Avrättningarna i Visby 1342

[Valdemar Sappi]

Prologen i min deckare från 1361 handlar om avrättningen av borgmästarna och rådet i Visby. Försöker mig på att skildra varför avrättningarna skedde. För vet, det gör vi ju inte.

Några synpunkter? Tips på andra vinklingar som skulle kunna komma in.
Vari bestod egentligen rådets förräderi? Och vilka var domarna?

---------------------------

Prolog

1342: En borgmästares död

Han stönade av smärta. Knutarna från repet skar in i hans handleder. Han fick annat att tänka på när bödelns hantlangare slog repet runt hans ben ännu ett varv, för att sedan spänna åt med ett ryck. Visbyborgmästaren Herman Swerting höll på att falla. Det enda som höll honom upprätt var de två rättarnas bestämda grepp i hans armar. Herman kände hur paniken spred sig som en krypande löpeld. Ett pirrande i kroppen som kröp allt längre ut i kroppens alla delar. Han försökte kämpa emot men insåg att han var på god väg att förlora den kampen, för paniken, den höll på att ta över. Det susade i öronen. Andningen blev allt stötigare och snabbare. Han kunde inte hejda sig, trots att han visste vad det skulle leda till. När kvävningskänslan sköljde över honom blev den så stark att den tog över och knuffade bort allt annat. En befrielse mitt i plågan. Han försökte tvinga sig att bara tänka på att andas långsamt. Då hände något märkligt. Under några ögonblicks oändlighet var det som om han stod vid sidan av sig själv. Och det märkliga hände. Han blev helt lugn! Till och med smärtan i armar och ben försvann. Samtidigt märkte han hur synfältet krympte. Hur ett regn av gnistor svepte in och tog över, tills han inte såg något annat än gnistor i alla möjliga färger. Han kom tillbaks till verkligheten av att en av rättarna, igen, ryckte till i repet runt hans fotleder. Och än en gång så var han var på väg att falla omkull, men han hölls upplyft i stående ställning av de två rättarnas bestämda grepp i hans armar. En av dom gav honom irriterat en kraftig armbågsstöt rakt in i hans ena sida, vilket fick honom att vika sig framåt. Ja så långt det nu gick, för det hårda greppet i armarna. Han märkte tacksamt att stöten i hans sida gjorde det lättare att hejda den snabba andningen. Och att synen därför kom tillbaks bit för bit.
Men nu orkade han inte längre försöka stå upp av egen kraft, utan sjönk kraftlöst framåt en liten bit till. Upprätthållen bara av rättarna hårda grepp i hans armar. Men det fallet framåt kom han att ångra snabbt, för det han fick syn på där i sin hopsjunkna ställning, då när blicken långsamt klarnade igen, det fick honom att rycka till av förfäran. För rakt framför honom på bara två armslängders avstånd, där låg ett avhugget huvud. Ett huvud vars öppna ögon stirrade upp på honom från korgen där det låg, där vid sidan av den bloddränkta huggstocken. Herman såg rakt in i sin vän herr Johannes Moppes brustna ögon. Rakt in i ögon som stirrande blint upp mot honom. Herman hängde stel av förfäran i vad som kändes som en hel evighet, ända tills ett kraftigt ryck reste honom rak igen. Under denna korta oändliga evighet var det bara den plötsligt närvarande smärtan i axlarna som höll paniken borta. Han blev igen intensivt medveten om det öde som väntade honom.
Han kände inte längre smärtan i handlederna eller vristerna. Kände inte av sin händer och fötter alls längre. De hade domnat bort. Även smärtan i axlarna vek undan. Herr Herman såg ut över de som samlats där på torget intill Visby rådhus. Men hörde knappt prästen mässande böner. Han och Johannes Moppe, de två som fram tills nu varit Visbys sittande borgmästare, de skulle avrättas först. Johannes huvud hade rullat först. Snart, mycket snart, var det hans tur. När prästens böner tystnade, då var hans tid utmätt. Därefter kom turen till några av de tio sittande rådsherrarna. Till de av dom som hunnit få sin dom. Bland de redan dömda fanns hans egen son Detmar och hans svåger och kompanjon Henrik Zobber. Än fler väntade på att få sin skuld prövad. Hur många fler skulle det bli som måste sätta livet till i detta besinningslösa vansinne? Han sökte flackade runt med blicken. Var fanns hans hustru Helvig Zobber? Han kunde inte se henne. Inte heller någon av de tre yngsta sönerna Simon, Greger och lille Herman. En enda i havet av människor mötte hans sökande blick utan att vika undan. Hans vän rådsherren Henrik Strande. Han som så enträget varnat honom för att väcka mäktiga mäns vrede. Även Henrik skulle visst bli dömd till döden.
