Det kändaste psykförsvaret är förmodligen Minotaurus. Greken Theseus förförde Aridane så att han fick hemligheten hur han skulle hitta ut ur labyrinten. Mindre känt är att minoerna inbillade besökare till Kreta att en kopparjätte vandrar runt och försvarar ön.
.
Hercules Stoder var kanske egentligen den enorma samlingen av stenbumlingar vid Carnac med Le Grand Menhirs 25 meter höjd plus flera mindre stenpelare plus alla bumlingarna. Nog har tillresande handelsmän blivit imponerade.
.
Sen vet vi inte om handelsmän som Pytheas lurade sig själv och andra genom att berätta om märkliga varelser i Nord. Kanske han vill avskräcka andra och behålla de handelslederna för sig själv. Eller kanske han hade hört rykten från nordbor som ville skrämma bort folk.
.
I alla händelser har vi berättelser om märkliga varelser vars namn låter ohyggliga på grekiska. På svenska är de mer begreppliga och vi kan se liknelser i dem. De "enögda" var förstås bröderna i Dowrefjäll. Den som ville se jättar på den tiden kunne annars lyfta blicken mot himlavalvet och se de jättar man målat där. Vist är Orion imponerande nä han vandrar över hösthimmeln på kvällen.
.
Sen har vi de med huvudet i magen jag kallar "storätare". Vi ser arketypen redan i hällbilderna. De med hundhuvuden var antagligen "ulvhedinerna" ett smeknamn på leda Fi. Tacitus berättar om de med manshuvud och tjurkropp. En variant av grekernas kentaurer och som män kända som tjurskallar. Ptolemeus nämner "cobandi" = cowboyer i norra Jylland. På Gallehushornen finn s ett par figurer med gethorn och de ska väl vara herdar kanske. Ett dåtida ord för dem hade sannolikt varit "aesir" (get+huvud) med grekisk touche på ordet.
.
Adam av Bremen hade läst sin antika författar och använder dessa beskrivningar på nordbor ovan Limfjorden där ingen vanlig människa kan bo. Ingen större respekt för nordbor där. Olaus Magnus lät sina förläggare rita en karta av Norden och haven däromkring. Det är allt en märkliga varelser som finns i haven. Kort sagt kan vi kanske ana att såväl en del lokalfolk som en del långväga främlingar använde förskräckliga liknelser av skilda skäl.
.
Det poetiska språket med djurliknelser fanns kvar i min barndom. Vi vet från Värmland att vid den tiden kallades brudgummen kallades "björnen". Han fick gå ut i skogen där brudsvennerna jagade fatt honom och hämtade "björnen" tillbröllopet. Det hela var en avspegling av urgamla ritual vid björnfångst. Så om jag på Gallehushornen ser en björnkropp med flickhuvud kallar jag den "björnbruden" utan nån svensk text på hornet som förklarar att jag har rätt. Om vi "vill" se rationella ting brukar man kunna skönja dem.
.
Nu försöker jag tänka mig in i att komma omtumlad från en sjöresa med en relativt liten båt och sen stiga i land och se väldiga byggnadsverk där jag inte förväntar sig att det ska finnas. En annan mäktig upplevelse har varit att för en nordbo segla ned med Nilen och komma ini de stora templen med dess jättestatyer.
Ha det Catshaman