Jag har inte studerat perioden 1710-1721 lika noga som perioden 1697-1710, men det fredserbjudande som du nämner låter som det Peter den store gav omedelbart efter slaget vid Poltava. Då var Ryssland fortfarande ensamma i kriget och de kontrollerade bara området från Narva till karelska gränsen. Jag tror inte att det erbjudandet var fortfarande aktuellt 1710 när den antisvenska koalitionen var helt återuppstånden, Stanislaw fördriven från Polen och försvaret av Östersjöprovinserna hade drabbats av en helt osannolik kollaps. Försvaret av den starka fästningen Riga (med en garnison på 10 700 man) hade till exempel missköts på ett mycket grovt sätt och Peter den store ansåg att dess fall i juli 1710 var en större seger än Poltava.a81 skrev: ↑21 aug 2024 22:36Är ingen expert på detta och det är möjligt att det fanns rationella skäl att fortsätta krigandet t.o.m. Poltava. Men vad jag förstår kunde man fortfarande omkring 1710 ha fått en OK fred, Peter den store hade nöjt dig med Sankt Petersburg och Sverige hade fått behålla Estland, trots förlusten i Poltava.
Läser man Tyrannens tid får man intrycket att riksdagen 1713-1714 var mycket nära att tillsätta Ulrika Eleonora som regent och praktiken avsätta Karl XII, men att Arvid Horn ändrade sig i sista stund. Samtidigt var Karl XII sängliggande i något slags utmattningssyndrom i den grekiska staden Demotika.
Med facit i hand skulle det givetvis ha varit bättre ifall Sverige accepterade erbjudandet 1709. Men så kan man säga om flera olika tillfällen under kriget. Efter Karl XII:s död avbröt den nya regimen de pågående fredsförhandlingarna med Ryssland på Åland. Hade de istället valt att sluta fred då hade de kunnat få en lindrigare fred än den de fick 1721. Jag har inte mitt bibliotek tillgängligt så jag har inte alla detaljer, men jag vill minnas att ryssarna kunde tänka sig att ge tillbaka Estland och låta Sverige få territoriella kompensationer i Mecklenburg eller Norge. Konfliktnivån mellan Ryssland och övriga allierade hade nämligen ökat betydligt i slutet av stora nordiska kriget. 1719 invaderade hannoverska trupper Mecklenburg och fördrev den ryska garnisonen där. Arvid Horn hoppades på att utnyttja denna spricka i den antisvenska koalitionen och få en ännu bättre fred med Ryssland. Men han misslyckades fullständigt.
Överhuvudtaget är det en stor myt att det bara var Karl XII som envist ville fortsätta kriget medan rådet i Stockholm insåg att det var förlorat och att man måste sluta fred så fort som möjligt. Det fanns visserligen en konflikt mellan Karl XII och en knapp majoritet i rådet som leddes av Arvid Horn. Men den konflikten handlade om vilken strategi Sverige skulle föra kriget med. Den handlade inte om huruvida Sverige skulle fortsätta kriga eller sluta fred på ogynnsamma villkor.
Arvid Horn ville ha en mer försiktig krigföring. Inga fälttåg djupt inne på fiendens territorium. Detta skulle visserligen göra det omöjligt för Sverige att på egen hand vinna kriget, men han fäste sitt hopp på ingripande från stormakterna. Detta hade varit räddningen för Sverige under skånska kriget och det hade räddat Danmark 1658-1660, så det var inte orimligt av Arvid Horn att tro att det kunde hända igen. Men med facit i hand så vet vi att det inte var ett realistiskt alternativ. Nederländerna var rättframma med detta och sa till det svenska sändebudet att kriget var förlorat, men Arvid Horn vägrade lyssna på det. Britterna var mer bedrägliga och bedyrade sin vänskap till Sverige, men i hemlighet motarbetade de Sveriges försök att få Osmanska riket att gå i krig mot Ryssland.
Den svenska statsledningen fungerade väldigt dåligt 1709-1714 i och med Arvid Horn och Karl XII hade olika idéer om hur kriget skulle föras och blockerade varandras val av strategi. Turkarna insåg att rådet i Stockholm motarbetade Karl XII:s planer och drog den helt korrekta slutsatsen att Karl XII inte kunde leverera vad han har lovat om han inte återvände till Sverige och ledde riket därifrån. Karl XII var själv medveten om problemet, men av för mig oklar anledning ansåg han ändå att hans närvaro behövdes mer i Bender. Det var detta som ledde fram till kalabaliken i Bender. Nyheten om slaget vid Gadebusch ledde dock till att "deportationen" ställdes in. Men den ansvarige storvisiren byttes ut och efterträdaren var inte intresserad av att fullfölja kriget mot Ryssland. Istället hölls Karl XII kvar i Turkiet mot sin vilja som en bricka i förhandlingsspelet mellan Osmanska riket och Ryssland.
Att Arvid Horn inkallade en riksdag 1713 var ett led i den tysta maktkamp som hade pågått mellan honom och Karl XII sedan 1710. När kungen återvände till Sverige avslutades maktkampen genom att Arvid Horn reducerades till en vanlig rådsherre utan några extra ansvarsområden. En kung med ett strängare sinnelag hade kunnat avrätta honom för förräderi. Arvid Horn skulle dock inte vara lika mild mot sin efterträdare Görtz som blev dömd till döden av en rättegång som var en parodi av rättvisa och där samtliga domare var handplockade av Horn.