Vad hade de då gjort för fel? Borgmästare och rådsherrar i Hansan mäktigaste stad Visby? De hade bara gjort det som de ansåg vara rätt och riktigt då när landet Gotlands urgamla frihet var hotat. Den frihet de så länge varit ensamma att ha runt Östersjöns kuster. Den frihet som gjort dem både rika och starka. Hade det ens funnits någon möjlighet att undgå och väcka kung Magnus vrede? En kung som inte bara inte nöjde sig med den ur gamla låga tribut som det fria Gotland betalade till svears och götars konung. En kung med makt att hota den handel som var Gotlands livsblod, och som inte heller hade tvekade att använde sig av den makten! För Magnus hade fängslat gotländska köpmän och hotat med att ta ifrån dom rätten att handla med järnmalmen och kopparen från Kopparberget! Och han hade blockerat sjövägen till Novgorod! Tvingat handeln ta dyra omvägar över Pskov och vidare över sjön Peipus och en rad floder till Dorpat, och därifrån till Pernau nere vid havet. Eller sydligare vägar över Riga. Dyra vägar med många omlastningar. Vägar där många fler ville ha del i vinsten. Kung Magnus visste att han styrde över Visbys öde, och han tycktes njuta av att använde sig av den makten. Men viktigast av allt. Han hade hotat att använda den rätt han hade fått enligt underkastelsebrevet från 1288, att få påven att bannlysa staden. Hände det, då skulle det strypa all handel med staden. Och inte bara det! En rad av köpstäderna i handelsförbundet hade 1288 ställt sig som garanter för att Visby inte ännu en gång skulle förnärma sveakungen. En garanti som betydde att städerna vid en påvlig bannlysning skulle tvingas böta hela 10 000 mark lödigt silver! En ofantlig summa! Hade verkligen Visbys råd, med kniven på strupen, kunnat göra något annat än att betala det Magnus begärde? Nej, han kunde bara inte se att de kunnat handla på annat sätt. Alla städer i förbundet plågades av furstarnas intriger och ränker. Bara handelsförbundets ledande stad Visby och landet Gotland var sedan gammalt fritt. Fast numera var även Lübeck en fri stad, då den blivit riksstad direkt under kejsaren. Även om både den danske kungen och de holsteinska grevarna gärna blandade sig i Lübecks affärer.
Plötsligt tystade prästens mässande. Han kände hur en intensiv kyla blixtsnabbt spred sig i hela kroppen. Men så kom mässandet igång igen. Hans blick sögs åter fast i Henrik Strandes.
Henrik Strande hade varnat honom. Gång på gång. För att det fanns något nytt de bara måste förhålla sig till. Något som verkade ha smugit sig på och vuxit sig starkt utan att han märkt det komma. Ett växande motstånd mot furstarnas tyranni. Där en del talade sig varma för att vinna tillbaks ett fritt Gotland, mens andra ropade sig hesa för ett starkare förbund mellan städerna. Var det så? Var det detta han inte sett? Själv hade han inte brytt sig om de högljudda unga män som skrikit ut sin vrede på Visbys gator. Då när det blev känt att de betalt ut ledungsskatt till en kung som låg i fejd med andra Östersjöstäder. Den ungdomliga vreden, den var inte ny. Den hade alltid funnits där. Men hade den verkligen vuxit så mycket i styrka utan att han märkt det? Enligt gamla avtal hade de rätt att hålla furstetributen inne under tre år. Den rätten borde de ha använt menade visst många. Och ledungsskyldigheten, den gällde bara för korståg, inte inför strid mellan kristna furstar, så hade andra menat. Men vem hade väll inte skrikit ut sin ölstinna vrede i sin ungdoms dagar? Den här gången hade vreden mest vänt sig mot det att borgmästarna och rådet på kung Magnus begäran, inte bara betalt ledungsskatten för egen räkning, utan även tagit på sig att lägga ut för Gotländska landsbygdens andel. Fast vem hade kunnat tro att någon skulle bry sig om det några få berusade slynglar kastade ur sig? Den ledungsskatt som kungen hade krävt in av de fria gotlänningarna var dessutom löjligt låg i jämförelse med den ledungsskatt som kungen krävde av sitt eget svenska folk.
Vad var det han inte hade sett? Henrik Strande hade berättat att många unga stridslystna män talat sig varma för att ta strid mot de furstar som ströp deras handel. De högljudda hade menat att det var dags att samordna östersjöstäderna i ett ännu mäktigt oberoende hansaförbund. Mäktigare än varje stad i sig. Mäktigt nog att näpsa även stridslystna furstar om det behövdes. Henrik Strande hade lyft fram att även mer sansat folk krävde att allt skulle vara mer som det varit förr, då när de bara hade behövt tjäna sin furste vid korståg. Då när de varit fria från att bli inblandade i furstars strider. Och om de ännu en gång skulle kunna uppnå detta, ja då måste städerna stå enade. Ingen stad skulle behöva betala ledungsskatt till en strid mellan furstar som ställde städer mot varandra.
