Utvecklingen till frihetstiden

[Ben]

Nja, hur då?

Att kungen begår statskupp för att öka sin egen makt, kan ju i sig knappast härledas till "misslyckandet av mångvälde" av den anledningen att kungamakten alltid har ett egenintresse i att maximera sin makt. (Ett intresse som förvisso kan balanseras eller kväsas på olika sätt, t.ex. genom valet av en lämplig kandidat som är beredd att kompromissa bort maktanspråken, som under Fredrik I och Adolf Fredrik...)

Gustav III statsvälvning 1772 var knappast en gärning med stort folkligt stöd. Det nödvändiga stödet kom framför allt från arméns värvade regementen i Stockholm och starkaste garnisoner i Kristianstad och Sveaborg (som dock inte hade någon praktisk del, pga. avståndet till Stockholm kom de försent.) Hade det skett samtidigt med strejker eller andra folkliga yttringar, hade jag kunnat förstå omdömet - men slutet av frihetstiden innebar ju på många sätt lättnader i lagstiftning som befolkningen önskade - lyftandet av det "bottniska handelstvånget" t.ex. Tryckfriheten uppskattades väl mest av landets stadsbefolkning, där det fanns tidningar, men inte uteslutande.
.

Jag ämnar inte argumentera för enväldets förträfflighet, men det frihetstida statsskicket var knappast demokratiskt i modern mening. Makten låg i hög grad hos eliten och bondeståndet representerade endast en mindre del av landsbygdsbefolkningen. Om man likväl ska se böndernas valda representanter som ett organ för folkviljan så var de knappast den minst rojalistiska delen av riksdagen. För bönderna framstod inte sällan en kung med politisk makt som en viktig garant för att adeln inte skulle tillskansa sig ytterligare privilegier. Bland dem som sedermera konspirerade mot Gustav III ser man väl heller inte särskilt många bönder, torpare och backstugusittare, men däremot flera representanter för rikets främsta ätter.

[sapient]

Jo, men nu jämfört du ju äpplen med morötter och morötterna med fasaner...

Rosenhane skrev: "Gustav III:s statskupp kan ses som ett resultat av misslyckandet med mångvälde." (min fetstil)

Det jag undrade över var vad den kausaliteten (i vid bemärkelse) skulle bestå i.

Jag ifrågasatte inte att "mångväldet" i flera stycken skulle vara ett demokratiskt misslyckande, om man jämför med någon modernare demokrati.

Men man bör ändå komma ihåg att vid den tiden fanns det inga moderna demokratier att jämföra med. Den brittiska parlamentarismen var i mångt och mycket jämförbar med den svenska, vad gäller ståndsrepresentation, även om den var ett tvåkammarparlament. Problemet med "rotten burroughs" tilltog och rösträtten var inskränkt.

USAs tillkomst kom ju efter Frihetstiden, så det är inte riktigt jämförbart. Men även de mer radikala koloniers styresbrev som jag är något bekant med, drogs med delvis arkaiska drag och inskränkt valbarhet och rösträtt.

I sin samtid lär alltså knappast Frihetstidens svenska parlamentarism ha framstått som särskilt konservativ eller inskränkt. Den tillhörde tvärtom de mer folkligt förankrade.

Så att basera en bedömning av hur folket såg på Gustav III maktövertagande, på en jämförelse mellan demokrati idag och dåtidens parlamentarism, är knappast vederhäftigt.

[Rosenhane]

Det är möjligt att jag felformulerade mig i mitt inlägg men påstod aldrig att det var någon form av allmän resning emot det frihetstida systemet. Som Ben skriver var tiden en period av elitstyre med låg folklig representation. Däremot kan det tyckas enklare med en starkare kung än en ståndsriksdag. Kungens intressen gynnar möjligen folket mer än den tidigare ståndsriksdagen, förutsatt att den får någonting i utbyte. Bondebefolkningen representerar inte hela befolkningen men väl en betydande majoritet. Jag antar att militärerna som stödde statskuppen även de fick något i utbyte för stödet?

[Ben]

Bondebefolkningen representerar inte hela befolkningen men väl en betydande majoritet. Jag antar att militärerna som stödde statskuppen även de fick något i utbyte för stödet?

Siffror som förefaller gälla för 1800-talets första del och återges i Jan Christensens artikel Radikalism som teori // HT 2006:4

I ståndsriksdagen var det endast bondeståndet som besatt ett visst mått av folklig auktoritet, då det representerade mellan 180 000 och 200 000 besuttna hemmansägare, medan de tre övriga stånden bestod av företrädare för i runda tal 1 200 adliga huvudmän, 1 500 röstberättigade präster och 30 000 borgare.

[Rosenhane]

Bondebefolkningen representerar inte hela befolkningen men väl en betydande majoritet. Jag antar att militärerna som stödde statskuppen även de fick något i utbyte för stödet?

