Kelter vilka var de och vilka blev de?

Från de första stapplande stegen tills skrift och civilisationer tog över, vilket är olika länge i olika delar av världen.
Användarvisningsbild
barzam
Medlem
Inlägg: 466
Blev medlem: 29 okt 2002 00:51
Ort: Uppsala

Inlägg av barzam » 12 jan 2003 23:46

Okej. Du har rätt. Runorna var mindre magiska än jag tänkte mig.

/Janne

Användarvisningsbild
barzam
Medlem
Inlägg: 466
Blev medlem: 29 okt 2002 00:51
Ort: Uppsala

Inlägg av barzam » 12 jan 2003 23:58

inte är det väl så långt från kelterna eftersom nordborna var kelter vid denna tid och hade många kontakter och jobbade ihop med kelter inom romarriket.
hur definierar du kelt resp. german?
har dessa termer någon relevans för dig?
ingår något språkligt kriterium?
Kanske vi ska försöka jämföra runtexterna med dåtida keltiskan?
skaffar du fram material så kan vi väl försöka. Vilken tidsperiod talar vi om nu?

catshaman
Medlem
Inlägg: 304
Blev medlem: 24 mar 2002 19:08
Ort: på Dal

Inlägg av catshaman » 13 jan 2003 00:38

Tja, jag har redan definierat det på denna tråd och även på andra trådar. Det verkar som om du inte läst allt.
.
A) det fanns ingen keltisk nation
B) från början var kelter allt ovanför Italien och grekerna alltså som kultur och språk dvs. en grov definition eftersom det skiljer sig mycket från grekiskan som definierade begreppet kelter.dvs. grekerna kanske gick efter språket. Naturligtvis var Rhen en vattendelare mellan sydlig keltiskt och nordligt men längs våsteuropeiska kusten har vi små tecken på gemensam kultur som flödade med handeln ända till Norge sen stenåldern.
C) Cesar definierade germanerna ovanför Rhen, men senare använde Rom även begreppet "Germania inferior" dvs germaner inom limes.
D) i vår tid har keltiskt blivit en definition på en språkgrupp, men vi vet inte särskillt mykcket om de lokala språken ens under romersk tid.
.
E) arkeologerna definierar det som en kultur dvs. oberoende av språk
F) jag har tagit halsringen som en typisk keltisk grej. Leonidas har publicerat min karta med runt 30 halsringar på tråden "Vikingar på Ösel/ Medeltid och renäsans". Det är ett tag sen jag gjorde ramen. I dag skulle jag kalla det "keltiska halsringar"
se även "halsringar"
http://freepages.history.rootsweb.com/~ ... Eriler.htm
.
G) genom att sammanjänka Orsius "svebiska liga", Ptolemy karta m.fl. uppgifter får man att Norden hörde till svebiska kulturförbundet som omfattade minst 54 folk och bl.a. just inom de tidigt kända kulturerna i Halstatt och La Tene. Ptolemy benämner såväl Oder som Östersjön Suevi/ Svebi
H) dekorationer såsom spiraler, dubbelspiraler, ormar, huvuden m.fl har rötter i bronsåldern och har sin sista blomning poå brakteater och annat guld. Gemensamt är ochså bl.a. världspelaren och triskelen = månåret, svastikan = solårets delning
.
I) För en heltäckande lista över tidiga runinskrifer rekommenderas Dr. Looijengas bok ovan där han har en del tolkningar jag kan köpa.
J) Jag har plockat ut kanske en tiondedel av de runt 400 som finns och jag har satt dem in i sin kontext på
http://freepages.history.rootsweb.com/~ ... untext.htm
Jag är 100% säker på att du har olika åsikter om mina tolkningar
ha det catshaman

Användarvisningsbild
Dan Koehl
Medlem
Inlägg: 1283
Blev medlem: 19 sep 2002 00:38
Ort: Ljusterö

Inlägg av Dan Koehl » 13 jan 2003 07:34

Känns som vi är tillbaka till utgångspunkten, ovanstående tycker jag påminner om vad jag skrev i inledningen.

Kvar blir 2 definitioner:

1. Den språkliga, som (utan större bevis egentligen) påstår att alla kelter talade (nästan) samma språk mellan Grekland och Wales. I denna definition likställs Kelter och Galler. utan frågetecken. De som inte talade detta språk utan någon sorts germanska får då inte räknas som kelter.

