Fick Järn-Henrik Öland som ersättning för Gotland?

[Valdemar Sappi]

På min sida om "Eldvapen" http://niels-ebbesen.com/botulf argumenterar jag för möjligheten av att greve Henrik av Holstein kanske fick panten i Öland istället för den då värdelösa panten i Gotland.
Vi vet att Öland gavs till hansans två ledande städer Lübeck och Visby i förening. Detta av kung Håkon som bot för att han och Magnus aldrig dök upp vid belägringen av Helsingborg 1362. De skulle själva utse befallningsman.
Vi känner bara till en befallningsman, från Lübeck. Men möjligen så var det så att Visby och Lübeck skifta de år de hade panten.
Näste pantinnehavare är greve Henrik i Kalmar. Men vi vet inte om han övertog den av hansan eller om kung Albrekt kommit över panten och gett den vidare till Henrik.
Henrik hade fått panten i Gotland och del i malmen i Bergslagen av Albrekt som tack för hans viktigar roll i erövringen av Sverige.
Jag argumenterar för att det kan ha varit så att Henrik fått Öland som ersättning för att panten i Gotländska landsbygden aldrig blev hans. Orsaken till att han aldrig kom till Gotland är troligen den att det blev fred mellan alla inblandade. Henrik kunde inte gå emot Valdemars krav på Gotland då även han och brodern slutit fred med dansken.
Om Henrik fick Öland av Albrekt eller hansan spelar i det möjliga scenariot egentligen ingen roll. Det borde ha skett inom ramen för en större förlikning vars innehåll och existens är okänd.

Någon som kan den här perioden och vet källor av intresse som kan belysa de här dunkla händelserna? Något som kan stärka denna eller en annan tolkning?

[Valdemar Sappi]

Michael Nordberg tar upp det hela lite i boken: "I kung Magnus tid" s 275-76 och framåt.

Förbundsdikten från 1450-talet: "Gutha slogs hans fogda i heell ok lyddo under Suerige som för".
Lite för långt efter för att jag skall tro så mycket på det där...

MN nämner att Henrik fick panten i Gotland 26 juli 1364 med en säkerhet på 4 000 mark silver. Hans slutsats är: "En mängd indicier tyder också på att kung Valdemar skulle ha förlorat väldet över ön under sommaren 1362, och återtagit det sommaren 1366 under det krig som då pågick mellan honom och kung Albreckt".

På s 302-3 skriver han: "pantskrev de båda kungarna Öland med Borgholms slott till de elva Hansastäderna". sept -62.
Men noterar inte att det var Lybeck och Visby som skulle förvalta panten.

Bara några månader senare slöt Valdemar fred med hansan.

MN menar att något måste avtalats om Gotland innan det sensationella giftermålet mellan Valdemars dotter Margrete och kung Håkon 9 april -63.
Två månader senare kastades mycket över ända genom Kristoffers död juni -63.

Jag kan inte föreställa mig att Albrekt, Bo Jonsson och Henrik skulle gett sig på hansan genom att ta Öland ifrån dom under tiden mellan Kristoffers död och Henriks gotländska pant. Så när och hur kom Henrik till Öland?

Valdemar hade rest utomlands och vägrat ge sig in i striderna om Sverige. Men fred slöts mellan honom och greve Henrik genom danska riksrådet straxt innan Valdemar återvände efter sin långa utlandsresa.

Min tro är att Henrik uppgav tanken på Gotland vid denna tid, mot att han fick Öland istället. Tror det är rimligt se det som så att hansan köpte Gotland fritt med panten i Öland.
Visby fortsatte se sig som en fri hansa stad, vilket bekräftades på hansamöte. Landsbygdens status hängde i luften, just för att Valdemar inte hade en tronarvinge. Gamle hertig Albrekt förväntade sig att en av hans andra söner, gift med Valdemars andra dotter, skull bli dansk kung. Dvs två söner på nordens troner.

Våren 1366 anföll Valdemar Albrekt. Då var Håkon på benen igen och belägrar Henrik i Kalmar. Han intog Borgholm. Men Öland tas från Henrik, inte Albrekt som jag förstår det hela!! Öland har innan detta händer kommit från hansan till greve Henriks händer på okänt sätt.

28 juli -66 sluts ett avtal där Valdemar står som segrare och åsidosätter Håkon. Gamle hertig Albrekt avstår för sin son kung Albrekts räkning bl.a. Gotland. Samt MYCKET annat. Kriget måste ha gåt helt galet för Mecklenburgarna.

Men redan året därpå sluts så Kölnerförbundet. Andra hansakriget startar. Inte heller Valdemar hinner komma till Gotland. Den förste fursten som "kommer dit" är Margrete, efter faderns död.

