Slutskedet av det Nordiska tjugofemårskriget (1590 - 1595)

[Hvorost]

Hans, om du behöver några råd om rysk historia, vänligen kontakta mig, jag hjälper gärna till.

[Hvorost]

Hans, om du behöver några råd om rysk historia, vänligen kontakta mig, jag hjälper gärna till.

[Hans]

Tack för erbjudandet.

En vacker dag vill jag se Monino och Kubinka, men det kanske dröjer. Då återkommer jag.

MVH

Hans

[Hvorost]

Jag vet vilka museer du vill besöka. Visste inte att de var kända i Sverige.

[Markus Holst]

Jag har nu läst på och insett att jag är okunnig (tyst, Hans!) och ändrat tillbaka titeln till nordiska tjugofemårskriget, ett krig jag inte kände till men nu vill lära mig mer om.

[Hvorost]

Vid intresse kan jag förbereda ett litet material om de militära händelserna 1590. Såvida inte det jag skriver går att läsa förstås. Svårigheter med översättning)))

[koroshiya]

Vid intresse kan jag förbereda ett litet material om de militära händelserna 1590. Såvida inte det jag skriver går att läsa förstås. Svårigheter med översättning)))

Om det är en kort text kan du skriva тоже по русски.

Vi kan se om det är något konstigt ord i automatöversättningen.

Privjet förresten Vi har en rysk tankgubbe här också, men det var ett tag sedan han skrev.

Hur blev du intresserad av det här kriget?

[Hans]

Vid intresse kan jag förbereda ett litet material om de militära händelserna 1590. Såvida inte det jag skriver går att läsa förstås. Svårigheter med översättning)))

Intresse finns.

Bekymra dig inte för översättningen, det fixar google bevisligen så att man förstår. Om du verkligen är osäker skicka på pm med orginalet på ryska och översättningen så skall jag låta hustrun kolla.

Есть интерес.

Не беспокойтесь о переводе, гугл обязательно исправит, чтобы вы поняли. Если вы действительно не уверены, пришлите в личку оригинал на русском языке и перевод, и я позволю жене проверить.

Tidigare brukade jag gå via engelska, slovenska till svenska är kanske inte den bästa kombinationen. Två små språk. Men ryska till svenska verkar fungera OK.

MVH

Hans

[Hvorost]

Jag är glad att ämnet är intressant. Om ett par dagar ska jag försöka översätta texten.
Hans, tack för hjälpen. När jag är klar med översättningen skickar jag den översatta texten till dig på ryska och svenska.

[Hvorost]

Koroshiya, hej!
Jag började studera material om den ryske befälhavaren Dmitry Khvorostinin, som deltog i detta krig.

[Hvorost]

Det inledande skedet av det rysk-svenska kriget 1590 - 1595: kampen om de nordvästra fästningarna
Efter nederlaget i det livländska kriget 1558-1583. den ryska staten stod inför den strategiska uppgiften att återlämna de nordvästra landområdena vid Finska vikens kust, intagna av Sverige. Enligt Plyussky vapenvila 1583 var Ryssland tvunget att erkänna övergången till Sverige inte bara av nordöstra Estland med Narva, utan också av de ryska länder som erövrats av svenskarna - den nordvästra delen av Vodskaya och Shelonskaya pyatina (Yam, Koporye och Ivangorod) med län) och Korelsky-distriktet. Förlusten av dessa territorier förvärrade Rysslands strategiska positioner, vilket berövade landet en del av dess ursprungliga havskust.
Det svenska riket sökte i sin tur att lagligt säkra sina rättigheter till de nyförvärvade ryska städerna genom att underteckna ett nytt fredsavtal. Konflikten som uppstod kunde inte lösas genom diplomati, vilket oundvikligen ledde till ett nytt rysk-svenskt krig 1590-1595.
Kriget 1590-1595 återspeglades i rysk, svensk och finsk historieskrivning. I svensk och finsk historieskrivning, "kriget 1590-1595" sticker inte ut alls. Historiker betraktar det som en fortsättning och det sista skedet av vårt "livonska krig", som förenar konfrontationen mellan Ryssland och Sverige från den ryska belägringen av Reval 1570 till fientligheten 1590-1595. i ett enda krig som varade från 1570 till 1595. I svensk historieskrivning hette det: ”Nordisk tjugofemårskriget”, ”25-årskriget mot Ryssland”, och på finska – ”Långt hat” (”Pitkä viha”).