2. Den friare? definitionen som utgår från en kombination av arkeologiska, kulturella, historiskt dokumenetarade, samt möjligen med halsprydnader länkade folk. Till dessa kan enligt ovanstående även nordbor räknas om jag fattat rätt? Samt kan här Kelter räknas till germaner. Enligt denna def tappar ordet Kelter till stor del sin styrka eftersom namnet anses härlett ur diverse missuppfattningar, men man väljer att använda ordet som etikett på en kultur, vilken nödvändigtvis inte omfattas av något definerat språk.

Är detta riktigt, har jag rätt uppfattat de två hypoteserna? - Dan

catshaman
Medlem
Inlägg: 304
Blev medlem: 24 mar 2002 19:08
Ort: på Dal

Inlägg av catshaman » 13 jan 2003 08:26

Ungefär så ja,
I första fallet om språket finns inte många bevis. Ortnamn med roten Es och Lug i Norden skvallrar om att man kanske inte varit så obekanta med vad vi numera kallar galliska och keltiska idoler. Därmed sagt att du kan inte binda språket till ett speciellt område och ett speciellt folk. I en mångkultur blandas det mesta.
.
I andra fallet är det mer påtagligt att man ur arkeologin kan finna exempelvis "keltiska fält" i Norden, Germanien, Gallien, England och på Irland. Vi hamnar där att vi allmänt använder keltiskt om tiden före romarna även om i avlägsna Norden det keltiska levde länge
ha det catshaman

Användarvisningsbild
barzam
Medlem
Inlägg: 466
Blev medlem: 29 okt 2002 00:51
Ort: Uppsala

Inlägg av barzam » 13 jan 2003 11:30

Kan du exemplifiera de ortnamn som har roten es eller lug? Det är väldigt optimistiskt att tro sig finna ortnamn som är uppemot 2000 år gamla, (ÄNDRING 2003-01-13 ->) men några finns säkert. Namn på floder och sjöar kan var mycket gamla och är oftast äldre än ortnamnen.

Janne
Senast redigerad av 1 barzam, redigerad totalt 13 gånger.

catshaman
Medlem
Inlägg: 304
Blev medlem: 24 mar 2002 19:08
Ort: på Dal

Inlägg av catshaman » 13 jan 2003 12:02

Om du inte vill tro är det väl lönlöst för mig att tala om Eslöv och danska Eshöj. Du har redan planterat in spärrar. På kontinenten finns ju många som vil se den keltiska guden Lugh i en del ortnamn bl.a. Lyon. Vi har allt för kort skriftlig tradition för att vi riktigt ska kunna dokumentera namn som Luggude m.fl. I övrigt finner man ett och annat gemensamt namn i Västeuropa på olika ställen. Men gräv du. Jag tänker inte gå vidare i frågan men har en fil om ortnamn nånstans

ha dte catshaman

Användarvisningsbild
Dan Koehl
Medlem
Inlägg: 1283
Blev medlem: 19 sep 2002 00:38
Ort: Ljusterö

Kelter i Italien

Inlägg av Dan Koehl » 13 jan 2003 14:05

catshaman skrev:Om du inte vill tro är det väl lönlöst för mig att tala om Eslöv och danska Eshöj. Du har redan planterat in spärrar. På kontinenten finns ju många som vil se den keltiska guden Lugh i en del ortnamn bl.a. Lyon. Vi har allt för kort skriftlig tradition för att vi riktigt ska kunna dokumentera namn som Luggude m.fl. I övrigt finner man ett och annat gemensamt namn i Västeuropa på olika ställen. Men gräv du. Jag tänker inte gå vidare i frågan men har en fil om ortnamn nånstans

ha dte catshaman
Har för mig att någon stam skulle ha bott permanent i Italien ett tag. Någon av er som vet var de bodde (Lugano??) och om det finns något i skrifr bevarat från de, alltså om språkfrågan har något att ge där?