[Valdemar Sappi]

Jag ser två möjliga tidspunkter då greve Henrik kan ha kommit över Borgholm. Greven var med i alliansen som förlorade där utanför Helsingborg. Borgholm kan ha varit en del av lösen till Valdemar för alla hanseatiska fångar. Kanske var det inte så att hans svärson Håkon som gett bort borgen verkligen erövrade den? Han kanske bara red in i en för honom öppen dansk borg? Vad säger källorna egentligen? Säger de verkligen erövring -66?

1/ Antingen så satt Henrik inte alls på borgen -66. Eller så köpte han panten av hansan som behövde silver till lösen. Han kan också ha skiftat med Valdemar i samband med freden mellan honom och Valdemar -65.

Det hertig Albrekt gav Valdemar -66 säger oss att hertigen förlorat stort. Mycket stort. Han gav bort mycket stora delar av Sverige till Valdemar.
2/ Gissar att det var då greven fick panten i Borgholm bekräftad, i byte mot att inte hävda panten i Gotland som samtidigt överläts till Valdemar.

Men alltihop revs snart sönder genom den nya stora alliansen mot Valdemar (andra hansakriget).

Nuvarande text på webbsidan:

Öland istället för Gotland till greve Henrik!?

Näste herre till Borgholm är greve Henrik på Kalmar borg. Var det kanske så att han fick Öland av kung Albrekt som ersättning för den pant i Gotland han fått tidigare (juli -64), därför att freden -65 med kung Valdemar gjort panten i gotländska landsbygden värdelös?
Ja kanske var det så det gick till. Det vi vet är att greven satt på Borgholm våren 1366 när Valdemar anföll kung Albrekt. För då belägrade Valdemars svärson kung Håkon grevens Kalmar och erövrade Borgholm. Borgen kan knappast ha erövrats från hansan som fått borgen just av Håkon.
Men när och hur kom Järn-Henrik över panten i Öland? Erövrat den från hansan? Inte heller det är särskilt troligt. Henrik var med i den stora alliansen mot Valdemar där utanför Helsingborg. Inte i ledningen för belägringen som en del historiker hävdat tidigare. Numera tror forskare att han slogs till sjöss på hansans sida.
Valdemar besegrade Albrekt grundligt - 66 och fick då stora delar av Sverige. Bl.a. så erkändes hans rätt till Gotland sommaren -66 av gamle hertig Albrekt (på sin son kung Albrekts vägnar). Då bekräftades det nog också att Henrik fick Öland istället för Gotland.

När fick då greven Öland med Borgholm? Kanske köpte han panten någon gång -64 -65 av hansan som behövde silver till lösen av Valdemars fångar. Eller så fick han panten som en del av freden mellan greven och Valdemar -65. Eller mellan Mecklenburgarna och Valdemar -66, då när Valdemar fick sig Gotland tillerkänt av gamle hertig Albrekt.

Kung Valdemar var arvslös efter Kristoffers död. Så den danske kungen sågs nog av gotlänningarna som ett mindre hot än Henrik. Det som gjorde greven till ett värre hot var det att de visste att greven tveklöst skulle börja bygga en tvångsborg på ön så fort han fick satt sin fot där.

Kalmar län och Öland friköptes några år senare från greve Henrik av gamle hertig Albrekt av Mecklenburg, för sin son kung Albrekts räkning.

[Valdemar Sappi]

Det som förvånat mig mycket när jag studerat åren 1360-66 är att ingen analyserat betydelsen av den gigantiskt stora lösen som hansan tvingades betala till Valdemar för fångarna som togs utanför Helsingborg -62. Den var på ofantliga 170 000 mark lybskt. Som jag förstår det så är det ungefär lika mycket silver som Magnus betalade greve Johan för Skåne o. Blekinge tidigare.

Detta gjorde att Valdemar för första gången som kung inte hade tomma skattekistor. Han byggde bl.a. Gåsatornet för pengarna. Och köpte ut resten av Buitzenburg i i Brandenburgska Uckermark. Den borgen hade han haft som sin redan under striderna i Tyskland 1350. Därifrån slogs han mot norr även under sin landsflykt under andra hansakriget.

Det är MYCKET talande att nederlaget 1362 inte ens nämns på svenska wiki om hansan: http://sv.wikipedia.org/wiki/Hansan

I den tyska beskrivningen nedan räknas antalet fångade borgare och soldater upp. 40 från Kiel och 125 från Rostock, med flera rådsherrar, 3 kaptener och 54 väpnare. En av väpnarna var för övrigt Bo Jonsson Grips egen svärfar Lambrekt Dume från Rostock.
Här hävdas det också att kronprins Kristoffer träffades av en sten redan i striderna om Köpenhamn.

