Kända riddare

Dûrion Annûndil · Inlägg av **Dûrion Annûndil** » 24 november 2003, 14:22

Lejonhjärta håller jag inte med om, om det nu är riddare som skall förkroppsliga de ridderliga idealen. Han avrättade ju en himla massa fångar när de var en belastning... Dessutom kom han överens med de leda saracenerna utan att försöka erövra Jerusalem!

I alla fall enligt Terry Jones...

Rubber Duck · Inlägg av **Rubber Duck** » 24 november 2003, 16:40

För att bli en riktigt känd riddare krävdes rimligtvis krigiska framgångar. Men frågan är väl om det överhuvudtager är möjligt att förena ridderlighet med krigiska framgångar. Till exempel ansvarade Black Prince, britternas store riddarhjälte, för 3000 civilas död i Limoge 1370.

UrsusRex · Inlägg av **UrsusRex** » 24 november 2003, 17:32

Jag tycker inte idéalen spelar roll? Som ni säger, ska detta räknas in blir det nog inte många kvar

Lancelot, St:Göran och Tristan kanske?
Kända riddare som levt under feodaltiden låter väl bra?

Och appropå grymma drag och slakt av "oskyldiga" och eftersom ni tagit upp Edward och Richard så tar jag Gottfried då

Den 7 juni 1099 blev horisonten mörk och ett dovt muller närmade sig. Bortom Jerusalems kullar började hären sakta välla fram. I tusental marscherade de sakta framåt med Jesu kors i täten. Jerusalems befolkning såg med fasa hur den kristna armén närmade sig Jerusalems murar. Det var nu vida kännt att de kristna inte skonade någon, vid antiokas fall hade slakten varit total och det talades t.om om att korsfararna grillade sina döda fiender på spett och åt dem..

Efter att hären slagit läger började präster gå i procession runt stadens ringmur medan de sjöng och bad böner. Muslimerna inne i staden såg med förvåning på detta. Invånarna trodde att den kristna armén skulle bygga flyttbara torn och katapulter som vid alla andra belägringar men istället börjar de gå till attack direkt mot muren i blind fanatism. Jerusalems härskare beundrade de kristna soldaternas mod och deras vilja att befria Den heliga staden. Men han visste också att Jerusalem inte är som andra städer. Den bettyde allt för de kristna. Först efter två veckor började de kristna bygga 2 jättelika rullande torn som de närmade sig stadens ringmur i. Men muslimerna hade erfarenhet av detta sedan tidigare och lyckades förstöra båda tornen och de kristna led ett svidande nederlag och måste ta till reträtten.

Två veckor senare återvände de. Denna gång kom de med 3 torn och med ännu fler soldater.
Nu var läget kritiskt. De belägrade häller kokande olja över tornen och skickar "Den grekiska elden" över belägrarna. Deras ena torn brinner ner och det andra blir obrukbart men plötsligt hörs rop. Från andra sidan har den kristne härföraren Gottfried av Bouillon lyckats ta sig in i staden med sina soldater. Jerusalem har fallit efter en månads belägring.

Inne i staden påbörjas en ohygglig slakt av muslimer, judar, ortodoxa kristna och kopter. Ingen skonas för att på så sätt rena Den heliga staden från det "smutsiga".

Kort därefter väljs Gottfried till "Beskyddare av den heliga graven" i Den heliga gravens kyrka där Jesu låg begraven.

Påve Urban II dog bara 2 dagar innan meddelandet om Jerusalems erövring nådde fram.

Fråga nu inte efter källor är ni snälla för jag har inga och egentligen handlar inte tråden om korståg och Jerusalem utan vad jag vill belysa är att Bouilllion antagligen deltog vid slakten av Jerusalems befolkning = inte särskillt "ridderligt"

Mvh
Björn

jofredes · Inlägg av **jofredes** » 25 november 2003, 00:22

Mina tidigare inlägg om Bo johnson Grip var baserade på en dramatiserad rekonstruktion som visades i SVT för ett tag sedan, Bo johnson antyddes ha mördat en framstående adelsman och kvinnotjusare i en kyrka på råga för allt, pga att denne hade lägrat hans fru. Eftersom han var så mäktig så kunde han lägga locket på. Men han skulle tydligen ha gjort upp i godo ekonomiskt med den dödes släkt för att slippa att de tog upp dettill rätten...
Nu var väl källorna lite si och så och höll knappast för en saklig granskning, de var baserade på en gravinskription från 1700-talet bla.