Siffror som förefaller gälla för 1800-talets första del och återges i Jan Christensens artikel Radikalism som teori // HT 2006:4

I ståndsriksdagen var det endast bondeståndet som besatt ett visst mått av folklig auktoritet, då det representerade mellan 180 000 och 200 000 besuttna hemmansägare, medan de tre övriga stånden bestod av företrädare för i runda tal 1 200 adliga huvudmän, 1 500 röstberättigade präster och 30 000 borgare.

Vilken påverkan hade då dessa som representerade de mellan 180 000 och 200 000? Fanns möjligheten att påverka även hos de bönder som inte var representerade i ståndet?

[Ben]

Vilken påverkan hade då dessa som representerade de mellan 180 000 och 200 000? Fanns möjligheten att påverka även hos de bönder som inte var representerade i ståndet?

Det kan det givetvis ha funnits, men summan av de där siffrorna torde bli att någonstans i trakten av 10 % av Sveriges befolkning var representerade i riksdagen. Det inflytande detta gav var heller inte jämnt fördelat mellan stånden eftersom adeln, trots sin blygsamma numerär, innehade de viktiga posterna inom förvaltningen. Bönderna var, om jag minns rätt, också i princip utestängda från sekreta utskottet o.s.v.

Poängen är väl dock närmast att bondeståndet inte representerade en majoritet av befolkningen utan en liten minoritet. 90 % av befolkningen saknade helt representation.

[Markus Holst]

Vilka menar du då att bondeståndet representerade? Nog förväntades de väl representera fler än dem som var valbara?

[Ben]

Det var nog knappast så att t.ex. landsbygdens drängar & pigor, torpare och backstugusittare med nödvändighet hade samma ekonomiska och politiska intressen som de besuttna hemmansägarna. Om det var de besuttna hemmansägarna som utsåg representanter till riksdagen så var det rimligen de besuttna hemmansägarna som dessa representanter talade för.

Jag misstänker också att de besuttna hemmansägarna inte var speciellt intresserade av en utveckling som innebar att deras drängar, torparna och andra på landsbygden fick samma rösträtt som de själva.

[sapient]

Det var nog knappast så att t.ex. landsbygdens drängar & pigor, torpare och backstugusittare med nödvändighet hade samma ekonomiska och politiska intressen som de besuttna hemmansägarna. Om det var de besuttna hemmansägarna som utsåg representanter till riksdagen så var det rimligen de besuttna hemmansägarna som dessa representanter talade för.

Jag misstänker också att de besuttna hemmansägarna inte var speciellt intresserade av en utveckling som innebar att deras drängar, torparna och andra på landsbygden fick samma rösträtt som de själva.

En spännande sak med frihetstiden, är att man kan hitta radikala idéer där man minst anar det.

Du har helt rätt i att en majoritet av bondeståndet under en stor del av tiden, hade en konservativ majoritet. (Ur minnet och lite vagt, så har jag för mig att det fanns en ganska radikal opposition där i början, mycket pga. tyngande skatter och allmän utarmning under Karl XII krig, men som sedan avtog vartefter läget så att säga normaliserades efter fredsslutet m.m.)

Däremot fanns det en ganska beständig radikal falang inom adeln. Det var en frihandelsvänlig, till stor del brittisk-orienterad, bildad grupp som ville se sociala reformer och också (iaf. vissa) kunde tänka sig utsträckt rösträtt. Dessa märktes kanske mest i de "yngre mössorna", och mot slutet av frihetstiden. (Samma "adels-liberalism" bär ju för övrigt vidare mot 1809-års män.)

Vidare var stora delar av prästerståndet övervägande konservativt, men framför allt bland lägre präster ute på landsbygden fanns det också ett ibland glödande socialt patos. (Kaplanen Anders Chydenius är ju ett lysande exempel på politisk radikalism i det lägre prästerståndet.)

[Psilander]

Gustav IIIs statskupp var självklart en del av kungens preussiska självbild som han fått av sin mor. Kungen skall styra. Effekten blev framförallt att mycket korruption tvingades undan. Visserligen blev inte av med utlänsk påverkan i vpra inre angelägenheter förrän efter segern vid Svensksund, som var delvis en upprättelse mot framförallt Ryssland. Vilket också blev en av orsakerna till ockupationen av Finland för Ryssland kände man behövde utöka sin buffertzon runt St. Petersburg.

[Stefan Lundgren]

De bönder som var med i riksdagen var väl välbärgade bönder som t o m kunde ha fler än individ inom tjänaryrket (dräng och piga). Ekonom-historikern Carl-Johan Gadd har kommit fram till att bönderna var mycket mer självständiga och inte så efterblivna som man tidigare hade trott. Dom kunde minnsann har riktiga hårda nypor dom.

Stefan