Postdigerdöden

[leifhh]

Vad för sociala konsekvenser fick digerdödens härjande för t.ex. den svenska samhället? En kort läsning på Wikipedia gav bara att även bönderna fick gott om mat på bordet och kunde kräva högre löner (någon referens återges ej).

Borde rimligen avse Janken Myrdals Digerdöden, pestvågor och ödeläggelse. http://libris.kb.se/bib/9123041 Det är den bästa boken i ämnet, samt den bok som tar det bredaste och mest systematiska greppet på det befintliga källmaterialet.

Effekten av digerdöden blev bland annat något av arbetskraftsbrist, därför kunde jordbrukarna ställa krav vilket innebar en något sänkt skattebörda oavsett vilken jordnatur det rör sig om. En hel del god åkerjord tillgängligjordes via ödeläggelsen men kom snarast att användas som betesmark. Ödegårdarna delades (om än ej juridiskt, vilket ofta orsakade tvister senare i samband med skiften) ofta upp mellan olika befintliga gårdar/byar. Ökade bra beten -> mer protein att konsumera. De ur de lägre samhällsklasserna som klarade digerdöden fick med andra ord i de flesta fall något bättre ekonomiska möjligheter (åtminstone tillfälligtvis).

[Valdemar Sappi]

I Danmark finns ett omfattande ödegårdsprojekt. Där är det mycket bättre dokumenterat än i Sverige.
Där är det också förhållandevis lätt att följa det Jurgen kallar knappadel. Fria skattebönder och väpnare var båda delar av skeppslagen bara kort tid innan. De skeppslag som fortfarande står beskrivan i den Jydske lag från 1241 som ännu gäller. Det är inte längre bort än att en väpnare med skattefrihet och en fri bonde med skatteplikt istället för väpnarplikt, de vet att de har gemensamt ursprung. Rörligheten är ännu stor. Först på slutet av 1300-talet tas t.ex. biskops rätt att utse skattefria väpnare bort.
Det var först på 1200-talets som man slutade rida fram till striden och kliva av hästen här i Norden. Först då som ryttareliten tog över istället för de stora folkhärarnas uppbåd. Då hade vi den korta tid då borgarna var ointagliga.
De som väljs ut att kliva upp på hästen blir skattefria väpnare. De andra behöver bara tjäna med folkvapen i handen vart fjärde år. de tjänar sin kung genom att betala skatt istället. Vem som blev vem var ofta högst tillfälligt.
Vilka som var stormän långt där uppe ovanför var säket klart för folk då. Mycket svårt att skilja ut idag.
Särskilt som 1300-talet var extremt rörligt socialt pga alla strider, jordbrukskrisen, kungalöshetens pantherravälde - och digerdöden. Som kom gång på gång...
Riddarnas korta tid är bara 100 år. Första gången bössor användes här uppe vet vi numera från fynd på Gotland var just vid invasionen 1361. Riddarnas tid var över...

Ditt perspektiv är mycket märkligt och motsägs av fakta Jurgen. Självklart slår digerdöden hårt. Man ser det tydligt på Gotland t.ex. på att allt stannar av 1350-51. Inte ca 1280 eller vid invasionen 1361. Och lika självklart så får många det bättre bland fattigt folk en tid.
Samtidigt som det t.ex. i Sönderjylland mer än någon annan stans i norden var så att hertigen trängde undan den talrika lågadeln och tog överd eras jordar. många lågadelsmän blev istället borgar i de nya snabbt växande städerna. många gav frivilligt upp den dyra väpnarplikten. Den kostade helt enkelt mer än den smakade.

[Jurgen Wullenwever]

...
Där är det också förhållandevis lätt att följa det Jurgen kallar knappadel.
...
Ditt perspektiv är mycket märkligt och motsägs av fakta Jurgen.
...

Mitt perspektiv i frågan, märkligt eller ej, är inte så omfattande, jag råkade bara ha ett litet minne från någonstans av att det sagts att digerdöden medförde viss klassutjämning i Norge, vilket senare också visade sig stå på wikipedia, så jag hävdar inget, men jag kanske har missuppfattat den norska situationen. Är du säker på att det inte är Olof Trätälja du menar, som faktiskt uttrycker bestämda åsikter i tråden, och som är den som skriver knappadel. (För egen del skulle jag skriva knapadel, om någon undrar, eftersom det är den form av ordet som jag är bekant med.)

