Kungariket Hwicce

[koroshiya]

De tidigare kan nog ha handlat där och även tjänstgjort i romerska förband.

Franker och saxare bör ha plundrat i England och Frankrike redan på 200-talet, för det dyker upp nya fort längs kusten och en Eutropius beskriver räder runt år 280, men då på sydsidan av kanalen. I slutet av 300-talet dyker det upp en Comes Litoris Saxonici per Britanniam, som har den titeln för att saxarna plundrar, eller har fått mark i England av Rom. Men det är inte förrän på 400-talet man finner utbredda saxiska bosättningar i England. Tämligen säkert fanns det då också skandinaver bland de germaner som dök upp.

[Markus Holst]

Bjöd man in angler och saxare? Var det inte ett angrepp med vapen i hand?

[Davian]

Det är svårt att säga. Det är lite av varje. Myten säger ungefär att efter romarna lämnade Brittanien började rövare och banditer härja precis överallt eftersom det inte längre fanns några krigare eller soldater kvar. Därför bjöd man in folk man visste var duktiga på att slåss och erbjöd dom att bo i området och sånt mot att de slog ihjäl banditerna och erbjöd skydd för folket. Men efter ett tag vände de på steken och använde sina vapen för att ta makten.

Verkligheten var nog lite av varje. Angler och Saxare har troligen funnits i Britannien under hela romarriket och haft kontakter, familjer, släkt, vänner mm där. Och en del som kom över var krigare som skyddade folk, en del som kom över var rena banditer, andra bönder mm.

Man har gjort en hel del DNA-undersökningar på ämnet och om jag inte minns fel visar det sig att anglerna och saxarnas "övertagande" av England sker gradvis under lång tid, många decennier. Vi har dessutom en stor brist på spår av våld från den här tiden. Väldigt få brända städer och hus, få skelett som är ihjäldödade på våldsamt vis osv. Men o andra sidan har vi ganska få spår av den tiden överlag, den angelska kulturen spred sig väldigt fort över britannien och man bytte språk relativt kvickt.

Det kan ju betyda snabb erövring med våld men också snabb erövring utan våld, eller att alla britter ville ha angelsk och saxiskt överhet för att skydda sig mot våldsamma räder osv.

[koroshiya]

Här är en karta till som kan vara intressant. Den visar både britanniska och engelska kungadömen år 600.

uk600.png

Något eller några riken saknas kanske. Bland annat borde nog Magonsæte inte finnas. Någonstans i det området fanns istället Pengwern, ett keltiskt kungadöme. Elmet blev en del av Northumbria senast år 627, och Rheged erövrades senast år 730. Wessex styrde östra Dumnonia ungefär samtidigt, men Kernow (Cornwall) fanns till kanske år 870.

Norr om kartan fanns ett mäktigare rike, Ystrad Clud (Strathclyde). Det - liksom Elmet och Rheged - var en del av Yr Hen Ogledd (Det Gamla Norr), och fanns till 1030. När vikingarna dök upp expanderade det också. På kartan är det år 940.

Strathclyde-940-AD.png

Dessa folk från Kernow, Wales och till Ystrad Clud pratade samma språk och ansåg sig tillhöra samma grupp.

Frågan om hur lång tid det tog att erövra England får därför olika svar beroende på när man börjar och slutar. Kent föll år 456. Sussex fanns runt år 510, Essex 550, Bernicia och Deira runt år 560 och East Anglia 575. 627-575 är ca. 50 år, men 870-456 är över 400 år. Ortnamnsforskare tycker sig se en period på ca. 200 år, bland annat genom att studera namn på vattendrag. Ju längre västerut man kommer desto färre engelska namn finns det.

För språken har man pratat om tre generationer för dem att försvinna. Det blir väl kanske ca. 125 år om de som föds om 75 år lever tills de är 50. Men det där stämmer inte riktigt för delar av nordväst, där det inte fanns så många nykomlingar.

Och kollar man på Magonsæte, finns där i princip inga lämningar av några anglosaxiska bosättningar, ändå skall det ha varit ett litet sådant kungadöme. DNA-profilerna visar också en gradvis skillnad från öst till väst.

Vad som har hänt är att det engelska på något sätt fick högre status, kanske efter diverse slag, och det kan ha fått styrande kelter att byta kultur och namn. Sådant hände i Frankerriket, där latinska herremän kunde få sig frankiska namn. Tittar man närmare på härskare märker man också att en del har namn som tycks säga att de inte var anglosaxare från början. Magonsæte hade en som hette Merewalh, som betyder ungefär Berömd Walesare. Wessex grundare Cerdic har ett keltiskt namn, och på 600-talet fanns där en kung Cædwalla, som kommer från walesiskan. Namnet betyder, den som leder i strid.

Man skall inte heller överdriva motsättningar. Oswiu av Northumbria gifte sig med en prinsessa från Rheged som hette Rieinmelth, runt år 638. Det är möjligt att Oswiu på ett fredligt sätt sedan fick makten också i Rheged. Och förstås måste sådant ha hänt flera/många gånger på olika nivåer.

Jo, och enligt de texter vi har blev germanerna inbjudna. Sedan blev det bråk mellan kung Vortigern och dem. Efter ett slag skulle man prata fred, men saxarna hade med sig sina saxar. Under förhandlingen skall deras ledare, Hengest, ha ropat "nimath eowra seaxas", och så började de hugga ihjäl Vortigerns folk. Både Gildas och Beda skriver om det här. Men är det sant? Saxarnas ledare skall ha haft namnen Hengest och Horsa (Hingst och Häst), och många menar idag att de aldrig fanns, men den bakomliggande berättelsen kan ändå vara rätt så sann.

[Davian]

Jag tror allt är sant samdidigt om den saxiska invasionen. Jag tror bara att det är tidsperioden som är svår att få in för de gamla krönikörerna. De beskrev en långsam process men med vädigt högt tempo så att säga. Det som kanske tog 100 år tog i deras berättelse bara något decennie typ.