För er som inte är bekant med solskiftet, så är det en form av tegskifte - det vill säga ett sätt att fördela mark i en by och som användes i delar av Sverige från medeltiden fram till skiftena på 1700- och 1800-talen. Principen bakom brukar sammanfattas som "tomt är tegs moder".
Så här beskrivs solskiftet på Wikipedia:
https://sv.wikipedia.org/wiki/SolskifteSolskiftet innebar utläggning av en bytomt då rektangulära gårdstomter lades ut till enkel eller dubbel radby. Bredden på gårdstomten bestämdes av gårdens storlek eller andel i byn. Den gård som låg först hade alltid den första tegen på åkern i samma relativa läge som gårdstomten i byn, varav namnet solskifte. Den gård vars tomt låg längst till söder fick alltså också sina tegar i söder i varje teglag. Solskiftet avsåg både odlad mark och nyindelning av tidigare samfälld mark för åker och äng.
Solskiftet förekom i stort sett bara i mellersta Sverige (Närke, Södermanland, Västmanland och Uppland), i Östergötland och på Öland, trots att det i Magnus Erikssons landslag slogs fast att det skulle gälla i hela landet.
Solskiftet är en form av tegskifte, som har sin grund i Karls den stores ambition att återupprätta det romerska arvet och imperiet i det som brukar kallas den "karolingiska renässansen". Man införde romerska lantmäterimetoder, standardiserade odlingssystem och brukningsenheter med kvadratiska fält, jordvärderingsmåttet mansus m.m. Det var dock först på 1100- och 1200-talen som det "slog igenom" på bred front i Europa. En orsak till detta sägs vara att det frankiska mansus alltmer ersattes av det flamländska, vars jordlotter kunde vara uppdelade och utspridda på flera olika tegar. Det passade lantbrukarans verklighet bättre. Det frankiska mansus fungerade bäst vid uppodling av obebodda skogsområden.
Det tidigaste arkeologiska belägget för en reglerad by med tegskifte i Skandinavien är 800- och 900-talets Vorbasse på Jylland. Byns dåvarande planlösning motsvarade helt och hållet en medeltida dubbel radby anlagd utmed en gata. Det finns ingen annan motsvarighet i Skandinavien så tidigt, utan här är det bara kyrkogårdar och de äldsta städerna (t.ex. Sigtuna) som har liknande planlagda, regelbundna avgränsningar.
I Sverige var det först på 1200-talet som reglerade byar med tegskifte infördes och då enkla eller dubbla radbyar med solskifte. Det var ett direkt lån från danska agrarrätt i samband med att landskapslagarna kodifierades. Först i Östergötlands slättbygder på 1200-talet och därefter i mellersta Sverige och på Öland från och med början av 1300-talet.
Historiker och arkeologer är tämligen överens om att det var de större jordägarna som tog initiativ till regleringen och solskiftet. De tänker att den regelbundna anordningen gjorde det enkelt att räkna ut spannmålsavraden för arrendebönder, gav jordägaren ett fast grepp om egendomen även när han själv inte var på plats, och gjorde det lätt för jordägarna att hålla reda på sina andelar i byarna och vilken avkastning de hade. Det gällde inte minst kyrkan och klostren, vars egendomar var vitt spridda. Tittar på man de regioner där det finns reglerade byar med regelbundna solskiften förekommer de i stort sett enbart i de delar av landet där frälsegodsen hade sin huvudsakliga utbredning. Det är likadant i Danmark och Finland. I områden med enbart skattebönder finns det bara en handfull reglerade byar.
Öland är ett illustrativt exempel. Södra och mellersta Öland är det enda området i Sverige där kulturlandskapet helt underkastades dessa förändringar. Vi får gå till markerna som frankerna erövrade på 700- och 800-talen för att hitta en lika stor omorganisering. Anledningen torde vara att Öland sannolikt införlivades i det svenska riket med våld. En stor del av marken (vid medeltidens slut var det 40%, förhållandena tidigare är oklara) ägdes av personer och institutioner utanför Öland (kyrkan, klostren, riksaristokratin och det småländska frälset) och det var i stort sett bara på norra delen av ön som det fanns självägande skattebönder.
