Hur formerade sig en karolinsk bataljon i strid?

[adam812]

Presenterar en uppdaterad bild av de mitterst pikenerar-divisionerna med fanorna. Förarnas placering mellan mellan divisionerna i främsta ledet ar bara antagande.

[adam812]

Senaste versionen av den karolinska bataljonen (ver24.5.10).

[adam812]

Förklaring

[Örjan]

Utgår från att de äldsta fänrikarna ledde divisionerna..vet inte vilka som ledde de fyra andra pikenerar-divisionerna som jag trodde de yngre fänrikarna ledde. Får forska vidare på det och då uppdatera min bataljonsuppstallning. Men känns bra iallafall att fått klarlagt vem som bara fanan i strid en gång for alla.

Fast är verkligen indelningen i korpralskap (marschordningens divisioner) relevant när bataljonen har formerats till strid? Den svenska armén tillämpade ju inte någon plutonsvis eldgivning så de enda egentliga divisioner som förekom i en karolinsk bataljon under strid var två musketerardivisioner och en pikenerardivision.

Jag undrar om du inte har låtit dig luras av vad som kanske bara är ett matematiskt sammanträffande. Nämligen att en normal svensk bataljon under stora nordiska kriget bestod av 24 korpralskap och hade 24 officerare. Antalet officerare var detsamma i samtliga kompanier i den svenska armén. Däremot kunde manskapsstyrkan variera stort och därmed borde även antalet korpralskap ha varierat. Livgardets kompanier bestod till exempel av endast av 108 man medan de indelta värmlandskompanierna hade 172 man. Den fristående grenadjärbataljonen som bildades 1716 hade kompanier som var endast 64 man starka.

Snarare än att varje officer och underofficer hade en specifik division att ansvara för verkar det troligt att de bara var jämnt utspridda och i tillräcklig mängd så att bataljonen kunde ledas effektivt även om flera av dem strök med under striden.

Förarnas placering mellan mellan divisionerna i främsta ledet ar bara antagande.

Pekar inte de mesta på att deras uppgift var att bistå fänrikarna och att de därmed stod bakom dem inne i bataljonen? I såväl ståndsordning som marschordning befinner de sig ju hela tiden ett steg bakom sin fänrik.

[adam812]

Enligt excercisreglementet som jag baserar indelningen i 24 divisioner föreligger det så..Fäster stor trovärdighet till samtida källor. Denna information ar också vad Svea livgarde IV baserar sin uppställning av den karolinska bataljonen på (se bild i början av tråden).

Reglementet beskriver också hur bataljonen kan anvanda sig av plutonvis eldgivning. Så det finns en mojlighet att detta kan ha använts under stora nordiska kriget aven om jag tror det var vanligast med eldvining i halvbataljon.

Rekommenderar dig att läsa reglementet från 1701. Får du fram någon mer information får du gärna presentera det här.

[Örjan]

Enligt excercisreglementet som jag baserar indelningen i 24 divisioner föreligger det så..Fäster stor trovärdighet till samtida källor. Denna information ar också vad Svea livgarde IV baserar sin uppställning av den karolinska bataljonen på (se bild i början av tråden).

Reglementet beskriver också hur bataljonen kan anvanda sig av plutonvis eldgivning. Så det finns en mojlighet att detta kan ha använts under stora nordiska kriget aven om jag tror det var vanligast med eldvining i halvbataljon.

Jag tror du missförstod min invändning. När bataljonen går från marschordning till stridsordningen fyller givetvis korpralskaps-divisionerna en funktion som bataljonens byggstenar. Men när bataljonen är färdigformerad till strid fyller inte korpralskapen någon taktisk funktion och därmed finns det inget behov av att låta varje korpralskap ledas av en egen officer. (Vad som utgör en division beror på sammanhanget, det är ingen fast enhet utan ska snarast förstås som "avdelning")

Detta var menat som svar på din undran över vilka som skulle leda de fyra divisioner som "blev över" när sekundfänrikarna skulle bära fanorna. Att underofficerare skulle befinna sig i första ledet annat än i rena nödfall ställer jag mig väldigt skeptisk till.

Plutoner är dessutom inte samma sak som korpralskap. En samtida brittisk bataljon på 900 man var indelad i 18 plutoner. Fredriks den stores preussiska bataljoner hade 600 man fördelade på 8 plutoner. Ifall en karolinsk bataljon ägnade sig åt plutonsvis eldgivning verkar det väldigt osannolikt att den bestod av 24 plutoner. Och den tredjedel av manskapet som var pikenerare bör ju inte ha varit aktuell för någon plutonsindelning överhuvudtaget. En allmän regel är att ju fler plutoner en bataljon bestod av desto svårare blev det att leda den och därmed större risk att den plutonsvisa eldgivningen degenererades till fri eldgivning.

