Den karolinska mentaliteten

[Fredrik Andersson]

En fundering efter det senaste avsnittet av tv-serien "Sveriges historia" på TV4.

På frågan vad som fick Karl XII:s soldater att tillsynes bekymmerslöst marschera i raka led mot fiendens musköter och kanoner svarade Dick Harrison att det berodde på att Sverige vid den tiden var "världens mest militariserade land" och att offerviljan så att säga kommit med modersmjölken.

När jag arbetade som lärare och vi tittade på den svenska stormaktstiden fick jag samma fråga från ungdomarna - hur kunde man kriga på det sätt man gjorde genom att växelvis skjuta på varandra på korta avstånd. Jag betonade dels den disciplin som fanns i den karolinska armén men jag betonade ännu mer den höga graden av religiositet som fanns. Gud fanns, det fanns inga alternativ. Mitt öde som infanterist i Karl XII:s armé var redan avgjort av Gud. Om det var meningen att jag skulle stupa i den här bataljen så kunde jag inte göra något åt det. Om jag skulle klara mig oskadd så var det också något Gud bestämt.

Sålunda förväntade sig Gud, konungen och mina befäl att jag skulle agera som den soldat jag var och inte visa svaghet inför fiendens musköter.

Jag minns inte var jag läste detta men det var under tiden på universitetet så källan torde ha varit någon av all den akademiska litteratur man tog sig igenom på den tiden.

Frågan är nu om jag har haft helt fel och sålunda har misslett 10 årskullar med högstadieelever?

[Ben]

Frågan är nu om jag har haft helt fel och sålunda har misslett 10 årskullar med högstadieelever?

Knappast.

Man ska ju också komma ihåg att verkan av kanon- och musköteld inte var av det slag som man spontant kan tro, d.v.s. i verkligheten var det mycket liten andel av de avfyrade projektilerna som faktiskt träffade. Detta torde ha varit ett välkänt faktum för dem som hade varit med ett tag. Visst fanns det en risk för att stupa, men risken att dö i sjukdom i lägret var betydligt större. Så varför skulle man särskilt frukta striden?

[Hexmaster]

att tillsynes bekymmerslöst marschera i raka led mot fiendens musköter och kanoner [...] Sverige vid den tiden var [...]

1. Vet man hur "bekymmerslöst" det gick till?
2. Skiljer sig soldaterna från olika länder åt?
3. Om det var religiös/filosofisk uppfostran som var grejen så borde en sådan skolad soldat rimligtvis bemöta en kavallerichock med blanka vapen med samma upphöjda likgiltighet som kulor & kartescher. Jag är inte säker på att så var fallet.

[Ben]

Det var ju heller inte så att kungen och officerarna åkte någon slags gräddfil. När det kom till strid löpte de samma risker som de vanliga soldaterna.

Soldaterna befann sig (ofta) bland folk från samma bygd. Det måste ha funnits ett stort mått av grupptryck, d.v.s. förväntan att den enskilde skulle värna sin egen och släktens heder genom att uppträda tappert. I kungens armé vande man sig dessutom vid att alltid segra och det oftast utan att fienden hann göra särskilt mycket skada.

Sedan vet jag inte om de karolinska soldaternas stoiska uppträdande skulle vara mer svårförklarligt än andra soldaters under andra historiska skeden, såsom t.ex. på Västfronten under första världskriget?

[millgard]

Sedan var de ju inför slagen styrkta med mängder av brännvin, plus de faktorer som räknas upp ovan.

En av de mest fruktade egenheterna hos karolinerna (omvittnat av ögonvittnen bland motståndarna) var det faktum att de aldrig skrek, utan gick på tysta linjer mot motståndarna. Detta anmärktes särskilt i den tidens berättelser från andra arméer.

Dessutom innebar indelningssystemet att soldaterna kände varandra, kom från samma hembygd osv vilket innebar att desertering knappast förekom i samma utsträckning som hos förband med legosoldater.

[Fredrik Andersson]

Det var ju heller inte så att kungen och officerarna åkte någon slags gräddfil. När det kom till strid löpte de samma risker som de vanliga soldaterna.

...

Soldaterna befann sig (ofta) bland folk från samma bygd. Det måste ha funnits ett stort mått av grupptryck, d.v.s. förväntan att den enskilde skulle värna sin egen och släktens heder genom att uppträda tappert.

Tror jag läst någonstans att Karl XII var en av få kungar vid den här tiden som sade "följ mig" istället för "gå dit".

Att var omgiven av kamrater från samma socken tror jag var väldigt viktigt. Både på slagfälten men minst lika viktigt tror jag det var under marscher och i förläggning. Jag kan bara se till mig själv och mina erfarenheter av det militära.

