länge sedan man såg dig här - har du ett annat liv vid sidan av
MVH
Hans
Bästa Slagskepp
Nja, säg snarare från cirka 1955 och framåt... Innan dess var hangarfartygen väldigt väderberoende. Det gjorde inte så mycket i Stilla Havet under vk2 men torde ha haft betydelse i Nordatlanten under ett vk3. Det var en av orsakerna till att så pass många slagskepp överlevde långt in på 50-talet.Hans skrev:Nu kan jag inte hålla mig längre - från och med senast 1941 hade det bästa slagskeppet ett däck som man kunde starta och landa flygplan på - sedan får Psilander säga vad han vill
MVH
Hans
För övrigt blev jag förvånad över att KGV-klassen skulle anses ha dåligt pansarskydd. De tillhörde de bättre skyddade slagskeppen, av "Treatyskeppen" skulle jag anse dem som bäst skyddade. Däremot var deras artilleri något klent även om britterna som alltid hade bra kanoner.
Som sagt taget från minnet, är på annan ort denna vecka som konsult, men det var något med att man bland annat använde "gammal" härdningsteknik på pansaret samt att sidobältet och innanför liggande pansarskott inte var så högt samt bra placerat, vilket gjorde att man vid slagsida och skadade sidor skulle riskera att få översvämmning snabbare, vilket ju tydligen var ett av problemen med Prince of Wales sänking 1941.Bjernevik skrev:För övrigt blev jag förvånad över att KGV-klassen skulle anses ha dåligt pansarskydd. De tillhörde de bättre skyddade slagskeppen, av "Treatyskeppen" skulle jag anse dem som bäst skyddade. Däremot var deras artilleri något klent även om britterna som alltid hade bra kanoner.
Sedan hade britterna principen vid denna tid att inte ha så tjock pansar på stridstorn (inte kanontornen) då man ansåg att granaterna skulle passera igenom och inte brisera mot, vilket ju även skedde för Prince of Wales mot Bismarck men att i stort sett all bryggpersonal dödades/skadades istället.
Djupet på antitorpedskyddet ansågs även vara svagt, medans ex. Vittorio venteo hade det djupaste.
Kan återkomma i helgen med bättre info från boken.
Ok, slog upp i boken Slagskepp under andra världskriget ISBN 13:978-91-85653-00-3, ursprungligen gjord av ett gäng ryssar men översatt samt utgiven i SMB's regi.
Mindes delvis fel, bitternas pansar använde INTE föråldrad härdningsteknik utan var bland de främsta under 30-talet. Det författarna vände sig emot i KGV-klassen var att britterna (liksom tyskarna) använde en konservativ metod för det vertikala pansarbältet samt att man monterade detta horisontellt i tre rader, vilket gav längre skarvar och ansågs föråldrat vid denna tid. Däremot så var gavlarna väl förankrade vilket gav ett kraftigt pansarskydd med stor bredd. Övre däck anses vara lite tunt, med endast 31mm pansar och sedan tillkommer 2 till pansardäck.
Britternas användning av svagt bepansarade stridstorn anses vara undermåligt pga att bryggpersonal samt eldledning lättare slås ut. Teorin bakom detta vara att britterna ansåg att projektil skulle fara igenom utan att brisera och därigenom göra mindre skada.
Huvudartilleriet var av god kvalitet, med stor livslängd på eldrören och exakt eldgivning, och var efter att kvadruppeltornens barnsjukdomar fixats bra. Dock anses 356mm vara för lite eldkraft vid denna tid och att alla 35000tons slagskepp är bättre på detta område. Det var endast vid strid på långt avstånd som man skulle kunna ha en fördel gentemot ex Bismarck.
Medelsvåra artilleriet anses vara bra allmålskanoner men ha för låg eldhastighet för luftvärnseld.
Antitorpedskyddet anses också vara under all kritik. Konstruktörernas beräkningar visade sig vara helt felaktiga då det skulle ha klaraat 454 kg trotyl så blev skyddet bygggt i tre lager svagare än på alla nybyggda och de flesta ombyggda gamla slagskepp. Djupet var lite, ca 4 m midskepps och man hade en mindre lyckad placering av skott och indelning i celler. Man nämner bland annat att Prince of Wales förlorade sin stabilitet samt blev nästan helt försatt ur stridbart skick efter två träffar med 154kg trotyls luftburna japanska torpeder.
För övrigt så anser man i boken att de bästa treaty slagskeppen på 35000 ton vara South Dakota samt Richelieu. Det förstnämnda hade kraftig bestyckning, men relativt låg fart. Det senare fartyget var en snabbgående variant av de traktatsreglerade slagskeppen, men man anser att inget är som helhet bäst av dessa två.