Vad var det han inte hade sett? Han hade svårt att se något annat än att vanvettet tagit över bland de som gjorde sig till domare över honom och de andra i rådet. Han tvivlade inte ett ögonblick på att många av hans domare skulle tagit samma beslut, om de själva råkat vara sittande rådsherrar just i år. Skick och sed sedan gammalt var att borgmästarna och rådsherrarna bara satt i sina ämbeten vart tredje år. Av de sex borgmästarna och trettio rådsherrarna satt alltså två borgästare och tio rådsherrar i taget. Det vill säga att de var ”sittande” i rådet vart tredje år. Detta så att de fyra andra borgmästarna och de tjugo tjänstefria rådsherrarna de två åren däremellan skulle kunna göra nödvändiga resor och sköta sina affärer. Nu hade det blivit så att de fyra borgmästare som inte satt i rådet just detta år, och de av de tjugo lediga rådsherrar som råkat befinna sig i staden, de hade kallats in av de andra städernas åldermän för att tillsammans med dom bli domare över de tolv i årets råd som tagit det olycksaliga beslutet att betala ut ledungen. Många hade hittat på alla möjliga ursäkter för att slippa sitta bland domarna och döma sina egna fränder och vänner. De som hunnit, de hade lämnat staden. Henrik hade menat att de som dömde dom till döden nu, de var rädda för ”verhansung”. Rädda för att Visby skulle bli uteslutna från alla övergripande avtal. Något som skulle göra att all handel i Visby lamslogs. Men det var väll en helt omöjlig tanke! Visby var ju förbundets mäktigaste stad! Utan förbundets starkaste stad var hela handelsförbundet hotat. Nej här höll han verkligen inte med sin vän Henrik. Han hade en helt annan åsikt om varför allt hade blivit helt galet i den långa utdragna rättsprocessen! Det var inte rädslan för att staden skulle förlora sina friheter som styrde. Nej det var bara en ursäkt! Det var rädslan för att själv hamna bland de dömda, som hade satt lögnen i högsätet. De fegaste ljög mest och krävde de hårdaste domarna. Det var de som var räddast för att själva hamna bland de anklagade, som rasade mest mot ”förrädarna”. Förnuft hade ersatts av vettlös rädsla för att själv hamna bland de dömda. Ja det var så han såg på allt det som hade hänt. Men varför måste de döma även hans son Detmar till döden? Räckte det inte att halshugga de främsta i rådet? De som varit drivande bakom beslutet? Herman kände vreden. Hur man än tänkte så var domsluten grovt orättfärdig! Han märkte tacksamt att ilskan och vreden gav honom kraft att stå rak där mellan de två rättarna. Nej han skulle inte gå till sin död som ett skälvande vrak! Han tittade Henrik van Strande stadigt i ögonen. Herman hörde prästens mässande som ett surr i bakgrunden. Aldrig tidigare hade han så hett önskat att en präst skulle fortsätta med sitt mässande i all oändlighet. För när prästen var färdig, då hade hans tid runnit ut. Hermans blick sög sig fast i Henriks. Släppte någon av dom blicken, då var han trots allt rädd för att han skulle förlora kampen om sin värdighet och förvandlas till en skrikande ynkrygg. Han fick bara inte släppa blicken… Hur skulle det nu gå för hans svåger och kompanjon Herman Zobber? Och för deras vän Henrik Strande? De två som stod där borta bredvid varandra bland de rådmän som ännu inte dömts. Någonstans bakom honom väntade hans äldste son Detmar på sin tur att halshuggas. Någonstans därute i folkmassan fanns hans egen hustru Helvig Zobber och de tre yngsta sönerna. Där fanns Herman Zobbers hustru Helenborg Wise och deras barn. Och Henrik Strandes hustru Grete Visch och deras son. Han kunde se dom allihop i sitt inre. Så som han sett dem stå då när han leddes fram hit till den plats där han nu skulle halshuggas. Hans egen hustru Helvig hade stått där med unge Henrik i famnen. De två större sönerna Simon och Greger hade stått bredvid. Mor Grete hade varit sammansjunken av förtvivlan, stödd av sina två vuxna söner Johannes och Bernhard Strande. Helenborg hade haft tårarna rinnande utefter kinderna i tyst gråt och med armarna kring de fyra barnen Zobber. Jordan, Hildegund, Margrete och Gherborg. Då mitt i denna tanke slutade prästen sin bön. I samma ögonblick vräktes Herman omkull på stocken. Bödelsyxan föll…