Dûrion Annûndil · Inlägg av **Dûrion Annûndil** » 25 november 2003, 12:41

Några kända riddare från det fjärde korståget 1203-1204:

Geoffroi de Villehardouin, fransk riddare, markis av Champagne, som skildrade korståget i en egen krönika. Han blev sedan herre av det peloponnesiska furstendömet Achaia tillsammans med Guillaume Champlitte.

Boniface de Montferrat, fransk riddare som gjorde sig till kung över Thessalonika, i strid med sina kollegor söderut.

Den burgundiske riddaren Otto de la Roche blev hertig över Athen, Attika och Beotien.

Kejsare över det Latinska kejsardömet (Konstantinopel och de andra områdena som vasaller) blev Greve Balduin av Flandern. Han försökte uttöka sitt välde genom att erövra Nicaea från exilkejsaren Theodoros Laskaris, som han besegrade i ett slag med hjälp av sin bror Henri och den franske greven Louis de Blois. Innan han kunde inta Nicaea gjorde sig dock hans tidigare dumhet sig påmind. Balduin hade (till skillnad från de flesta andra västerländska furstarna) avvisat den grekiska adeln, som först var villiga att bli hans undersåtar mot att de fick behålla sina positioner. De blev naturligtvis sura över detta och uppmuntrade den bulgariske tsaren Kalojan att komma och befria Konstantinopel mot att han blev ny kejsare. Balduin blev tillfångatagen (och Louis de Blois stupade) 14 april 1205 i ett slag mot bulgarerna utanför Adrianopel.

Gyllenewasen · Inlägg av **Gyllenewasen** » 27 november 2003, 12:38

Private Snafu skrev:Hur kan man spåra riddarnamn? Har en kopia av ett brev från 1425 som nämner en väpnare samt en riddare vid namn. Skulle vara kul att få reda på lite mer om dem.
Riddaren heter Knut Udson
Väpnaren Lasse Karlsson

Jag tror att den person du är ute efter tillhör Vinstorpa-ätten III från Västergötland. Om så blev han sedan riksråd precis som sin bror och den trejde brodern var biskop Sigge Uddson i Skara.

Det finns en hel dröse lättöverskådliga genealogier i Jan Ranekes "Svenska medeltidsvapen del I-III.

Dûrion Annûndil · Inlägg av **Dûrion Annûndil** » 29 november 2003, 17:42

Den tyske Riksriddaren Franz Von Sickingen (1481-1532) ledde ett uppror av riddare i Pfalz. Inspirerad av Ulrich Von Hutten hoppades Von Sickingen och hans ridderliga medkämpar att Reformationen skulle leda till att katolska kyrkans landområden skulle omfördelas, så att fattiga landlösa riddare kunde bli läntagare igen. Med hjälp av en legohär anföll man ärkebiskopsdömet Trier (varför det hela kallas Pfaffenkrieg - Prästkriget). Men det gick inget bra, och Von Sickingen dog under beskjutningen då hans borg Landstuhl belägrades.

Cujomannen · Inlägg av **Cujomannen** » 1 december 2003, 21:07

Om man ändå tar upp Minnesangerriddare (Ulrich von Lichtenstein) så bör man även nämna Walter von der Vogelweide, (1170-1228) som dock är mest känd för sina sånger.

Jean de Joinville (1224-1319) är mest känd för sin krönika över Ludvig den heliges korståg i Egypten, men han ställde, precis som William Marshal, upp med sina riddare till strid vid hög ålder.

