"Svenska" vapen

[varjag]

Flera importer hämtar man från Skalmans Samlarforum; - Sverige köpte 5000 Kar98k från Tyskland som blev Gevär m/39.

Gevär m/39 saknade mynningsbroms. Den hade vanliga tyska kalibern 8x57JS.

Sverige köpte 5 000 karbiner 98 K från Tyskland 1939.
De kallades ursprungligen 8 mm pansarvärnsgevär m/39 enligt Krigsarkivet.

När dessa senare började bygga om dessa för att passa den svenska kulsprutepatronen 8 mm sk ptr m/32 (8x63 mm) kallades vapnet Pansarvärnsgevär m/40 (Pvg m/40). Militären behövde pansarbrytande vapen och de trodde att detta var en lösning.

Snart insåg de emellertid att dessa patroner inte var särskilt pansarbrytande och man använde då vapnet som ett vanligt gevär och fick därför byta beteckning.

Beteckningen Pansarvärnsgevär användes så vitt man vet inte efter 1940.
Den tunga patronen upplevdes som mycket obekväm och man utrustade då geväret med mynningsbroms och vapnet fick beteckningen Gevär m/40.

Gevär m/40, kamrat för vår svenska kulsprutepatron m/32 (8x63mm) lär ha varit mycket otrevligt att skjuta med då rekylen var avsevärd. En del svenska gevär m/40 dök upp på den amerikanska surplusmarknaden på 50-talet och gav amerikanska 'power-masochister' en ny leksak när de sulle tampas med Kodiak-björnar Det fanns t.o.m. matriser för 8x63mm att köpa för hemladdare en tid. , Varjag

[von Adler]

Ursäkta att jag bumpar tråden, men skillnaden mellan en akan och en tung kulspruta var väl att akan kunde (och gjorde det) skjuta högexplosiv, brand och pansarpenetrerande skott, medan en tung kulspruta sköt vanlig ammunition och möjligtvis brand?

Det är kalibern som avgör.
När Du överstiger 13 mm är det brukligt att en ksp blir akan.

Idag finns det pansarbrytande till 12,7 mm tksp samt 7.62 och 5.56.

Det fanns ofta pansarbrytande även till gevärskalibriga vapen då - den springande punkten var nog högexplosiva skott, alltså granater, inte dum-dum-kulor.

[MD650]

Det fanns ofta pansarbrytande även till gevärskalibriga vapen då - den springande punkten var nog högexplosiva skott, alltså granater, inte dum-dum-kulor.

Ok!
Men svaret på Din fråga är i alla fall kalibern.

[von Adler]

Njaeh, jag håller inte med. 12,7mm Breda-SAFAT som satt i J 11 och J 20 sköt granater och var en automatkanon, medan 12,7mm m/45 som kom med J 26 var en tung kulspruta.

[MD650]

Njaeh, jag håller inte med. 12,7mm Breda-SAFAT som satt i J 11 och J 20 sköt granater och var en automatkanon, medan 12,7mm m/45 som kom med J 26 var en tung kulspruta.

Ok.
Men defintionsmässigt så har en akan eldrör (kaliber > 13mm=) och tksp har pipa (kaliber < 13 mm).

[Sarvi]

Marinen kallade också sina 25 mm automatpjäser för kulspruta en gång i tiden. Så det är nog bara att konstatera att gränsen till automatkanon har varit flytande under årens lopp och heller inte alltid samstämmig mellan vapengrenarna.

Nuförtiden går väl gränsen, enligt svensk defintion, vid större än eller lika med 20 mm? Ryssarna har ju t.ex. pjäser som i svensk litteratur benämns 14,5 mm tksp.

[MD650]

Jag är en enkannerligen dålig människa.
Självfallet är det som sarvi och Ola skrivit.


Gränsen går vid 20 mm. Hittade definitionen i Vapenlära för armén 1986.

Kommer att straffa mig själv... hårt och länge...

[Wooster]

Ursäkta att jag bumpar tråden, men skillnaden mellan en akan och en tung kulspruta var väl att akan kunde (och gjorde det) skjuta högexplosiv, brand och pansarpenetrerande skott, medan en tung kulspruta sköt vanlig ammunition och möjligtvis brand?

20-mm regeln har jag ogillat enda sedan vi lärde oss den i skolan, som grabb (och vuxen för den delen) kändes det mer naturligt att uppdelningen mellan kula och granat borde ju ligga i projektilens egenskaper och verkan snarare än i dimensionerna. Därför får jag närmast en varm känsla inombords när det faktiskt verkar ha varit så tidigare. Så min fråga blir: Var skillnaden att 12,7mm Breda-SAFAT kunde skjuta explosiv ammunition medan 12,7mm m/45 inte kunde det? Eller finns det andra belägg för att tidigare uppdelningar skett mellan explosiv/icke-explosiv?

[varjag]

Njaeh, jag håller inte med. 12,7mm Breda-SAFAT som satt i J 11 och J 20 sköt granater och var en automatkanon, medan 12,7mm m/45 som kom med J 26 var en tung kulspruta.

