Namnbyte på folkslag: svear -> svenskar m.fl.

Diskussioner kring händelser under medeltiden. Värdar: B Hellqvist & Ralf Palmgren
Användarvisningsbild
Markus Holst
Stödjande medlem
Inlägg: 3093
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Re: Namnbyte på folkslag: svear -> svenskar m.fl.

Inläggav Markus Holst » 19 mar 2016 20:59

[quote]Det finns även i neutrala ord som svenska öga, plural ögon och mer regelbundet i genitiv pluralis i feminina ord./quote]
Kan du ge exempel på dylika feminina ord i genitiv pluralis? Är det typ flickornas, hästarnas?

Ephraim
Medlem
Inlägg: 227
Blev medlem: 01 apr 2009 19:50

Re: Namnbyte på folkslag: svear -> svenskar m.fl.

Inläggav Ephraim » 19 mar 2016 21:31

Markus Holst skrev:Snart dyker det upp en språkvetare och kan förklara det jag nu skall försöka förmedla på ett mycket bättre sätt, men: Kan det vara en betydelseförskjutning? Svensk är väl från början ett adjektiv? En svensk man fungerar ju, förkortat en svensk. Vad blir adjektivet i singular av svear? Eller i plural, för den delen. Med finne/finsk fungerar det ju rätt bra däremot.

Med tiden har det blivit en förskjutning så att svensk, åtminstone i plural, används även som substantiv.
Det är mycket riktigt så att svensk är ett adjektiv från början. Vi kan ju ofta använda adjektiv substantivistiskt, som i "en gul bil" > "en gul" och då är det ju lätt hänt att de sedan blir verkliga substantiv. Vi har ju flera liknande bildningar: svensk ‘svensk person’, svenska ‘svensk kvinna’, svenska ‘svenska språket’

Det verkar som att dessa har funnits som verkliga substantiv (både om personer och språket) redan i fornsvenskan. Riktigt när formerna uppstod är jag dock osäker på.

Markus Holst skrev:Jag försöker för brinnande livet komma på singularis-formen för svear, men det funkar dåligt. En svee? Nää ... Sven? Kanske
Det borde som sagt heta svee i singularis men den formen används väl så gott som aldrig.

ERland skrev:Och hur är det med singularformen av "götar"? Man kan ju säga "en västgöte" och "en östgöte", men "en göte"....? Göte är ju visserligen ett mansnamn, men...
Antingen "en göt" eller "en göte". Dessa former är faktiskt bättre belagda än svee, ganska för att de går bättre att säga. Formen göt är antagligen ursprungligare än göte, men båda är gamla (fornvästnordiska Gautr respektive Gauti).

koroshiya skrev:Det hade varit kul ifall vi kunde få Ephraim att skriva något om hur det kan vara, då han verkar vara lingvist eller filolog.
Något kunde jag väl skriva!

Markus Holst skrev:
Det finns även i neutrala ord som svenska öga, plural ögon och mer regelbundet i genitiv pluralis i feminina ord.

Kan du ge exempel på dylika feminina ord i genitiv pluralis? Är det typ flickornas, hästarnas?
Det gäller alltså i fornspråken. Den fornsvenska genitiv plural-formen som alltid slutade på -a är ju inte produktiv idag, förutom att den lever kvar i sammansättningar som barnavård. Annars finns den i fasta uttryck som Svea rike ’svearnas rike’ och till handa.

Exempel på genitiv plural på -na i feminina ord finns i fornisländska vika ’vecka’ som böjs så här i obestämd form:
kasus: sg. — pl.
nom: vika — vikur
ack: viku — vikur
dat: viku — vikum
gen: viku — vikna

Ordet böjdes i stort sett likadant i fornsvenskan i obestämd form (r-et föll dock ganska ofta).

