S.P.Q.R. skrev:Djinghis Khan skrev:Angående romersk taktik som den utmålas på film - ngt som stör mig är just att man aldrig (i ngn film jag har sett) får se hur romarna använde sitt allra dödligaste och effektivaste vapen - pilum. Att kasta spjut rakt in i fiendens slagställning måste varit förödande
Jag håller med dig att spjutkastandet alltid kommer i skymundan.
Tanken med dessa var dock i främsta hand av tvinga fienden att kasta sina sköldar. De romerska spjutspetsarna var av bly. När de satte sig i sköldarna så bröts de inte de böjdes - varvid sköldbäraren var tvungen att kasta sin sköld. Romarna mötte sedan den "avsköldade" motståndaren med ett leende, kort sticksvärd OCH en sköld...
MVH
S.P.Q.R.
Att man hystandet av pilum kommer i skymmundan stämmer nog säkert bra,
men det som stör mig mer är att romarna alltid har samma utrustning oavsett
vilken film det handlar om.
Jag kan inte erinra mig att jag sett legionärer på film med t.ex. rund eller oval sköld.
Samma enformighet gäller t.ex. kroppspansar, hjälmar och spjut.
Det verkar som legionärer i alla filmer ges samma utrustning som i Asterix.
Ang. legionärer, pilum & germaner:
Den romerska legionen var framtagen för att strida mot tungt infanteri
och då f.f.a. i form av den makedoniska falangen med sina långa stickspjut.
Mot dessa kompakta formationer, med soldater som hade skölden upphängd
med en rem runt kroppen och spjutet instucket mellan skölden och sköldens rem
var kombinationen legionärer/pilum säkerligen ypperligt effektiva.
Detta eftersom:
1 - Soldaten i falangen i praktiken ej kunde höja skölden för att värja sig
mot ett nedfallande spjut.
2 - Eftersom en av ett pilum nedtungt sköld ej kunde kastas (skölden fastlåst av spjutet)
3 - Spjutet låstes fast dels av skölden och dels av att spjutet låstes fast mellan raderna av legionärer eller t.o.m. under deras sandaler.
4 - Det faktum att soldaten i falangen låstes fast/ned av sin sköld och sitt spjut
gjorde att han troligtvis hade mycket svårt att dra sitt svärd och än mindre nyttja detta effektivt.
Mot det lättare germanska infanteriet var däremot pilum troligen mindre effektiv.
Detta av flera skäl. Men först en generell beskrivning av germanerna
och en jämförelse med folkvandringtidens legioner.
(och nu varnar jag för att jag generalliserar)
Germanerna
Den germanske krigaren växte upp i ett samhälle där krig
(vilket för germanen var nära nog identiskt med att plundra)
var den enda yrkesutövning som var värdigt en riktig man.
(även om t.ex. även smeder torde ha varit högt aktade)
När den unge mannen tog värvning hos någon lokal potentat
för att ingå i dennes...följe så var den unge germanen redan begåvad
med en mycket krigisk kultur och troligvis även en hel del träning i att använda vapen.
Denna unga soldat var då troligtvis förhållandevis enkelt utrustad med t.ex.
sköld, hjälm spjut och yxa.
Om den unge mannen tog över en plats som tidigare tillhört en numera stupad släkting
så var det troligt att den unge mannen även fick delar av dennes utrustning
i gåva* äv den lokala potentaten.
Denna utrustning kunde t.ex. var ett svärd eller kroppspansar.
Om denna utrustning var inhemsk, d.v.s. tillverkad av germanerna själva så
var den troligtvis bättre än romarnas massproducerade diton.
Hur som helst så började den unge mannen sannolikt sin tjänst med mindre
men bitvis bättre utrustning än sin romerska motsvarighet.
Allteftersom den unge mannen deltog i plundringståg så förvärvade han mer och bättre utrustning,
(erövrad romersk och inhemskt producerad)
för att till slut (om han överlevde) kunna ståta med en lika omfattande
men kvalitativt (relativt legionären) överlägsen utrustning.
Germanerna i strid
Vid strid så grupperade sig germanen på s.k. svinfylking.
Denna formering var inte någon triangel utan vid gruppering snarare rektangulär.
I denna formering så gällde att ju längre fram och ju närmare mitten
desto "finare" var man.
Längst fram i mitten stod m.a.o. "chefen" och de mest erfarna,
skickliga och välutrustade krigarna stod längst fram och i mitten.
Vid framryckning så hade formationens flanker en tendens att släpa efter
(jämför med falangernas drift åt höger vid framryckning)
varvid formeringen övergick åt att anta något som troligvis liknade en triangel.
Denna triangels spets utgjordes av krigare som troligvis var både skickligare
mer välutrustade och bättre mentalt förbereda än genene legionär.
När man närmade sig fiendens formation så använde man först sina kastvapen
(kastyxor och spjut inklusive s.k. anger som var en kopia av pilum)
för att sedan bryta in.
Om anfallet ej slog igenom fiendens formation så tenderade formationen att
"plattas ut" till en linjeformering.
Legionären
Den romerske legionären var troligvis inte romare utan troligare armenier, hunner eller t.o.m. german.
Anledningen till att han tog värvning var pengarna och hans pålitlighet var därför låg
(det hände att legionärer bytte sida då plundrandet tedde sig som luckrativt).
För att bruka sina kastspjut
(inte nödvändigtvis pilum eftersom dessa under folkvandringstid alltmer ersattes av konventioella spjut)
så var man troligtvis p.g.a. den täta formeringen tvungen att kasta sina spjut samtidigt, relativt rakt (rakt fram) och ungefär lika långt.
Mot en falang var detta inget problem eftersom falangens front var rak
och formeringen rektangulär.
De flesta spjut borde därför träffa inom falangen och p.g.a. dess täthet
borde många träffa någon mål.
Legionären vs. germanen
Mot den mer oformliga svinfylkingen så blev det dock svårare då ett samtidigt kast
rimligvis borde resultera i att en stor del av spjuten landade utanför svinfylkingen eller att svinfylkingens spets hann bryta in innan kastandet av spjuten.
(om man kastar för att träffa spetsen på svinfylkingen så kommer många
spjut att landa brevid spetsen och framför flankerna/flyglarna.
Om man kastar mot basen av svinfylkingen så torde svinfylkingens
hårda spets tränga in i den egna formeringen oskadda samtidigt som man försöker kasta sina spjut)
Tii skillnad mot soldaten i en falang av makedonisk snitt så kunde germanen
dessutom enkelt höja sin sköld för att värja sig mot fiendens spjut.
Så summa summarum:
Vid inbrytningen så riskerade legionären i det främsta ledet att möta soldater
som var skickligare, mer erfarna, mer härdade och bättre utrustad än han själv,
samtidigt som han om han hade riktig otur ej kunde bruka sin sköld effektivt
eftersom någon german valt att parkera sitt anger-spjut genom hans sköld.
Trots detta så verkar romarna ha vunnit de flesta (större) slag, vilket egentligen
inte är förvånande med tanke på den bättre romerska drillen och med tanke
på att större fältslag inte var vad de små germanerna strötrövarbanden sökte i krig.
Germanerna sökte plundring, vare sig det handlade om att stjäla från civilbefolkningen
eller att ta utrustning från smärre nedkämpade romerska förband.
(*)
Den unge mannen fick behålla gåvan tills det att han stupade då den gick tillbaka
till den lokala potentaten (eller dennes arvinge).
Denna gåva gavs då med ganska stor sannolikhet till en yngre manlig
släkting till den numera stupade och inte riktigt lika unge mannen.