Så återigen, jag kan inte se att det under striden fanns något behov av att låta varje korpralskap ha en särskild officer som befäl. I synnerhet inte när officerarna ändå inte räckte till alla och det inte skulle finnas några ersättare till dem som stupar. Fördubblingen av antalet officerare i början av kriget var ju avsedd att se till att det fanns reserver som kunde rycka in när bataljonen råkade ut för förluster.

Rekommenderar dig att läsa reglementet från 1701. Får du fram någon mer information får du gärna presentera det här.

Jag skulle gärna vilja läsa reglementet men jag vet inte hur man får tag på det. Kungliga bibliotekets exemplar är inte tillgängligt för allmänheten och jag känner inte till var någonstans det finns en facsimilutgåva.

[Ben]

Jag är inte någon expert på det här, men om en förare ska ta över fanan om fänriken stupar så bör de väl vara placerade i omedelbar anslutning till varandra?

[Ben]

Jag undrar om du inte har låtit dig luras av vad som kanske bara är ett matematiskt sammanträffande. Nämligen att en normal svensk bataljon under stora nordiska kriget bestod av 24 korpralskap och hade 24 officerare. Antalet officerare var detsamma i samtliga kompanier i den svenska armén. Däremot kunde manskapsstyrkan variera stort och därmed borde även antalet korpralskap ha varierat. Livgardets kompanier bestod till exempel av endast av 108 man medan de indelta värmlandskompanierna hade 172 man. Den fristående grenadjärbataljonen som bildades 1716 hade kompanier som var endast 64 man starka.

Om man tittar på Nordmarks kompani i generalmönsterrullan från 1698 för Närke-Värmlands regemente så bestod det av 6 korpralskap.

[Örjan]

Om man tittar på Nordmarks kompani i generalmönsterrullan från 1698 för Närke-Värmlands regemente så bestod det av 6 korpralskap.

Där ser man. De 22 extra soldater som värmlandskompanierna hade skulle ju ha räckt till ett nästan "fulltaligt" korpralskap. Men grenadjärbataljonen kan väl rimligen inte ha haft korpralskap som bara bestod av elva man, eller...?

Det jag kan tänka mig som en eventuell förklaring till att värmlänningarna stod fast vid 6-talet är att man med hänsyn till marchordningen inte ville ha ett udda antal korpralskap. Ifall styrkan skulle marchera i kolonn med två eller tre korpralskap bredvid varandra så ser det prydligt ut om det totala antalet korpralskap är delbart med två och tre.

[adam812]

Reglementet från 1701 finns på Lunds Universitetsbibliotek...där jag fick mitt uppkopierat...se länk:

http://lovisa.lub.lu.se/cgi-bin/webgw/c ... ch=KEYWORD

[Ben]

Där ser man. De 22 extra soldater som värmlandskompanierna hade skulle ju ha räckt till ett nästan "fulltaligt" korpralskap. Men grenadjärbataljonen kan väl rimligen inte ha haft korpralskap som bara bestod av elva man, eller...?

Lagermark anger i och för sig, utifrån en styrkeuppgift daterad 7/12 1718, att grenadjärbataljonen i detta anges till 116 kommenderade, 104 sjuka, 17 vakanta och 628 närvarande eller totalt 865 man (Rustningarna till Carl XII:s sista fälttåg, s. 309)

[Ben]

Å andra sidan redovisas i KFÅ 1920 (s. 176) en styrkeuppgift från 9 mars 1718 då grenadjärbataljonen omfattade 512 gemena. Författaren säger att de 8 kompanierna varderas bestod av 64 man och att dessa sannolikt var uppdelade i 2 plutoner.

I Riksregistraturet för februari 1717 finns en mängd material rörande bildandet av grenadjärbataljonen. 64 utvalda meniga och 8 officerare & underofficerare från vardera Västgöta tremänningsregemente, Västra Skånska reg., Östra Skånska reg., Bergsreg., Upplands femmänningsreg., Västgöta femmänningsreg., Halländska reg. och Smålands tremänningsreg. beordrades att samlas till Halmstad.

[adam8123]

Har nu fått svar ifrån Einar Lyth (Vägen till Poltava) angående den karolinska bataljonen.