Användarvisningsbild
barzam
Medlem
Inlägg: 466
Blev medlem: 29 okt 2002 00:51
Ort: Uppsala

Inlägg av barzam » 13 jan 2003 18:35

nej snälla, jag är intresserad. Berätta om Eslöv. Så här skriver i alla fall Pamp om Eslöv i sin Ortnamnen i Sverige (1988):

s. 59
"Eslöv, 1424 Esløff, är ungt som stad men gammalt som samhälle. Förleden i namnet är genitiv av en inbyggarbeteckning eller ett mansbinamn Æsir 'åsbo', kanske med syftning på den lilla ås som finns vid stadens föregångare, byn Eslöv. Senare delen är löv [...]"

s. 26 om -löv
"En av de allra äldsta bebyggelsenamnstyperna är de ovan flera gånger nämnda namn som ändas på -löv. Namnen är inte särskilt många. För Sveriges vidkommande finns de flesta i Skåne. [...] Efterledens ursprungliga form är -lev. Detta ingår bl a som senare led i det fsv ættalef, som betyder 'släktarvegods, ättgods'. Ordet är ursprungligen släkt med verbet lämna (jämför det danska levna 'lämna') och har äldst säkerligen betytt 'något efterlämnat'; i ortnamn betyder det sannorlikt 'arvegods' eller 'egendom (som en man disponerar över och som han kan låta gå i arv till sina efterkommande)'"

catshaman
Medlem
Inlägg: 304
Blev medlem: 24 mar 2002 19:08
Ort: på Dal

ortnamn med rot ett gudanamn

Inlägg av catshaman » 13 jan 2003 18:46

Arv var knappast uppfunnet då namnet Eslöv och liknande kom till användning. En gud lämnar inget arv. Det finns ett antal namn med samma form gudsnamn + lev. Den möjliga tolkningen är att lev = bröd och det ska passa till alla förekomster och inte bara Eslöv i Skåne. Eshöj är en bronsåldershög.
.
Jag är less på alla folketymologier som upphöjs till vetenskap.
Som sagt det är omljligt att diskutera om inte respekt finns. Jag har torrt på fötterna när jag skriver
tråden definitivt bruten för min del
ha det catshaman

Användarvisningsbild
barzam
Medlem
Inlägg: 466
Blev medlem: 29 okt 2002 00:51
Ort: Uppsala

Saxat ur NE

Inlägg av barzam » 13 jan 2003 18:53

Ni måste hata mig för mitt klippande och klistrande, här är iaf vad NE skriver om kelter:

"ke´lter (grek. keltoi´ eller ke´ltai, lat. ce´ltae), indoeuropeisk folkgrupp med historiskt utbredningsområde från Brittiska öarna till nuv. Turkiet; ursprungligen en geografisk samlingsbenämning på folk i Europa bosatta väster om skyterna, etablerad av antika grekiska författare som Hekataios och Herodotos. I antik litteratur förekommer även de synonyma termerna galler (lat. galli) för keltisktalande folk i Podalen och norrut, och galater (grek. gala´tai) för keltisktalande folk i Grekland och Mindre Asien. Benämningen användes tidigt även om folk som inte talade keltiska språk, t.ex. om germaner, vilka romarna lärde sig skilja från kelter under första århundradet f.Kr.

I det arkeologiska materialet motsvaras kelterna av den centraleuropeiska latènekulturen (ca 550 f.Kr.-Kr.f.). Relationen mellan denna kultur och keltiska språk är dock oklar: även om många latènefolk var keltisktalande, behöver inte alla ha varit det. Kelterna var uppdelade i en mängd stammar, styrda av lokala härskare. Före medeltiden förenades aldrig keltiska stammar i något större rike, även om försök gjordes av bl.a. Vercingetorix.


Historia

Ursprung
Kunskapen vilar till övervägande del på arkeologisk analys. Det har föreslagits att den centraleuropeiska hallstattkulturen (ca 1000-400 f.Kr.) skulle ha uppburits av keltisktalande folk, delvis p.g.a. att den äldsta latènetiden (400-talet f.Kr.) uppvisar en kultur vars sociala bas tycks ha liknat hallstattkulturens. Det förefaller som om delar av det gemensamma kulturområdet vid denna tid drabbades av en kris; bl.a. övergavs befästningar. I Champagne och vid Mosel blomstrade dock en kultur med rika stormannagravar. Även golaseccakulturen i Lombardiet (ca 900-400 f.Kr.) bars förmodligen delvis upp av keltisktalande folk.


Expansion
Orsakerna till latène-expansionen är okända. Överbefolkning och sociala spänningar har föreslagits; i flera regioner upphörde under 300-talet f.Kr. den rika gravkulturen. I början av 300-talet angreps etruskerna i Norditalien av kelter, vilka till sist besatte slätten från Lombardiet till Ancona. Andra keltiska krigståg ledde ända ned till Apulien, dock utan varaktig bosättning som resultat.