[Valdemar Sappi]

Jag läste er som så att ni var överens om att det var en myt och skröna att folk fick det bättre. Självklart var det så att de fick det bättre, men bara i ett kort perspektiv. Minnet av bönder som flyttade på sig för att få bättre villkor hos någon annan var en fasa för överheten i långa tider. Vi hittar lagar som försökte hindra detta tidigt, men lagar som knappast fungerade. Bristen på folk var för stor och det var för lockande att försöka vinnar över någon annans bönder som brukare på egna ödegårdar. Ibland rövades dom helt enkelt bort, men oftast så skötte 'marknaden' det genom att ge bättre villkor.

Det som verkar svårast att se är hur allt detta påverkade de förhållandevis stora grupperna av självägande bönder som fanns i Norden i motsats till i andra delar av Europa. I Danmark var laglösheten och kaoset så omfattande att det var många bönder som 'frivilligt' gav upp sin frihet och sökte sig under en mäktig lokal stormans beskydd. Att lägga beslag på skatteböndernas jord var också ett sätt för stormännen att kompensera sig den sänkta jordräntan, genom att få mer jord under sig när jorden gav mindre utdelning. Men kanske det mest var så att när kronan slogs för att ta tillbaks skattejorden, så var detta ett sätt att komma runt det och behålla jorden. Kampen om kronanas skattejord ledde också till att en hel del jord hamnade under kyrkan, dvs hos frälsets söner som var kyrkans män. Mycket ofta så var en gåva av jord för böner t.ex. tidsbegränsade. och den bortgivna jorden hitats långt senare igen hos den ätt om givit bort den för att hindra kronans reduktionsförsök.

Att kampen om jorden, som samtidigt fick krafigt sänkt värde, var intensiv. Det vet vi! Det kraftigt sänkta värdet hade flera orsaker. först och främst den lilla istiden. Och att jorden låg i träda och inte brukades och att det fanns för lite arbetskraft. Självklart betalas då arbete i jorden med högre 'lön'.

De brukare som försvann i hög grad var alla de som arbetat direkt under huvudgårdarna som rena daglönare och liknande. Istället arrenderades större del av jorden ut. Arrendebönderna fick behålla mer av det de odlade än vad de fått på sina smågårdar direkt under huvudgården. Det att huvudgårdssystemet försvann är som jag ser det själva beviset på att folk just då fick det betydligt bättre. En rik storman ägde nu inte längre en massa samlat gods, utan ett utspritt lapptäcke av gårdar som var mycket mer självständiga.

På min webbsida finns några kartor som visar odlingintensiteten på olika sätt. Genom socknarnas storlek resp. genom deras skulder: http://web.comhem.se/rovriddarna/kartor.htm Se 6.e 7:e kartan uppifrån.

Spännande att se är hur helt nya småsläkter snabbt stiger upp och blir oerhört rika. Som t.ex. Eggert Frille och Mogens Göye i Danmark.

[Jurgen Wullenwever]

Jag läste er som så att ni var överens om att det var en myt och skröna att folk fick det bättre. Självklart var det så att de fick det bättre, men bara i ett kort perspektiv. ...

Ah, då så. Trätälja sågade mitt inlägg, så jag tänkte att han skulle såga wikipedias också, och i brist på egen kännedom så nändes jag ej sätta citattecken kring "myten" och "skrönan", vilket var hans dom om detta.

[Olof Trätälja]

Eftersom det tydligen finns önskemål om ytterligare synpunkter från just mig så får jag väl bibringa några sådana.

1. Det heter knapadel.

2. Min anmärkning gällde påståendet om löneökningar, vilket är att se som rena skrönor. Det gällde inte skattebortfall eller arrendebortfall. Att digerdöden hade ekonomiska konsekvenser torde vara oomtvistat. Jag noterar vidare att inga exempel på löneökningar har framkommit. Att jag känner mig så övertygad om att det inte heller kommer att ske är att det redan på ett fundamentalt plan är en missuppfattning att löner utbetalades efter arbetets värde under medeltiden. Under medeltiden så var faktorer som person och behov väsentligare eftersom arbetsinsatsens värde var så låg att den inte i sig skulle gå att överleva på. Det var först på 1800-talet som arbetets värde blev så högt att det var rimligt (och enligt min mening väldigt bra) att man kunde övergå till marknadslöner. Mot bakgrund av det finns ingen anledning att tro att lönerna skulle påverkats av digerdöden. De klasskampsprojektioner som uppkommit under 1900-talet föres lämpligen mot annan historisk period...