Sedan var de ju inför slagen styrkta med mängder av brännvin, plus de faktorer som räknas upp ovan.

En av de mest fruktade egenheterna hos karolinerna (omvittnat av ögonvittnen bland motståndarna) var det faktum att de aldrig skrek, utan gick på tysta linjer mot motståndarna. Detta anmärktes särskilt i den tidens berättelser från andra arméer.

Känner du till om det var vedertaget att de stärkte sig med starka drycker innan drabbningar? Inte för att det i sig är förvånande, liknande företeelse kan man finna i de flesta arméer världen över både då och nu. Men jag har alltid haft intrycket att den karolinska soldaten var hårt hållen med Luthers katekes bankad i huvudet och prästernas förmaning om brännvin som djävulens verk ringande i öronen.

1. Vet man hur "bekymmerslöst" det gick till?
2. Skiljer sig soldaterna från olika länder åt?
3. Om det var religiös/filosofisk uppfostran som var grejen så borde en sådan skolad soldat rimligtvis bemöta en kavallerichock med blanka vapen med samma upphöjda likgiltighet som kulor & kartescher. Jag är inte säker på att så var fallet.

Nej jag har ingen aning om vad man lägger in för värdering eller bedömning när man använder ordet "bekymmerslös" i det här sammanhanget. Med hänvisning till det tv-program jag såg och som väckte min ursprungsfundering så är det nog bara Martin Timell som kan redogöra för vad han avsåg med detta. Min okvalificerade gissning är att han avsåg den till synes orädda formen av anfall som karolinerna använde sig av - att marschera på raka led till dess att man såg fienden i vitögat innan man avlossade sitt vapen och därefter högg in med värjan.

Jag vet inte om jag heller kan hålla med om att det skulle vara så unikt för just karolinerna. Två uppställda arméer på ett fält som rusar emot varandra hade väl varit kutym sedan antiken och var väl standardförfarande fram till första världskrigets dagar.

[Ben]

Nej jag har ingen aning om vad man lägger in för värdering eller bedömning när man använder ordet "bekymmerslös" i det här sammanhanget. Med hänvisning till det tv-program jag såg och som väckte min ursprungsfundering så är det nog bara Martin Timell som kan redogöra för vad han avsåg med detta. Min okvalificerade gissning är att han avsåg den till synes orädda formen av anfall som karolinerna använde sig av - att marschera på raka led till dess att man såg fienden i vitögat innan man avlossade sitt vapen och därefter högg in med värjan.

Jag vet inte om jag heller kan hålla med om att det skulle vara så unikt för just karolinerna. Två uppställda arméer på ett fält som rusar emot varandra hade väl varit kutym sedan antiken och var väl standardförfarande fram till första världskrigets dagar.

Jag har svårt att se att det skulle krävas några speciella förklaringar. En väldisciplinerad armé som utnyttjade det faktum att eldgivningen ännu var ineffektiv till att utveckla ett stridssätt som visade sig fungera utmärkt. F.ö. påstod ju Harrison att svenskarna vanligtvis bara förlorade något hundratal man/slag - då fanns det ju inte något att vara rädd för.

[millgard]

Man fick inför slagen tilldelning av x kannor brännvin, för källa gå till Englund mfl.

[Fredrik Andersson]

Man fick inför slagen tilldelning av x kannor brännvin, för källa gå till Englund mfl.

Ja du har säkert rätt. Undrar just nu varför jag inte tänkt på den aspekten själv förut.

Jag har svårt att se att det skulle krävas några speciella förklaringar. En väldisciplinerad armé som utnyttjade det faktum att eldgivningen ännu var ineffektiv till att utveckla ett stridssätt som visade sig fungera utmärkt. F.ö. påstod ju Harrison att svenskarna vanligtvis bara förlorade något hundratal man/slag - då fanns det ju inte något att vara rädd för.

Nej du har säkert rätt Ben. Den karolinska arméns stridsförfarande kanske inte var så unikt som jag fått för mig. Som du skrev tidigare i tråden så så var risken att dö av fälstsjuka större än risken att dö av stridsskador så why worry?

[Axial]

(---)
Nej du har säkert rätt Ben. Den karolinska arméns stridsförfarande kanske inte var så unikt som jag fått för mig. Som du skrev tidigare i tråden så så var risken att dö av fälstsjuka större än risken att dö av stridsskador så why worry?

Inledningsvis så var ju den karolinska armén överlägsen den ryska i fråga om stridsteknik och taktik. Men ryssen taktikanpassade och vid Poltava så var sådana skillnader bortsuddade.