Fästning nära Finska viken
För att förstå vikten av uppgiften att återerövra de förlorade städerna, låt oss överväga deras militärstrategiska och ekonomiska betydelse för de stridande parterna.

Yam och Koporye är ryska fästningar som grundades av novgorodianerna på 1200-1300-talen. Tillsammans med andra nordliga fästen: Nut och Ladoga, försvarade de Novgorod-länderna från svensk och tysk expansion.

Ivangorod
Fästningen Ivanogorod sattes upp av ryssarna vid floden Narova mittemot Narva 1492. Som ett resultat utvecklades en unik situation på Narovas strand: fästningarna som tillhörde två motsatta makter (Ivangorod och Narva) låg hundra meter. från varandra, inom fästningsartilleriets räckvidd. Den ryska regeringen ägnade särskild uppmärksamhet åt utvecklingen av Ivangorod, vilket framgår av den korta tid under vilken fästningen växte till en mycket betydande storlek. Under byggandet av defensiva strukturer implementerades innovativa idéer från den europeiska befästningsskolan. Förutom militär betydelse var Ivangorod av stor kommersiell betydelse, eftersom det var det viktigaste ryska centrumet genom vilket sjöhandel med Europa genomfördes.
De ryska fästningarna som förlorades under det livländska kriget var viktiga försvarsnoder för den ryska statens norra och nordvästra gränser. Dessutom var Ivangorod av stor betydelse för den ryska handeln i Östersjön. Därför berodde frågan om återlämnandet av dessa fästningar både på att säkerställa säkerheten för deras egna gränser och den handelsmässiga och ekonomiska betydelsen av de förlorade territorierna.

Narva
Narva grundades av danskarna på 1200-talet. Under den danska tiden bestod Narvas befästningar av ett slott och två forburgar (Norra borggården och Great Western Courtyard). Slottet var en fyrkant, i vars nordvästra hörn fanns ett kraftigt torn som reste sig över murarnas nivå, senare kallat "Långtyska". Under danskarna var Narva en traditionell medeltida försvarsbyggnad med höga och relativt tunna väggar (tjockleken på borgmurarna var från 2 till 2,5 m), designad för dåtidens mur- och kastvapen.
År 1346, under påtryckningar från den tyska orden, tvingades Danmark sälja honom hertigdömet Estland tillsammans med alla slott, inklusive Narva. Året därpå sålde den tyska orden vidare de estniska landområdena till den livländska orden. Därefter blev Narva föremål för attacker från Novgorod och Pskov, som systematiskt kämpade mot orden. År 1367 blev resultatet av en sådan attack bränningen av Narva. Därför beslöt den livländska ordens mästare Wilhelm von Frimersheim att bygga nya stadsfästningar. I mitten av 90-talet av XIV-talet. de uppfostrades. Staden sträckte sig längs flodstranden i norr. Längden på både den norra och den västra väggen var cirka 400 meter. Så staden hade en ganska blygsam storlek. Muren förstärktes med torn uppförda i fästningens nordvästra och nordöstra hörn samt i mitten av den västra muren. I den senare gjordes en port, som fick namnet Virusky (i ryska källor, Kolyvansky). En annan port - Northern (andra namn: Karya och Russian Gates) låg i mitten av den norra muren och skyddades på båda sidor av små flankerande torn.
I slutet av XIV - början av XV-talet. Narvas befästningar förbättrades ständigt, medan höjden på murarna fortsatte att vara det avgörande kriteriet för tillförlitligheten av fästningsförsvaret. I mitten av 1400-talet, när den uppnådda nivån av artillerieffektivitet gjorde det möjligt att använda den mot fästningar, reviderades konceptet för utvecklingen av Narva. En annan faktor som påverkade byggandet av fästningen var bygget i slutet av 1400-talet. på motsatta stranden av den ryska floden Ivangorod.

Efter svenskarnas erövring av Narva var det nödvändigt att återställa de befästningar som förstördes under belägringen och modernisera dem. Bygget av bastionerna började. Bastea, när det gäller utvecklingen av befästningskonsten, intog en mellanposition mellan ett torn och en bastion. Bastei var en låg byggnad, betydligt utsträckt utanför muren, ovanpå vilken artilleri låg. Bastei fylldes med jord från insidan, vilket fungerade som ett stötdämpande material när en kanonkula träffade. En bastei byggdes i det sydvästra hörnet av slottets Great Western Courtyard och framför Viru-portarna byggdes ytterligare två framför hörntornen i staden.
År 1590 var fästningen Narva en kraftfull befästning byggd i enlighet med kanonerna för europeisk militärteknik, med en kraftfull artilleripark. Fästningens struktur gjorde det möjligt att utföra flankerande eld längs hela försvarsmuren, och den lilla storleken på Narva gjorde det möjligt att organisera sitt effektiva försvar även med obetydliga styrkor.


