Intresset för Kalmarunionen?

[Ralf Palmgren]

Den tidsperiod i Sveriges historia som infaller mellan åren 1397 och 1520 brukar kallas för Kalmarunionens tid eller som det står i den svenska Wikipedia "Sverige under Kalmarunionens tid": http://sv.wikipedia.org/wiki/Sverige_un ... ionens_tid Den här tidsperioden verkar av någon underlig anledning inte vara så värst populär nuförtiden. Förr var den här tiden populärare än vad den är idag. Åtminstone får jag en sådan känsla. Är det verkligen så? Varför i så fall? Av den svenska medeltiden så verkar det vara som om Sverige under äldre medeltid 1050-1250 är mycket mer populärare. Då tänker jag speciellt det intresse som speciellt var efter romanerna om Arn och det intresse som därpå följde i samhället. Samma intresse så har det funnits för Folkungatiden 1250-1389 och då innefattar det här den heliga Birgitta som levde på 1300-talet. I slutet av 1990-talet fanns ett intresse för Kalmarunionen. Speciellt kommer jag ihåg året 1997 då man kom ihåg året 1397. Därefter har Kalmarunionen liksom tynat bort. Sedan Gustav Vasa och Vasatiden är återigen populärt. Frågan är då varför Kalmarunionen känns som en tid som man inte riktigt är så populär? Det kan ju hända att jag har fel men det här är som jag känner det. Professor Dick Harrison utkom visserligen med boken om Karl Knutsson men i allmänhet så är det här inte så populärt. Varför? Kan det månne ha någonting och göra med att Danmark var det ledande riket under Kalmarunionens tidevarv? Hur många diskussioner har vi på Skalman fört om teman som berör just Kalmarunionens tid. Inte så många om man jämför med andra tidsperioder. Vad beror det här på? Tidsperioden har inte på länge dramatiserats men nog tider där omkring. Nu tänker jag på dokumentärer om Birgitta, Arn och Hermans historier om svenska kungar under 1500-, 1600- och 1700-talen. Varför? Så min grundfråga är då varför är inte Kalmarunionen populär nuförtiden då den har varit det?

[frejs väpnare]

Har Kalmarunionens tid någonsin varit speciellt diskuterad - bortsett från jubileumstider?

Generellt gäller det nog (tyvärr) så att tider med lugn, harmonisk utveckling intresserar inte historiker eller historieintresserade. Epoken Magnus Eriksson, Albrecht, (heliga Birgitta), krig, slag, misär = spännande!
Epoken Margareta, Kalmaruniopen, fred, utveckling = tråkigt. Men sedan kommer Erik av Pommern, Engelbrekt, svensk frihetskamp , adlig motrevolution, krig, kris, svält, mord = spännande.

Sen ligger det väl i sakens natur att de gamla "fosterländska" historikerna i 1900-talets början inte var intresserade av att analysera en unionstid.

[dahnielson]

Tja, Erik Lönnroths doktorsavhandling hette ju trots allt Sverige och Kalmarunionen 1397-1457 (1934) och var det första större verket att behandla tiden källkritiskt. När det kommer till medeltiden så är källorna så få och knapphändiga att det efter en sådan avhandling för det mesta inte finns så mycket för andra forskare att göra på området.

Bibliografi:

AE Christensen Kalmarunionen og nordisk politik 1319-1439 (1980)
E Haug, Margrete - den siste dronning i Sverreætten. Nordens fullmektige fru og rette husbonde (2000)
LO Larsson Kalmarunionens tid. Från drottning Margareta till Kristian II (1997)
M Linton Margareta, Nordens drottning 1375-1412 (1997)
PE Brolin, Kalmarunionen och dess betydelse i Sveriges historia (1969)
A Bøgh, Noget om årsagerne til Kalmarunionen (1998)

Det har även publicerats lite artiklar i Scandia och HT som berör ämnet.

Det är väl ungefär där den akademiska forskningsfronten ligger. När det gäller den populärhistoriska så är det bara att instämma i föregående talare, att det oftast hänger samman med jubileumstider.

Träfflista hos Google Scholar.
Träfflista begränsad till Svensk Historisk Bibliografi i LIBRIS

[Stellan Bojerud]

Har Kalmarunionen existerat i verkligheten eller var den ett ofullbordat projekt?

[dahnielson]

Har Kalmarunionen existerat i verkligheten eller var den ett ofullbordat projekt?

Det beror på hur du definierar "projekt".

Kalmarunionen var en personalunion: Valdermar Atterdags dotter Margrete giftes bort med Magnus Erikssons son Håkon. Deras unga son Olav valdes till att efterträda Valdermar som dansk kung och då Håkon dog blev Olav även norsk kung med Margrete som förmyndare. När även Olav dog som tonåring blev Margrete ensam regent över Norge-Danmark, och efter att ha besegrat Albrekt av Mecklenburg (som efterträtt Magnus Eriksson) även regent i Sverige.

Resultatet var en personalunion som Margrete arbetat medvetet för att behålla då hon valde sin systerdotterson Erik av Pommern till sin efterträdare i alla rikena. Han kröntes i Kalmar, därav den sentida benämningen "Kalmarunionen".

