Arnakademin.

[Christer Samuelsson]

Jag läser att den stora segerfesten skall firas i Västergötland. se:
http://www.arnmagnusson.se/segerfest/
Något yrvaken konstaterar jag att ett "Arnakademin" verkar i detta goda landskap, vad i hela friden är Arnakademin. Arn är en mycket känd person, men man bör observera att han är en litterär skapelse, d.v.s. rent påhitt. Om man i Hjo skulle hålla sig med en Grönköpingsakademi så skulle det väl vara rätt ok, men Arnakademi, är det hybris eller dumheter.
Kan någon upplysa mej om vad Arnakademin egentligen är
Christer Samuelsson.

[Cujomannen]

Saxat från http://www.arnmagnusson.se/pdf/arnstudie_2003.pdf

"...den s.k. Arnakademin. I denna ingår representanter från turistorganisationerna i de tio kommuner, som inom sina gränser har besöksplatser (Arnorter) och som medverkar i projektet [I Arns fotspår]. "

[Sten Rigedahl]

Riddare Arn var norrlänning

Sveriges medeltida historia har åter blivit intressant och över hela landet från Sölvesborg i söder till Visby i öster, Skara i väster och Dalhalla i norr blommar de medeltida sommarveckorna, fyllda av tornerspel, riddarbyar, marknader, kurser och öppna verkstäder för intresserade turister och skolbarn.
Visby medeltidsvecka är kanske först och äldst i genren.
På senare tid har, genom Jan Guillous historiska romanserie Arns rike, som också gjorts till TV-spel, Västergötland med sitt museum tagit över rollen som arrangör för de mest publikknipande arrangemangen med ca 400 000 årsbesökare vandrande i den fiktive Arns fotspår, Västgötaslättens historiska platser Älgarås, Kungslena, Gestilren och Varnhem.
De fyra böckerna om riddare Arn berättar om den tid i Sveriges historia då landet enas och blir till en riksenhet. Arn är en fiktiv riddare uppfunnen av Jan Guillou och inplacerad i den svenska historiens faktiska skeenden. Dvs den del av vår historia, 1100- och 1200 tal, som faktiskt innebär den svenska nationens födelse som politisk enhet.
Jan Guillou har med sina fiktiva men på viss viss historisk bakgrund konstruerade romaner gett Västergötland en framstående plats i vår historia. Efter mordet på Erik den Helige 1161 kommer den sverkerska ätten åter till makten en tid men efterträds åter av eriksätten i de ständiga maktskiftena under denna tid.
Eriks son Knut får ett relativt normalt liv och dör inte i strid som de flesta makthavare under denna tid. Hans fyra söner uppfostras av Sverker den yngre på borgen Näs belägen på ön Visingsös sydligaste udde. De känner sig inte säkra där utan beslutar sig att fly därifrån men blir upphunna vid Älgarås 1205, där tre av bröderna dödas men den fjärde, enligt Guillou räddas till Norge. Detta är ren fiktion, eftersom det är historiskt belagt att denne Erik Knutsson räddades till Skön, nuvarande Sundsvalls nordligaste socken. Räddaren var Fale den Unge, storman med befäst borg på den dåtida ö, där Sköns kyrka nu ligger.
Det historiska underlaget är vår förste riksantikvarie och Gustav II Adolfs lärare Johan Bureus anteckningar i ”Sumlen” rörande sina långa resor i landet. 1601 kom han ridande till Njurunda socken, nuvarande Sundsvalls sydligaste del och stannade vid den runsten, som än idag finns i Nolby strax intill de ståtliga järnåldersgravhögarna efter gamla Norrstigen, dåvarande E4. Denna runstens text säger ”Bergfast och Sigfast reste denna sten efter Bure, Fader sin och Farthägn märkte”. Bureus gladdes över att finna detta bergfasta belägg på sin egen släkts historia och fortsatte mot Sköns kyrka, där han träffade dåvarande präst, Petrus Laurentius, som berättade vad han i sin tur fått berättat av sin far den tidigare kyrkoherden, Laurentius Jacobi, född i början av 1500-talet.
Berättelsen var, att Fale Bure den äldre deltagit i Erik den Heliges korståg i Finland och att han också var med vid hämnandet av dennes död. Fale den yngre hade sedan deltagit i striderna vid Älgarås och det var denne som räddade pojken Knut Eriksson och tog med honom upp till sitt fäste, Byrisholm, i Skön. Här fostrades Knut tills han blev 15 år, ”då han kläddes i högtideligt kläde” och med hjälp av stridande män från Medelpad, Ångermanland och Jämtland insattes på tronen efter slagen vid Kungslena 1208 och slutligen Gestilren 1210. Knut Eriksson blev den förste krönte svenske konungen och Fale Bure den yngre fick Medelpad, Jämtland och Ångermanland som förläning för sin hjälp. Hans gamla adelskap förbättrades och han fick det vapen som pryder hans gravhäll, som än idag finns att beskåda i Sköns nuvarande kyrkas vapenhus.
En annan urkund från 1327 omtalar hur kungen, Magnus Eriksson, upplät landet mellan Skellefte och Lule älvar som kolonisationsområde till ärkebiskop Olof Björnsson i Uppsala, fogden Johan Ingmarson, Peter Ungi och Nikolaus Farthiengsson. Den sistnämnde son till lagmannen Fardiäkne den unge. Släkten Bure flyttar alltså från Birsta upp till Skellefteåtrakten. I Bure by byggde enligt Johan Bureus Herse Bure och han son Olof ett kloster, där, som Bureus berättar, fanns 14 klosterbröder. Den siste abboten var Dominius Jonas Bureus, kallad Bure herr Jon, som levde ännu under kung Göstas, alltså Gustav Wasas, tid. Vad Johan Bureus berättar finns också skriftligt belagt i Landsarkivet i Härnösand. Annalerna sträcker sig till Fale Bure, född 1250 och lagman över Norrland.