[Valdemar Sappi]

Prologen kraftigt omarbetad. Finns nu på: http://niels-ebbesen.com/eldskytten.htm

[Valdemar Sappi]

Efter ännu ett halvår är boken nästan färdigputsad. Prologen ser numera ut såhär:


1342: Flugor!

Det finns ingen som gillar en bödel. Inte ens bödeln själv. Visbys borgmästare Herman Swerting kände hur repet bakom hans rygg drogs åt. När det drogs åt med ännu ett ryck stönade han till av smärta, överraskad över hur ont det gjorde när knutarna skar in i hans handleder. Men han fick något annat att tänka på när ännu ett rep slogs runt hans ben, för att även det spännas åt med ett brutalt ryck. Det enda som höll Herman upprätt var rättardrängarnas hårdhänta grepp i hans armar. Herman kände hur paniken spred sig som en krypande löpeld, ett pirrande i kroppen som gled allt längre ut i kroppens alla delar. Han försökte kämpa emot men insåg att han var på väg att förlora striden. Andningen blev stötig. Det susade i hans öron. Han kunde inte hejda sig, trots att han visste att den stötiga andningen gjorde att han fick in för lite luft i sina lungor. Så dröjde det inte heller länge innan kvävningskänslan infann sig, en så intensiv känsla att den svepte undan alla andra intryck. Då under några ögonblicks oändlighet hände något märkligt. Det var som om han stod vid sidan av sig själv, blev helt lugn. Till och med smärtan försvann.
Den befriande känslan varade bara bråkdelen av ett ögonblick, sen var allt ett enda kaos igen. Herman kämpade för att dra in luft. Synfältet krympte. Allt runt omkring honom började suddas ut. Kvar fanns tillslut bara ett regn av gnistor.
Det som hindrade honom från att glida in i medvetslösheten var en hård och irriterad armbågsstöt, rakt in hans ena sida. Han märkte tacksamt att stöten gjorde att inte bara andningen, utan även synen, sakta kom tillbaks.