Jag läste nyligen Bengt Liljegrens biografi om Karl XII och vad gäller den karolinska mentaliteten så är det framförallt tre saker som slår mig:
1: den grundläggande drillen. Enligt Liljegren så hade de flesta knektarna drillats under många år. En gång i månaden med kompaniet samt 14 dagar per år med regementet. Detta alltså när krigeriet började.
2: Den religiösa fatalismen. "Ingen kula träffar människan utan Guds vilja, antingen man går rätter eller luta"
3: Officerarnas (och kungens) föredöme i striden. I vissa fall verkar det som om det var (relativt) högre förlustsiffror bland befälen än bland de meniga.

Dessutom torde de inledande svenska framgångarna i kriget ha gett intrycket av att di svenske var oövervinneliga, vilket man kan misstänka förstärkte den fatalistiska tron på att Gud skulle stå på den svenska sidan.

[Ben]

Inledningsvis så var ju den karolinska armén överlägsen den ryska i fråga om stridsteknik och taktik. Men ryssen taktikanpassade och vid Poltava så var sådana skillnader bortsuddade.

Jag läste nyligen Bengt Liljegrens biografi om Karl XII och vad gäller den karolinska mentaliteten så är det framförallt tre saker som slår mig:
1: den grundläggande drillen. Enligt Liljegren så hade de flesta knektarna drillats under många år. En gång i månaden med kompaniet samt 14 dagar per år med regementet. Detta alltså när krigeriet började.
2: Den religiösa fatalismen. "Ingen kula träffar människan utan Guds vilja, antingen man går rätter eller luta"
3: Officerarnas (och kungens) föredöme i striden. I vissa fall verkar det som om det var (relativt) högre förlustsiffror bland befälen än bland de meniga.

Dessutom torde de inledande svenska framgångarna i kriget ha gett intrycket av att di svenske var oövervinneliga, vilket man kan misstänka förstärkte den fatalistiska tron på att Gud skulle stå på den svenska sidan.

Man ska nog inte dra för drastiska slutsatser av Poltava. Ryssarna var kraftigt numerärt överlägsna, förskansade & förberedda. På svensk sida var utgångsläget inte det bästa genom att kungen tvingats överlämna ledningen till Rehnskiöld & Lewenhaupt, vilka hade svårt att dra jämt. Uppmarschen skulle dessutom ske i mörker, vilket inte heller var ett enkelt projekt.

De svenska framgångarna hade inte bara gjort intryck på dem själva, utan även på motståndarna - ja, på hela Europa. Den polske historikern Jerzy Ronikier talar i en av sina böcker om "det svenska komplekset", d.v.s. att befälhavare inom kronarmén med tiden blev mycket obenägna att ge sig i strid med Stanislawtrogna trupper när de misstänkte att det kunde finnas svenska förband mot motsidan.

[Axial]

(---)
Man ska nog inte dra för drastiska slutsatser av Poltava. Ryssarna var kraftigt numerärt överlägsna, förskansade & förberedda. På svensk sida var utgångsläget inte det bästa genom att kungen tvingats överlämna ledningen till Rehnskiöld & Lewenhaupt, vilka hade svårt att dra jämt. Uppmarschen skulle dessutom ske i mörker, vilket inte heller var ett enkelt projekt.
(---)

jag menade inte alls att utgången av slaget vid Poltava skulle bero på enbart ryssarnas taktikanpassning. Det var, från min sida, mer en tidsangivelse än nånting annat.

Det faktiska utfallet av slaget vid Poltava berodde, som du så mycket riktigt påpekar, på att ryssen hade flera odds på sin sida.

[Axial]

Men faktum är att ryssen lärde sig av den svenska taktiken och detta ledde till att de ryska trupperna blev mindre lättslagna, så att säga.

[Der Löwe]

Nja, de lärde sig att möta den svenska stridstekniken genom kraftig eldöverlägsenhet. Det finns de som spårar senare tiders ryska vurm för mycket artilleri just till behovet som uppstod för att möta den svenska "gå på march" stridstaktiken.

[Dalmas]

Finns det nån egentlig anledning att tro att karolinerna var annorlunda än senare tiders soldater, ex tyska armén under 2vk, och att det var gruppens sammanhållning och att man inte ville svika sina kamrater i gruppen som gjorde att man fortsatte? Dessutom kom soldaterna i respektive förband från samma ort vilket måste ha gjort sammanhållningen än starkare. Likt tyskarna så led Karl XII ganska små förluster till en början, Narva, Düna, Kliszow osv, vilket kanske innebar att soldaterna inte riktigt förstod vad de gav sig in på?