I tungviktsklassen så är Iowa och Yamato bäst.
Boken rekommendars varmt då den innehåller en mängd fakta.
Mindes delvis fel, bitternas pansar använde INTE föråldrad härdningsteknik utan var bland de främsta under 30-talet. Det författarna vände sig emot i KGV-klassen var att britterna (liksom tyskarna) använde en konservativ metod för det vertikala pansarbältet samt att man monterade detta horisontellt i tre rader, vilket gav längre skarvar och ansågs föråldrat vid denna tid. Däremot så var gavlarna väl förankrade vilket gav ett kraftigt pansarskydd med stor bredd. Övre däck anses vara lite tunt, med endast 31mm pansar och sedan tillkommer 2 till pansardäck.
Britternas användning av svagt bepansarade stridstorn anses vara undermåligt pga att bryggpersonal samt eldledning lättare slås ut. Teorin bakom detta vara att britterna ansåg att projektil skulle fara igenom utan att brisera och därigenom göra mindre skada.
Huvudartilleriet var av god kvalitet, med stor livslängd på eldrören och exakt eldgivning, och var efter att kvadruppeltornens barnsjukdomar fixats bra. Dock anses 356mm vara för lite eldkraft vid denna tid och att alla 35000tons slagskepp är bättre på detta område. Det var endast vid strid på långt avstånd som man skulle kunna ha en fördel gentemot ex Bismarck.
Medelsvåra artilleriet anses vara bra allmålskanoner men ha för låg eldhastighet för luftvärnseld.
Antitorpedskyddet anses också vara under all kritik. Konstruktörernas beräkningar visade sig vara helt felaktiga då det skulle ha klaraat 454 kg trotyl så blev skyddet bygggt i tre lager svagare än på alla nybyggda och de flesta ombyggda gamla slagskepp. Djupet var lite, ca 4 m midskepps och man hade en mindre lyckad placering av skott och indelning i celler. Man nämner bland annat att Prince of Wales förlorade sin stabilitet samt blev nästan helt försatt ur stridbart skick efter två träffar med 154kg trotyls luftburna japanska torpeder.
För övrigt så anser man i boken att de bästa treaty slagskeppen på 35000 ton vara South Dakota samt Richelieu. Det förstnämnda hade kraftig bestyckning, men relativt låg fart. Det senare fartyget var en snabbgående variant av de traktatsreglerade slagskeppen, men man anser att inget är som helhet bäst av dessa två.
I tungviktsklassen så är Iowa och Yamato bäst.
Boken rekommendars varmt då den innehåller en mängd fakta.
-
Olof Larsson
- Medlem
- Inlägg: 1741
- Blev medlem: 25 mars 2002, 19:08
- Ort: Sverige
Richelieu hade ju ett antal allvarliga svagheter (jämfört med SoDAk).Urban skrev:För övrigt så anser man i boken att de bästa treaty slagskeppen på 35000 ton vara South Dakota samt Richelieu. Det förstnämnda hade kraftig bestyckning, men relativt låg fart. Det senare fartyget var en snabbgående variant av de traktatsreglerade slagskeppen, men man anser att inget är som helhet bäst av dessa två.
Granaterna till huvudartilleriet hade en tendens att orsaka eldrörssprängning*
Sekundärartilleriet var inte lika flexibelt som USA:s och Storbrittaniens allmålsartilleri
och pjäserna verkar dessutom ha varit tekniskt misslyckade
(eller åtminstone världsklass som USA:s 12,7cm L/38).
Det medeltunga och lätta luftvärnet var dessutom klent, men detta,
precis som granaterna till huvudartilleriet, radareldledning etc. utgärdades under REMO i USA.
Vad gäller uppställningen av huvudartilleriet och utformningen av pansarskyddet var nog Richelieu det bästa Treatyfartyget,
medans SoDak hade den bästa eldledningsdatorn, eldledningsradar av bästa snitt,
samt det bästa sekundärartilleriet.
(*) Granaterna hade en kammare som skulle kunna innehålla C-stridsmedel.
Denna kammare förslöts med pluggar som vid flera tuillfällen lossnade
innan granatet lämnade eldröret, med eldrörssprängning som följd.
Efter REMO i USA under kriget så fick man dock nya amerikanska
(utvecklade och tillverkade) granater.
Tack för dessa intressanta uppgifter! Jag har själv ingen större kunskap om hur man bäst bygger slagskepp utan citerade bara från boken.Olof Larsson skrev: Richelieu hade ju ett antal allvarliga svagheter (jämfört med SoDAk).
