Alf Åberg och bränningen av Örkened 1678

[Ben]

Jag har ingen avsikt att återuppliva diskussionen om 1710 under en annan rubrik, men ett av de ämnen som där berördes var Alf Åbergs behandling av Örkeneds bränning 1678. Har Åberg ljugit och påstått att det var snapphanarna som brände socknen?

Jag ska här försöka återge åtminstone några av de texter Åberg skrev om detta ämne, i en kronologisk ordning. Fullständighet vågar jag inte garantera, den bibliografi över Åbergs arbeten som gavs ut 1991 omfattar över 2 500 nummer. Av förklarliga skäl kan jag heller inte återge hela böcker, utan bara det som berör just Örkened.

Alf Åberg disputerade i Lund 1947 på en avhandling om indelningen av rytteriet i Skåne 1658-1700. 1950 utkom hans biografi över Rutger von Ascheberg och 1951 en volym med Aschebergs journal och korrespondens (i urval) fram till 1680. Samma år kom också boken Snapphanarna. Den blev mycket uppmärksammad av såväl danska som svenska tidningar och i vissa utbröt också en debatt (ett ämne som antagligen också skulle vara intressant att djupdyka i).

I Snapphanarna skriver Åberg så här om förstörelsen av Örkened (s. 130):

snapphan.jpg (133.89 KiB) Visad 4176 gånger

Några anmärkningar kan kanske vara på sin plats:

Det är tydligt att Åberg vill se en konflikt mellan de vanliga bönderna och friskyttarna/snapphanarna. Hans tolkning är att friskyttarna rekryterades från de obesuttna och konflikten mellan dem och de besuttna bönderna kom att utmynna i en väpnad kamp under kriget. Detta menar Åberg sig finna stöd för i rättegångsprotokoll. Han anser uppenbarligen också att den svenska krigföringen bidrog till att öka antalet friskyttar och att det var Karl XI personligen som var ansvarig för detta.

När det sedan gäller Örkened så kan man först notera att Åberg kallar Skytte överste. Det blev han först långt senare. Skytte var bara en enkel löjtnant vid Dalregementet och hade inte alls det övergripande ledningsansvar som Åberg tilldelar honom. Anledningen att Skytte figurerar så prominent i senare tiders skildringar är att han efterlämnat en dagbok med korta noteringar om Örkened. Om den inte hade existerat skulle Skyttes namn sannolikt vara okänt i dessa sammanhang.

Det är sannolikt att Åberg inte närmare har studerat fallet Örkened. Möjligen kände han bara till Skyttes dagbok och bygger allt på den. Örkened får en mycket kortfattad behandling, vilket exempelvis kan ha berott på att Åberg ville tona ned händelsen utifrån sin egen personliga syn på detta med Skånes försvenskning och snapphanekriget. Det är fullt möjligt (kanske rentav troligt) att han 1951 fann saken "besvärlig" utifrån sin historiesyn.

Forts. följer

[Ben]

Del 2:

Här är det nödvändigt med en viss utvikning för att det ska vara möjligt att sätta in Åbergs tolkningar i sitt sammanhang:

1952 publicerade den danske historikern Knud Fabricius (1875-1967) den tredje delen av sitt stora verk Skaanes overgang fra Danmark til Sverige. Första och andra delen hade kommit redan 1906, så det var en mäktig prestation av Fabricius att efter så lång tid fortsätta och sedermera (1958) fullfölja sitt verk. Hans arbete har haft en oerhört stor betydelse för forskningen runt det här skedet av Skånes historia och såväl proffs som amatörer har flitigt citerat ur det.

Den tredje delen behandlar skånska kriget och bygger på mycket omfattande forskningar, alldeles i synnerhet i danska arkiv. Från ett svenskt historikerperspektiv var dessa vid den här tiden nästan okänd mark, i stort sett var det från svensk sida bara Lundahistorikern Per Sörensson (på 1910-talet) som gjort forskningar runt snapphanar/friskyttar i danskt källmaterial.

Givetvis måste någon svensk historiker recensera Fabricius arbete och det logiska valet var naturligtvis Alf Åberg. Han hade skrivit en avhandling som delvis berörde samma period, han hade gett ut en del av Aschebergs korrespondens, han hade skrivit en biografi över densamme och publicerat en bok om snapphanar.

Den 3 juni 1952 recenserade Åberg tredje delen av Skaanes overgang i Svenska Dagbladet. Under rubriken Skånsk tragedi betraktar han med häpnad den prestation den snart 80-årige Fabricius utfört. Han berömmer i synnerhet de båda första delarna från 1906 och säger att

de åsikter, som Fabricius framför, ha också blivit enhälligt accepterade av forskare på båda sidor av Öresund".

