmas upp. Dessutom är den mer känslig för värmespänningar så man måste vara försiktig. Att ta upp tryck på en rimligt stor Skottepanna tar bort mot ett dygn.
Vill man ha fartyget i snabbare gångberedskap så måste man elda kontinuerligt. Det vill säga man lägger en så kallad "stoppfyr". Det är en fyr som innehåller en stor mängd kol men som är lagd på så sätt att den sakta brinner igenom och därmed håller värmen i pannan. Det har också förekommit att man använt elektriska värmare för att hålla värmen i en panna vid stillaliggande.
Med tiden gick ju även marinen över till oljeeldning vilket gjorde att det gick snabbare att få fyr. Men faran med oljebrännare är att man också kan elda på för hastigt så att man bygger upp för stora värmespänningar i pannan.
Jag skall nämna något lite om ångans fysik också. Antag att man har en panna som är kall, dvs där material och vatten håller 20 grader. Skall man så ta upp tryck måste man först elda upp till 100 grader. Sedan måste man elda så att det tillförs ångbildningsvärme. När man får en kompakt ångstråle ut ur någon ventil stänger man och fortsätter elda till dess man får tryck. På en rimligt stor skottepanna behöver man kanske 10-12 timmar för att komma upp till 100 grader när ångbildningen börjar. Därifrån och upp till 1 kg tryck (ca 120 grader) tar det ytterligare 2-3 timmar. Och så behöver man ytterligare 2-3 timmar för att uppnå 10 kg (ca 180 grader). Ligger en sådan båt "stand by" så släpper man ned trycket till 1-2 kg och håller det där genom stoppfyrning.
Snabbaste sättet att få fart på en kolfyr är att börja elda med ved. Och bygga upp en rejäl vedfyr med tjock glöd innan man lägger på kolen. Men vill man inte ha ett större vedförråd så går det också bra att utgå från trassel och trasor som dränkts in med något brännbart. Så börjar man med att krossa större kolstycken så man får småkol att bygga upp en fyr med. När man väl har fått i gång en fyr är det enkelt att hämta en skyffel med brinnande kol därifrån för att starta upp nästa med.
Vattenrörspannor tål att man tar upp tryck från kall panna på ett par timmar. Skillnaden mot så kallade Skotska pannor är att den skotska pannan innehåller betydligt mycket mer vatten som måste värmas upp. Dessutom är den mer känslig för värmespänningar så man måste vara försiktig. Att ta upp tryck på en rimligt stor Skottepanna tar bort mot ett dygn.
Vill man ha fartyget i snabbare gångberedskap så måste man elda kontinuerligt. Det vill säga man lägger en så kallad "stoppfyr". Det är en fyr som innehåller en stor mängd kol men som är lagd på så sätt att den sakta brinner igenom och därmed håller värmen i pannan. Det har också förekommit att man använt elektriska värmare för att hålla värmen i en panna vid stillaliggande.
Med tiden gick ju även marinen över till oljeeldning vilket gjorde att det gick snabbare att få fyr. Men faran med oljebrännare är att man också kan elda på för hastigt så att man bygger upp för stora värmespänningar i pannan.
Jag skall nämna något lite om ångans fysik också. Antag att man har en panna som är kall, dvs där material och vatten håller 20 grader. Skall man så ta upp tryck måste man först elda upp till 100 grader. Sedan måste man elda så att det tillförs ångbildningsvärme. När man får en kompakt ångstråle ut ur någon ventil stänger man och fortsätter elda till dess man får tryck. På en rimligt stor skottepanna behöver man kanske 10-12 timmar för att komma upp till 100 grader när ångbildningen börjar. Därifrån och upp till 1 kg tryck (ca 120 grader) tar det ytterligare 2-3 timmar. Och så behöver man ytterligare 2-3 timmar för att uppnå 10 kg (ca 180 grader). Ligger en sådan båt "stand by" så släpper man ned trycket till 1-2 kg och håller det där genom stoppfyrning.
Re: Elda upp pannorna
Fundera lite på detta med Hans fråga och var tvungen att kolla upp hur mycke vatten det är en panna eller pannor. Tog Bismarck efter som jag tycker det är lättast att hitta om henne. Och hon hade ju över hundra kubik närmare bestämmt
Boiler feedwater 187.5 tonnes källa http://www.bismarck-class.dk/technicall ... eight.html .- Massa vatten som måste bli varmt innan det händer något. Men används allt vatten eller hur funkar det.