Nu orkade Herman inte försöka stå upprätt längre, utan sjönk kraftlöst framåt. Upprätthållen bara av drängarnas hårda grepp i hans armar. Men det han fick syn på där i sin hopsjunkna ställning, då när blicken långsamt klarnade, det fick honom att rycka till av förfäran. För rakt framför honom, på bara två armslängders avstånd, där låg det ett avhugget huvud! Ett huvud vars öppna ögon stirrade upp på honom från korgen, där vid sidan av den bloddränkta huggstocken.
Det Herman såg rakt in i var sin vän herr Johannes Moppes brustna ögon. Rakt in i två ögon som stirrande blint upp mot honom. Herman hängde stel av förfäran i vad som kändes som en hel evighet. Under denna evighet såg han hur flugor vandrade runt på Johannes ansiktet, gick in och ut ur hans öppna mun. Herman stirrade förfärat, ända tills ett kraftigt ryck lyfte honom rak igen. Nu var det bara den plötsligt närvarande smärtan i axlarna efter rycket som höll paniken borta. Han blev igen intensivt medveten om det öde som väntade honom. Flugor! I munnen!
Herman kände inte längre smärtan i handlederna eller vristerna. Kände inte av sina händer och fötter. Även smärtan i axlarna vek undan. Han kunde stå själv. Herr Herman såg ut över de som samlats där på torget intill Visby rådhus. Allt ljud var som bortblåst. Han såg att prästen rörde på munnen, men hörde inte ett ord av hans mässande böner. Han måste tänka på något annat…

Han och Johannes Moppe, de två som fram tills nu varit Visbys sittande borgmästare, de skulle avrättas först. Johannes huvud hade rullat. Snart, mycket snart, var det hans tur. När prästens böner tystnade, då var hans tid utmätt. Därefter kom turen till några av de tio sittande rådsherrarna. Till de av dem som hunnit få sin dom. Bland de redan dömda fanns hans egen son Detmar och hans svåger och kompanjon Henrik Zobber. De stod där någonstans bakom honom och väntade på sin tur att halshuggas. Än fler väntade på att få sin skuld prövad. Hur många fler skulle det bli som måste sätta livet till i detta besinningslösa vansinne? Han sökte flackade runt med blicken. Var fanns hans hustru Helvig? Han kunde inte se henne. Inte heller någon av sönerna Herman, Simon eller Greger.
En enda i havet av människor mötte hans sökande blick utan att vika undan. Hans vän rådsherren Henrik Strande. Han som så enträget varnat honom för att väcka mäktiga mäns vrede. Även Henrik skulle säkert bli dömd till döden. Han måste tänka på något annat…

Vad hade de gjort för fel? Borgmästarna och rådsherrarna i Hansan mäktigaste stad Visby? De hade bara gjort det som de ansåg vara rätt och riktigt när landet Gotlands urgamla rättigheter var hotade. Den frihet de så länge varit ensamma att ha runt Östersjöns kuster. Hade det ens funnits någon möjlighet att undgå att väcka kung Magnus vrede?
Magnus hade fängslat gotländska köpmän och stoppat handeln med järn- och kopparmalmen! Kungen hade blockerat sjövägen till Novgorod! Tvingat handeln ta dyra omvägar över staden Pskov, på strida småfloder över Dorpat, och därifrån vidare ner till Pernau vid Östersjöns kust.
Plötsligt kunde han höra igen. Prästens mässande nådde hans öron. Snart var det hans tur. Flugor! Nej han måste tänka på något annat…

Vad kunde de annars ha gjort? När kungen hotat att använda den rätt han fått i det underkastelsebrev Visby skrivit under 1288. Inte kunde de riskera att påven bannlyste staden? Hände det skulle det strypa all handel! Sen var det ju silvret. Väldigt mycket silver! Tiotusen mark lödigt silver! En ofantlig summa! Det måste en rad städer betala vid en påvlig bannlysning. Hade verkligen Visbys råd, med kniven på strupen, kunnat göra annat än att betala det Magnus begärde? Nej, han kunde bara inte se att de kunde handlat på annat sätt!
Plötsligt tystade prästens mässande. Han kände hur en intensiv kyla blixtsnabbt spred sig till hela kroppen, men så kom mässandet igång igen. Hans blick sögs åter fast i Henrik Strandes. Var kom alla flugorna ifrån? Han måste tänka på något annat…

