Arméorganisation

[Erpingham]

Hej,
Jag är ny på forumet och registrerade mig precid för jag kört fast i att själv försöka komma fram till svaret på följande fråga.

Jag försöker förstå hur en medeltida armé organiserades, speciellt försöker jag förstå om och i så fall hur organisationen under strid skiljde sig organisationen under marsch och hur denna skiljde sig från hur trupperna rekryterades.

Såklart är jag medveten om att det måste skilljt sig massor beroende på var i världen och under vilken del av medeltiden vi pratar om, men även om mitt huvudintresse är hur det såg ut i västeuropa säg tidigt 1100-tal så tror jag uppgifter om hur det fungerat på andra håll och senare också kan vara av stort intresse.

Då de källor jag hittills funnit företrädelsevis varit på engelska ber jag i förväg om ursäkt för en del svengelska eller icke-vedertagna översättningar nedan.

Uppifrån och ner har jag kommit att förstå att under marsch och inför ett fältslag så var en här var organiserad i flera battles, förtrupp, huvudtrupp (med flyglar) och eftertrupp.

Nästa nivå är kompani. Det var kompanierna som avtal tecknades om ersättning, kompanicheferna (kaptenerna) var sedan ansvariga i nästa nivå inför sina soldater. Min främsta källa här var en text jag läste via google books om Richard II's ordinans inför ett fältåg i Skottland 1385, då denna typ av ekonomiska kontrakt dominerade för hur en arme sattes ihop, alltså ekonomiska kontrakt (engelska: indentures) istället för feudala kontrakt.

Kompanierna i sin tur betod av flera grupper centrerade kring en riddare, en sk lans (engelska: Lance), och det är nu saker inte längre går ihop för mig. En lans verkar vara en mycket heterogen grupp, förutom riddaren och eventuell en till tung ryttare och riddarens så ingick "logisitikenheter" (riddarens väpnare och page) och dessutom kunde det ingå en eller flera bågskyttar, en eller flera fotsoldater och kanske en lätt ryttare.

En lans för mig förfaller som en lämplig enhet i "fredstid", där de är ett litet modern regemente i miniatyr och väpnare och page går i lära hos sin riddare. Den verkar också väl genomtänk för marsch, med flera rid och packdjur.

Det är just under strid som heterogeniteten förefaller underlig. Jag har alltid tänk att det tunga rytteriet stred för sig, fotfolket för sig, bågskyttarna för sig och det lätta rytteriet för sig. Efter att ha läst så verkar det ju inte så. Det verkar helt enkelt som att om en armé betstod av 2000 bågskyttar, 1000 tunga ryttare, 500 lätta ryttare, och 2000 övrigt fotfolk så slogs dessa i enheter med ungefär samma sammansättning hela tiden? (1 riddare, 2 bågskyttar, 2 övr. fotfolk och 0-1 lätt ryttare).

Förutom fördelen att dessa soldater kännde varandra (och alla var beroende av sin riddare för ersättning och kanske
också var feudalt underordnade denne) var inte en sån här uppdelning väldigt olämplig? Borde inte de taktiska kraven
diktera att man vill ha en hög koncentration av ett enskild vapenslag i varje enhet? När insåg man detta?

Tack på förhand

[Stefan]

Det är just under strid som heterogeniteten förefaller underlig. Jag har alltid tänk att det tunga rytteriet stred för sig, fotfolket för sig, bågskyttarna för sig och det lätta rytteriet för sig. Efter att ha läst så verkar det ju inte så. Det verkar helt enkelt som att om en armé betstod av 2000 bågskyttar, 1000 tunga ryttare, 500 lätta ryttare, och 2000 övrigt fotfolk så slogs dessa i enheter med ungefär samma sammansättning hela tiden? (1 riddare, 2 bågskyttar, 2 övr. fotfolk och 0-1 lätt ryttare).

Ja det är en bra fråga.
Uppenbarligen förekom något slags blandning. Möjligen inte en sån mini-stridsgrupp som du antyder, men att riddarna många gånger uppenbarligen åtföljdes i strid av väpnade(?) "betjänter". Typexempel blir som jag läst i flera skildringar om en riddare beslutar sig för att istället för att klyva skallen på en svagare motståndare, att istället ta denne till fånga - så vinkar han bara på sina följeslagare och det blir dessa som för undan krigsfången, eventuellt inklusive bindning.
Frågan blir möjligen om följeslagarna ifråga själva var väpnade och deltog i striden,
och i så fall, slogs de mot alla de kunde, eller slogs de enbart mot motsidans "betjänter",
medan riddarna slogs i huvudsak mot varandra.

Jag vet att riddarna ogärna slogs mot icke adliga. Jag har läst en redogörelse där en riddarstyrka anfölls av en styrka reguljära pansrade, men icke adliga ryttarsoldater. Riddarna inlät sig icke i strid mot dem. De mejade helt sonika ryttarsoldaternas hästar... Något som de aldrig nånsin skulle ha gjort mot adliga riddare, iaf inte utan tusen bortförklaringar....

Däremot kunde det säkert hända att de red ner och vid behov högg ner fotstyrkor som var i vägen eller började fly.
Ridderligetens krav gällde i första hand andra adelsmän, icke de inte adliga.

[dersa]

Tja inte var man dummare förr i tiden än att man i ett fältslag först använde långväga vapen , dvs pilar/katapulter/kanoner beroende på tidsperioden. Hur närstriden senare avslutades är väl mer höljt i dunkel, men gissar att fotfolket slogsmot varandra men gärna drämde till en motsåndsriddare om de kunde för att slippa få ett riddarsvärd i skallen. Vitsen med ett slag var då som nu att vinna, kunde en riddare döda motståndarnas riddare så var det bra, men dog fotfolket och man blev ensam kvar så var slaget likväl förlorat.
Unders vissa tider så var det så att när ledaren dog tog slaget slut pga av användandet av legoknektar-dör den som betalar lönen så finns det ju inte någon anledning att fortsätta..