Bilderna nedan är hämtade ifrån Perry Miniatures och deras utmärkta serie tennfigurer för perioden 1415-1429, jag har valt att använda dessa som illustrationer då de är mycket välskulpterade, skickligt målade samt att forskning bakom är enastående. Enda undantaget är häst i hästrustning från Milano som är gjord av Front Rank figurines
De stridande
Då de stridande i de båda arméerna var beväpnade, utrustade och stred på i stort sett samma sätt så har jag valt att beskriva de olika soldattyperna i samma kapitel.
Ryttarna, på engelska oftast kallade Men-at-arms (aka Men-of-Arms, Lances, Bascinets, Hommes d'Armes osv.) utgjorde de båda arméernas hårda kärna. De mest välutrustade av dem var klädda från topp till tå rustningar av stålplåt från Milanos och sydtysklands smedjor och var bättre skyddade än någonsin tidigare. De av enklare och fattigare härkomst bar rustningar av något äldre snitt som blandade rustnings delar i stål av sämre kvalité med plåtar i järn, till detta bars brynjor och tjocka vadderade vapenrockar för att bildad ett heltäckande kroppskydd. Ryttarna stred trots sitt namn oftast till största delen till fots under denna perioden då hästarna visat sig vara för sårbara för pilar och pikar.
Till häst så var huvudvapnet lansen, när den var bruten så brukades främst svärdet men även kortskaftade stridsklubbor och yxor var populära vapen.
Till fots så var huvudvapnen lansen som kortats ned till ett 150-180cm långt spjut, eller en yxa av något slag. 'Yxa' (fr. hache) var vid denna tiden ett namn som beskrev både den klassiska stridsyxan men även pålyxan som snabbt höll på att bli det vanligaste vapnet bland de avsuttna ryttarna. Pålyxan (http://www.scholasolis.com/Poleaxe/poleaxe_intro.htm)kombinerade ett yxblad eller ett hammarhuvud med ett mindre hammarhuvud eller en kort spik på den motsatta sida av skaften och en stötspets längst fram på skaftet.
Till detta så bars (enhands)svärd eller långsvärd (http://bjorn.foxtail.nu/typer.htm) som oavsett typ gick både att hugga och stöta med men stöten var den viktigare av anfallsformerna pga. de kraftiga rustningarna som var i bruk.
Ryttare till häst:
Ryttare till fots
Det fanns en grupp av ryttare på slagfältet vid Verneuil som skiljde ut sig från de andra och som skulle stå för en av slagets mest spektakulära händelser. De lombardiska ryttarna, legosoldater som värvats i hertigdömet Milano hade både klätt sig själva och sina hästar i de senaste stålrustningarna vilket gav dem ett skydd mot den de engelska pilarna som inget rytteri kommit i närheten av.
Lombardiska ryttare till häst
Även om det tyvärr inte överlevt någon ögonvittnes beskrivning av de skotska ryttarnas utrustning så vet vi att enligt källor från före och efter 1424 att skottarna överlag var sämre utrustade än sina engelska och franska kollegor. En betydande del av de 2500 "ryttarna" i den skotska armen var snare beridet ofrälse fotfolk än ryttare av det slag som beskrivits ovan.
Det är troligt att skottarna oavsett om de var fullvärdiga ryttare eller ej stred som de brukade i Skottland dvs. med långa spjut som skulle vara 360-420 centimeter långa.
Enklare rustningar av ett slag som torde har varit vanliga bland skottarna
Även den engelska hären innehöll sämre rustat fotfolk i form av den milis som kallats ut ifrån de normandiska städerna för att tjänstgöra i hären. De kunde vara rustade som skottarna ovan eller tom ännu enklare
Normandisk milis
Skyttar fanns det gott om i de båda arméerna och de var den till antalet viktigaste soldattypen. De engelska och skotska styrkorna innehöll ett stort antal av bågskyttar beväpnade med den berömda (ökända?) långbågen. Förutom både och pilar så var de beväpnade med svärd eller kortskaftade yxor, dolkar och små rundsköldar, s.k. "bucklers". Deras bepansring var oftast enkel, en hjälm och en tjock vadderad jack gjord av antingen flera lager tyg eller stoppad med ull eller råbomull. Rikare skyttar kunde dock vara mer välutrustade med brynjor och t.o.m. plåtpansar för ben och händer.
Skottarna skiljde återigen ut sig genom att deras skyttar överlag bar enkla eller tom inga rustningar.
Bågskyttar
Bland fransmännen och deras spanska och "lombardiska" legotrupper så var skyttarna istället vanligen armborstskyttar. Förutom valet av avståndsvapen så var deras utrustning och beväpning i övrigt rätt lik bågskyttarnas även om det verkar som om armborstskyttarna överlag förväntades vara bättre bepansrade och dessutom medföra en stor sköld, en s.k. paves med vilken de kunde skydda sig med de laddade om sina långsamma armborst. Även den engelska hären kan ha innehållit ett mindre antal armborstskytttar ifrån de normandiska städernas milis.
Armborstskyttar
De båda arméerna
Den engelska armen och dess slagordning
Den engelska armen som drog i fält var helt klart en av de största som setts under 100-års kriget. Ca 5000 man hade anlänt från England för att förstärka hertigen av Bedfords trupper i Normandie. Förutom dessa förstärkningar så kallade Bedford ut ca 2000 av de 4000 man som lagda i garnison i de normandiska städerna och borgarna, likaså så kallade han till sig flera av de avdelningar som opererat självständigt mot fransmännen inklusive en stor styrka under befäl av earlen av Salisbury. Dessutom så kallades det normandiska frälset ut för att fullgöra sin rusttjänst skyldighet mot Bedford som regent.