Från Kalmarmötet finns två dokument: det så kallade "kröningsbrevet" och "unionsbrevet". Kröningsbrevet säger att Erik kröns till kung till de tre rikena tillsammans, medan unionsbrevet drar upp linjer för en fastare union med gemensam utrikespolitik och att kungar ska väljas för alla tre riken tillsamman även i framtiden. Kröningsbrevet är en rättslig akt på pergament och med sigill. Unionsbrevet däremot finns enbart bevarat på papper och är inte författad i rättsgiltig form.

Problemet man har tvistat om är hur man ska se på unionsbrevet. Enligt Lönnroth var det ett utkast som drogs upp av riksrådet men som aldrig antogs medan kröningsbrevet som antogs drogs upp av Margrete. Christensen har däremot föreslagit att unionsbrevet var ett kompromissförslag som Margrete aldrig kom att använda. Det enda som är helt klart är att kröningsbrevet är ett helt giltigt medeltida rättsligt dokument medan unionsbrevet inte är det.

* Bilder på kröningsbrevet och transkription av dess text.
* Bild på unionsbrevet och transkription av dess text.

[B Hellqvist]

Kalmarunionen har väl knappast varit särskilt "het", troligen för att Sverige fick spela andrafiolen och det hela mest blev något som man ville ta sig ur ett drygt sekel senare.

[skalman3679]

Det är väl ganska lätt att förklara varför i Sverige Kalamarunionen ignorerats. Före Kalmarunionen var Sverige ett obetydligt litet land i norra Europa med en yta som var en fjärdedel av dagens (Småland, delar av Västra Götaland, Östergötland, Närke, Östergötland, Södermanland, Uppland, Västmanland, Gästrikland och delar av Dalarna och Hälsingland). Och med den lilla huvudstaden dominerad av Hansan.

Med Kalmarunionen blev Sverige under 123 år del av ett rike som dominerade norra Europa. Till dessa att några adelsmän gjorde uppror mot den valde kungen. Upprorsmannen Gustav Vasa blev kung över ett rike som var obetyligt större än före 1397 och obetydligt starkare. Som historieförfalskare var ätten Vasa dock duktiga - jmf Erik XIV. Och att lyfta fram fördelar med Kalmarunionen var inte opportunt.

100 år senare hade Sverige vuxit sig starkare och 1658 inleddes Sveriges stormaktstid. Som varade i 60 år. Inte heller nu var det läge att lyfta fram den tid då landet var en del av den betydligt större och mäktigare Kalmarunionen.

År 1718 var det dax att börja slicka såren och drömma om den flydda tid då Sverige var en stormakt, och ännu värre blev det 1809. Inte läge prata Kalmarunion. Och senare var Götiska förbundet helsvenskt och dominerade histrieskrivandet.

Nej inte har det varit läge att lyfta fram den tid när Sverige faktiskt var en del av en stormakt - till dess en upprorsledare och senare diktator störtade den valde kungen.



Erik T

[pandersson2]

Erik T,

varför anser du att Sverige blev en stormakt 1658? Det är faktiskt inte så att erövringen av Skåne är det viktigaste som hänt landet. Annekteringen av Reval, erövringen av Riga eller framgångarna under 30-åriga kriget brukar ses som grunder i det svenska stormaktsbygget. I det Svenska riket ingick därtill Finland, en ganska stor och viktig del som du verkar ha glömt.

Huruvida Kalmarunionen var mäktiga än Sverige låter jag vara osagt. Kalmarunionen led ju av maktdelning och kunde inte kraftmobilisera på samma sätt som Sverige. Gör jämförelsen med Polen-Litauen som ju hade betydligt större resurser tillgängliga än Sverige men som inte kunde kraftsamla och därför blev ett byte för sina grannar som var mer centraliserade.

[dahnielson]

Från Peter Englunds inträdestal om Erik Lönnroth:

Trogen både rykte och förväntningar disputerade han redan 23 år gammal på en avhandling om Sverige och Kalmarunionen. Det är ett förbluffande moget verk. Inte bara visar han sig behärska hantverkets verkliga finmekanik, han vågar också presentera en radikal omtolkning av en central epok i den svenska historien. Och vågar är rätta ordet, för han måste ha förstått att det skulle bli bråk.

Sedan länge hade synen på Kalmarunionen och Engelbrektsupproret varit svensknationellt färgad. Kalmarunionen var i linje med denna tolkning en olycka, sprungen ur danska försök att nå herraväldet i Norden. Och Engelbrekts stora uppror 1434 blev utifrån detta till en idealistisk motiverad resning mot främlingsvälde. Detta förkastade Lönnroth. De kolliderande krafterna har ej varit nationalism och unionism, utan kungamakt och aristokrati. Och någon nationalistiskt motiverad frihetskamp var det ej frågan om: revoltens orsaker var ej ideologiska utan ekonomiska. Inte minst det sistnämnda var en ny och ovan tanke. Avhandlingen utsattes också för mycket kritik, inte minst från de historiker han haft fräckheten att ifrågasätta. Men den unge Erik Lönnroth stod rak och orädd, värjde sig.