Ende April 1362 brachen 2740 Mann an Bord von 27 Koggen und 25 Schniggen und Schuten von Libben ( zwischen Rügen und Hiddensee ) unter dem Kommando des Lübecker Bürgermeisters Johann Wittenborg zum Treffpunkt mit den norwegisch- / schwedischen Verbündeten auf, die nicht erschienen. Die hansische Invasionsflotte steuerte Kopenhagen an und plünderte Stadt und Schloß. Die Turmglocken wurden als Beutegut nach Lübeck transportiert und öffentlich zur Schau gestellt. König Waldemars Sohn Herzog Christoph(Christoffer, (* 1341; † 11. Juni 1363), auch ,,Junker Christoffer” genannt) wurde im Zuge der Eroberung Kopenhagens durch ein Steingeschoß tödlich verwundet. Nach der erfolgreichen Einnahme und Plünderung Kopenhagens nahm die Flotte wieder Kurs auf Helsingborg und belagerte die Festung 12 Wochen lang ohne Erfolg und ohne die versprochene Unterstützung der nordischen Bündnispartner. Die Fehleinschätzung des Lübecker Bürgermeisters und Kommandanten Johann Wittenborg führte zu einer fast vollständigen Vernichtung der hansischen Flotte und Erbeutung von 12 Koggen und der Gefangennahme vieler Bürger und Soldaten ( 40 Kieler, 125 Rostocker mit mehren Ratsherren, bis zu 3 Kapitäne und 54 Landsknechte bildeten ein vortreffliches Faustpfand für Lösegeldforderungen ). http://www.universos-mercatores-de-hans ... riege.html# 1361 62 Krieg gegen Daenemark

PS Den erövrade köpenhamnska tornklockan har jag låtit få en central roll i min bok Eldskytten.

[Valdemar Sappi]

Det jag också saknar är ett försök till analys av är betydelsen av Mecklenburgarnas skifte till danska sidan straxt före hansans nederlag vid Helsingborg.
Hertig Henrik, kallad Henrik Bödeln, gifte sig med Valdemars äldsta dotter bara dagar innan Valdemars överraskningsattack vid Helsingborg. Han som var bror till den blivande kung Albrekt.

Det brukar hävdas att de landsflyktiga svenskarna våren -63 erbjöd tronen först till greve Henrik av Holstein i Kalmar (efter att Håkon/Magnus försmått hans syster efter hennes strandning och fängsling och tog Valdemars yngste Margrete istället), men att greven hänvisade till Mecklenburgarna istället.
Gamle hertig Albrekt valde då sin son Albrekt till svensk kung före sin son Henrik. För då hade Kristoffer dött (sommaren -63) och Danmark stod utan tronarvinge. Hertig Henrik skulle bli dansk kung tänkte gamle Albrekt.

Men vad betydde det att Mecklenburg var på dansk sida när den av Mecklenburg kringrända staden Rostock var den hårdast drabbade av lösen efter -62? Svåranalyserat därför att Danmark fortfarande ville ha tillbaks sin nyligen förlorade överhöghet över Rostock?

Mecklenburgarna hade haft kontroll över sillstäderna i Skåne under Magnus. Gamle hertigen var gift med Magnus syster så det var visst hennes medgift. De behöll kontrollen över Skanör/Malmö under Valdemar efter -62. Detta var nog det allra viktigaste för alla parter och måste utgöra grunden för varje försök förstå styrkeförhållandena.

[Valdemar Sappi]

Nu har jag forskat färdigt inför slutbearbetningen av min bok "Eldskytten".
Klipper, rensar, raderar, allt för att hålla spänningen i berättelsen uppe.
Lättare stryka onödiga byggnadsställningar om historiken är väl utforskad.

Nedan ett litet smakprov, med Bo Jonsson Grip.
Min huvudperson Botulf Kattlund hamnar i krogslagsmål med honom i kap 3 nere i Lübeck. Botulf har ingen aning om att han slåss med kung Magnus marsk på hemligt uppdrag i staden. Det ställer till en hel del problem för Botulf.

