Alexander-överskattad?

[Användarnamn?]

Är Alexander den store överskattad? Hans far, filip, planerade ju att invadera persien men blev mördad på sin dotters bröllopsfest. Och sen, han hade ju väldigt många vänner från barndomen som sedan följde han ut i krigen, som Ptolemios, Perdikkas, Filotes mm. Sedan är det väl lätt att bara framställa hans framgångar, och inte misslyckanden.

[Kapten_Gars]

Vilka misslyckanden?

[Användarnamn?]

Vilka misslyckanden?

Tja, är det särskilt klipskt att ödelägga en hel stad (Thebes)?

[Panzerschreck]

I vissa tillfällen kan det vara nödvändigt, är inte så påläst om just Alexander.. kan endast "the basics".
tex som vredesdemonstration, vilket jag tror va detta fall då det var ett uppror.

[Kapten_Gars]

Vilka misslyckanden?

Tja, är det särskilt klipskt att ödelägga en hel stad (Thebes)?

Hur vida det var klipskt eller moraliskt har ingen bäring på om ödeläggelsen av Thebes var ett misslyckande eller ej. Tvärtom så var Thebes förstörning ett tecken på Alexanders framgång eftersom han kväste upproret och utplåande dess rötter. Alexander ödelade flera andra obstinata städer på dylikt sätt, förödelsen var det prsi man betalde på antiken om man misslyckades i sitt motstånd eller med ett uppror. Det gällde både före och efter Alexander.

Alexander: 1
Thebanerna:0

[Användarnamn?]

Jag tänker inte redogöra alla misslyckanden Alexander gjorde, jag vill bara veta om ni tycker att han är överskattad. Man vet aldrig, men jag tror att Filip skulle kunna göra allt som Alexander gjorde, förutsatt att han levde.

[Solitaire]

Oöverträffad snarare än överskattad, hans krigande tog slut först när han dog i sjuksäng. Det är sant att hans far la grunden för Makedoniens expansion men det var han som genomförde den. Att han sen är alla militaristers hjälte för att han slaktade civila utan nåd är en annan fråga

[Användarnamn?]

Tror ni han hade klarat det utan sina barndomskamrater?

[Hexmaster]

Alltså,

Något faktiskt misslyckande vet jag inte om någon kan tillskriva Alexander, över huvud taget - det förefaller att ha varit en man som lyckades med allt han tog sig för, på den militära scenen åtminstone, men så ägnade han sig heller inte åt något annat. (Jag har f.ö. inte sett filmen, om den nu har det allra minsta med trådens ämne att göra.)

Du nämner Thebe (som Thebes väl heter på svenska), och visst ödelade han den staden, liksom en del andra, och att det var dumt tycker väl de flesta av oss, men dumheter är förvisso en helt annan sak än misslyckanden.

Om du med frågetecknet känner till några tillfällen då Alexander inte lyckats uppnå något han företagit sig, ja, då får du gärna lista dem här. Jag tror inte att det blir en besvärande lång post.


En annan sak är att "riket" han grundade föll sönder ungefär så fort som är mänskligt möjligt sedan han väl dött bort. Någon imperiebyggare var han inte, men frågan är om det var det han ville. (En revisionistisk tanke är att Alexander bara är en fantasi, uttänkt av historieprofessorer som ville ha lite tjosan i en annars dödligt tråkig period. Fast den idén är nog inte värd några utläggningar.)

[Matua]

Nej för om Alexander hade i åtanke att grundlägga ett imperium, så kan man nog säga att det var ett stort misslyckande eftersom "imperiet" föll samtidigt som han dog.

Är faktiskt inte heller expert på Alexander men detta är väl ett par saker som kanske kan ses som misslyckanden (om de nu inträffat):

-Han lyckades inte övertyga sina arméer om fortsatta expansioner nedåt Indien och åt öster.
-Han lyckades inte döda perserkungen Daerios vid första striden.
-Han lyckades inte knyta upp den legendariska knuten i ....(har glömt vad stället hette) och "löste" istället problemet genom att hugga sönder den.

[Hexmaster]

Problemet är känt som "den gordiska Knutbyn", såvitt jag minns. Den som kunde lösa den skulle bli härskare över Mindre Asien, sades det -- och Alexander löste den, men inte genom att pilla rätt på trådarna utan genom att hugga isär den.

[Belisarius]

"Knutbyn"? Freudiansk felsägning...?

Just den gordiska knuten är väl en sägen (?) som förstärker Alexanders personlighet. Han försökte nog aldrig lösa upp knuten, utan högg av den rätt och slätt. Chop chop klart. Enkelt.