Enligt traditionen intogs och plundrades Rom 390 (eller 387/386) f.Kr. (jfr Brennus). Många kelter kom härefter också att tjäna som legosoldater i medelhavsrikena, från Syrakusa och Karthago till de hellenistiska staterna i öster. Migrationerna till Italien anses ha orsakat en viss avfolkning i norr. Under 300-talet f.Kr. berördes även Centraleuropa av utvecklingen: kelter från väster tycks ha erövrat Böhmen, medan andra bredde ut sig mot mellersta Donau.

Under 200-talet f.Kr. försköts tyngdpunkten i latènekulturen österut, genom att Donauområdet koloniserades ända till nuv. Rumänien. Denna fortsättning på 300-talets utveckling blev grunden till invasioner av Balkanhalvön, vilka 279 f.Kr. kulminerade i ett misslyckat anfall mot helgedomen i Delfi.

En grupp kelter fick 278 f.Kr. fotfäste i Mindre Asien (jfr galater). I Thrakien grundade kelter Tylisriket, som redan 212 f.Kr. krossades av thrakerna. Vid nedre Donau uppkom en kelto-skytisk blandkultur, och i slutet av 200-talet belägrade kelter förgäves den grekiska staden Olbia vid Svarta havet. Vid Sava bosatte sig de keltiska skordiskerna, och delar av ö. Alperna och nuv. Kroatien behärskades av de likaledes keltiska tauriskerna. På Balkan utgjorde kelterna förmodligen bara ett ledarskikt över lokala illyriska folk.

Stora delar av nuv. Frankrike beboddes under hallstattiden troligen av kelter, och övriga regioner integrerades under latènetiden. Landet söder om Garonne berördes dock inte i lika hög grad; vid södra Rhône bildades en blandkultur (jfr keltoligurer).

Kelternas relation till den iberiska halvön är problematisk. Några invandringsrörelser kan inte tidfästas, men det arkeologiska materialet antyder ändå en tidig keltisk närvaro. Flera iberiska stammar uppvisade keltiska kulturdrag, och de antika författarna kallade dessa folk för keltiberer. Möjligen var denna kultur följden av en inre utveckling mot ett samhälle liknande det keltiska, varvid det keltiska inflytandet ökade genom vissa, av oss hittills okända invandringar.

Tidpunkten för inlemmandet av de brittiska öarna i den keltiska kultursfären är även den omdiskuterad. Medeltida iriska sagor nämner invasioner, men inga sådana går att belägga i det arkeologiska materialet. Övärlden nåddes dock av latènekulturen, vars inflytande kulminerade strax efter 100 f.Kr. Troligen invaderades södra England i denna sena period av de kelto-germanska belgierna.


Nedgång
Under expansionstiden i öster besegrades kelterna i Italien av romarna och underkuvades slutgiltigt 198-191 f.Kr. Från 125 f.Kr., och framför allt under 50-talet f.Kr., erövrade romarna sedan hela Gallien (jfr Caesar).

Romerska framstötar i öster var länge mindre ihärdiga. I slutet av 100-talet f.Kr. utvecklades handeln mellan den romerska staden Aquileia och det järnexporterande keltiska riket Noricum. Omkring 60 f.Kr. led dock kelterna i Donauområdet nederlag mot dakerna, vilket försvagade deras motståndskraft. Romerska offensiver på norra Balkan 35-9 f.Kr. ledde till att nästan hela området erövrades.

Samtidigt som romarna erövrade huvuddelen av det keltiska kulturområdet anfölls kelter norrifrån av germaner, som besatte stora delar av nuv. Tyskland. De germanska markomannerna erövrade ca 8 f.Kr. Böhmen. Sarmatiska iazyger ockuperade på 10-talet e.Kr. delar av nuv. Ungerns slättland. Under första århundradet e.Kr. erövrades även Storbritannien av romarna, förutom det nordligaste området (jfr Britannia).

De romerska framgångarna ledde i Gallien till en djupgående romanisering. I öster var denna process inte lika entydig, och lokala blandkulturer uppkom. I delar av de romerska provinserna Noricum och Pannonia fortlevde keltiskt språk under antiken, men varken där eller i Gallien framstår kelter längre som självständigt agerande grupper längre fram i historien.