Stycket nedan är nästa sammanstötning mellan Bo och Botulf, straxt efter nederlaget utanför Helsingborg.
Det leder till att Botulf förhandlar med Valdemar om lösen för fångar från Rostock, på hemligt uppdrag av Bo.
För en av fångarna är Bos svärfar. Klockorna från Köpenhamn blir en del av lösen.
Stycket är ännu bara en första råtext, från kap 6.
De två möts senare igen när Bo flyr med riksrådet till Visby. Och de reser tillsammans till Wismar våren -63, inför erövringen av Sverige.
-----------------------------------------

"Herman Hiddink fanns inte i härlägret. Efter att ha letat i timmar fick han fatt på en knekt från Stralsund som kunde berätta att Herman nog fanns i ett litet hus inne i Helsingborg. Ett hus som han och brodern Simon lagt beslag på.
Herman var ensam i huset när han knackade på. De frågor han ställde till Herman blev snabbt lite bryskare än han tänkt sig, så snart stod de där och röt ilsket åt varandra.
”Komma här med anklagelser mot en befallningsman i krig! Tror du jag har tid med sådant efter allt som hänt. Ut med dig!”
Herman försökte ilsket fösa ut Botulf. Men Botulf vägrade flytta på sig, så skällsorden och knuffandet liknade allt mer ett slagsmål. Till slut slog Herman tre snabba slag mot Botulf. Så välriktade slag att han knappt hann värja sig. Men då slog Botulf till med ett enda välriktat slag, och det träffade så väl att Herman Hiddink gled medvetslös ner mot golvet. Men då fick Botulf själv ett slag bakifrån. Ett slag så hårt att det fick allt att svartna. Simon måste ha smugit upp bakifrån, hann Botulf tänka, innan även han gled ner mot golvet…

När Botulf vaknade med sprängande huvudvärk låg han på ett golv i en källare, upplyst bara av ett svagt ljus som trängde igenom dörrspringan. Han kröp halv medvetslös fram mot dörren. Låst! Han lät sig glida bort i en befriande medvetslöshet igen.

När han vaknade nästa gång satt det en man på en stol en bit bort i dunklet. Någon annan kom med en skopa vatten. Mannen på stolen började tala.
”Ingen här vet att du är stadsfogde i Visby. Här är du bara en korkad knekt som gett sig på staden Stralsunds befallningsman Herman Hiddink. Ett brott som under krigstid bestraffas med döden. Ett kort rep väntar på dig utanför.”
Botulf suckade irriterat. Han hade genast känt igen Bo Jonsson Grips röst. Botulf grep skopan med vatten och drack törstigt, mens hans hjärna arbetade på högvarv. Efter att ha druckit sig otörstig sa han:
”Larva dig inte. Vad är det du är ute efter? Vad vill du mig?”
Bo Jonsson svarade inte, utan reste sig och gick.

Nu var Botulf klarvaken. Bo Jonssons hot tog han inte på allvar. Hade det varit Herman som suttit där och sagt samma sak, då hade han blivit nervös. Nej Bo hade inte blivit svenskt riksråd och marsk för att ta idiotiska risker. Inte utan starka skäl, och några sådana kunde han inte se. Vakterna utanför källaren pratade dessutom svenska och inte plattyska. Så han var Bos fånge, inte Hermans.
Men vad hade hänt? Hade Bo råkat komma förbi just som han slogs med Herman Hiddink? Men vad var det som var värt risken att hålla honom fången? Vad ville Bo, egentligen? Hämnd för det där slagsmålet i Lübeck den där gången för snart två år sedan? Nej, knappast. Bo hade mycket större mål än så.

Botulf blev sittande i sin källare i dagar. Utanför källaren blev det allt tystare. Belägrarna höll tydligen på att bryta upp.
Han grubblade sig nästan tokig på varför han hölls fånge, men mest av allt så frös han. För även om det var sommar så var det kallt i källaren och hans egna kläder hade tagits ifrån honom. Istället hade han fått några enkla nedblodade knektkläder. En stupad knekts kläder gissade Botulf. Det han inte kunde klaga på var maten. Den var till och med varm, och svagdrickan var inte oäven.
Vad visste han om Bo Jonsson egentligen? Inte mycket mer än att han varit en av de som för kungarna Magnus och Håkon räkning beseglat Anfallsförbundet avtal. Avtalet mellan de elva anfallande städerna och de två svenska kungarna. De som också ingick i förbundet var Håkons nyblivne svåger greve Henrik av Holstein, han som satt som pantherre på borgen i Kalmar. Och så Tyska Ordern.
Men kungarna Magnus och Håkon hade aldrig dykt upp utanför Helsingborg med sina tvåtusen utlovade knektar. Så vad gjorde Bo här? I ett läger där de svenske inte kunde vara särskilt populära just nu. För de fick säkert skulden för att en given seger istället blivit ett katastrofalt nederlag.