Hos maskulina ord fanns ofta inget n i någon form. Här är ett fornsvenskt exempel: loghi ’låga’
kasus: sg. — pl.
nom: loghi — logha(r)
ack: logha — logha
dat: logha — loghum
gen: logha — logha

Den fornisländskan böjningen av logi är i stort sett densamma. Det maskulina ordet gumi ’man’ heter dock gumna i genitiv pluralis vilket nog är en rest av ett gammalt mönster. Annars böjs det likadant.

Hos de neutrala orden är n-et också bevarat i genitiv pluralis. Fornsvenska ȫgha ’öga’:
kasus: sg. — pl.
nom: ȫgha — ȫghun
ack: ȫgha — ȫghun
dat: ȫgha — ȫghum
gen: ȫgha — ȫghna

Den fornisländskan böjningen av auga är i stort sett densamma men det heter augu i nom–ack.pl, alltså utan n. Däremot heter det fortfarande augna i gen.pl.

Just formen ögna har möjligen levt kvar i ögnablick eller ögnblick som man kunde hitta relativt länge för det moderna ögonblick (som antagligen är en omtolkning av ögnblick). Ögnablick finns hos Bellman exempelvis. Jfr även örngott, av ett fornsvenskt ȫrnagāt.

Odinkarr skrev:Det må være muligt at trække entalsformen frem herfra. Det forekommer mig at formen må være noget der ligner "*Svía, *Swea, *Svea, *Sveha", som jeg så ville sidestille med entalsformen "*tana" (Dane) fra Store Jellinge-sten, hvor flertalsformen "tani" forekommer i Yngre Futhark.
Svíi är alltså den isländska nominativ singular-formen, och likadant skulle det heta på fornisländska om formen varit belagd.
Jag tror dock inte att *<tana> = *dana skulle vara entalsformen av daner. Jag tror att en tidig runnordisk böjning (typ 800-tal) bör ha varit så här:
kasus: sg. — pl.
nom: *danĭʀ — *daniʀ
ack: *danĭ — *danį
dat: *dani — *dɔnum/*danum
gen: *dans — *dana

På 900-talet torde *ĭ ha fallit och vi skulle se formerna *danʀ/*danr respektive *dan. Nasalt obetonat *į förlorade nog sin nasalitet inte långt därefter.

Formen <tani> på den större Jellingestenen framgår av sammahanget att det är ackusativ pluralis:
<sa haraltr ias [...] t(a)ni (k)(a)(r)(þ)(i) kristną>
sā Haraldr es [...] danį gɔrði kristną
’den Harald som [...] gjorde danerna kristna’

Det var alltså inte danerna som gjorde Harald kristen!

På isländska används ju idag singularformen Dani. Vet inte om dane kan användas i singular på danska. Ordet har ju en lite ovanlig böjning på isländska:
kasus: sg. — pl.
nom: Dani — Danir
ack: Dana — Dani
dat: Dana — Dönum
gen: Dana — Dana

Användarvisningsbild
ERland
Medlem
Inlägg: 370
Blev medlem: 01 mar 2012 00:11

Re: Namnbyte på folkslag: svear -> svenskar m.fl.

Inläggav ERland » 20 mar 2016 20:59

Tack för alla intressanta inlägg. Jag har bara ytterligare en fundering angående n-et i de engelska och tyska namnen på Sverige: Sweden resp. Schweden. Dessa anses ju vara samma ord som Svitiod m.fl. varianter. "-tiod" betyder rike eller område, vilket stämmer med "Svea rike".
Ett motsvarande ord finns i gotiskan: thiudinassus, som betyder rike, och som förekommer i den gotiska översättningen av Fader Vår.
Fast "thiudinassus" är ju mycket längre än bara "tiod". Finns det en latinsk påverkan? En intressant sak är emellertid att det finns ett "n" i "thiudinassus". Kan det vara detta "n" eller en motsvarighet till detta, som gett upphov till n-en i "Sweden" och "Schweden"? Det finns ju inget "n" i "Svitiod".

Jag tänkte också att n-et i suiones och suehans har något med detta att göra, men efter Ephraims utläggning tvivlar jag på det.