3. Det norska wikipedia-referatet är intressant även om det inte rör löneökningar utan just arrende och skattebortfall. Inte minst för att man framhåller att även adeln givetvis drabbades av pesten. Några tredjedelsresonemang där någon klass måste mista något håller således inte, eftersom alla blev färre. Värre däremot för staterna om de ville upprätthålla lika starka krigsmakter som innan.

4. Skillnaden mellan adel och fria bönder var inte heller så stor, vilket framkommit väl ovan.

De skeppslag som fortfarande står beskrivan i den Jydske lag från 1241 som ännu gäller. Det är inte längre bort än att en väpnare med skattefrihet och en fri bonde med skatteplikt istället för väpnarplikt, de vet att de har gemensamt ursprung. Rörligheten är ännu stor. Först på slutet av 1300-talet tas t.ex. biskops rätt att utse skattefria väpnare bort.

Noteras att skatteplikt istället för väpnarplikt infördes ännu senare i centrala Svealand.

I samband med detta kan vi dock problematisera den norska wikipediaartikeln. Den tycks vilja göra gällande att de underliggande strukturerna ändrades så att Norge tvingades in i olika unioner. Strukturalismen är ett mycket populärt åskådningsperspektiv bland många av dagens historiker, men naturligtvis oftast fel. Det rimliga historietolkningen är naturligtvis att strukturerna ändrades till följd av maktförändringar ovanifrån. Oavsett om den nya makthavaren var Magnus Eriksson eller senare drottning Margareta så torde denna varit mycket oangelägen om att ha krigsfolk/adel från Norge. Således bättre att omklassa adel till fria bönder och få in skatt istället. Förändringen kommer alltså uppifrån och är inte given av digerdöden.

Att såväl Sverige som Danmark behöll, utan att förena, sin respektive adel torde för övrigt varit avgörande för att Kalmarunionen aldrig fungerade, men det är en annan fråga.

[Valdemar Sappi]

Ge ett innehåll rent konkret i vad du menar med lön. Är det dagsverkare på huvudgårdarna? Dom minskade i antal och blev arrendebönder. Fick dom då inte högre 'lön'? Det fick dom som jag förstår det i den meningen att de fick behålla mer av sitt arbetes resultat.

Jag ser inte lönearbetaren. Jag ser en kraftig omformning av sättet som jorden brukas för frälset.
Det kraftigt sänkta jordvärdet speglar inte bara minskade skördar per ytenhet. Utan också det att de som brukar jorden får behålla mer av det som skördas. ett tag...

Klasskamp?
Det förekom massor av bondeuppror. Hela 1300-talet präglas av uppror. Men det är en intern kamp mellan tysk och jydsk rätt till stor del. Frälset i norden har ett mycket starkt grepp om jorden. Den kan inte säljas eller pantas ur ätten utan dom på tre ting. I södra delen av landet hade de gamla kungarna infört tysk/europeiskt vassalsystem. Utan arvsrätt till jorden. Ett onormt beroende av fursten.
i Danmark klappade kungahuset samman inför pantherrarna. Erik Menved försökte hjälpa sin svåger i Sverige. Blev en dyr förlustaffär som betalades med bortpantning av kronojord. Först till de två grevliga kusinerna från Holstein som fick halva Fyn var. Betalning för att de ställde upp med 100 ryttare i striderna nere i Tyskland.
De andra pantherrarna var marsken och drotsen som från början hade panterna för att kunna klara av sitt ämbete.
Striderna i norra Tyskland med målet att igen erövra hela östersjökusten såg ett tag ut att lyckas. Med det imponerade furstemötet utanför Rostock som exempel. Men även detta misslyckades och ledde till rikets bortpantning och kungahusets upplösning.

Erik Menveds stora misstag, förutom det att han grovt underskattade effekterna av lilla istiden som slog till under hans tid, det var att han gynnade främmande nordtyska riddare och furstar. Han ärade inte de panter som innehades av inhemska stormän, som marsk Ludvig Albretsen och drots Laurids Jonsen.
När Erik bror Kristoffer istället fick makten så var det just för att stödja de inhemska pantherrarna. Dit räknades också greve Gert och kungena halvbror greve Johan av Holstein. samt Magnus Erikssons nye styvfar Knud Porse.