John Hawkwood d.1394 Ledare för the White Company och en av de mest kända kondottiljärerna, förevigad av Uccello i sitt gravmonument: http://www.kfki.hu/%7Earthp/html/u/ucce ... wkwoo.html

Den vallonske riddaren Jacques de Lalaing var beryktad på sin tid (ca 1420-1453), se http://www.thehaca.com/essays/Lalaing.htm

Lite intressanta länkar om den ridderliga biten av riddarna:
http://www.chronique.com/
http://home.stny.rr.com/rosensoldat/St_ ... /index.htm

Stefan · Inlägg av **Stefan** » 7 december 2003, 10:24

Sedan har man ju de polska riddarna, som t.ex. odödliggjorda av Sienkiewicz i Korsriddarna. Sienkiewicz uppgifter måtte vara tämligen sanna, han var visserligen en skönlitterär författare men ändå mycket duktig researcher. Och det polska ridderskapet var ju med om att krossa den tyska korsriddarorden, förstärkt med tusentals utländska gästriddare, vid Grunwald/Tannenberg 1410.

Den främste riddaren är då Zawisza Czarny; Zawisza den svarte. Förkroppsligar alla ridderliga ideal, det var om hans löften talesättet gick: pålitlig som Zawisza; lita som på Zawisza. Han har framgångsrikt deltagit i duster även mot västerländska riddare, så han bör vara känd för kännarna.
Zyndram från Maszkowice, förutom sin massiva styrka var den polske härens faktiske överbefälhavare.
Powala från Taczewa var en tredje rättrådig, klok, muskelstark och mycket duktig riddare.
Jurand från Spychow; korsriddarnas skräck och fasa under många gränsskärmytslingar, bländad av korsriddarna ca 1390.

Och då nämnar jag inte ens Zbyszko från Bogdaniec, som är bokens huvudperson och antagligen påhittad.

Dan Koehl · Inlägg av **Dan Koehl** » 7 december 2003, 17:58

Några svenska riddare, anledningen till Stockholms blodbad:

(från beslutetat av Stäkets rivning)

Vi efterskrivna, ---(biskopar)--, Erik Johansson, Cristiern Bengtson, Holger Karlsson, riddare: Bengt Arendson, Axel Posse, Bengt Åbjörnson, Jogan Jönsson, Måns Green, Axel Matsson, Hendrich Erlendson och Bengt Gylta, väpnare, Sveriges rikes råd och män, med menige friborne frälsemän utöver allt riket. Likaså borgmästare och rådmän i Stockholm 'med den menige man och allmoge, fullmäktige för sig och all andre hemma sitia, i fulla magt vth gjorth, och hiith tiil mötes vth send haffue'... osv

Pga av detta dokument beslutades om "rättegång" och avrättning dvs Blodbadet. Den "kändaste" av de ovan nämnda är kanske Gustav Vasas far Erik Johansson, men även de andra platsar väl i denna sträng.

Stefan · Inlägg av **Stefan** » 7 december 2003, 21:12

Det är kanske bra om vi definierar vad vi menar. Personer med titeln riddare men som kanske aldrig slogs med vapen i hand? Personer som slogs med pansar och allt, men som inte var dubbade och kanske inte ens adliga på riktigt? (Professionella oadliga krigare tolererades eftersom man behövde deras tjänster, och ibland fruktades de, men de sågs inte som rumsrena bland adeln!) - eller om vi här definierar riddare som pansrade adliga riddare, i allmänhet dubbade som slogs på riktigt - i torneringar och slag - dvs de som man ser framför sig när man hör ordet medeltida riddare...

Dan Koehl · Inlägg av **Dan Koehl** » 7 december 2003, 21:43

Stefan skrev:Det är kanske bra om vi definierar vad vi menar. Personer med titeln riddare men som kanske aldrig slogs med vapen i hand? Personer som slogs med pansar och allt, men som inte var dubbade och kanske inte ens adliga på riktigt? (Professionella oadliga krigare tolererades eftersom man behövde deras tjänster, och ibland fruktades de, men de sågs inte som rumsrena bland adeln!) - eller om vi här definierar riddare som pansrade adliga riddare, i allmänhet dubbade som slogs på riktigt - i torneringar och slag - dvs de som man ser framför sig när man hör ordet medeltida riddare...

En inte så lätt uppgift.

Hela ursprunget till adel - nobilis kom väl från rom, och år 0 hade de nog andra seder och plåt på kroppen. Begreppet herre - Domini likaså.