Henrik Strande hade varnat honom. Gång på gång. För något som verkade ha smugit sig på och vuxit sig starkt utan att han märkt det komma. Ett växande motstånd mot furstarnas tyranni! Var det så? Var det detta han inte sett? Själv hade han inte brytt sig om de högljudda unga män som skrikit ut sin vrede på Visbys krogar och gator. Då när det blev känt att rådet i all hemlighet betalt ut ledungsskatten till en kung som låg i fejd med andra städer i Hansaförbundet.
Han såg ut över de som samlats där på torget. Vem hade inte skrikit ut sin ölstinna vrede i sin ungdoms dagar? Men vem hade kunnat tro att någon skulle bry sig om det några berusade slynglar kastade ur sig?
Herman vacklade till. Värken gjorde sig påmind i benen. Han sög fast blicken i Henriks igen. Dödens närvaro hade aldrig varit långt borta för en gotlänning. Den kunde möta honom på ett skeppsdäck eller på en okänd strand. Så hade det varit i många släktled. Nu var det hans tur! Herman var beredd! Han skulle möta sitt öde med värdighet. Han sneglade på skarprättarens bredbladiga blodiga yxa. Nej, han bara måste tänka på något annat…

Hur hade det kunnat bli såhär? Han hade svårt att se något annat än att vanvettet tagit över. Henrik Strande hade menat att de som dömt dem var rädda för att Visby skulle uteslutas ur Hansaförbundet. För hände det, skulle det göra att all handel i Visby lamslogs! Men var inte det en orimlig tanke!?
Nej, han höll inte med Henrik. Det var inte rädslan för att Visby skulle förlora sina friheter som styrt domslutet. Det var en annan rädsla som styrt! Rädslan för att själv hamna bland de dömda, den hade satt lögnen i högsätet. De fegaste ljög mest, krävde de hårdaste domarna. Det var de rädda som rasade mest mot ”förrädarna” i rådet. Förnuft hade ersatts av vettlös rädsla för att själv hamna bland de dömda. Ja, så var det! Det var så han såg på allt det som hade hänt de senaste dagarna.
Men varför måste de döma också hans son Detmar till döden? Räckte det inte att halshugga de främsta i rådet? De som varit drivande bakom beslutet att betala ut ledungsskatten till Magnus? Herman kände vreden sjuda i kroppen vid tanken. Hur han än tänkte var domsluten grovt orättfärdig! Han märkte tacksamt att ilskan och vreden gav honom kraft att stå rak. Nej han skulle inte gå till sin död som ett skälvande vrak! Han tittade Henrik Strande stadigt i ögonen. Herman hörde prästens mässande som ett surr i bakgrunden. Aldrig tidigare hade han så hett önskat att en präst skulle fortsätta med sitt mässande i all oändlighet. För när prästen var färdig, då hade hans tid runnit ut.
Hermans blick sög sig fast i Henriks. Skulle han kanske ändå förlora kampen om sin värdighet? Förvandlas till en skrikande ynkrygg? Nej, det skulle gå bra. Han var förberedd! Men varifrån kom alla flugorna? Han måste tänka på att hålla munnen stängd! Nej, han måste tänka på något annat…

Hur skulle det gå för hans vän Henrik Strande? Som stod där borta bland de rådmän som ännu inte hunnit dömas. Någonstans bakom honom väntade hans äldste son Detmar och svågern Henrik Zobber på sin tur att halshuggas. Någonstans därute i folkmassan fanns hans egen hustru Helvig och sönerna. Stolta envisa Helvig! Han kunde se dem allihop i sitt inre. Såg dem alla framför sig en och en. Så som han sett dem stå där, när han leddes fram hit till den plats där han nu skulle halshuggas. Hans hustru hade haft tårarna rinnande utefter kinderna i tyst gråt. Mitt i denna tanke slutade prästen sin bön. I samma ögonblick vräktes Herman omkull på stocken. Bödelsyxan föll…