Utvecklingen till frihetstiden

[Stefan Lundgren]

Anledningen att jag startar en ny tråd är ett påstående eller vad man kan kalla det för; att Frihetstiden startade i samband med Karl XII:s död i tråden;

viewtopic.php?f=9&p=646730#p646730

Frihetstiden startade då, men utnämningen av denna tidsperiod är samma sak som de andra tidsepokerna som exempelvis vikingatiden eller randen mellan medeltiden och den nya tiden. När jag gick på historiska institutionen på Uppsala universitet så sade föreläsaren Christer Öhman att man beslutade exempelvis sätta tidsgränsen för Nya tiden på 1521, men de som levde då tänkte inte på att dom började leva i en ny tidsepok. Samma sak måste gälla frihetstiden, att Sverige inte var i krig lika mycket som innan 1700 och de började komma nya influenser i människors liv som inte var påtänkta under 1600-talet eller början på 1700-talet.

Stefan

[sapient]

Nja, åtminstone en del av Sveriges invånare gladde sig 1719 storligen åt att man efter kungens död kunde avskaffa enväldet. Dess upplösning förändrade samhället, och samtiden var medveten om det. Åtminstone så till vida skiljer det sig från beteckningar som "medeltiden", "den nya tiden" osv. Däremot är det inte lika säkert att alla såg "frihetstiden" som så mycket friare än det som föregick den.

Det uppstod en maktkamp mellan den gamla högadeln, som ville gå tillbaka till 1634 års författning, där adeln genom rådet hade stort inflytande (och med "rätt" val av kung, i stort sett kunde bestämma som de ville) och den ämbetsklass (av mer varierad ståndsbakgrund) som kontrollerade byråkratin.

De senare segrade. De kungar som följde, var svaga gentemot riksdagen och byråkratin. Åtminstone dessa kan mycket väl ha ansett sig leva i en tid av frihet. Men om folket gjorde det, är nog mindre sannolikt.

Fram till slutet av perioden, då de s.k. "yngre mössorna" lyckades få igenom en del lagstiftning - bland annat den första Tryckfrihetsförordningen, avskaffande av "husaga", viss frihandel inom riket med mera som faktiskt gjorde tillvaron lättare och friare för gemene man.

Till viss del var frihetstiden ett experiment i folkstyre, för sin tid. Men rösträtten var fortfarande väldigt inskränkt. Dessvärre stammar också en av Sveriges kvarvarande konstitutionella svagheter, (åtm. ur ett liberalt synsätt) också från denna tid, nämligen synen att riksdagens makt - som lagstiftare - stod över lagarna och alltså inte borde prövas i någon konstitutionell domstol. Detta har levt kvar in i våra dagar.

[Ben]

Samma sak måste gälla frihetstiden, att Sverige inte var i krig lika mycket som innan 1700 och de började komma nya influenser i människors liv som inte var påtänkta under 1600-talet eller början på 1700-talet.

Stefan

Det beror helt på hur man räknar och vad man jämför med. I jämförelse med perioden 1660-1699 var frihetstidens första 40 knappast mindre krigiska (hattarnas krig 1741-43, pommerska kriget 1757-). Den 20-åriga fredsperioden under Karl XI:s envälde står sig riktigt bra i konkurrensen, längre är väl bara kombinationen sen frihetstid + Gustav III (1762-1788)

[Stefan Lundgren]

Nja, åtminstone en del av Sveriges invånare gladde sig 1719 storligen åt att man efter kungens död kunde avskaffa enväldet.

Undrar hur du kan veta att dom gladde sig åt att kungen hade dött???

Visst fanns det krigströtthet, men på den tiden var också Sverige utarmat, så folk hade nog lite grann upp till sig själva också. Enligt en bok om ödeläggelsen i Uppland under det nordiska kriget som nästan är hundra år gammalt så var det ett litet problem med ödeläggelse av gårdar lite här och var i landskapet. Det var också fattigdom, "utslitna" o krigströtta personer, f d soldater som hoppade runt på ett ben eller hade någon form av huvudskador. Men jag skulle inte påstå att folk gladde sig när Karl XII dog-----skulle nog påstå att folk hade nog med sig själva än glädjas åt en kungs död. Sverige hade varit i krig i princip arton år när kungen avled, det drabbade nog varje socken i Sverige på den tiden.

Stefan

[sapient]

Nja, jag skrev "en del av Sverige invånare". Och det vi vet om dem, är bland annat vad de själva skrivit i sina dagböcker et.c.