PÅ Skalman finns förespråkare för att bara svenska riddare skall få räknas som riddare efter Alsnö stadga, men det fanns många svenska riddare före det. I synnerhet de som eventuellt tjänstgjorde som korsriddare, dessa var döda när Alsnö stadga skrevs. Klart är att ett värdsligt frsäle fanns före Alsnö stadga, vilket självklart applicerades på - riddarna - som då redan fanns. Lustigt är att ett flertal riddarsläkter förmodligen inte togs med vid uppräkningarna av "rikitiga" riddare, medan en rik bonde som under 10 år ställde upp med häst (som kanske aldrig brukades eller ens lämnade gården) under dessa 10 år enligt denna definition var riddare, medan hans granne, frälse sedan generationer och med vapensköld kanske inte räknades in just då?...

Huruvida sedan de som formellt kan få passera som svenska riddare hade fått riddarslag, lär vi heller aldrig få reda på. Ser vi sedan runt i Europa finns säkert ett mångfald av definitioner vilka växlar med tid och epok.

En riddare är för mig en person som innehar en häst, båda utbildade för strid i mer eller mindre omfattning. Riddaren kan tillhöra ordnar, vara "adlad", slagen till riddare av en kung mm, eller inte.
Under 1300-talet märks mer och mer politik i titeln, och man kan börja prata om en "klass", men detta är inte heller uniformt i Europa.

Säkert kan det vara idé att definiera vad just riddare betyder på just denna sträng, men min gissning är att ni går miste om många intressant personer, tvättäkta riddare som på sin tid iklädd brynja eller rustning dundrade fram på häst med draget svärd, för att möta en fiende i strid, om väl denna person inte alltid tillhörde den för sin respektive epok fomella tillhörigheten i riddarklassen. om ni drar gränserna för snävt.

Under unionstiden saknade Sverige praktiskt riddare, Sten Sture var den ände, eftersom ingen svensk kung kunat slå riddare. Men svenner fanns det gott om, text mångmiljonären och riksdrotsen Bo Jonsson Grip, ägare till Finland, en tredejedel av sverige mm. Skall han då inte räknas?

Adel däremot, fanns formellt inte i Sverige förrän svenska riddarhuset grundades, vilket inte hindrade att vi hade grevar före det. Så inte behöver en riddare formellt tillhöra "adeln".

Frågan, vem som skall få räknas som riddare, visar sig alltså vara svårtydd, men leder naturligtvis till intressanta frågeställningar.

Möjlighten finns ju annars också att applicera "vikingkonceptet" och kalla alla för riddare, som levde under "riddartiden", även om de aldrig sett en häst

Rubber Duck · Inlägg av **Rubber Duck** » 8 december 2003, 13:04

En medeltida riddare som var både adlig och slogs till häst (men som kanske inte var särskillt ridderlig) var den österrikiske frilansande riddaren Friedrich von Chreutzpeck, 1290-1360. Han slogs större delen av sitt liv i olika krig för olika herrar i större delen av Europa. Förutom i Tyskland slogs han i Italien, Östeuropa, Frankrike, Spanien, Baltikum, Skandinavien, Skottland och Irland; han deltog bland annat i den svenske kung Magnus Erikssons krig mot Novgorod. Han slogs i Tunisien, Egypten, Armenien, Konstantinopel och Cypern och besökte Palestina tre gånger. Namnet Chreutzpeck betyder på moderna tyska Krebsbach ("Kräftbäcken") och han förde en kräfta i sitt vapen.

En länk om Chreutzpeck för den som kan tyska: http://www.kriegsreisende.de/soeldner/g ... td=8122003

En legendarisk riddare som förtjänar att nämnas är fransmannen Pierre de Bayard , känd som riddaren utan fruktan och utan tadel (le chevalier sans peur et sans reproche). Även om han levde i slutet av medeltiden, 1475-1524. Han blev något av en fransk nationalhjälte efter att vid flera tillfällen hållit stånd emot och besegrat numerärt överlägsna motståndare. Nordisk familjebok beskriver honom som "tapper, blygsam, gudfruktig, högsinnad, uppriktig i vänskap och öm i kärlek". Med andra ord personifierade han de ridderliga idealen.