Den fiktive Arns gravplats finns enligt Jan Guilleau i Varnhems klosterkyrka. Den verklige ”Arns”, dvs Fale Bures grav, finns på Sköns ö. Hans gravhäll finns att beskåda i Sköns kyrkas vapenhus.

Med litet kommunal och företagsam djärvhet skulle Birsta kunna bli vårt Varnhem och en liknande turistflod av 400 000 årsbesökare skulle vara välkommen både för stad och företagsamhet.

Sten Rigedahl

[Christer Samuelsson]

Riddare Arn var norrlänning

Sveriges medeltida historia har åter blivit intressant och över hela landet från Sölvesborg i söder till Visby i öster, Skara i väster och Dalhalla i norr blommar de medeltida sommarveckorna, fyllda av tornerspel, riddarbyar, marknader, kurser och öppna verkstäder för intresserade turister och skolbarn.
Visby medeltidsvecka är kanske först och äldst i genren.
På senare tid har, genom Jan Guillous historiska romanserie Arns rike, som också gjorts till TV-spel, Västergötland med sitt museum tagit över rollen som arrangör för de mest publikknipande arrangemangen med ca 400 000 årsbesökare vandrande i den fiktive Arns fotspår, Västgötaslättens historiska platser Älgarås, Kungslena, Gestilren och Varnhem.
De fyra böckerna om riddare Arn berättar om den tid i Sveriges historia då landet enas och blir till en riksenhet. Arn är en fiktiv riddare uppfunnen av Jan Guillou och inplacerad i den svenska historiens faktiska skeenden. Dvs den del av vår historia, 1100- och 1200 tal, som faktiskt innebär den svenska nationens födelse som politisk enhet.
Jan Guillou har med sina fiktiva men på viss viss historisk bakgrund konstruerade romaner gett Västergötland en framstående plats i vår historia. Efter mordet på Erik den Helige 1161 kommer den sverkerska ätten åter till makten en tid men efterträds åter av eriksätten i de ständiga maktskiftena under denna tid.
Eriks son Knut får ett relativt normalt liv och dör inte i strid som de flesta makthavare under denna tid. Hans fyra söner uppfostras av Sverker den yngre på borgen Näs belägen på ön Visingsös sydligaste udde. De känner sig inte säkra där utan beslutar sig att fly därifrån men blir upphunna vid Älgarås 1205, där tre av bröderna dödas men den fjärde, enligt Guillou räddas till Norge. Detta är ren fiktion, eftersom det är historiskt belagt att denne Erik Knutsson räddades till Skön, nuvarande Sundsvalls nordligaste socken. Räddaren var Fale den Unge, storman med befäst borg på den dåtida ö, där Sköns kyrka nu ligger.
Det historiska underlaget är vår förste riksantikvarie och Gustav II Adolfs lärare Johan Bureus anteckningar i ”Sumlen” rörande sina långa resor i landet. 1601 kom han ridande till Njurunda socken, nuvarande Sundsvalls sydligaste del och stannade vid den runsten, som än idag finns i Nolby strax intill de ståtliga järnåldersgravhögarna efter gamla Norrstigen, dåvarande E4. Denna runstens text säger ”Bergfast och Sigfast reste denna sten efter Bure, Fader sin och Farthägn märkte”. Bureus gladdes över att finna detta bergfasta belägg på sin egen släkts historia och fortsatte mot Sköns kyrka, där han träffade dåvarande präst, Petrus Laurentius, som berättade vad han i sin tur fått berättat av sin far den tidigare kyrkoherden, Laurentius Jacobi, född i början av 1500-talet.
Berättelsen var, att Fale Bure den äldre deltagit i Erik den Heliges korståg i Finland och att han också var med vid hämnandet av dennes död. Fale den yngre hade sedan deltagit i striderna vid Älgarås och det var denne som räddade pojken Knut Eriksson och tog med honom upp till sitt fäste, Byrisholm, i Skön. Här fostrades Knut tills han blev 15 år, ”då han kläddes i högtideligt kläde” och med hjälp av stridande män från Medelpad, Ångermanland och Jämtland insattes på tronen efter slagen vid Kungslena 1208 och slutligen Gestilren 1210. Knut Eriksson blev den förste krönte svenske konungen och Fale Bure den yngre fick Medelpad, Jämtland och Ångermanland som förläning för sin hjälp. Hans gamla adelskap förbättrades och han fick det vapen som pryder hans gravhäll, som än idag finns att beskåda i Sköns nuvarande kyrkas vapenhus.
En annan urkund från 1327 omtalar hur kungen, Magnus Eriksson, upplät landet mellan Skellefte och Lule älvar som kolonisationsområde till ärkebiskop Olof Björnsson i Uppsala, fogden Johan Ingmarson, Peter Ungi och Nikolaus Farthiengsson. Den sistnämnde son till lagmannen Fardiäkne den unge. Släkten Bure flyttar alltså från Birsta upp till Skellefteåtrakten. I Bure by byggde enligt Johan Bureus Herse Bure och han son Olof ett kloster, där, som Bureus berättar, fanns 14 klosterbröder. Den siste abboten var Dominius Jonas Bureus, kallad Bure herr Jon, som levde ännu under kung Göstas, alltså Gustav Wasas, tid. Vad Johan Bureus berättar finns också skriftligt belagt i Landsarkivet i Härnösand. Annalerna sträcker sig till Fale Bure, född 1250 och lagman över Norrland.