De ryska truppernas prestation från Novgorod, fångsten av Yam och räden mot de finska gränsområdena
För den kommande kampanjen samlades den ryska armén i Veliky Novgorod. Den 4 januari 1590 anlände tsar Fjodor Ivanovitj och den ryska statens de facto härskare, Boris Godunov, till Velikij Novgorod. Närvaron av landets högsta ledning i armén betonade den kommande kampanjens stora betydelse. Utfördes "målning" på hyllorna.
Den mest begåvade befälhavaren av alla guvernörer som deltog i kampanjen var Dmitry Ivanovich Khvorostin. Han, på grund av den låga adeln av sitt ursprung, utnämndes till det avancerade regementet. Å ena sidan motsvarade denna utnämning inte hans militära förmågor, men å andra sidan förde han den berömde guvernören, mästaren på manöverkrigföring, i spetsen för attacken. Det var Dmitry Ivanovichs segrar som gjorde det möjligt att framgångsrikt slutföra vinteroffensiven 1590 och återlämna de förlorade ryska städerna.
I allmänhet var den ryska arméns ledningsstaben mättad med erfarna guvernörer. N.I. Ochin-Plescheev, F.M. Trubetskoy, T.R. Trubetskoy, F.I. Khvorostinin, I.I. Saburov, liksom andra ryska militärledare, deltog upprepade gånger i militära företag.
Uppgifterna att återlämna de förlorade städerna löstes som en del av en offensiv operation. Den utarbetade planen för den kommande invasionen av de svenska gränserna var väl genomtänkt, troligen tog D.I. aktivt del i dess utarbetande. Khvorostinin.
De svåraste militära målen för den kommande kampanjen var Narva och Ivangorod - fästningar vända mot varandra, med starka garnisoner och en betydande artilleriflotta. Det var till dessa två fästen som den ryska huvudarmén sändes, och under deras murar utspelade sig de viktigaste fientligheterna under vinterfälttåget 1590.
Den ryska strategin för den kommande kampanjen var att säkerställa fullständig dominans i hela operationsområdet för den obehindrade organisationen av den "korrekta" belägringen av Narva och Ivangorod.
Cirka 20 km från Ivangorod ligger fästningen Yam, som också var listad bland kampanjens mål. För att säkerställa offensiven av stora styrkor i riktning mot mynningen av Narovafloden, måste fästningen Yam tas, och denna uppgift måste lösas på kortast möjliga tid för att inte tappa takten i offensiven och inte fastnar i en lång belägring.
Ett annat hot mot den ryska armén var Koporye, som vid utplacering av belägringsarbete nära Narva hamnade i bakkanten av belägrarna. Det var omöjligt att lämna en obesegrad fästning i den bakre delen av armén, eftersom dess garnison kunde slå till i belägringslägret, krossa vagnarna som försörjde armén och organisera sabotage. Därför beslutades det att blockera Koporye. Blockaden krävde inte koncentrationen av betydande styrkor som behövdes nära Narva, men den berövade Koporye-garnisonen möjligheten att agera på den ryska arméns kommunikation.
Den 6 januari skickades en kavalleriavdelning till Yam-fästningen under befäl av cheferna för Artemy Koltovsky och Ivan Bibikov för att utföra spaning. Vi måste hylla den militära ledningen för denna kampanj, som gjorde allt för att organisera spaningsaktiviteter på operationsområdet.
En liten avdelning på 300 till 500 man skickas till Finland för att utföra spaning och distrahera fienden från huvudattackens riktning. Ryssarnas kavalleriavdelning slog upp sitt läger vid mynningen av Neva. Den 18 januari var ryttarna redan cirka 50 km från Viborg och härjade i byarna i Euryapäya-länet. De utförde flera sådana attacker, varefter de återvände till sitt läger. De lokala svenska myndigheterna kunde inte motsätta sig något till det ryska kavalleriet, de tillgängliga finska trupperna räckte uppenbarligen inte till, speciellt det var brist på kavalleri, vilket inte tillät dem att snabbt svara på ryska attacker. Den 3 februari beordrar suveränen Fedor Ivanovich avdelningen att stoppa razzian och ansluta sig till trupperna som belägrar Koporye.
En framgångsrik razzia gjorde det möjligt att uppnå viktiga resultat. För det första bidrog gällande spaning till att konstatera att fienden inte hade tillräckliga styrkor i Finland för att invadera djupt in i ryskt territorium. För det andra, närvaron av en liten avdelning av lokalt kavalleri inom de finska gränserna fjättrade alla de svenska styrkorna som fanns där (Vyborgs garnison och beväpnade finska bönder), vilket berövade dem möjligheten att attackera de ryska gränsområdena.
Den 18 januari gav sig huvudarmén, ledd av suveränen, från Novgorod i riktning mot Yam. Dagen efter separerades en avdelning under befäl av A. Pisemsky och L. Chrusjtjov från dem, anvisad för belägringen av Koporye.
Den 24 januari närmade sig den ryska huvudarmén Yamgorod-fästningen. Enligt ögonvittnen erbjöd Yam-garnisonen lite motstånd mot belägrarna och öppnade kanoneld mot de ryska trupperna den första dagen av belägringen. Anledningen till den snabba kapitulationen var att staden främst försvarades av legosoldater. Eftersom de såg att den numerära överlägsenheten låg på ryssarnas sida, ville de inte fortsätta kampen. Tre dagar efter belägringens början (27 januari) kapitulerade försvararna, ledda av chefen för garnisonen Hans Burdt, på villkoren om en fri utresa från staden. Detta villkor uppfylldes ovillkorligt, och några legosoldater bytte till och med till den ryska tjänsten. Resten av garnisonen, tillsammans med sin ledare, rörde sig mot Narva.
Efter återkomsten blev Yam-fästningen den främre basen för de ryska regementena för den fortsatta offensiven och organisationen av belägringen av Narva och Ivangorod.