Den numera avlidne översten Hugo Swenow, som var en av de första att samla material om FV's olika flygplanvapen - betecknade Breda-SAFATvapnen i J 11, J 20 och S 16/B 16 - som 12,7 mm's Kulspruta m/40 i korrespondens jag hade med honom c:a 1972. Men det är helt riktigt att all(??) ammunitionen till dem av italienskt fabrikat - för Sveriges del var av HE-typ. Alltså spränggranater. Om det funnits pansarbrytande patroner till vapnen i Sverige (????) vore det intressant få det bekräftat.....

Varjag

[von Adler]

Vad jag vet fanns det pansarbrytande, brand och högexplosivt i det normala bandet när dessa vapen togs upp i luften för Regia Auronautica (stavning?), så de borde väl ha haft samma uppsättning i svensk tjänst?

Tydligen laddades 12,7-granaterna med PETN (pentaerythritol tetranitrate/pentrite) vilket tyskarna ska ha kallat nitropenta (vad det heter på svenska har jag ingen aning om) som ska ha varit betydligt mer effektivt än vanlig TNT. TNTs relative effectiviness factor är 1, PETNs är på 1,66, se wikipedia för referens.

När den amerikanska .50 M2 kom med Mustangerna kallades den 12,7mm Akan m/45 vad jag vet, men vad jag vet laddades bältet med kula, brand och spårljus, inga granater.

Sedan konverterade man ju Akan m/39 till Akan m/45 genom att byta ut pipa och kaliber till 12,7mm. Det bör bli lite förvirring, för eldhastigheten på FNs Browning-vapen verkar ha varit högre än Brownings egen (1000-1100 skott i minuten mot 700-900). I och för sig gjorde ju FN mycket förbättringar på Amerikanska vapen.

[Sarvi]

20-mm regeln har jag ogillat enda sedan vi lärde oss den i skolan, som grabb (och vuxen för den delen) kändes det mer naturligt att uppdelningen mellan kula och granat borde ju ligga i projektilens egenskaper och verkan snarare än i dimensionerna. Därför får jag närmast en varm känsla inombords när det faktiskt verkar ha varit så tidigare. Så min fråga blir: Var skillnaden att 12,7mm Breda-SAFAT kunde skjuta explosiv ammunition medan 12,7mm m/45 inte kunde det? Eller finns det andra belägg för att tidigare uppdelningar skett mellan explosiv/icke-explosiv?

Men även brittiska .303-kulsprutor hade explosiva kulor (under VK1) - ska de också räknas som automatkanoner?

[Wooster]

Men även brittiska .303-kulsprutor hade explosiva kulor (under VK1) - ska de också räknas som automatkanoner?

Skall och skall - det blir ju närmast en filosofisk fråga. Om man vill dela upp granater/kulor och kanoner/kulsprutor i om kulorna är explosiva eller inte så är det ju åtminstone en granat och inte en kula. Sedan blir det väl inte mycket pang i en sådan granat - .303 är väl 7,9 mm?

[varjag]

Sedan blir det väl inte mycket pang i en sådan granat - .303 är väl 7,9 mm?

Jo - att bygga in en sprängsats i en projektil av gevärskaliber - blir ganska meningslöst. Den är så liten att det finns föga garanti för att den skall detonera 'i målet' eller ge mycken effekt OM den gör det.

Men även brittiska .303-kulsprutor hade explosiva kulor

?

Vi talar kanske här om Biggles 'beslutsamma läppar' när han beordrade sina Vickers laddade med

Buckinghams

?
Som var en brandprojektil - avsedd sätta eld på vätgasen i Zeppelinare och observationsballonger...

The Buckingham bullet (Mk VII bullet) was an incendiary/tracer bullet based on phosphor, invented by James Buckingham in 1914. The bullet contained an incendiary filling which percolated through an annular hole, the seal of which melted on firing, the phosphorus igniting on contact with the air.

Vad jag vet fanns det pansarbrytande, brand och högexplosivt i det normala bandet när dessa vapen togs upp i luften för Regia Auronautica (stavning?), så de borde väl ha haft samma uppsättning i svensk tjänst?

Det var min fråga och jag vet inte. I mitt vapenhandlande med patroner - har jag hanterat något hundratal av dessa italienska - men aldrig sett en pansarbrytande variant - även om de måste ha funnits.
Det sagt - och mindre välkänt - är att dessa italienska 12,7mm's högexplosiva projektiler - var ytterst verksamma mot flygplansmål. När 1) synkroniseringen för vapnen fungerade klanderfritt & 2) när de träffade. Då Regia Aeronauticas sikten - lämnade en del övrigt att önska.

Varjag

[Sarvi]

Mk 7 "Buckinghams" var de som var i tjänst längst, men det fanns även av typ Pomeroy och typ Brock som också betecknades som explosiva... men jag håller helt och hållet med om att nyttan med att ha en spränggranat/explosiv kula i så klen kaliber är begränsad.

[Hans]

Det finns nog tillfällen då de gör nytta men formellt sett är de ju "olagliga";

The Contracting Parties engage mutually to renounce, in case of war among themselves, the employment by their military or naval troops of any projectile of a weight below 400 grammes, which is either explosive or charged with fulminating or inflammable substances.
http://www.yale.edu/lawweb/avalon/lawofwar/decpeter.htm

MVH

Hans