Åberg var inte lika kategorisk i avseende på tredje delen. Han skriver att åsikterna har skiftat om snapphanarna - var de ett uttryck för skåningarnas trohet mot Danmark eller var de en av danskarna betald frikår som utgjorde ett gissel för civilbefolkningen? Fabricius lanserar, skriver Åberg, en egen teori som går ut på att man måste skilja mellan snapphanarna och friskyttarna. Detta ifrågasätter Åberg och anser att det omöjligt går att göra en sådan uppdelning och hävdar att häradstingens domböcker stödjer hans tolkning.

Men, fortsätter Åberg, man ska sluta med de så vanliga invändningarna i svensk-danska diskussioner och istället

"tacksamt ta emot detta märkliga arbete."

Han betecknar skånska kriget som ett "tragiskt drama" i en tid då "rätten fick vika för våldet". Åberg refererar några exempel ur Fabricius bok och säger avslutningsvis:

Fabricius arbete kommer att bli läst av många svenskar. Det skildrar ett samhälles förvildning, upplösning och undergång och är nödvändigt för förståelsen av försvenskningsåtgärderna under de kommande fredsåren.

1953 kom i Historisk tidskrift en längre recension av samma verk. I den utvecklar han och exemplifierar sin kritik mot Fabricius uppdelning av friskyttar och snapphanar. Han upprepar också sin gamla ståndpunkt att den verkliga skiljelinjen gick mellan de besuttna och friskyttar/snapphanar. Däremot har han tydligt påverkats av Fabricius när det gäller vilka som var friskyttar - det var nog trots allt många bönder i friskyttekompanierna. Men går det att skilja på friskyttar och snapphanar? Åberg menar att Fabricius genom sina exempel och sin skildring själv visar att det inte gör det.

I övrigt ställer sig Åberg avvisande till Fabricius tolkning av stämningarna och situationen efter kriget och pekar på att denne inte utnyttjat det kamerala materialet. Han är också kritisk till Fabricius tolkning att över 10 000 skåningar emigrerat till Danmark under och efter kriget och menar att man inte som F. kan utgå ifrån att varje genom frihets- eller allmosebrev belagd individ åtföljts av fyra andra personer. Åberg har, säger han, i sina forskningar funnit åtskilliga exempel på splittrade familjer.

Åbergs recension ledde till ett genmäle från Fabricius. Däri försvarar F. sina tolkningar, men tar också upp en intressant skillnad mellan honom och Åberg. Den senare hade nämligen sett smålänningarnas roll i Loshultskuppen 1676 som ett exempel på samarbete mellan gränsfolken, men enligt Fabricius var kuppen bara ett

udslag af primitiv rovlyst hos en ukultiveret befolkning.

Fabricius avslutade sin replik med följande ord:

Jag må ende med endnu en gang at takke dr. Åberg for hans indtraengende og rolige bidrag til debatten. Fuld overensstemmelse mellem os kan formodentlig ikke nås. Dette beror naeppe så meget på vor forskellige nationale indstilling, som på forskellen i synspunkt, idet han mere betragter problemerne fra statens, jag derimod fra befolkningens stade. Snarere må man derfor glaede sig over, at vi dog er nået så vidt, at et i virkeligheden ömtåleligt historisk problem, som det skånske nationalitetsskifte, kan dröftes med udbytte af danske och svenske historikere. Dette turde vaere forbilledligt uden for Nordens graenser.

Så avslutningsvis: Åberg och Fabricius var oeniga om mycket, men det är också tydligt att Åberg påverkades av Skaanes overgang.... Hur visade det sig i hans kommande skildringar av Örkened?

Forts. följer.

[Ben]

Del 3:

1958 publicerade Alf Åberg boken När Skåne blev svenskt. I den ingår ett kapitel kallat De omstridda snapphanarna. Åberg redogör för hur synen på dem har skiftat. Samtidigt som det existerat en tradition av fördömanden har det också funnits en annan, enligt Åberg utvecklad under 1800-talet. Lokala muntliga traditioner i deras gamla miljöer inspirerade den 1831 utgivna romanen Snapphanarna och sedan fortsattes samma genre av bl.a. Carl August Cederborgh. Åberg menar att den traditionen ännu 1958 levde och frodades i den lokala hembygdslitteraturen och i Axel Ebbes staty i Hässleholms hembygdspark. Han finner traditionen märklig eftersom de ursprungliga traditionerna (enligt honom) handlade om hur "kringströvande, våldgästande partier blev oskadliggjorda".