Användarvisningsbild
Markus Holst
Stödjande medlem
Inlägg: 3093
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Re: Namnbyte på folkslag: svear -> svenskar m.fl.

Inläggav Markus Holst » 20 mar 2016 21:06

I tyska är det inte ovanligt med pluralformer som slutar på -n, vilket är orsaken att det heter Schweden. Det heter även Finnen, Deutschen, Pferden, Blumen mm.

Användarvisningsbild
ERland
Medlem
Inlägg: 370
Blev medlem: 01 mar 2012 00:11

Re: Namnbyte på folkslag: svear -> svenskar m.fl.

Inläggav ERland » 20 mar 2016 21:09

Ytterligare en kommentar till Odinkarrs intressanta inlägg: Formen "Swerighe" finns också i Erikskrönikan, alldeles i början. Jag har inte tillgång till den just nu men har ett mycket klart minne av detta...

Användarvisningsbild
ERland
Medlem
Inlägg: 370
Blev medlem: 01 mar 2012 00:11

Re: Namnbyte på folkslag: svear -> svenskar m.fl.

Inläggav ERland » 20 mar 2016 21:12

Markus Holst skrev:I tyska är det inte ovanligt med pluralformer som slutar på -n, vilket är orsaken att det heter Schweden. Det heter även Finnen, Deutschen, Pferden, Blumen mm.

Så du menar att "Schweden" betyder "svenskar"? Om det hetat, typ "svenskarnas land" hade jag förstått det... har alltså ett led som står för "land" el. dyl. fallit bort?

Användarvisningsbild
Markus Holst
Stödjande medlem
Inlägg: 3093
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Re: Namnbyte på folkslag: svear -> svenskar m.fl.

Inläggav Markus Holst » 20 mar 2016 21:33

Det är nog namnet på folket som blivit namnet på landet, men jag håller med om att det är ovanligt. De flesta andra land heter ju folkslag+land/rike. Men det finns fler liknande fall: Polen, Ungern, Spanien m.fl.

Ephraim
Medlem
Inlägg: 227
Blev medlem: 01 apr 2009 19:50

Re: Namnbyte på folkslag: svear -> svenskar m.fl.

Inläggav Ephraim » 20 mar 2016 22:17

Tyska Schweden och lågtyska/medelnederländska Sweden anses helt enkelt vara dativ pluralis av Schwede/Swede, alltså nationalitetsbeteckningen ’svear, svenskar’. Så Sweden betydde väl från början ’till svenskarna’ eller något liknande. Detta var tydligen ett produktivt mönster i tyskan och nederländskan under senmedeltiden, och finns i flera landsnamn som Markus Holst nämner ovan. Att de är bildade just från dativ-formen (och inte någon annan pluralform) är väl lite svårt att se idag men så är det tydligen. Engelska verkar hursomhelst ha lånat namnet från medelnederländskan. Ska dock sägas att det nog råder viss osäkerhet kring ursprunget.

Så n-et är bara en böjningsändelse. Förvisso är Schwede på tyska och Swede på medelnederländska sådana maskulina n-stammar som diskuterats ovan (ursprungligen samma böjningsmönster som *swihô, suiones och suehans alltså) men det är å andra sidan ett extremt vanligt böjningsmönster. Sen har just dativ plural-formen faktiskt haft m historiskt snarare än n (vilket kan ses i fornhögtyskan, och vilket kan ses i böjningen av *swihô ovan) men detta har blivit till n redan i medelhögtyskan och äldre nederländska.

Den vanligaste förklaringen till nationalitetsbeteckningen Swede med d (även th i äldre engelskan) är mycket riktigt att det kommer av en form liknande runsvenska Swēþiuð och isländska Svíþjóð (formen Svitjod i svenskan är återlånad från västnordiska snarare än nedärvd) men detta är ingalunda helt säkert då det saknas mellansteg. Sammansättningen Svíþjóð är tydligen bildad till roten *swih- direkt snarare än från stammen *swih-an-. Jämför gotiska Gutþiuda till *guta (< *gutô; nom.pl gutans < *gutaniz) som böjdes på precis samma sätt.