Slaget vid Ivangorod den 30 januari 1590
30 januari D.I. Khvorostinin med det avancerade regementet begav sig från gropen till Narva och Ivangorod. Hans huvudsakliga uppgift var att blockera de svenska huvudstyrkorna i den baltiska operationsteatern och därigenom säkerställa belägringsarméns obehindrade passage till fästningarna. Det svenska kommandot beslöt att stoppa Khvorostinins regemente i utkanten av Ivangorod och påtvinga det en fältstrid.
Utifrån svenska källor är det möjligt att grovt bestämma storleken på den svenska armén som samlats nära Narva och Ivangorod på 5 500 kombattanter. Man bör komma ihåg att inte alla dessa soldater ställdes upp mot det avancerade regementet den 30 januari, på grund av behovet av att ha garnisoner, både i Narva och i Ivangorod. Men även dessa garnisoner utgjorde en reserv av den svenska armén och kunde vid behov föras i strid.
Svenskarna uppskattade antalet ryska trupper till 30 000 personer och noterade att en betydande del av det (från 10 000 till 12 000 personer) var bönder som rekryterats för belägringsarbete. Således tog tsar Fedor från 18 000 till 20 000 kombattanter nära Narva. Följaktligen fanns det förmodligen från 3 500 till 4 500 krigare i det avancerade regementet. Det kan inte uteslutas att vid mötet med det avancerade regementet var den numerära fördelen i striden nära Ivangorod på svenskarnas sida.
Den svenska arméns överbefälhavare koncentrerad till Narva var Göran Boye. Han var en erfaren militärledare, han kände operationsteatern och sin motståndare mycket väl. Han stred mot ryssarna under det livländska kriget. Göran Boye befäl över de svenska trupperna vid slaget vid Wenden (1578). Bland de framstående svenska befälhavarna som ledde trupperna den 30 januari 1590 kan även Arvid Stolarm, Arvid Tavast och Karl Henriksson Görn urskiljas. Alla kämpade mot Ryssland i det livländska kriget.
För den kommande striden med ryssarna beslöt det svenska kommandot att välja en defensiv taktik. Svenskarna intog en stark försvarsposition nära Ivangorods murar. Fästningen var, i enlighet med den svenska läggningen, i den kommande striden tänkt att täcka baksidan av deras trupper från eventuella omvägsmanövrar av det ryska kavalleriet. Dessutom, om striden började ta form inte till förmån för skandinaverna, kunde de alltid dra sig tillbaka till Ivangorod, och under reträtten skulle de få stöd av fästningsartilleri.
Svenskarnas taktiska idé för den kommande striden var att tvinga ryssarna att attackera sin formation i pannan. I händelse av en frontalattack av det lokala kavalleriet skulle pilarna beväpnade med skjutvapen och gäddmännen som täcker dem vara mest effektiva. Det svenska infanteriet har upprepade gånger visat envishet och mod i försvarsstrider. Därför, redan innan striden började, gavs initiativet helt till ryssarna.
Dmitry Ivanovich Khvorostin, som var en begåvad befälhavare, efter att ha uppskattat den svenska positionen, avslöjade fiendens plan. Ivangorod förhindrade en djup omväg av de fientliga truppernas stridsformationer, i vilka en mobil reserv kunde placeras, och att attackera fienden i pannan innebar att man led orimligt stora förluster. En frontalattack mot skandinaverna skulle ha mötts med dödlig geväreld för det ryska kavalleriet.