Åberg menar att det här synsättet fick sin vetenskapliga legitimering genom Per Sörenssons uppsats från 1916 och ger den en indirekt kritik genom att påpeka att S. enbart byggde på danskt material.

Därefter redogör Alf Åberg för den kritik som riktades mot hans bok Snapphanarna och att Fabricius i en intervju 1952 hade betecknat snapphanarna som föregångsmän för senare tiders frihetskämpar.

Han menar att Fabricius däremot har accepterat tolkningen att man bör gör en skillnad mellan två olika skeden av skånska kriget. Den första kännetecknades av bonderevolt mot svenska övergrepp, ungefär i stil med Dackeupproret. Detta skede avslutades med Gyllenstiernas edkrävartåg 1677, menar Åberg. Den andra fasen kännetecknades däremot av snapphanekriget, vars deltagare friskyttarna var avlönade av danskarna. Han tar här upp Fabricius tolkning av friskytterörelsens karaktär till förnyad granskning. Handlade det verkligen om bönder? Nej, menar Åberg nu. Han säger sig ha granskat Västra Göinge kompani från hösten 1679 och bara säkert kunna belägga 8 man i de sista mantalslängderna före kriget. Av dessa 8 var 5 småbrukare. Samma sak menar han gälla på andra håll. Den kände Eskild Nielsen påstås av Fabricius och Sörensson ha varit en självägande bonde som höll ryttare, men enligt Åberg visar de svenska jordeböckerna att Eskild vid krigsutbrottet var utfattig och plågad av resterande skatter. Han gick alltså över till danskarna pga av fattigdom och inte pga av att han hade vägrat göra svensk krigstjänst eller hjälpt danskarna.

Åberg tar alltså här närmast ett steg tillbaka i sin syn på snapphanar/friskyttar. Efter att först ha tagit intryck av Fabricius menar han sig nu kunna belägga att Fabricius (och Sörensson) hade fel.

När det så gäller Örkened är Åberg ytterst summarisk:

När.jpg (153.17 KiB) Visad 4158 gånger

I den här boken kan man se flera spår av något som var ganska karakteristiskt för Åberg: upprepad återanvändning av äldre texter. Åtskilliga avsnitt i boken är hämtade direkt ur en artikel i Svensk tidskrift 1953 och det som sägs om Örkened är egentligen bara samma sak som han hade skrivit i Snapphanarna sju år tidigare. Skytte är fortfarande överste och skildringen är inte utvecklad på något sätt, trots att Fabricius gett mer detaljer.

Forts. följer.

[Ben]

Del 4:

1958 kom också Åbergs biografi över Karl XI. Tyvärr har jag inte tillgång till originalupplagan, men utgåvan från 1994 torde vara en ren nytryckning. Som synes ser avsnittet om Örkened ut på ungefär samma sätt som tidigare, bortsett från att Nils Skytte inte längre nämns:

Karlxi.jpg (173.84 KiB) Visad 4154 gånger

karlxi2.jpg (194.77 KiB) Visad 4154 gånger

Forts. följer

[Ben]

Del 5:

Åren 1959-1963 utgavs en ny upplaga av Carl Grimbergs (1875-1941) klassiska Svenska folkets underbara öden. Som redaktör för verket fungerade Alf Åberg.

Eftersom man från förlagets sida eftersträvade att hålla sig så nära Grimbergs eget arbete som det alls gick, är det egentligen fel att inkludera verket här. Det har dock passerat genom Åbergs händer, varför det kanske ändå kan vara motiverat att inkludera ett utdrag här. Ur volym IV (1961):

underbara.jpg (178.67 KiB) Visad 4151 gånger

Forts. följer.

[Ben]

Del 6:

Åren 1966-1968 utgavs Den svenska historien av Bonniers. Huvudförfattare var Sten Carlsson (1917-1989), professor i Uppsala, och Jerker Rosén (1909-1976), professor i Lund. De hade några år tidigare på samma förlag publicerat den som universitetslärobok därefter länge använda Svensk historia i två band. I det nya verket, uppdelat i 10 volymer, kompletterades deras texter med bidrag från olika specialister. Alf Åberg bidrog själv med över 50 specialtexter. En av dessa handlar om snapphanar och skogsbönder under skånska kriget (del V):

svenska.jpg (163.18 KiB) Visad 4145 gånger

Här har då något egendomligt inträffat. Plötsligt är det, efter en rad av Åberg-böcker där svenskarna pekas ut som skyldiga, snapphanarna som bränt Örkened. Hur har detta kunnat uppkomma?