Grundbetydelsen av det germanska *þeudō (isländska þjóð, runsvenska þiuð, gotiska þiuda) är väl egentligen ’folk’, så runsvenska Swēþiuð och isländska Svíþjóð (formen Svitjod är återlånad från isländska) bör från början ha betytt ’sveafolket’ eller liknande, men övergången från att syfta på ett folk till att syfta på en statsbildning, och även till att syfta på ett landområde kontrollerad av denna statsbildning är ju ganska naturlig. Svíþjóð är ju vad Sverige heter på modern isländska.

Vad gäller gotiska þiudinassus är jag lite osäker på etymologin till det men det lär vara bildat till *þeudō på ett eller annat sätt. Notera att det finns ett germanskt ord *þeudanaz med betydelsen ’kung, ledare’ som vi givit þiudans på gotiska, vilket vi hittar i isländskans som þjóðann eller i fornengelska som þēoden (vilket inspirerat namnet Théoden hos Tolkien gissar jag). Detta är faktiskt inte en n-stam, utan suffixet *–an– är en avledningsändelse som finns i alla former av ordet.

Det är ett ganska vanligt germanskt mönster att bilda ord för ledare till ord för grupper av människor på det här sättet. Här är några exempel:
*kindinaz (> Go. kindins) av *kinþiz ‘släkt, folk’
*druhtinaz (> FIs. dróttinn) av *druhtiz ‘trupp’
*kuningaz (> Sv. konung) av *kunją ‘släkt, familj, klan’
*þeudanaz (> FIs. þjóðann) av *þeudō ‘folk, nation’

Användarvisningsbild
ERland
Medlem
Inlägg: 370
Blev medlem: 01 mar 2012 00:11

Re: Namnbyte på folkslag: svear -> svenskar m.fl.

Inläggav ERland » 21 mar 2016 21:48

Mycket intressant! Nu har jag, såvitt jag förstår, fått svar på en fråga som jag undrat över i årtionden:

Varifrån kommer ändelsen "(i)en" i många länders namn, t.ex. Spanien, Italien, Polen?

Svaret skulle då vara att detta i tyskan är dativ plural för namnet på folkgruppen som gett namn åt landet i fråga. Dessa namn på länderna har sedan lånats in svenskan. Dock har man säkerligen både i tyskan och svenskan gett namn åt flera länder efter detta (i)en-mönster långt efter att den ursprungliga namngivningsprincipen efter folkgruppen enligt ovan försvunnit i tyskan.

Ephraim
Medlem
Inlägg: 227
Blev medlem: 01 apr 2009 19:50

Re: Namnbyte på folkslag: svear -> svenskar m.fl.

Inläggav Ephraim » 21 mar 2016 22:34

Ja, ändelsen -en på många lands och provinsnamn lär ha uppstått som dativ pluralis till folkgrupper. Tydligen var det särskilt produktivt i tyskan under senmedeltiden (både hög och lågtyska tror jag, och kanske även nederländska även om ändelsen idag inte är lika vanlig där). Ändelsen är nog äldst i exempelvis Schweden, Baiern (Bayern), Thüringen, Ungeren (Ungarn) m.fl. Sen har förstås ändelsen omtolkats från att vara dativ pluralis till att vara en del av ordstammen.

Dessutom har ändelsen spridit sig till fler landsnamn som från början inte hade den, inklusive den stora klass som slutar på -ia på latin. Spanien hette Ispanje på medelhögtyska (av latin Hispania) men detta fick sedan ändelsen -ien i analogi med ovan nämnda namn. Hispania verkar inte ha fått namn från någon folkgrupp, även om etymologin är lite oklar.

Sedan har svenskan och danskan lånat in ändelsen från tyskan, inklusive mönstret att landsnamn får -ien där (neo)latin har -ia.


Återgå till "Medeltiden (476 till 1523)"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 0 och 0 gäster