Hade Bo råkat i onåd? Kung Magnus hade blivit rasande när biskop Nils Markusson från Linköping och drots Nils Turesson Bielke kommit hem med det påskrivna avtalet. De blev anklagade för att ha skrivit under på mycket mer än de haft fullmakt till. Hansastäderna hade blivit lovade att få två tredjedelar av Skåne. De skulle få de fyra städerna Helsingborg, Malmö, Skanör och Falsterbo. Och det med alla intäkter på obestämd tid, fram till dess att städernas utgifter var täckta. Kung Magnus hade vägrat att ställa upp med tvåtusen man på de usla villkoren. För hur skulle hans kostnader täckas? När hansan fick hela vinsten!
Men varför var riksrådet Bo Jonsson i Helsingborg? Han kunde knappast anklagas för det biskop Nils Markusson och drots Nils Turesson Bielke förhandlat fram innan anfallet. Bo hade inte varit närvarande vid förhandlingarna, utan precis som kungarna Magnus och Håkon skrivit under på ett tomt dokument i förväg. Bo hade dessutom varit kung Magnus betrodda marsk, då när kungen stred mot sin upproriske son kronprins Erik om Skåne.
Hade Bo ändå bytt sida? Övergivit Magnus? Varför var han annars i Helsingborg? Där i egna angelägenheter? Eller för att förhandla på kungarnas vägnar om ett stilleståndsavtal?
Att han var där i viktiga ärenden var självklart. Men varför brydde han sig då om att bråka med en obetydlig stadsfogde från Visby?

Äntligen, efter vad som verkade ha varit ett halvt månvarv, kom Bo tillbaks. Han hade med sig en ilsket bländande lykta.
”Då var det dags för det korta repet då”, sa han och satte sig ner på en pall han hade haft med sig.
”Sluta tramsa. Fram med ditt ärende.”
Bo skrockade roat. Nu började Botulfs ögon vänja sig vid det starka ljuset. Han började kunna skönja Bo, som satt där och tittade på honom utan att säga något på en stund.
”Du luktar som ett as”, sa Bo till sist.
Botulf brydde sig inte om att svara.
Efter en stund kom Bo fram med det han ville.
”Nu kan vi väl sägas vara kvitt för den där förolämpningen du utsatte mig för den där gången i Lübeck, så låt oss gå vidare. Jag har tänkt mig en liten bytesaffär. Du går ett litet ärende åt mig, så ser jag till att du får förhöra Herman Hiddink ensam i några timmar. Det vill du visst gärna.”
Nu hade Botulf hunnit vänja ögonen vid ljuset. Han studerade Bo som satt där avslappnat på den trebenta pallen.
”Hur skulle du kunna ordna det? Herman är inte precis vem som helst som du kan göra vad du vill med.”
”Jag har sett till att Herman står under mitt befäl som Stralsunds representant. Han lyder tillsvidare mina order. Jag kan nog hålla honom kvar hos mig några veckor.”
Botulf funderade på det Bo sagt. Vad hade han för alternativ? Visst, han skulle nog kunna resa sig och gå därifrån utan att bli hindrad. Men Botulf hade hunnit bli lite nyfiken på vad Bo var ute efter. Efter det där olyckliga lilla handgemänget med Herman Hiddink var det nog inte troligt att han skulle få prata med Herman utan Bos hjälp. Inte här i Helsingborg. Nej han skulle få vänta tills han fick stöd av rådet i Stralsund. Det kunde ta tid. Lång tid! Och det skulle ge Herman tid att tänka igenom sina svar. Han och hans bröder skulle lätt kunna ljuga honom rakt i ansiktet och troligen också komma undan med det.
Botulf hade funderat färdigt. Så han sa:
”Hur hamnade jag här?”
”Det tror jag nog du redan listat ut. Jag råkade komma förbi utanför huset. Hörde en del av er högljudda diskussion och blev nyfiken. Tyckte att en liten knackning i ditt huvud med knivfästets baksida, det kunde vara en lämplig vedergällning för det slag du golvade mig med den där gången på krogen. Men om du menar varför du är kvar här i den här källaren, så är det för att jag såg en liten möjlighet öppna sig. Du har en del färdigheter jag behöver helt enkelt. Och oroa dig inte för Herman Hiddink. Han har ingen aning om vart du tog vägen. Säg bara ja så får du tvätta av dig och får tillbaks dina egna kläder.”
Botulf bara grymtade till svar. Sedan reste han sig och gick utan ett ord ut genom dörren som stod öppen.
”Säger du ja?” ropade Bo efter honom.
Botulf rev av sig sina smutsiga kläder och började njutningsfullt tvätta av sig i det framställda tvättvattnet. Sen tog han på sig sina egna kläder som låg framlagda på en pall."