Det är inte heller nödvändigtvis kungens död de gläds åt, men väl effekterna av den. I samband med att Karl XII dog var opinionen mot enväldet stark. Sverige var mycket riktigt utarmat av de många krigen. Missgrepp, ständiga utskrivningar, misslyckade fälttåg osv. skylldes iaf. till viss del på att kungen regerade utan att behöva ta råd av någon som han själv inte ville.

1719 stiftades en lag som upphävde enväldet. De som hade verkat för det (och den grupp som gynnades - allt trodde att de skulle komma att gynnas) gladdes åt detta.

Sen blev det, som jag skrev, inledningsvis inte riktigt lika fritt som många ville och hoppades. Det kom ett antal väsentliga och viktiga frihetsreformer, men mer mot slutet av perioden (t.ex. tryckfriheten).

[Markus Holst]

Är Karl XIIs död en förutsättning för de lagar som infördes 1719? En intressant kontrafaktisk diskussion - som kanske redan finns - är vad som hade hänt med frihetstiden med Karl kvar i livet, och kanske med en arvinge.

[Rosenhane]

Vad jag vill minnas (har läst det någonstans) så var de som arbetade fram den nya författningen påverkade av erfarenheter ifrån enväldets avskaffande i England den så kallade "Glorious Revolution"
Ideer om maktdelning var inte något nytt i Europa och med tanke på resultatet av envälde i Sverige var det säkert inte svårt att få igenom en ny författning.

[Ben]

Är Karl XIIs död en förutsättning för de lagar som infördes 1719? En intressant kontrafaktisk diskussion - som kanske redan finns - är vad som hade hänt med frihetstiden med Karl kvar i livet, och kanske med en arvinge.

En absolut förutsättning. En så dramatisk författningsändring hade varit fullkomligt ogenomförbar med kungen i livet.

[Ben]

Vad jag vill minnas (har läst det någonstans) så var de som arbetade fram den nya författningen påverkade av erfarenheter ifrån enväldets avskaffande i England den så kallade "Glorious Revolution"
Ideer om maktdelning var inte något nytt i Europa och med tanke på resultatet av envälde i Sverige var det säkert inte svårt att få igenom en ny författning.

Vad som var resultatet av enväldet och vad som var resultatet av helt andra faktorer kan diskuteras (det hade ju rått envälde även före 1700, då Sverige upplevde en lång fredsperiod), men faktum är att enväldet i sin tur kom som en reaktion på olyckorna under det skånska kriget. Det frihetstida statsskicket innebar inte heller något vaccin mot äventyrligheter, se bl.a. hattarnas krig och det pommerska kriget.

Att ett visst statsskick (oavsett vilket det är) sätts i gungning av ett förlorat krig, kraftiga ekonomiska problem eller dyl. finns det många exempel på.

[Psilander]

Snarare tog väl de höga herrar som överlevt kriget sig an politiken och eftersom Drottningen senare kungen inte hade det maktintresse som karaktäriserade Karlarna tog organisationen som styrt under Karl XII långa frånvaro i fält över. Sverige var ju i mångt och mycket en bananrepublik fram till 1818.... Visserligen försökte Gustav III styra upp verksamheten men han blev ju mördad för vissa använde sin svenska värdegrund och kände sig kränkta och åsidosatt när kungen minskade adelns privileger för att inte hamna i samma sits som Louis XVI som inte lyckades få till de förändringar som krävdes för att förhindra en revolution.

[Ben]

Sedan var ju revolutionen 1719 inte särdeles demokratisk till sin natur eller till sitt resultat. De drivande var den ämbetsmannaadel som blivit åsidosatt under Karl XII:s sista år och det resulterande statsskicket får väl snarast sägas ha behållit makten hos eliten, om än med en annan fördelning. Bondeståndets inflytande inom utrikes- och försvarspolitik torde genomgående ha varit rätt måttlig och inte ens dess valda ombud representerade särskilt stor del av befolkningen.

[Rosenhane]

Vad jag vill minnas (har läst det någonstans) så var de som arbetade fram den nya författningen påverkade av erfarenheter ifrån enväldets avskaffande i England den så kallade "Glorious Revolution"
Ideer om maktdelning var inte något nytt i Europa och med tanke på resultatet av envälde i Sverige var det säkert inte svårt att få igenom en ny författning.

Att ett visst statsskick (oavsett vilket det är) sätts i gungning av ett förlorat krig, kraftiga ekonomiska problem eller dyl. finns det många exempel på.