En misslyckad frontalattack kan mycket väl förvandlas till ett fullständigt nederlag för det avancerade regementet. Dessutom kunde svenskarna, med betydande kavalleristyrkor i sin armé, organisera jakten på ryssarnas retirering mot Yam och avsluta resterna av den upprörda armén. Därför kan vi anta att D.I. Khvorostinin bestämde sig för att använda den väletablerade ryska metoden för att starta en strid - "bete". Lokala ryttare överöste fienden med pilar, kvar på ett betydande avstånd från dem. För att förstå hur effektiv sådan taktik, utarbetad i strider med tatarerna, mot en armé i västerländsk stil var, och vilken effekt den berömda guvernören förväntade sig, är det nödvändigt att analysera de taktiska och tekniska egenskaperna hos de långdistansvapen som används av parterna.
I slutet av XVI-talet. Det lokala kavalleriets huvudsakliga vapen var en pilbåge. Enligt moderna forskare kunde lokala ryttare skjuta på ett avstånd av upp till 250 m. Krigare beväpnade med en musköt kunde skjuta effektivt på ett avstånd av upp till 50 m. Därmed översteg fören betydligt dåtidens skjutvapen vad gäller skjutning räckvidd. Som en bekräftelse på detta citerar jag minnen av den franske ingenjören G. Beauplans kollision med tatarerna. "Deras pilar flyger i en båge, dubbelt så långt som en gevärskula", skriver G. Beauplan. När det gäller bågskytte och lämplig utrustning skilde sig ryska och tatariska ryttare inte mycket.
Jämförelse av de tekniska egenskaperna hos långdistansvapen som används av de stridande parterna ger anledning att anta att de ryska trupperna skulle kunna bedriva bågskytte mot fienden på ett säkert avstånd från honom. Det vill säga den taktik som med största sannolikhet valts av D.I. Khvorostinin, antog inte en skärmytsling mellan ryska och svenska skyttar, utan just beskjutningen av den svenska armén av ryska hästbågskyttar. Att de ryska ryttarna inte närmade sig fienden på avstånd av effektiv geväreld och dessutom inte ägnade sig åt handstrid med honom bekräftas av att varken ryska eller svenska källor innehåller uppgifter om förluster på den ryska sidan. Om konfrontationen som varade i flera timmar nära Ivangorod förvandlades till hand-till-hand-strid, skulle antalet dödade vara i hundratals. V. Tavastsherna skriver att till följd av striden led ingendera sidan betydande förluster. Frånvaron av allvarliga förluster i den svenska armén är också en bekräftelse på versionen att bågskytte användes mot dem, eftersom beskrivningar av ögonvittnen som slogs mot bågskyttar indikerar att pilarnas effektivitet när det gäller att orsaka dödlig skada på fienden inte är så hög. .
G. Beauplan beskriver en typisk skärmytsling mellan tatarerna och skjutvapeninfanteriet - kosackerna. ”Jag träffades flera gånger i tatarernas stäpp [avdelningar], som uppgick till drygt fem tusen, som attackerade vårt läger, och även om jag åtföljdes av endast 50-60 kosacker, kunde de inte göra något med oss; likaså kunde vi inte övermanna dem, eftersom de inte närmade sig oss på skottavstånd. Efter att ha gjort flera låtsasförsök att attackera oss och duschat ett moln av pilar som flyger mot våra huvuden, när de skickar pilar i en bågform, dubbelt så långt som räckvidden för våra vapen, drog de sig tillbaka.
Intressant information om effektiviteten av bågar finns i Patrick Gordons dagböcker. Under det rysk-polska kriget 1654 - 1667. Gordon, som befäl över de polska drakarna, kämpade mot kosackerna, som bland annat var beväpnade med pilbågar. Enligt anteckningar i hans dagbok: "Under tiden fortsatte kosackerna att överösa oss med pilar, med vilka många sårades och andra dödades."