Naturligtvis ligger det nära till hands att tro att det rör sig om ett korrekturfel. Det räcker med att byta ut "snapphanarna" mot "svenskarna" för att återgå till Åbergs tidigare tolkning. Men av sammanhanget är det inte självklart att förklaringen ligger där, ser man på det avsnitt som börjar med "Snapphanarnas krigföring" så är det tydligt att intentionen måste ha varit att därefter behandla snapphanarnas verksamhet.

Så vad kan orsaken vara? Det finns naturligtvis teoretiskt sett en rad tänkbara, exempelvis:

A. Åberg har någon gång i början av 1960-talet gjort en sensationell upptäckt - det var inte svenskarna utan snapphanarna som brände Örkened. Den möjligheten lär kunna uteslutas utan vidare.

B. Åberg har kommit på en lömsk idé. Han ska utnyttja Den svenska historien för propagandasyften och försöka övertyga läsarna om att det var snapphanarna som brände Örkened.

C. Åbergs produktionstakt var under den aktuella perioden så hög att det blev lite si och så med noggrannheten. 1967 publicerade han inte bara en bok (Karolinerna och Österlandet) utan också (med uppsatserna i Den svenska historien inräknade) mer än 100 artiklar och recensioner vid sidan om sin ordinarie verksamhet. Blev det kanske för mycket på en gång med ett och annat ett och annat slarvfel som följd?

Om B eller C är det mest troliga får var och en avgöra. Någon ledning kan man möjligen få av senare böcker och artiklar.

Forts. följer.

[Ben]

Del 7:

1975 kom Alf Åberg med boken I snapphanebygd, utgiven av Rabén och Sjögrens förlag i samarbete med Svenska Turistföreningen (STF). Boken var geografiskt uppställd och tanken lär ha varit att den intresserade skulle kunna resa runt i Halland, Skåne och Blekinge för att studera de platser Åberg beskrev. Om Örkened heter det så här:

Isnapp01.jpg (109.43 KiB) Visad 4141 gånger

Isnapp02.jpg (144.47 KiB) Visad 4141 gånger

Isnapp03.jpg (31.01 KiB) Visad 4141 gånger

Det är som synes i grund och botten samma text som 25 år tidigare. Fortfarande är det överste Nils Skytte som är den dominerande figuren, trots att han i verkligheten endast var en enkel löjtnant. Tillkommit har att aktionen skulle ha ägt rum i maj - ett nytt misstag från Åbergs sida. Men till skillnad från i Den svenska historien är det inte snapphanarna som bränner Örkened.

Forts. följer:

[Ben]

Del 8:

1981 kom ännu en upplaga av Snapphanarna från 1951. Så här ser avsnittet om Örkened ut:

snapp2.jpg (139.18 KiB) Visad 4138 gånger

Alltså egentligen samma uppgifter som 1951.

Forts. följer.

[Ben]

Del 8:

1981 publicerade kriminalkommissarien Uno Röndahl i Kristianstad sin bok Skåneland utan förskoning. Den recenserades av Alf Åberg i Svenska Dagbladet 11/1 1982. Även om den inte specifikt behandlar Örkened kan det kanske vara på sin plats att behandla recensionen lite mer utförligt pga att Åbergs och Röndahls synsätt på övergångsperioden är så skiljaktliga.

Åberg börjar med att berätta om sitt ursprung, en gård vid namn Svanebäck i nordvästra Skåne. 1658 satt en av hans förfäder, en man vid namn Truls Andersson, på gården (som då hette Svinnebäck). Alf Åberg berättar att han på 1930-talet i Lund funderade en hel del på hur skattebonden Truls klarade nationalitetsskiftet och att detta intresse för den egna släkten ledde honom in på historikerbanan. Åberg sökte i olika källor såsom kyrkböcker, skattelängder, domböcker osv. och fann att Truls hade en stor släkt som sträckte sig inåt landet samt att Truls byalag hade vrakbärgning som en av sina biinkomster. Om prästen i församlingen, kyrkoherden i Väsby, fann Åberg ett yttrande av en uppsvensk skattekommissarie på 1690-talet:

Bönderna har kommit överens om att ljuga, och prästen stöder dem i deras otidiga beteende.

Åberg menar att Truls förankring låg i släkten, byalaget och prästen. Hans gård blev aldrig indelad under rytteriet, så han slapp bråk med en uppsvensk eller tysk ryttare. I stället blev Svinnebäck anslaget till fyren på Kullen och bönderna blev tvungna att forsla dit kol.

