Stefan
landskapslag, medeltida lag gällande för visst landskap. Landskapslagar har funnits i alla de nordiska länderna. De svenska landskapslagarna härrör från tiden före mitten av 1300-talet, då Sverige fick en rikslagstiftning genom tillkomsten av Magnus Erikssons landslag. De svenska landskapslagarna brukar indelas i Götalagar och Svealagar. Av Götalagarna finns bevarade Äldre och Yngre Västgötalagen, Östgötalagen och kyrkobalken av Tiohäradslagen, dvs. Smålandslagen. Äldre Västgötalagen är den äldsta av de till nutiden bevarade landskapslagarna. Ett handskriftsfragment av denna lag har daterats till omkring 1250. Av Svealagarna finns bevarade Upplandslagen, Södermannalagen, Västmannalagen, Hälsingelagen och den s.k. Dalalagen. Upplandslagen och Södermannalagen är de enda landskapslagar som är försedda med kungliga stadfästelsebrev. Upplandslagen stadfästes 1296 av Birger Magnusson och Södermannalagen 1327 av Magnus Erikssons förmyndarstyrelse. Västmannalagen och Hälsingelagen uppvisar i många avseenden stora likheter med Upplandslagen. Om den s.k. Dalalagen verkligen tillämpats i Dalarna, vet man inte. Däremot vet man att det under medeltiden existerade även en Värmlandslag och en Närkeslag. Gemensamt för de nämnda landskapslagarna är att de är indelade i balkar, som i sin tur är indelade i flockar.
Gutalagen, som tillämpades på Gotland, skiljer sig till sin karaktär från övriga svenska landskapslagar. Den saknar balk- och flockindelning och visar till innehållet släktskap med dansk rätt.
Landskapslagarna är ett viktigt källmaterial för vår kunskap om det svenska medeltidssamhället, dess rättssystem, kultur och politiska maktspel. Inflytandet från utländsk, framför allt kanonisk rätt vittnar om Sveriges tidiga internationella förbindelser. Landskapslagarna är vidare en enastående källa för kunskapen om det medeltida svenska språket. De svenska landskapslagarna har utgivits av bl.a. Carl Johan Schlyter och Hans Samuel Collin (1791-1833), "Corpus juris sueo-gotorum antiqui, Samling af Sweriges Gamla Lagar" (1-13, 1827-77).