Ovanstående beskrivningar tillåter oss att konstatera att ur synvinkeln att förstöra fiendens styrka var bågen inte det mest effektiva vapnet. Men dess användning gjorde det möjligt att tillfoga fienden betydande skada. Även soldaterna, lätt sårade till följd av bågskytte, kunde inte längre slåss fullt ut, och de svårt sårade blev helt enkelt en börda för sina kollegor. Dessutom upplever trupperna under beskjutning från "molnet av pilar" ett enormt moraliskt tryck.
Memoarerna från ett ögonvittne och deltagare i striden - Klaus Bielke, vittnar också om stridens avlägsna karaktär.
"30 januari: storhertigen på Ivangorodsidan kämpade med vårt folk hela dagen och fick sedan en del skada från vårt fältartilleri." Tydligen var kanonerna det enda sättet som kunde få det ryska kavalleriets manövrerbara avdelningar. Deras skador var dock mindre. Artilleriets låga effektivitet kan bero på dess ringa antal, samt att lokala ryttare gick ut för att "beta" i glesa stridsformationer.
Huvuduppgiften som stod inför det avancerade regementet var att binda fiendens styrkor, beröva dem möjligheten att attackera den ryska huvudarmén på marschen till Ivangorod och Narva, samt att förhindra leverans av belägringsartilleri. Och för att uppnå detta mål låg den svenska arméns passiva beteende i strid i händerna på D.I. Khvorostinin.
Tydligen var Khvorostinin redo att gå från distansstrid till närstrid, men bara på gynnsamma villkor för honom. Och i denna anda var bete ett sätt att locka bort fienden från Ivangorod. Om detta hände kunde ryssarna attackera den svenska armén, utmattad av beskjutning, med fördel av sitt eget kavalleri i manöver.
Svenskarna gav dock inte efter för provokationen och ledde inte sina trupper till attacken, förblev på plats. Att attackera hästbågskyttar med en armé som huvudsakligen består av infanteri är en föga lovande uppgift. En beriden bågskytt, som överträffar en infanterist i rörlighet, kan alltid undvika hand-to-hand-strider som är skadliga för honom och dra sig tillbaka till ett avstånd som är lämpligt för bågskytte. Att förfölja en så svåråtkomlig fiende skulle leda till utmattning av trupperna, både fysiskt och moraliskt.
K. Bilke nämner, när han beskriver förloppet av detta slag, en annan intressant episod - byggandet av Wagenburg av det avancerade regementet.
"När vi märkte att ryssarna inte ville förlora sin fördel, utan hade för avsikt att ta sin tillflykt till befästningen, tvingades vi, på grund av brist på mat, tillåta våra soldater att lämna Narva." Av ovanstående beskrivning är det inte klart om "befästningen" byggdes i slutskedet av striden under täckmantel av det lokala kavalleriet eller efter stridens slut. Wagenburg deltog inte direkt i denna strid, men med dess uppbyggnad försämrades svenskarnas ställning avsevärt. Om skandinaverna bestämde sig för att attackera, så skulle D.I. Khvorostinin, som förlitade sig på gulyai-staden, där infanteriet och artilleriet var utplacerade, skulle återigen leda det lokala kavalleriet in i attacken och kunde besegra deras infanteri.
På kvällen drog sig svenskarna tillbaka till Narva på grund av bristen på möjlighet att avgöra stridens utgång till deras fördel. Samma natt lämnade de svenska huvudstyrkorna Narva och drogs tillbaka mot Wesenberg (Rakovor, Rakvere).
Den taktik som användes av Khvorostin i striden nära Ivangorod säkerställde lösningen av den strategiska uppgift som det avancerade regementet stod inför. Den ryska armén tog slutligen initiativet på operationsområdet.