Den fiktive Arns gravplats finns enligt Jan Guilleau i Varnhems klosterkyrka. Den verklige ”Arns”, dvs Fale Bures grav, finns på Sköns ö. Hans gravhäll finns att beskåda i Sköns kyrkas vapenhus.

Med litet kommunal och företagsam djärvhet skulle Birsta kunna bli vårt Varnhem och en liknande turistflod av 400 000 årsbesökare skulle vara välkommen både för stad och företagsamhet.

Sten Rigedahl

Hej Sten.
Det var mycket det här, men jag hoppas du kan förtydliga detta:

"Detta är ren fiktion, eftersom det är historiskt belagt att denne Erik Knutsson räddades till Skön, nuvarande Sundsvalls nordligaste socken. Räddaren var Fale den Unge, storman med befäst borg på den dåtida ö, där Sköns kyrka nu ligger."

Är det här fiktion, eller något som faktiskt hänt, det är faktiskt omöjligt att begripa vad du menar med detta
Har Fale den Unge bevisligen gjort denna räddningsaktion, bör du redovisa dina källor. Vi brukar försöka göra så här.

Välkommen i Skalmänningarnas led.
Christer Samuelsson.

[Ulf T]

"Detta är ren fiktion, eftersom det är historiskt belagt att denne Erik Knutsson räddades till Skön, nuvarande Sundsvalls nordligaste socken. Räddaren var Fale den Unge, storman med befäst borg på den dåtida ö, där Sköns kyrka nu ligger."

Är det här fiktion, eller något som faktiskt hänt, det är faktiskt omöjligt att begripa vad du menar med detta
Har Fale den Unge bevisligen gjort denna räddningsaktion, bör du redovisa dina källor. Vi brukar försöka göra så här.

Jag tolkar honom som att det är meningen innan som är fiktion, dvs:

...där tre av bröderna dödas men den fjärde, enligt Guillou räddas till Norge.

och att påståendet om Skön är det som han menar är historiskt belagt.

[Dan Koehl]

För att inte denna tråd skall bli OT, den handlar ju om Arnakademin, vill jag gärna hoppas att diskussionen om Fale Bure fortsätter på den redan existerande strängen om Fale Bure, hans medverkan i slaget i Älgarås, räddning av prinsen mm