Men upproren 1309 då halva hären tågade hem från belägringen av Nyköpingshus, och upproret 1313, de skedde av kungens män. Varenda borgherre på de kungliga borgarna gjorde uppror. Och en orsak var utan tvekan kungens dyra äventyr nu i en tid då den lilla istiden slog till. En av orsakarna till upproret utanför Nyköping var just att man måste hem och ta hand om skörden. En annan en rent facklig strid. Tillfångatagna legoknektar löstes av kungen, samtidigt som danska frälset fick betala sin egen lösen. Först fackliga striden jag känner till!

Det var ingen tvekan om som jag ser det att när skattebönderna gjorde uppror på landstingen och vägrade betala extraskatterna, så hade de kungens utsedda företrädare sympati och stöd. Skatten gick helt enkelt inte att kräva in!!!
Bland de som dömdes till döden av kungen senare för sveket att stödja böndernas skattevägran, är borgherrarna på alla tre kungliga borgar på Jylland, Skanderborg, Koldinghus, Riberhus; borgherren i Eestland, landsdomare osv...

Sen är den danska upprorstiden också en tid av förräderi från väpnarna mot bönderna. Som slakten av bönderna två gånger på Själland. Den andra gången vid Gerts erövring av Vordingborg. Och misstankarna från beläggringarna 1328-29 av Gottorp, att de upproriska bönderna övergavs av frälset. De hade samma fienden men olika mål.

Vi får skilja på medveten och omedveten klasskamp. Medvetandet hos bönderna sa dom att de måste få en starkare kung så att jydsk lag gällde. Slog de ihjäl en biskop eller kung så var det bara för att få en bättre biskop eller kung. Medveten klasskamp fanns inte så som vi ser den långt senare.

Men en kamp för att behålla sin frihet som skattebönder fanns. En kamp som rikatde sig mot brutalt pantherravälde och mot det egna frälset.
Och självklart tog varje individ de möjligheter som erbjöds att få ett bättre liv. Men det gjorde dom i en epok där det kanske mer än någonsin gällde att tillhöra en stark gruppering som skyddade dom till liv och lem. I en brutal tid då herrarna gjorde i stort sett som dom ville. När det inte finns någon lag finns det ingen laglös...

i Sverige var det hertig Eriks gamle trotjänare Mats Kettilmundson som stog emot sin gamle härskarinna norskfödda hertiginnan Ingeborg. En liknande kamp mellan stormän och kungamakt. I upproret efter svältdöden på Nyköpingshus så deltod de danska 'upprorsmännen' när 4-åringen Magnus Eriksson belv kung i Kalmar 1318. Ingeborg var en tid oerhört mäktig. Hon och hennes nye make Knud fick en tid även estland, förutom att do hade halland, halva Själland helsingborg osv...

[Olof Trätälja]

Ge ett innehåll rent konkret i vad du menar med lön. Är det dagsverkare på huvudgårdarna? Dom minskade i antal och blev arrendebönder. Fick dom då inte högre 'lön'?

Nej det fick de naturligtvis inte. När de övergick till att bli arrendebönder blev de i någon mening "egna företagare" med betalningsskyldighet, vilket givetvis är motsatsen till lön. Att denna omordning som möjliggjordes av ökad per capita tillgång på mark gynnade såväl jorbrukaren/lantarbetaren som markägaren/adeln är inget som klasskampsprojektörer vill erkänna och därför fortsätter de att använda ordet löneökningar trots att det är helt anakronistiskt.

Naturligtvis kan inte heller uppror mot staten, på grund av den vill öka per capita skattebördan, på något vis räknas som uppror mot överklassen alias adeln för bättre löner...

[Valdemar Sappi]

Nå så fattar jag vad du tycker.
Den engelske kungen utfärdade redan så tidigt som 1348, peståret i England, en lag om att lantarbetarna skulle tvingas gå tillbaks till lönerna från 1346. En närmast verkningslös lag. Självklart fick lantarbetarna högre löner ändå genom att byta herrar. De flyttad bara en bit bort om det behövdes.
Nå så är du och jag djupt oeniga om det här.