Belägring och angrepp på Narva
Efter deras nederlag vid Ivangorod lämnade de flesta av de svenska trupperna under ledning av Göran Boye, Gustav Baner, Arvid Stolarm och Arvid Tavast Narva och drog sig tillbaka mot Wesenberg. Omkring 1600 personer fanns kvar i Narva garnison, ledd av Karl Henriksson Görn.
Den främsta orsaken till fältarméns snabba reträtt var bristen på mat. Redan innan aktiva fientligheter började, bad Horn i sina brev kungen att skicka pengar för att betala löner till soldaterna och mat, eftersom de fattiga lokala bönderna inte kunde föda hans armé. Pengarna och förnödenheterna kom aldrig fram. Svenska befälhavare kunde helt enkelt inte behålla sin armé i en lång belägring. Det andra skälet kan vara att Göran Boye inte ville att hans huvudstyrkor skulle blockeras i Narva, och vägen till Revel var öppen.
Från Wesenberg skrev G. Baner till Johan III att Narva hade en stark garnison, tillräckligt många kanoner, krut och granater för att klara en lång belägring. Han uttryckte också förhoppningen att ryssarna inte skulle kunna organisera en fullfjädrad försörjning av sina trupper och belägringen skulle hävas. Som efterföljande händelser visade slog Baners prognos in i många avseenden. Johan III godkände inte beslutet att retirera huvuddelen av trupperna till Wesenberg och lade huvudskulden för det inträffade på G. Baner.
Det avancerade regementets styrkor räckte inte till för att påbörja belägringsarbetet. Därför bosatte sig Khvorostinin, efter segern, i ett befäst läger och utförde sin huvuduppgift - att täcka vägen till Yam tills huvudstyrkornas ankomst.
En del av utrustningen (artilleriet) för belägringen av Narva var i förväg koncentrerad till Pskov. Den 30 januari, för att skydda den från svenskarnas attack, sändes en avdelning från tsararmén under befäl av Vladimir Bakhteyarov-Rostovsky för att möta och eskortera belägringsvapen som flyttade från Pskov till Narva.
Den ryska huvudarmén närmade sig Narva den 2 februari. För att skydda belägringslägret från ett oväntat angrepp av svenskarna bildades samma dag en barriär av tjänste-tatarer som skickades djupt in i fiendens territorium för att ödelägga Wesenbergs omgivningar.
Batterier restes mitt emot Narva och Ivangorod. Minst 10 långpipiga gnisslar med en kaliber på 20 till 60 pund var inblandade i belägringen av Narva, såväl som mortlar av stor kaliber (4 - 13 pund) som kan avfyra stenkanonkulor som väger från 60 till 200 kg längs en gångjärn bana.
Den 6 februari började beskjutningen av fästningarna. Kanonerna sköt inte bara mot Narvas murar utan mot stadens byggnader. Senare uppskattades det att under hela belägringen av Narva har omkring 800 härdat och omkring 2000 stenkanonkulor avfyrats. Bombardementet fortsatte i två veckor och avbröts först den 11 och 13 februari. Samma dagar pågick förhandlingar om överlämnandet av fästningen, vilket slutade i misslyckande.
Som ett resultat av artilleribeskjutning bildades en lucka 24 fampners bred i den västra väggen av Narva, en annan lucka 22,5 fampners bred gjordes i den norra väggen och Norra porten skadades. Det bör noteras att det inte var möjligt att helt förstöra väggen. Förmodligen störde en jordvall som hälldes från insidan. Höjden på den bevarade basen av väggarna nådde i vissa områden 2,4 m.
Den 19 februari utsåg tsarkommandot ett angrepp på fästningen. Den utvecklade attackplanen förutsåg attacker mot fästningens norra och västra sidor med 7 anfallskolonner. Huvudslaget gavs på fästningens norra sida i riktning mot gapet öster om Norra porten. De viktigaste ryska styrkorna kastades dit. Vapnen var placerade mittemot brotten. Minst 5 700 soldater var koncentrerade i riktning mot huvudattacken, därför kunde det totala antalet angripare nå 10 000 - 12 000 personer.
Överfallet var välplanerat och förberett. Det två veckor långa bombardementet bar frukt - gapande luckor i väggarna genom vilka de viktigaste anfallskolonnerna skulle bryta sig in i fästningen. En betydande numerisk överlägsenhet över fienden skapades. Fästningens attack på 7 ställen fjättrade alla tillgängliga styrkor hos de belägrade, vilket berövade dem förmågan att manövrera reserver, och detta gjorde det också möjligt att inse belägrarnas numeriska fördelar. De viktigaste anfallskolonnerna täcktes av artilleri.
