Confanonier?

Diskussioner kring händelser under medeltiden. Värd: B Hellqvist
Mejjad
Medlem
Inlägg: 2
Blev medlem: 06 feb 2004 00:56
Ort: Tomelilla

Confanonier?

Inlägg av Mejjad » 06 feb 2004 01:00

Är det rättstavat? Nåväl.
Jag undrar varför confanoniern (flaggbäraren) ej anfölls i strid? Var det pga. ära? Jag förknippar inte det mörka norden med ära. Någon som tror sig veta?
Tack på förhand.

Stefan
Medlem
Inlägg: 3469
Blev medlem: 09 apr 2002 10:10

Inlägg av Stefan » 07 feb 2004 10:39

Angreps inte flaggbäraren?? Du menar kanske inte besköts med projektil-vapen? För så vitt jag vet angreps de gärna. Att ta fanan gav inte bara oerhörd prestige, det var ofta halva segern, för när fanan började svaja och föll utbröt oftast panik och massflykten började - dvs slakten började.

Berätta gärna mera om denna din uppgift att man brukade inte angripa fanbäraren - confanonier (ja, Guillou använder just denna stavning ja).

Användarvisningsbild
Kapten_Gars
Medlem
Inlägg: 3212
Blev medlem: 06 aug 2003 16:20
Ort: Göteborg

Inlägg av Kapten_Gars » 07 feb 2004 10:51

Signifiers, gonfanioners, fanbärare, fänrikar och alla andra typer av bärare av fälttecken angreps_alltid_om fienden kom åt. Fälttecknen speladen en avgörande roll på slagfältet och stridsledningen långt in på 1800-talet. Att förlora ett fälttecken kunde få hela enhten att bryta samman då man förlorat sin återsamlingspunkt. Det var därför som det tex hos både tyska orden och tempelriddarna var strängt förbjudet för en fanbärare att använda lansen som fanan satt på som vapen. I stridens hetta och kaos skulle de egna bara se att fanan försvann inte varför.

Fanbärarna var inte heller några unga oerfarna gossar utan utvalda mycket hårdföra kämpar. De behövde ju kunna värja fanan i närstrid trots att de hade enhanden upptagem med fanstången. Det var först under 1700-talet som fanbärarna blev yngre fficerare då krutvapen högaktningsfullt struntade i om den de sköt på var ung eller gammal. Batalajonernas fanvakt användes ofta som riktpunkt för den fiendliga elden eftersom de var ett mål som syntes på de rökiga slagfälten.

Mejjad
Medlem
Inlägg: 2
Blev medlem: 06 feb 2004 00:56
Ort: Tomelilla

Inlägg av Mejjad » 15 feb 2004 06:11

Åh, tack för svaren. Man kan ju inte lita på Guillou, märker jag. Jag har för mig att det var där jag läste det. Men det låter ju väldigt logiskt så som ni framlägger det.

Stefan
Medlem
Inlägg: 3469
Blev medlem: 09 apr 2002 10:10

Inlägg av Stefan » 15 feb 2004 08:29

Säger Guillou det uttryckligen, eller tänker du på stället där den slemme Gerard Rideford beordrar Arn agera sin Confanonier, och sedan när han flyr så skyddar Arn Rideford med sin sköld?? - dvs du drog slutsatsen "han kan göra det, för det är tydligen ingen som skjuter mot confanoniern"??

Nja, Arn gjorde inte det för att han var trygg, utan Arn gjorde det för att han var tapper och plikttrogen - skyddade sin stormästare med sitt eget liv som insats.


Och vad gäller Guillou: Det är en utmärkt historisk roman, men nån exakt historisk skildring är det näppeligen, så inte heller alla detaljerna är exakta, även om man kan lära sig en hel del.

Användarvisningsbild
D. Andersson
Medlem
Inlägg: 841
Blev medlem: 01 okt 2002 16:29
Ort: Katrineholm

Inlägg av D. Andersson » 15 feb 2004 12:37

Nej, det handlar förmodligen om striden vid Gestilren där Arn Magnusson väljer ut sin sonson Birger Magnusson, senare Birger Jarl, som fanbärare för att han inte ska riskera falla i strid. :?

Stefan
Medlem
Inlägg: 3469
Blev medlem: 09 apr 2002 10:10

Inlägg av Stefan » 15 feb 2004 16:26

Jag har nyss läst om igen Tempelriddaren, Riket vid vägens slut har jag inte i alldeles färskt minne.

Ja, vilka alternativ hade en ung äregirig man ur en förnäm släkt och med tillgång till en förstklassig rustning? Han fick som en självklarhet stå i främsta ledet! Och göra sitt bästa för att förtjäna ära och ryktbarhet (och sporrar när de blev moderna).

Att rida fanbärare hade alltså sina risker, men man slapp i varje fall stå i de första leden. Om ens sida var segerrik behövde man inte riskera så mycket alls, medan kämpen i första ledet riskerade såväl om man var framgångsrik - och var direkt dödsdömd om paniken började och således kunde aldrig någonsin räkna med att kunna fly, för då skulle han ha förföljarna omedelbart i ryggen. Medan confanoniern skulle beskyddas så länge det gick, fanan skulle man försöka rädda om den överhuvudtaget gick att rädda.