Ursäkta Hans om jag snor din tråd
Boiler feedwater 187.5 tonnes källa http://www.bismarck-class.dk/technicall ... eight.html .- Massa vatten som måste bli varmt innan det händer något. Men används allt vatten eller hur funkar det.
Ursäkta Hans om jag snor din tråd
Re: Elda upp pannorna
Tack för alla svar!
MVH
Hans
Absoulut ingen fara - tvärtom, att bredda tråden är bara bra.predator skrev:Ursäkta Hans om jag snor din tråd
MVH
Hans
Re: Elda upp pannorna
Boiler feedwater innebär matarvatten. Det vill säga rent vatten som man har i förråd för att pumpa in i pannorna. Det är alltså inte innehållet i pannorna. Skälet till att man har med sig så mycket vatten är att en vattenrörspanna kräver rent vatten. En skotsk panna däremot har mindre krav på matarvattnet. Moderna fartyg tillverkar dock sitt eget vatten med en evaporator så man har inte med sig vatten ifrån kaj.predator skrev:Boiler feedwater 187.5 tonnes. Men används allt vatten eller hur funkar det.
En traditonell skotsk panna innehåller 10-15 ton vatten. En waxholmsbåt har en sådan panna. En större bogserbåt har kanske två. En mindre styckegodsare hade 2-4 pannor. Ett större lastfartyg hade kanske 6-8 pannor. Och en Atlantångare av större modell kunde ha 20-30 stycken.
En vattenrörspanna innehåller betydligt mindre med vatten. Men dessa kan byggas betydligt större än de Skotska pannorna. En modern turbintanker har bara ett par pannor. Med totalt kanske 10-20 ton vatten. Skulle tänka mig att ett större militärt fartyg har något liknande.
Re: Elda upp pannorna
Jo det hade ju även Bismarck. Men ändo mycke vatten.
Men man lär sig något nytt varje dag som man säjer.
Och skälet till att man har "rent" gissar jag på. Att det måste vara det så allt ångas när det ska in i turbinen och inte skadar bladet?
Men man lär sig något nytt varje dag som man säjer.
Och skälet till att man har "rent" gissar jag på. Att det måste vara det så allt ångas när det ska in i turbinen och inte skadar bladet?
-
Markus Holst
- C Skalman
- Inlägg: 16762
- Blev medlem: 4 september 2006, 15:28
- Ort: Västergötland
- Kontakt:
Re: Elda upp pannorna
Har alltså även moderna fartyg ångdrivna turbinmotorer? Jag trodde de hade dieslemotorer.
Re: Elda upp pannorna
Dieselmotorer är det vanligaste men det förekommer en del turbinfartyg också. Fast inte så många längre.Markus Holst skrev:Har alltså även moderna fartyg ångdrivna turbinmotorer? Jag trodde de hade dieslemotorer.
Re: Elda upp pannorna
Alla atomdrivna fartyg har turbinmotorer där man låter reaktorn koka vattnet.
Ryska flottan kör fortfarande många ångturbinfartyg. Idag används också ångturbiner med pannorna kopplade till avgasrören på dieslar eller gastrubiner för att koka vatten med överskottsenergin och låta det mata en turbin.
Ryska flottan kör fortfarande många ångturbinfartyg. Idag används också ångturbiner med pannorna kopplade till avgasrören på dieslar eller gastrubiner för att koka vatten med överskottsenergin och låta det mata en turbin.
Re: Elda upp pannorna
Angående turbiner så hittade jag i Bergströms "Fartygsmaskiner" [1] en rad om deras möjlighet till snabb start: "Även frånvaron av risk för vattenslag vid igångsättning utan föregående grundlig värmning är vid [krigsfartyg] av särskild vikt."