Sedan romarna 410 övergivit Britannia skapade keltiska stormän självständiga riken där under 400- och 500-talen e.Kr. De invaderande anglosaxarna trängde dock kelterna alltmer västerut, vilket möjligen var orsak till att nuv. Bretagne koloniserades av emigrerande brittiska kelter, främst från Cornwall. Andra flyttade ända till Asturien, där de hade ett eget biskopsdöme, Britonia, på 500-talet. På 800-talet hade de brittiska kelterna drivits tillbaka till nuv. Wales och södra Skottland, medan Cornwall underkuvades av anglosaxarna men bevarade sin särart (jfr Dumnonia).

De folk i nuv. Skottland som sedan senantiken benämnts pikter var troligen delvis keltiska. Pikterna hade aldrig lytt under Rom och bevarade sin kultur ända till 800-talet. På Irland berördes inte latènekulturen nämnvärt av det romerska imperiebyggandet, och det keltiska samhället vidareutvecklades. Nya dynastier uppkom under tidig medeltid, men inga stabila riken skapades. Särskilt under 400-talet förekom dock irisk expansion i Wales och i västra Skottland (jfr Dalriada och gaeler).


Sociala och kulturella drag
Under 200-talet f.Kr. övergav många kelter sina befästa boplatser till förmån för mer utspridda bosättningar. Det keltiska samhället vilade på jordbruk och boskapsskötsel, och särskilt vildsvinsjakt var vanlig. Möjligheter till plundringståg utnyttjades också. Gravfynd tyder på att styrande funktioner innehades av jordägande stormän. Mot slutet av 100-talet f.Kr. kan lokala kungar med tillhörande klientel beläggas. Under vissa perioder tycks starka sådana ha lyckats underlägga sig kontrollen över flera stammar. En temporär typ av ledare, i källorna benämnd vergobretus, förekom också. Kombinerat politiska och religiösa funktioner fylldes av det keltiska prästerskapet (jfr druider).

Under 100-talet f.Kr. (i södra Frankrike även tidigare) började kelter ånyo att uppföra befästa boplatser, lat. oppida, dvs. stora, ofta muromgärdade områden på höjder. Vissa oppida tjänade som tillflyktsorter, andra var även boplatser för jordbrukare. Några utvecklades till veritabla städer med hantverk och marknader. Tillsammans med myntväsendet, som successivt introducerades i början av 200-talet f.Kr., brukar man se dessa anläggningar som uttryck för övergången till ett mer komplext samhälle. De flesta kelter levde dock även fortsättningsvis på landsbygden. När kelterna förlorade sin självbestämmanderätt förföll de flesta oppida; vissa fortlevde dock som politiska centra. Några, bl.a. Besançon, Paris och Reims, gör så än idag."

Användarvisningsbild
barzam
Medlem
Inlägg: 466
Blev medlem: 29 okt 2002 00:51
Ort: Uppsala

Inlägg av barzam » 13 jan 2003 19:12

Catshaman: du får gärna motivera varför det är folketymologi. Du får också gärna motivera varför din lösning är bättre.
Vilka gudsnamn talar du om?
Vilka källor säger att Es- är ett gudsnamn?
Hur tolkar du -lev till -bröd?
Övertyga (eller försök åtminstone nämna några stödjande fakta) mig så ska jag respektera din åsikt i frågan.

Användarvisningsbild
Dan Koehl
Medlem
Inlägg: 1283
Blev medlem: 19 sep 2002 00:38
Ort: Ljusterö

Inlägg av Dan Koehl » 13 jan 2003 19:31

Er diskussion ser jag som väldigt fruktbar fast ni båda är lite skarpa. Sånt kan man stå ut med när det regnar substans på sidorna. jag är i alla fall glad att ni har tålamod och kämpar vidare, för den här diskussionen leder hela tiden framåt, den samlar fakta och presenterar olika åsikter på ett kreativt (om än lite skarpt) sätt. Skall försöka själv bidra med något, just nu kommer jag bara på att Gustav Vasa kallade sina slott vilka skulle ärvas av hans söner för slottsloven, detta loven skall ha haft betydelse ungefär som arv vilket antytts ovan, en ovikitg detaj i sammanhanget, ordet kan ju kanske härledas långt bakåt till andra betydelser.

