val av kejsare till Tysk-Roemska riket

[apan_bengt]

Spelade lite EU3 och kom att tänka på några frågor som jag hoppas få svar på.

Hur skappades det och varför val av kejsare och inte som brukligt att man ärvde kronan?
Hur gick det till att välja kejsare i det tysk-romesrka riket?
Vad kude kejsaren kräva att få av alla prisar+

[tyskaorden]

De var kurfurstarna som valde det tyskromerska rikets kejsare eller egentligen Tysk konung för att bli kejsare måste den valde Tyske konungen krönas av påven. Kurfurstarna var ärkebiskoparna av Köln, Trier och Mainz, pfalzgreven vid Rhen, hertigen av Sachsen, markgreven av Brandeburg och konungen av Böhmen. Efter trettioåriga kriget övertogs pfalzgrevens titel av hertigen av Bayern som tack för dennes stöd till kejsaren. Pfalzgreven som stöde den protestantiska sidan erhöll dock en åttonde kurfurstetitel som följd av Westfaliska freden. År 1692 erhöll hertigen av Hannover en nionde kurfurstetitel. Med Napoleonkrigen försvann de andliga kurfurstarna och de ersattes av lantgreven av Hessen-Kassel, hertigen av Württemberg, markgreven av Baden samt hertigen av Salzburg. Då det tysk-romerska riket upplöstes av Napoleon år 1806, kom dessa aldrig att deltaga i ett konungaval. Regenterna av Hessen-Kassel brukade dock titeln kurfurste ända tills riket införlivades i Preussen år 1866. Württemberg erhöll kungatitel, Baden blev storhertigar och Salzburg införlivades i Österrike.

[tyskaorden]

Lite om valproceduren saxat från Wikipedia:

"Den tyska konungavärdigheten, med vilken från 962 den romerska kejsarvärdigheten var förenad, gick först i arv inom Karl den stores ätt. Först vid Henrik I:s val 919 spelade arvsrätten inte någon roll, men i stället var Henrik rekommenderad av sin företrädare. Den sachsiska ättens konungar brukade redan under sin livstid låta hylla sina efterträdare, och inom den frankiska ätten följde man detta föredöme.

Det första fullt fria valet var Lothar II:s 1125. Efter denna tid försvann alltmer arvsrättens begrepp, även om man höll sig inom ätten vid valet. I början deltog mest biskopar, ärkebiskopar och hertigar i valet. Småningom blev det så att de viktigaste andliga och världsliga furstarna höll ett förberedande val, som sedermera underställdes de andres godkännande. Slutligen blev det alltmer sed, att endast de furstar som innehade de högsta riksämbetena deltog i detta förberedande val, vilket alltmer blev det bestämmande och slutligen (från mitten av 1200-talet) det enda valet."

[Markus Holst]

Valkungadömet är ju som politisk företrädare äldre än det tyska kejsardömet. Även i Rom valdes väl kejsaren? Likadant hade vi ju i Sverige ett valkkungadöme fram tills Gustav Vasa avskaffade detsamma. Även efter detta har ju kungaval i någon nån hållits i Sverige, eftersom ny konung emellanåt har utsetts av regering/riksdag. Senast skedde väl detta med Karl XIV Johan.

Väljandet av kejsare är således inte så underligt eller ovanligt som det först kan verka.

[Stanczyk]

Lite om valproceduren saxat från Wikipedia:

"Den tyska konungavärdigheten, med vilken från 962 den romerska kejsarvärdigheten var förenad, gick först i arv inom Karl den stores ätt."

Hur rättfärdigas självklarheten att den romerska kejsarvärdigheten hör ihop med den tyska kungavärdigheten, och att den är för påven i Rom att utdela, inom akademiska kretsar?
Det behöver inte vara mer komplicerat än att politisk/militär makt skänker legitimitet, eller kanske snarare att antagonistens (kejsaren i Konstantinopel) oförmåga att göra nåt åt saken...
Eller beror det kanske kulturell västeuropeisk/katolsk högfärdighet?

[Stanczyk]

Lite om valproceduren saxat från Wikipedia:

"Den tyska konungavärdigheten, med vilken från 962 den romerska kejsarvärdigheten var förenad, gick först i arv inom Karl den stores ätt."

Hur rättfärdigas självklarheten att den romerska kejsarvärdigheten hör ihop med den tyska kungavärdigheten, och att den är för påven i Rom att utdela, inom akademiska kretsar?
Det behöver inte vara mer komplicerat än att politisk/militär makt skänker legitimitet, eller kanske snarare att antagonistens (kejsaren i Konstantinopel) oförmåga att göra nåt åt saken...
Eller beror det kanske kulturell västeuropeisk/katolsk högfärdighet?

Är det nån som har en uppfattning om den tyskromerska kejsaren kontra den romerska i Konstantinopel?
Hade gärna läst andras synpunkter då mina egna grundas på en djup anti-påvlig attityd och att jag tycker att västeuropéer är okunniga om östeuropeisk historia men har ändå mage att vara nedlåtande mot den.

[Örjan]

Orsaken till att det tyska kungarna kallade sig för romerska kejsare är att när Karl den store lade under sig västeuropa uppfattade man det som att det västromerska riket hade återuppstått och därför krönte påven honom till kejsare år 800. Kröningen var inget angrepp på Bysans legitimitet som Romarrikets arvtagare utan sågs bara en återgång till ett system med två romerska kejsare. De bysantinska kejsarna betraktade däremot Karl den store som en usurpator men valde efter ettt tag att acceptera att han hade personlig kejsartitel på grund av hans stora insatser i väst. Men detta hindrade inte hans efterträdare att krönas till kejsare trots att Frankerriket splittrades i flera mindre riken, och Bysans som inte kunde göra något åt saken var efterhand tvungen att acceptera även deras legitimitet.

Vid den här tiden fanns det fortfarande seriösa tankar på att återupprätta det enade Romarriket. Det fanns till exempel planer på att Karl den store skulle gifta sig med den bysantinska kejsarinnan Irene och i slutet av 900-talet leddes det tyskromerska riket av en kejsare som hade en bysantinsk prinsessa som mor och vars ambitioner helt riktades mot att enande, detta medan Tyskland försummades och slaverna gjorde sig fria.

Från att ha varit en titel som bars av den som behärskade det kristna västeuropa kom den nya kejsartiteln att kopplas till det italienska kungadömet och sedan bli en hederstitel som bars av västeuropas mäktigaste kung. Bysans var tvungen att gilla läget om de ville ha stöd till försvaret mot muslimerna.

[Stanczyk]

Man uppfattade? Var inte Karls kejsarkröning påvens påfund? Uppfattningen jag fått är att omvärlden betraktade Bysans som det rättmätiga Romerska riket och kröningen ett sätt för påven att räcka långnäsa åt Konstantinopel som förutom att de var "schismatiker", ikonklaster också hade en kvinna på tronen, som enligt påvlig retorik innebar att kejsartronen var vakant...
Visst fanns det tankar på att förena de två stormakterna efter kröningen men när Irene störtades (just för att hon visat intresse för en förening genom giftemål)och giftemålet gick om intet så rann även Karls intresse för kejsartiteln bort och återanvändes inte föränn ett par generationer senare då det blev viktigt för arvtagarna till Karls fragmenterade rike att försöka öka sin prestige över sina rivaler med en yvig gest när den militära och politiska förmågan saknades.
Jag ser nog snarare påvemaktens sista andliga fundament rämna och en övergång till en världslig maktambitiös institution som fullständig i och med dess kröning av Karl.