Håller med dig om att statskicket prövas och synas i sömmarna efter ett förlorat krig, har ju hänt både tidigare och senare. Men även om det karolinska enväldet resulterade i en lång fredsperiod i slutet av 1600-talet, så kan det ju hända att folk tenderar att glömma det med tanke på utgången utav det. Kriget hade möjligen förkortats (eller förlängts, som det kom att göras) eller prioriterats annorlunda beroende på hur styret sett ut.
Angående kung Fredrik, så var denne nog i hög grad intresserad av makten som enväldig monark innebar, att han däremot misslyckades i sina ambitioner och fick sin makt kringskuren är en annan sak.

[Ben]

Oppositionen fick också chansen att forma utrikespolitiken efter Karl XII:s död. Deras stora tanke var att genom landavträdelser i Tyskland köpa fred med övriga länder utom Ryssland, ansluta dessa till en stor anti-rysk koalition och därefter med vapenmakt tvinga tsar Peter att dämpa sina krav (För att riktigt manifestera kursändringen utsattes Goertz för ett direkt justitiemord). Denna nya politik var, får man nog säga, sedan 1709-10 en gammal favoritidé hos oppositionen, d.v.s. att med olika eftergifter få diverse europeiska makter att ingripa på svensk sida.

Slutresultatet när idén skulle genomföras blev förstås att det inte gick att få till någon sådan koalition, varför man till sist tvingades gå med på alla ryska krav. Vilket sedan i sin tur ledde till de storslagna revanschtankar som sedermera utmynnade i hattarnas totalt misslyckade revanschkrig 1741-43.

Frihetstiden må alltså ha inneburit större politiskt inflytande för i synnerhet samhällseliten strax nedanför tronen, men det faktum att fler satt vid bordet när de viktiga besluten skulle fattas innebar rakt inte att dessa alltid blev klokare och att freden säkrades. Förutom oändliga diskussioner före de viktiga besluten så läckte ledningen inte sällan som ett såll. Det som skulle vara synnerligen hemligt blev inte alltid det särskilt länge.

[Rosenhane]

Håller med,
Besluten som togs inom utrikespolitiken visade sig katastrofala. Finns det någon rekomenderad läsning angående tiden för de båda frihetstida krigen och besluten som ledde fram till dem? Gustav III:s statskupp kan ses som ett resultat av misslyckandet med mångvälde. Efter misslyckandet i Finska Kriget kom detta system att ifrågasättas och bytas ut mot en ny variant. Synen på makthavare och politiska system påverkas av dess utgång i samtiden. Även om man senare kan se dess positiva och negativa sidor på ett mer nyktert sätt.

[sapient]

Gustav III:s statskupp kan ses som ett resultat av misslyckandet med mångvälde.

Nja, hur då?

Att kungen begår statskupp för att öka sin egen makt, kan ju i sig knappast härledas till "misslyckandet av mångvälde" av den anledningen att kungamakten alltid har ett egenintresse i att maximera sin makt. (Ett intresse som förvisso kan balanseras eller kväsas på olika sätt, t.ex. genom valet av en lämplig kandidat som är beredd att kompromissa bort maktanspråken, som under Fredrik I och Adolf Fredrik...)

Gustav III statsvälvning 1772 var knappast en gärning med stort folkligt stöd. Det nödvändiga stödet kom framför allt från arméns värvade regementen i Stockholm och starkaste garnisoner i Kristianstad och Sveaborg (som dock inte hade någon praktisk del, pga. avståndet till Stockholm kom de försent.)

Hade det skett samtidigt med strejker eller andra folkliga yttringar, hade jag kunnat förstå omdömet - men slutet av frihetstiden innebar ju på många sätt lättnader i lagstiftning som befolkningen önskade - lyftandet av det "bottniska handelstvånget" t.ex. Tryckfriheten uppskattades väl mest av landets stadsbefolkning, där det fanns tidningar, men inte uteslutande.

Vissa sociala reformer gjordes också, revidering av fattigvårdsstadgan, förbud mot husaga av tjänstehjon osv.

De yngre mössorna, som var den huvudsakliga politiska drivkraften bakom dessa reformer, hade också en betydligt mer folklig prägel och förankring i bondeståndet, landsortspräster och borgerskapet i många mindre och medelstora städer.

Det innebar inga avgörande förändringar i det rådande systemet, inga stora demokratiseringar, inget avskaffande av korruption et.c. - men de förbättringar som genomfördes, torde ha haft ganska stort folkligt stöd även i de kretsar som saknade politisk makt.