Går ett program just nu igen på History Channel som heter Digerdöden/Black Death. Där beskrivs det med en massa exempel på hur vanligt folk får det bättre. Och det på ett utmärkt sätt enligt min åsikt. Lö(g)n och båg enligt dig?

[Olof Trätälja]

Nå så fattar jag vad du tycker.
Den engelske kungen utfärdade redan så tidigt som 1348, peståret i England, en lag om att lantarbetarna skulle tvingas gå tillbaks till lönerna från 1346.

Ja, exemplen från England och dessutom Franrike har redan nämnts. Det är värt att notera att man i dessa fall redan innan uppenbarligen hade såpass stort behov av arbetskraft att man hade livegenskap. Något sådant har aldrig funnits i Sverige, varken livegenskapen eller arbetskraftsbristen. Så jag upprepar frågan från förra gången exemplet angavs. Var finns de svenska källorna som anger antagligen löneregleringar eller att faktiska lönehöjningar genomförts som direkt följd av digrdöden? -Jag känner på mig att vi aldrig lär få se dem...

[Valdemar Sappi]

Nu har vi faktisk både livegna och trälar vid den tid vi pratar om. Magnus Eriksson avskaffade träldom i flera landskap, fast det är väll så att den då redan i praktiken var avskaffad då. Han krigade även i öster och där har vi livegenskap.
I det danska riket fanns det livegna i Estland i ena änden och de tämligen fria bönderna under frisisk lag ute i marsklandet i andra ytterligheten.

Kärnan i ditt resonemag är nog då att du menar att det rådde arbetskraftsöverskott hela tiden. Eller? Och det i samtliga länder. Eller är det de nationella skillnaderna som är avgörande för dig?
Har inte läst hel tråden måste jag erkänna då jag hoppat in i den nyligen...

[Valdemar Sappi]

PS Nu har jag läst tråden, igen. Blandade ihop den med en längre tråd. Och kärnan i frågeställningen är då som jag förstår det just om det rådde arbetskraftsöverskottet.
Tycker det är en märkligt statiskt sätt att se det. En lönearbetare är inte bara en lönearbetare. Social rörlighet är det som händer, redan långt före digerdöden. Som ett resultat redan av de sämre skördarna och den redan innan dess krafigt ökade dödligheten. Det var specialisterna i städerna som slogs ut hårdast. Skråväsendet hade inte tagit form i de ofta ännu mindre än hundra år gamla städerna. Den tendensen backade väll ännu mer nu så att det blev möjligt för hantverkare att etablera sig ännu mer utanför städerna.

Handens arbete kunde inte uträtta mer än förrut. Snarare mindre just inom det hårt drabbede jordbruket, bara motverkat av att det var de sämre jordarna som lades i träda eller blev betesmarker. Och av det att man började överge det känsliga vetet mot tåligare grödor.
Men vi ser tydligt i striderna mellan kungamakt och upprorsmän även bland riksrådsfolk, att kampen om överskottet startade långt innan digerdöden. I den kampen förlorade kungamakten mest genom att hela rikets skattejord pantades bort. Vi fick den kungalösa tiden. Rovriddarnas korta tidsepok gynnade ingen annan än dom. Inte ens inne i städerna rådde lag och rätt.

Det är inte klasskampsteoretiker som läser historien baklänges nu.
Olof, är inte detta ännu mer att läsa historien baklänges:
"att bli arrendebönder blev de i någon mening "egna företagare" med betalningsskyldighet, vilket givetvis är motsatsen till lön".
Att en lantarbetars löneförändring bara ses som en lantarbetares löneförändring. Det är allt för statiskt och kantigt för mig...

DET GÅR INTE ATT PRATA OM DIGERDÖDEN UTAN ATT SE DEN - ÄVEN - SOM ETT RESULTAT AV DEN LILLA ISTIDEN!
Ingen annan farsot har varit så skoningslös. Men den slog mot ett redan hårt drabbat folk, som just därför hade liten motståndskraft.

Den allra äldsta vi känner till från livegenskapens förlovade värld, nuvarande St Petersburg var en svensk riddare från 1200-talet om jag minns rätt. Det enda vi vet är att han hette Sten. Boende där svenskstaden Nyens låg fram till förlusten vid Poltava.

[Krappfiskarn]

En brittisk dokumentär jag såg på Viasat History nämnde de också att arbetarna fick bättre förhandlingsläge efter digerdöden. För att få lite liv i tråden igen...