Men trots alla förberedelser slutade överfallet i misslyckande. Som nämnts ovan var Narva en modern liten fästning som kan försvaras även om angriparna är betydligt mindre än dem.
Trots den totala dominansen av ryskt artilleri var det inte möjligt att förstöra bastei, eftersom dessa befästningar hade betydande motstånd mot artillerield.
Ryssarna var tvungna att gå till anfallet och övervinna diket framför stadsmuren, kastade det med faskiner, under den destruktiva frontal- och flankeld, som avfyrades av svenskarna från stadens murar och baster. Dessutom var murens oförstörda bas ett allvarligt hinder för attackkolonnerna. Och givetvis ska man inte glömma de svenska truppernas motståndskraft, som heroiskt försvarade Narva. Att attacken var mycket blodig framgår av de stora förlusterna av de ryska trupperna.
Pskovkrönikan rapporterar 5 000 döda, men många historiker anser att dessa siffror är för höga. Faktum är att förlusten av hälften av krigarna som deltog i attacken verkar osannolik. Dessutom skulle sådana höga förluster få ledarna för tsararmén att tänka på att häva belägringen, men efter detta misslyckande börjar förberedelserna för en ny attack. Detta tyder på att den erhållna skadan inte var kritisk för trupperna och inte ledde till förlust av dess stridsförmåga.
Det är viktigt att förstå att svenskarna också led betydande förluster i att avvärja överfallet. Den ryske historikern G. Forsten citerar följande uppgifter: 700 människor dödades bland ryssarna, 500 bland svenskarna. Dessa uppgifter är tydligen uppskattningar, men är ganska sannolika. V. Tavastsherna instämmer i denna bedömning och återgav ovanstående siffror i sin bok. A. Alen skriver att som ett resultat av en 4-timmars strid dog hälften av garnisonens soldater, det vill säga med hänsyn till förlusterna från det två veckor långa bombardementet, fanns inte mer än 600 personer kvar i leden. I en studie av historikerna G.G. Starbek och P.O. Backström antydde att det bara fanns 400 personer efter överfallet på de stridsberedda svenskarna. De kämpar som finns kvar i leden, trötta på den tidigare striden och oupphörliga beskjutningar, kanske inte räcker för att slå tillbaka nästa anfall. När de insåg detta, övertalade soldaterna Gorn att inleda fredsförhandlingar.
Den andra misshandeln ägde inte rum, förhandlingar inleddes. Till en början krävde ryssarna att svenskarna skulle lämna över Narva, Ivangorod, Koporye och Korela till dem. Gorn kunde inte gå med på sådana villkor, så förhandlingarna drog ut på tiden och gav periodvis plats för bombningen av Narva. Samtidigt försämrades den ryska arméns ställning, och det rådde brist på mat. Garnisonens angelägenheter gick också dåligt: folket var trötta, det ryska artilleriet tillät inte att reparera brotten i murarna, det fanns ingen hjälp utifrån. Under dessa förutsättningar kom Horn överens med kommendanten i Koporye (denna befattning innehas av hans bror Göran Henriksson Horn) att överlämna fästningen. Svenskarna gick också med på att lämna Ivangorod. På dessa villkor slöts den 25 februari en vapenvila för en tid av 1 år, sedermera kränkt av svenskarna.
Kung Johan III ratificerade inte den av Gorn förhandlade vapenvilan. Dessutom ställdes Gorn inför rätta för sina handlingar och dömdes till döden, vilket omvandlades till fängelse. I rättvisans namn bör det noteras att den svenska befälhavaren under omständigheterna agerade korrekt. Under förhållandena för fiendens numeriska överlägsenhet, utan hjälp utifrån, var sannolikheten för Narvas fall för stor. Genom militära och diplomatiska insatser lyckades Gorn försvara den viktigaste fästningen som anfölls av den ryska armén. För detta måste mindre offras - Ivangorod och Koporye.
Detta var D.I:s sista krig. Khvorostinin. Den berömda befälhavaren togs i tjänst som ung man, och nu, som en gråhårig gammal man, krönt med en gloria av många segrar, drog han sig tillbaka för att vila. Dmitrij Ivanovich avlade klosterlöften under namnet Dionysius i Trinity-Sergius-klostret. Khvorostinin dog den 7 augusti 1590.
Enligt resultaten av vinterkampanjen 1590 återfördes Yam, Koporye och Ivangorod till den ryska staten.

[Hans]

Tack för att du delar.

Skall läsa och hitta småsaker att klaga på till helgen. Normala människor hade lagt in en smiley där men jag är inte normal.

MVH

Hans