När kriget bröt ut 1676 höll bönderna i Viken sig lugna. Det fanns ett snapphanekompani på Kullaberg, men Truls gick inte med. En höst blev han kommenderad till strandvakten vid Viken, men när snapphanarna kom kastade Truls sitt vapen och sprang. "Kanske", skriver Åberg,

därför att han inte ville skjuta på sina landsmän men mest sannolikt därför att han inte ville ta ställning. Det kunde de fattiga och egendomslösa göra som inte hade något att förlora men inte han som hade hustru, barn och egen gård. Sverige och Danmark fick tvista om landet bäst de kunde - den lilla värld Truls Andersson tillhörde hade sin egen rätt, sin egen trygghet.

Åberg berättar vídare att Truls son Nils gick i svensk tjänst och blev föreståndare för fyren på Kullen. Genom sitt studium av dessa förfäder, skriver Åberg, fick han lära sig att historien handlar om enskilda människor.

Den del av recensionen som konkret behandlar Röndahls bok:

Röndahl.jpg (160.13 KiB) Visad 4129 gånger

Forts. följer.

[Ben]

Del 9:

1985 publicerade läkaren och hembygdsforskaren John Tomenius boken Den stora ofärden. Den bygger på ett omfattande källmaterial, hämtat ur såväl danska som svenska arkiv. I boken skildras Örkeneds historia under de första decennierna av svenskt välde och den svenska aktionen mot socknen 1678 ägnas ett längre kapitel.

Alf Åberg recenserade Tomenius arbete i SvD 27/1 1985:

Tomenius.jpg (191.5 KiB) Visad 4126 gånger

Forts. följer.

[Ben]

Del 10:

Som sista del i serien om Alf Åberg och Örkened kommer här ett avsnitt ur Kampen om Skåne från 1995. Även om Åberg också senare har publicerat böcker så är Kampen om Skåne att betrakta som hans sista verk om övergångstiden. Så här skriver han:

Kampen01.jpg (222.75 KiB) Visad 4122 gånger

Kampen02.jpg (195.95 KiB) Visad 4122 gånger

Summa summarum: Den som hävdar att Alf Åberg lögnaktigt har uppgett att snapphanarna brände Örkened har delvis rätt. Det gjorde han verkligen i Den svenska historien, del V (1967) och i en ny upplaga av samma verk ett decennium senare. Till sanningen hör emellertid också att han angav rätt upphovsman betydligt fler gånger, och detta såväl före som efter Den svenska historien.

Åbergs skildringar var ofta ytterst knapphändiga och mycket lika varandra. Samma misstag upprepades flera gånger (Överste Nils Skytte) och det var först sedan Tomenius publicerat sin bok om Örkened som Åberg blev mer utförlig. Av en eller annan anledning intresserade han sig i sina böcker inte särskilt mycket för ämnet.

[Kapten_Gars]

Ben,
Stort tack för denna grundliga och lärorika genomgång av Åbergs olika texter. Som läsare så får jag inte bara en tydlig genomgång av sakfrågan utan även en intressant inblick i svagheter hos Åberg som forskare och författare och hur hans sätta att beskriva händelseförloppet utvecklats (eller inte) över årens lopp.

[Ben]

Jag tror inte det är att vara orättvis om jag säger att han var alltför produktiv för att kunna upprätthålla en genomgående hög kvalitet. Jag hört en historia om hur relativt lättvindigt det ibland kunde gå till när texterna tillkom och det är väl också det intryck man får av hans behandling av Örkened. Man kan ju t.ex. tycka att han rätt snabbt skulle ha upptäckt att Skytte inte var överste och inte haft kvar det misstaget i 30 år.

Det går självklart också att diskutera Åbergs tolkningar (vilket Fabricius och han också gjorde i en mycket lugn ton), men jag tror att det blir svårt att hävda att felet i Den svenska historien var ett försök att blanda bort korten. Det är inte mycket poäng i att ljuga i ett verk och ha rätt version i en drös andra, såväl före som efter.

Sedan tror jag också att historien om Åberg och Örkened kan säga en del om förhållandet mellan "proffs" och "amatörer". Först efter att "amatören" Tomenius hade kommit med sin bok blev Åbergs beskrivning mer detaljerad, ämnet blev mer intressant att skriva om därför att redan fanns en utförlig bok. Åberg behövde inte göra en omfattande egen studie, utan kunde luta sig mot Tomenius resultat. "Proffsen" har sällan vare sig tid eller möjligheter att gå på djupet i varenda socken, utan behöver där "amatörernas" hjälp för att se var det finns intressant material att bygga vidare på. Man kompletterar varandra - "amatörerna" har specialkunskaperna om enskilda socknar och släkter, "proffsen" kan komplettera med de stora linjerna.