Sen, Matua, vet jag inte riktigt om jag tycker att hans imperiums sönderfall skulle vara ett bevis för att han var överskattad. Tänk på att han åstadkom rubbet innan han blev 35 och hann aldrig konsolidera styret. Hade han fått leva längre hade utgången kunnat bli en annan, kanske.

[Dûrion Annûndil]

Tror ni han hade klarat det utan sina barndomskamrater?

Det här kommer väl från filmen... Visst omgavs Alexander av en rad dugliga generaler som han var väl bekant med, men huruvida de alla var goda kamrater till Alexander sedan barnsben kan vi inte avgöra. De tillhörde i stort sett allihopa den makedonska högadeln och kände Alexander, men växte knappast upp så när som filmen påstår. I slutändan var det ju dessa som slogs om Alexanders rike när han dött, vilket väl visar graden av vänskap mellan dem. En av de mest framstående generalernavar snarare den gamle Parmenion, som varit Filips härförare innan, och i filmen så poängterar man de gånger då Alexander inte följer Parmenions råd, och skippar de gånger Parmenion ger goda råd som Alexander följer. Hur det var i verkligheten vet vi ju dock inte säkert.

Nej för om Alexander hade i åtanke att grundlägga ett imperium, så kan man nog säga att det var ett stort misslyckande eftersom "imperiet" föll samtidigt som han dog.
...
-Han lyckades inte övertyga sina arméer om fortsatta expansioner nedåt Indien och åt öster.
-Han lyckades inte döda perserkungen Daerios vid första striden.
-Han lyckades inte knyta upp den legendariska knuten i ....(har glömt vad stället hette) och "löste" istället problemet genom att hugga sönder den.

Som sagt, Alexander dog i förtid, kanske av malaria, och att någon plötsligt dör kan väl knappast ses som ett "misslyckande".

Att inte lyckas övertyga soldaterna, eller döda perserkungen vid första försöket, är väl petitesser som knappast gör Alexanders bravader till misslyckanden.

Just den gordiska knuten är väl en sägen (?) som förstärker Alexanders personlighet. Han försökte nog aldrig lösa upp knuten, utan högg av den rätt och slätt. Chop chop klart. Enkelt.

Det återges två versioner: antingen högg han upp knuten, eller så drog han ut en sprint som löste knuten. I vilket fall som helst så sågs detta som att han uppfyllde profetsian att den som löser knuten skall bli kung av Asien. Profetsian sa ingenting om att knyta upp knuten... vad vi vet. Det brukar ses som ett utmärkt exempel på hur man löser ett problem med en uppenbart enkel lösning, något som ingen kommit på tidigare bara för att det är svårt att tänka "outside the box".

Jag tror nog att det är ganska svårt att överskatta Alexander, om man ser erövringar och framgång i strid som någonting beundransvärt. Och i brist på sanningen, så berättar ju historien att det var Alexander själv som var främsta orsaken till sin egen storhet.

Mvh -Dan

[Användarnamn?]

Tror ni han hade klarat det utan sina barndomskamrater?

Det här kommer väl från filmen...
Mvh -Dan

Jag har inte sett filmen, så dra helst inte några felaktiga slutsatser. Och det är allmänt känt att under sin studieverksamhet med Aristoteles så följde många kamrater med honom. Jag ser det som ett misslyckande att bara starta ett krig, fast det kanske inte ni tycker.

[Dûrion Annûndil]

Tror ni han hade klarat det utan sina barndomskamrater?

Det här kommer väl från filmen...
Mvh -Dan

Jag har inte sett filmen, så dra helst inte några felaktiga slutsatser. Och det är allmänt känt att under sin studieverksamhet med Aristoteles så följde många kamrater med honom. Jag ser det som ett misslyckande att bara starta ett krig, fast det kanske inte ni tycker.

Aristoteles kallades till det makedonska hovet att undervisa Alexander specifikt, under ca två år. Alexander var 15 år gammal när detta skedde år 342 f.Kr. Att de andra unga ädlingarna fick ta del i detta kan väl stämma, men det säger ingenting om hur pass bra polare de var allihop. Jämför med en vanlig Gymnasieklass. Mer betydande var antagligen att Alexander tränats i stridskonsten sedan barnsben av en framstående och intelligent militär och politiker: hans far. Och att alla i omgivningen och dessutom den makedonska hären tagit del i detta och hade stridserfarenhet när de ryckte in i Persien.

Jag ser det som ett misslyckande att bara starta ett krig, fast det kanske inte ni tycker.

Menar du att starta krig, ur en etisk ståndpunkt, att inte slutföra ett påbörjat krig, eller vad?

Mvh -Dan