Att Sverige skulle befolkats av kelter låter spännande fast man knappt vågar tro det. Skulle dessa Kelter då varit spridda mellan Spanien och Sverige, Irland och Grekland, då är det märkligt att det idag lyser med sådan frånvaro och lämnat så få spår. Arkeologins och historiens doldisar../ Dan

catshaman
Medlem
Inlägg: 304
Blev medlem: 24 mar 2002 19:08
Ort: på Dal

Inlägg av catshaman » 13 jan 2003 21:17

Dan
Räkna inte med mig. Detta tar för mycket tid. Om du undrar övcer kelternas utbredning läste jag just i dag om att man anser att keltisk kultur fanns i Ukraina. Man anser att goterna flyttade via Ukraina och där finns faktiskt ochså fynd av nån brakteat. Slutsatsen är förstås att goterna var en gren av den keltiska kulturformen.
.
Ja, det finns forskare som menar att den sträckte sig mycket längre österut. I Norden är det så uppenbart eftersom vi har kvar ornamentering som fanns redan på bronsåldern och då även på kontinenten. Man ser vad man vill se --- eller som jag som drar fram artefakterna
.
Nordisk forskning lider av "biblisk arkeologi"-syndromet. Dels får kelterna inklusive arianerna inte vara bättre än de rättrogna katolska/ lutheraner. Dels anser man att historien började med Ansgar.
Man har likt de rent bibliska arkeologerna skapat en bibel/ bild av förfäderna och man går ut och letar efter den. Alltså man vet svaret på förhand
.
I min ungdom sa man att alla ortnamn med något som liknade gudar var uppkallade efter forntida gudar. Sen svängde man 180 grader och nu är allt "grus" --- skämt åsido när jag började ifrågasätta om inte man kan förklara ortnamn med annat än märkliga naturformationer och grus = Ör. Kyrkbyn bredvid heter Ör och där finns inget grus, men jag har märkt att många källsjöar heter Ör i de nordiska länderna
.
Ortnamnsforskarna har helt slutat att analysera roten i ortnamn. Därtill har man tydligen satt en tidsgräns dvs. före kristendomen fanns inga ortnamn menar man. När jag letar efter kontexten till LEV i hela Norden är det just genom en sådan analys och bl.a. att ett syssel i Vendsyssel kallades Jarlslev. Knappast har nån jarl lämnat ett helt syssel i arv, däremot gavs antagligen ett syssel som förläning.
.
Att börja käftas om sånt jag lagt ned hundratals timmar på och kommer kanske att ta upp det igen ---- tja, det är något jag inte har tid med nu.
ha det catshaman

Användarvisningsbild
Dan Koehl
Medlem
Inlägg: 1283
Blev medlem: 19 sep 2002 00:38
Ort: Ljusterö

Lev väl

Inlägg av Dan Koehl » 13 jan 2003 21:47

Ibland är du snabb att kapa men det är ok.

Lev och lov var väl utanför strängen men intressant, en kulen höstdag kunde det vara värt sin egen sträng. Jarlslev kunde med lite god vilja vara en förläning som går i arv inom en jarla släkt, alltså ägd av en kung, men förlänad jarlarna, kanske inte nödvändigtvis genealogiskt men att det härde till titeln och ämbetet. Lev väl, jag skall nog kunna hitta på nåt att få dig tillbaka :)

Under tiden får jag väl språka själv med Janne, och försöka finna kopplingen mellan kungshögar i Svitjod på 500-talet och storhögar här i Wien, en bit bort från Dal...

"Bärarna av Hallstattkulturen under äldre järnålder, de s.k. Illyrerna, kom från norr och blandade sig med de tidigare invånarna. Befolkningen ökade alltjämt, och små riken med hövdingar utvecklades. Ett nytt gravskick införs, några, förmodligen deras kungar, läggs precis som i mälardalen i stora gravhögar."

Strax före kristi födelse faller området söder om Donau, deserta boiorum, under det Keltiska kungariket Noricum. En riktig keltisk borg byggs, och en försvarsanläggning på Leopoldsberg, med gravar och skyttevallar som behärskar byarna nedanför. Kelterna organsierar här också handelsplatser och mynthus, man har funnit mynt med furstenamn på, och vapen av det berömda noriska järnet. Och sen kom romarna och tog över...

Är vi beredda att kika in på druider lite för att inte tappa tråden men ändå ge den lite lyft?