Jag har tyvärr inte hittat några uppgifter på tider för påeldning för kol respektive olja men den mest betydelsefulla skillnaden i beredskap utgörs kanske av hur lätt man kan "olja" jämgört med att kola. Det går snabbare, med mindre personal och olägenhet. Genomförande av oljning under gång prövades av RN på slagskeppet HMS Victorious redan 1906. Andra fördelar i beredskap som anförs är att full kraft kan hållas tills oljan är slut, både då eldarna inte utmattas på samma sätt och då man inte måste lämpa oljan från stundom svåråtkomliga boxar. [2] "The Commission on Fuel and Engines" (refererad i [2]) som rapporterade till amiral Fisher 1912 nämner också just den snabbare påeldningen som en huvudsaklig fördel.
@predator: Jag har funnit att HMS Dreadnought hade 74.25 ton (förmodligen imperial tons) vatten i pannorna vid normalt vattenstånd. Pannanläggningen bestod av 18st Babcock & Wilcox vattenrörspannor för en total axeleffekt om 23000 hk. [3] Rätt mycket vatten där också med andra ord. Posterna för matarvatten är 30 ton 'feed water', 238 ton 'reserve feed water' och 80 ton 'overflow feed water'.
Redan HMS Indomitable (1907) hade 127 ton vatten i de 31 pannorna (B&W) på nästan dubbla effekten [4]. Andra typer med mindre tuber bör ha reducerat mängden vatten i pannorna till VK2 men jag har inte sett några siffror (än).
Behovet av rent vatten har huvudsakligen att göra med vattenrörspannornas känslighet för pannsten (avlagringar) i rören. Men [1] nämner även turbinerna som extra känsliga för partiklar och skräp som sveps med ångan som en anledning till att undvika alltför snabbt pådrag av ånga (då vattnet i pannan våldsamt kan koka upp).
/Björnen
[1] "Fartygsmaskiner, II. Sjöångmaskiner", C A Bergström, Iduns tryckeri 1927.
[2] "The Grand Fleet - Warship Design and Development 1906-1922", David K Brown, Chatham Publishing 1999.
[3] "The Battleship Dreadnought", John Roberts, Conway Maritime Press 2001.
[4] "Battlecruisers", John Roberts, Caxton Publishing 2003.
Jag har tyvärr inte hittat några uppgifter på tider för påeldning för kol respektive olja men den mest betydelsefulla skillnaden i beredskap utgörs kanske av hur lätt man kan "olja" jämgört med att kola. Det går snabbare, med mindre personal och olägenhet. Genomförande av oljning under gång prövades av RN på slagskeppet HMS Victorious redan 1906. Andra fördelar i beredskap som anförs är att full kraft kan hållas tills oljan är slut, både då eldarna inte utmattas på samma sätt och då man inte måste lämpa oljan från stundom svåråtkomliga boxar. [2] "The Commission on Fuel and Engines" (refererad i [2]) som rapporterade till amiral Fisher 1912 nämner också just den snabbare påeldningen som en huvudsaklig fördel.
@predator: Jag har funnit att HMS Dreadnought hade 74.25 ton (förmodligen imperial tons) vatten i pannorna vid normalt vattenstånd. Pannanläggningen bestod av 18st Babcock & Wilcox vattenrörspannor för en total axeleffekt om 23000 hk. [3] Rätt mycket vatten där också med andra ord. Posterna för matarvatten är 30 ton 'feed water', 238 ton 'reserve feed water' och 80 ton 'overflow feed water'.
Redan HMS Indomitable (1907) hade 127 ton vatten i de 31 pannorna (B&W) på nästan dubbla effekten [4]. Andra typer med mindre tuber bör ha reducerat mängden vatten i pannorna till VK2 men jag har inte sett några siffror (än).
Behovet av rent vatten har huvudsakligen att göra med vattenrörspannornas känslighet för pannsten (avlagringar) i rören. Men [1] nämner även turbinerna som extra känsliga för partiklar och skräp som sveps med ångan som en anledning till att undvika alltför snabbt pådrag av ånga (då vattnet i pannan våldsamt kan koka upp).
/Björnen
[1] "Fartygsmaskiner, II. Sjöångmaskiner", C A Bergström, Iduns tryckeri 1927.
[2] "The Grand Fleet - Warship Design and Development 1906-1922", David K Brown, Chatham Publishing 1999.
[3] "The Battleship Dreadnought", John Roberts, Conway Maritime Press 2001.
[4] "Battlecruisers", John Roberts, Caxton Publishing 2003.