Eric Alstrin var en mösspolitiker som tillhörde kretsen kring Arvid Horn och han var motståndare till både kungligt envälde och krig.
En annan präst med en mycket mer positiv syn på Karl XII var Jöran Nordberg som var hans biktfader 1715-1717 och som skrev den första Karl XII-biografin på svenska år 1740.
Hans Maj:ts sinne var ganska fromt, att så suverän konung och å oförskräckt han annars var mot sina fiender, så var det omöjligt för honom att säga åt någon ett ont ord, som skulle markera passioner av iver och vrede. Skedde något som misshagade honom, var det enda varav man kunde märkat, att han drog läpparna tillhopa upp mot näsan; gjorde han detta tre gånger å rad och rodnade i detsamma på kindbenet ville det så mycket säga, att han var riktigt ond, men sade aldrig därvid det minsta. Liberal och frikostig, att när han ville giva en present så måste densamma vara kunglig. Ädelmodig, att han intet vägde allt på en guldvåg. Hörde han av någon handel, som några officerare haft emellan sig tystade han det neder såvida görligt var, men blev det lagligen angivet var det däremot ingen pardon. Märkte han något tillfälligt fel hos någon, som annars var en duktig karl, låddes han intet märka, men kom en tredje och ville tala därom till den andres förklening, då tog han parti för den frånvarande och försvarade honom och tydde allt till det bästa.
Nordbergs detaljerade beskrivning följer här ett mönster som ofta återkommer i andra beskrivningar. Karl XII såg normalt mellan fingrarna och låtsades inte märka något när andra gjorde fel. Det var extremt sällsynt att han gav någon en utskällning, utan han markerade sitt ogillande på ett mycket mer diskret sätt. Men om någon gjorde en rättssak av en händelse så försvann mildheten, då följde Karl XII sin pliktkänsla och dömde enligt lagens hårda bokstav.
Jöran Nordberg fortsätter sin beskrivning:
Nådig och medlidande, dock icke med en kvinnlig blödighet. Man har exempel, att han efter en överstånden drabbning gav hollandslärftslakanen från sin egen säng och sina egna lintyg till bindlar åt de blesserade drabanter och andra som behövde.
Hans Maj:ts lynne var alltid glatt och milt, att då han gav sig i förtroligare samtal, som ofta skedde med ringa folk, krävdes stor beskedlighet och försiktighet att icke överskrida sina gränser och bruka för mycket familjaritet. Skedde det att någon med plumpa och oanständiga ord gick längre än han borde, så lät Hans Maj:t honom tala fritt, kunde ock le däråt; men vad han tänkte fick densamme igen vid annat tillfälle, då Hans Maj:t i andras och fleras närvaro uttryckte vad han kände inför grova och förargeliga historier, så att den som nu visste sig vara skyldig måste skämmas.
Hans Maj:ts hövlighet var emot alla människor så stor, att när han promenerade till häst, gjorde aldrig någon förbigående honom sin skyldiga reverens utan att han rörde sin hatt igen; och när han var till fots talade han sällan och så gott som aldrig med täckt huvud vid någon.
Även här har vi något som ofta återkommer. Karl XII gjorde ingen skillnad på folk utan han bemötte såväl hög som låg med lika mycket respekt. Vid befordringar och utnämningar till exempel ansåg han att det enda som skulle räknas var personens duglighet och inte hans börd. Detta var mycket ovanligt (unikt?) bland monarker vid den här tiden. Och jag misstänker att vi här (tillsammans med Karl XII:s spartanska livsstil) kan hitta en del av förklaringen till Eric Alstrins omdöme om att "
Kungen beter sig ibland så enkelt, nästan burdust, som en svensk bonde och lever på så vis inte alls upp till bilden av en fin herre, en mäktig regent"
Att Swedenborg av alla människor anklagar någon för att lida av storhetsvansinne är faktiskt ganska komiskt.