De engelska trupperna kan ha räknat nära 10 000 man när de drog ut ifrån Rouen och då är inte Salisburys trupper vid Ivry eller det normandiska frälset inräknat. Newhall anger den ursprungliga styrkan för den engelska hären till 8000 bågskyttar och 1800 ryttare. Det är dock oklart om han räknat med det normandiska frälset eller milisen i de siffrorna.
Senare anslöt sig en burgundisk styrka på 2000-3000 man till Bedford vid Ivry men dessa trupper kom med undantag för ett fåtal individer inte att delta i slaget. Strax före slaget så deserterade dessutom flera av de normandiska riddarna till fienden med sina följen pga. att de trodde att den franska segern var garanterad. Med avräkningar för normalt bortfall ( deserteringar, sjukdom osv.) och trupper som avdelats åt andra håll så deltog ungefär 9000 man engelsk och normandisk trupp i slaget.
Den engelska slagordningen var av klassiskt slag, de avsuttna engelska och normandiska ryttarna formerade sig till en enda stor batalj i slagordningens mitt. Bågskyttarna ställdes upp i två starka flyglar om denna batalj och ovanlgit nog en avdelning bågskyttar framför de avsuttna ryttarnas front. De normandiska milismännen torde ha ställt upp tillsammans med ryttarna. Varje bågskytt förde med sig en spetsad påle som han slog ner framför sin formation som ett skydd mot anfallande ryttare. Bakom slagordningen så ordnade man trossen som ett skydd mot anfall bakifrån genom att ordna vagnarna som en vagnborg och genom att använda de uppställda hästarna ( flera än 10 000) som en levande mur på båda sidor om denna. Trossen skyddades av en trossvakt på 500 bågskyttar. (Se bild)
Den franska armen och dess slagordning
Den franska hären lär ha räknat mellan 11 000 och 14 000 man och var en av de största som dragit i fält under 100-års kriget. Den franska armen var fransk mest till namnet då huvuddelen av armen utgjordes av utländska legotrupper (skottar, lombarder och spanjorer) även om fransmännen bidrog med den näst största styrkan när man räknar de olika kontingenterna var för sig.
Skottarna stod för den största styrkan, 2500 ryttare och 4000 bågskyttar ingick i "The Army of Scotland" när den landsteg i Frankrike några månader före slaget och till denna ansenliga arme hade slutit sig resterna av den skotska här som stridit i Frankrike under 1421-1423 men som hade lidit ett förkrossande nederlag vid Cravant 1423. Även med avräkningar avgångar genom sjukdom, desertering och småskalig strider så lär skottarna har räknat minst 6000 man och kanske så mycket som 7000 man stridande trupp vid Verneuil. Den skotska hären anfördes av Archibald, earlen av Douglas tillsammans med earlen av Buchan.
Fransmännen bidrog med den näst största truppstyrkan, 4000-4500 man, troligen fördelade på 2500-3000 ryttare och ca 1500 skyttar. De senare främst beväpnade med armborst men antalet bågskyttar hade börjat öka.
De franska trupperna leddes av William, vicomte de Narbonne och Jean d’Harcourt, comte d’Aumâle. Aumâle var även den franska härens överbefälhavare.
"Lombarderna" bidrog med 3000 man, 2000 ryttare och runt 1000 man fotfolk, främst armborstskyttar. De lombardiska ryttarna var organiserade i 600 lansar om vardera två ryttare och en stridande page eller tjänare som var betydligt lättare utrustad en de två första herrarna. "Lombarderna" var italienska comdottiärer värvade med hjälp av hertigen av Milano som stod på höjden sin makt och som var allierad med Frankrike. ”Lombarderna” anfördes av en herre vars identitet är höljd i dunkel och vars namn omväxlande skrivits som Caqueran eller Cameran.
Spanjorerna utgjorde mellan 500 och 1000 man, främst (70-80 %) armborstskyttar men även ett antal ryttare. Några namn på de spanska befälhavarna finns inte bevarade.
Undantaget de lombardiska ryttarna och 500-600 franska ryttare anförda bl.a. av La Hire och Jean Ponton d’Xaintrailles (som 5 år senare skulle bli Jeanne d’Arc’s vapenbröder) så stred den franska hären till fots. De exakta detaljerna i den franska gruppering är till största delen okända eller oklara, vad man vet säkert är följande. Lombarderna och de franska ryttarna grupperades mitt framför hären, i främsta linjen, istället för som i vanliga fall ute på flankerna. Utöver detta så var hären uppdelad i två hälfter, en ”fransk” hälft anförd av Aumâle och Narbonne och en skotsk hälft led av Douglas. Utöver detta så är källornas beskrivningar både oklara och motsägelsefulla så följande försök till rekonstruktioner av den franska slagordningen är först och främst kvalificerade gissningar. Förutom källorna för Vernueil så har jag i hämtat stöd för rekonstruktionerna i de slagordningar som finns bevarade ifrån perioden, dvs. Christine de Pisan, den s.k. ”Somme plane” som upprättades inför Agincourt och Johan den oräddes slagordning ifrån 1417. Slagordning ”A” är den jag själv anser vara mest trolig, den följer både beskrivningen om att fransmännen formerade alla avsuttna ryttare till en enda ”batalj” och att den franska slagordningen bestod av 3 linjer. Skytteflyglarna som utgör den andra linjen kan mycket väl ha stått något framför den tredje linjens ”batalj” av avsuttna ryttare.
Slagordning ”B” visar en variant med tre linjer även där men då är de avsuttna ryttarna fördelade på två bataljer istället för en.
