Jag utgick i från tiden efter det Skånska kriget, där assimileringen verkligen sattes igång.neelsen skrev:Och själländarna var kanske också positiva till att införlivas i Sverige under belägringen av Köpenhamn 1659, eftersom de tänkte på att deras makt i den svenska riksdagen kunde öka?Leonidas skrev:När Skåne slutligen införlivades med Sverige, på slutet av 1600-talet, var de flesta skåningar positiva till det. Detta berodde på att deras makt i den svenska Riksdagen utökade, de hade nämligen ingen sådan representation i den danska motsvarigheten. Detta kan var en förklaring till att införlivandet gick så pass smidigt.
Allvarligt talat, blir ett land anfallet så funderar man inte i sådana vändor. Själländare och skåningar har i sekler försvarat sig mot Svensken i norr. Det satt i ryggmärgen. Man var danskar, inte ville man bli svenskar. Det var ingen som var "postitiv till det" under Karl X Gustavs härjningar på 1600-talet. Senare vande man sig givetvis delvis vid tanken; det fanns inte mycket annat att göra.
"1700-talets första årtionde" och "d.v.s. 20-30 år efter införlivandet". Hur får du ihop det? "Ca 50 år" borde det väl i så fall stå?Leonidas skrev:Ett annat tecken på det var att svenska militärer var tveksamma till att sätta upp skånska regementen, t.o.m. att överhuvudtaget värva skåningar till krigsmakten. Denna syn förändrades tydligen snabbt, då det under 1700-talets första årtionde redan fanns skånska regementen, d.v.s. 20-30 år efter införlivandet.
Nu var det faktiskt så att det var danskarna som anföll Sverige i det Skånska kriget.