Det är inte bara ryssarna som känner starkt för de här händelserna. För egen del, som svensk, så kan jag nämna att just Karl den tolftes krig, och särskilt det ryska fälttåget är den del av Sveriges historia som för min del utgör ett svårt emotionellt trauma, kanske motsvarande Kosovo Polje för serberna. Jag vet inte om någon annan känner så, men Sveriges historia i övrigt är jag känslomässigt neutral till, i likhet med historiska skeenden på andra håll, så detta är något avvikande. Jag har köpt Peter Englunds och Peter Froms böcker om Poltava, och för båda har jag avbrutit läsandet för att smärtan blir så djup när händelserna närmar sig.Ben skrev:Anta att händelserna 1709 var lika levande i Sverige och Danmark som de är i Ryssland och Ukraina. Då skulle svenska och danska regeringar förmodligen göra utspel rörande det berättigade i den danska krigsförklaringen på hösten samma år. Vi skulle också se en massa debattinlägg på nätet och i tidningar rörande svenska och danska arméers uppförande i Skåne och Blekinge, där de båda sidorna slog varandra i huvudet med alltifrån moderna historiker till Voltaire och Defoe. Provocerande TV-program skulle produceras i båda länderna. Tillsammans skulle det nog räcka till för att reta upp en hel del svenskar och danskar.
Jag är ingen försvarare av historielöshet eller usel historieundervisning i skolorna, men man ska passa sig för att göra 300 år gammal historia så närvarande att den blir en orsak till slitningar mellan folk och länder.
Det är märkligt att jag känner så, för det rör sig ju ändå bara om några maffiabossar som lät sina hejdukar puckla på varandra med diverse köksredskap och andra tillhyggen, fast det kanske är själva misslyckandet som är så svårt att stå ut med.
En skillnad är dock att jag inte överför 300 år gamla händelser till att färga min syn på nutida länder och folk.