Att få höra att fransmännen dessutom planerade använda C-stridsmedel i slagskeppsgranater var även en nyhet för mig!
Ang. radar så nämns detta på diverse ställen som en vital faktor hur det skulle kunna gå vid ev. strid gentemot diverse olika nationers fartyg och det sägs också att den amerikanska 12,7 L/38 anses vara den bästa luftvärnspjäsen.
-
Olof Larsson
- Medlem
- Inlägg: 1741
- Blev medlem: 25 mars 2002, 19:08
- Ort: Sverige
Ang. granaterna till Richelieu så var det visst inte pluggen som lossnade.Urban skrev:Tack för dessa intressanta uppgifter! Jag har själv ingen större kunskap om hur man bäst bygger slagskepp utan citerade bara från boken.
Att få höra att fransmännen dessutom planerade använda C-stridsmedel i slagskeppsgranater var även en nyhet för mig!
Ang. radar så nämns detta på diverse ställen som en vital faktor hur det skulle kunna gå vid ev. strid gentemot diverse olika nationers fartyg och det sägs också att den amerikanska 12,7 L/38 anses vara den bästa luftvärnspjäsen.
Pluggen (som verkar ha suttit i granatens bakplan) slogs sönder av trycket,
och splitter tog sig sedan vidare in genom gashåligheterna och in i sprängladdningen,
varvid granaten detonerade i eldröret.
Fransmännen verkar först ha åtgärdat problemet själva, genom att gjuta igen gashåligheterna
med betong och genom att förse granaterna med nya pluggar.
De amerikanska granaterna kom senare under kriget.
380 mm/45 Model 1935
Ang. luftvärnskanoner så är frågan om inte den japanska 10 cm/65 Type 98 var den bättre pjäsen.
Tekniskt verkar den vara synnerligen jämförbar med de amerikanska 5"/38 Mark 12.
Eldhastighet, patronlägesvolym, elevationshastighet, och sidriktshastighet
verkar ha varit så gott som identiskt med motsvarande amerikanska 5"/38.
Skillnaden låg i att den japanska pjäsen var lättare än motsvarande 5"/38-torn
och att man sköt en mindre granat (10cm vs. 12,7cm)
med högre mynningshastighet (~1000m/s vs. ~762m/s).
5"/38 hade dock mycket längre livslängd på eldrören (~4600 vs. 350-400 granater)
och hade troligvis högre precision.
Frågan är vilket som är värt mest. Tungt eller lätt luftvärn, vilket som i praktiken skjuter ned flest flygfän. Någon som vet. Om det gäller lätt luftvärn så vinner den med mest Boforskanoner. Japan och Tysklands motsvarigheter var väl inte riktigt vuxna sin uppgift, det var väl inte britternas Pompom heller.
Det har debatterats länge om vad som är bäst, antingen den allierade metoden med en kaliber på sekundär/tung Lv eller den tyska kombinationen 15/10,5 cm.
Det har debatterats länge om vad som är bäst, antingen den allierade metoden med en kaliber på sekundär/tung Lv eller den tyska kombinationen 15/10,5 cm.
Ja, KGV-klassens undervattensskydd var inte bra. Men jag undrar om inte det italienska Pugliesesystemet var värre... Den torpedträff som avgjorde PoWs öde vete tusan om något undervattensskydd hade hanterat egentligen, det var en "en-på-miljonen-chans" att den tog som den gjorde och fick propelleraxeln att slita upp skrovet.Urban skrev:Antitorpedskyddet anses också vara under all kritik. Konstruktörernas beräkningar visade sig vara helt felaktiga då det skulle ha klaraat 454 kg trotyl så blev skyddet bygggt i tre lager svagare än på alla nybyggda och de flesta ombyggda gamla slagskepp. Djupet var lite, ca 4 m midskepps och man hade en mindre lyckad placering av skott och indelning i celler. Man nämner bland annat att Prince of Wales förlorade sin stabilitet samt blev nästan helt försatt ur stridbart skick efter två träffar med 154kg trotyls luftburna japanska torpeder.
Av ren nyfikenhet, vad säger boken om de planerade sovjetiska slagskeppen?
Glädjedödare! (som att nämna Pv-kanoner och AT-missiler, när pansarmaffian vältrar sig i de mest obskyra detaljer på olika stridsvagnar)Hans skrev:Nu kan jag inte hålla mig längre - från och med senast 1941 hade det bästa slagskeppet ett däck som man kunde starta och landa flygplan på - sedan får Psilander säga vad han vill
MVH
Hans
, Varjag