För att svara (alltför) enkelt:
År 1708 gällde följande:
Bataljonens grundform för anfall vid fältslag:
fyra led pikenerarna i mitten, musketerarna på flyglarna.
När bakre två leden (bakre halva rotar) skall lossa sin salva (20 steg från
fienden) går de fram och fyller mellanrummen (luckorna) mellan karlarna i de
två främre leden (främre halva rotar). Därefter återtas inte (till skillnad
från 1701 års regl bestämmelser) den fyrlediga grupperingen utan de två
(täta) leden (= de nyss fyra glesa leden) springer framåt (skuldra mot
skuldra), de som ännu inte skjutit (lossat sin enda
salva) gör det på några få stegs håll varefter sammanstöt sker med det
fientliga ledet som inte heller står still. Så snart musketerarna skjutit
sin salva drar de värjan med höger hand och för bajonettgeväret med vänster
hand.

Obs att detta är min tolkning efter studium bl a av vittnesmålen från
Lesnaja. Den
överensstämmer med den ryske Poltavaforskaren Valery Moltusovs tolkning.

Jag hinner inte svara mer detaljerat nu men föreslår att Du kontaktar
fältteckenspecialisten och Poltavaspecialisten Bertil Wennerholm om fanornas
(fänrikens och förarens), befälets och spelens plats.

Min uppfattning (utan ny kontroll) är:
de fyra fanorna i bataljonens mitt (i höjd med varandra? den vita livfanan
längst till höger i livbataljonen)
officerarna (till fots) framför linjen (även i sammanstöten????),
underofficerarna och trumslagarna bakom linjen
, alla dubbleringsbefäl och flöjtister/oboister som regel kommenderade på
annat håll.
Prästen (bakom fanorna?)


Obs att variationer finns (späckad linje)

Obs att uppställning i lägret sannolikt var på sex led med pikenerarna i
sitt kompani (inte centralt i bataljonen).

Oklart hur grenadjärerna fördelades. På bataljonens flyglar eller kring
fanorna eller både-och.

I de fall artilleriet var med bataljonen framfördes bataljonens trepundiga
kanon på en av bataljonens flyglar med handkraft.
Kartescheld understödde från eldställning i höjd med bataljonen ända fram
till ca 40 steg från fienden

Obs vidare att detaljerna kan diskuteras.

Obs att vi inte vet hur musketerarna höll geväret (vänster hand ja, vågrätt
ja) resp hur pikenerarna höll värjan i sammanstötsögonblicket (värjan
dragen eller ej).

Oklart om ryggsäckarna lagts av före striden (jag menar att de bars på
ryggen under fältslag)

Karpuser snarare än trekantig hatt ?

[Örjan]

Eftersom Lunds universitetsbibliotek befinner sig på ett för långt avstånd från mig har jag inte kunnat studera reglementet från 1701. Men jag undrar om den säger något om storleken på rotarna. På sidan 5 i den här tråden finns en bilaga som visar en bataljon med sexmanna-rotar som innehåller rotemästare, halvrotmästare och underrotemästare. Allt detta är en indelning som jag har stött på i flera böcker. Men i en bilaga till del 2 av Lars-Eric Höglunds trilogi om stora nordiska krigets fanor och uniformer finns det ett utdrag från ett livländskt infanteriregementes mönsterrulla från 1701. I den består rotarna av bara fyra man.

I en bok om det engelska inbördeskriget förekommer också en indelning i sexmanna-rotar som leddes av rotemästare. Den sistnämndes uppgift var att under strid stå i det främsta ledet, framför sin rote i en bataljon som vid denna tid normalt bestod av sex led. För de extra riskerna som rotemästaren tog (filemaster på engelska) fick han också en högre lön.

Av allt att döma tillämpade svenska armén samma system och de sex man starka rotarna borde då betraktas som avhängigt en baljonsuppställning på sex led. När de svenska bataljonerna gick över till fyra led verkar det som även rotarna minskades till fyra man.

Sedan kan förstås diskutera hur det här systemet fungerade i praktiken då bataljonerna sällan var fulltaliga. Såvida rotarna inte ständigt omorganiserades tror jag inte att uppställningen under fältslagen var så prydlig att varje rad i bataljonen motsvarade en rote.

[Örjan]

]Lagermark anger i och för sig, utifrån en styrkeuppgift daterad 7/12 1718, att grenadjärbataljonen i detta anges till 116 kommenderade, 104 sjuka, 17 vakanta och 628 närvarande eller totalt 865 man (Rustningarna till Carl XII:s sista fälttåg, s. 309)

Å andra sidan redovisas i KFÅ 1920 (s. 176) en styrkeuppgift från 9 mars 1718 då grenadjärbataljonen omfattade 512 gemena. Författaren säger att de 8 kompanierna varderas bestod av 64 man och att dessa sannolikt var uppdelade i 2 plutoner.

I Riksregistraturet för februari 1717 finns en mängd material rörande bildandet av grenadjärbataljonen. 64 utvalda meniga och 8 officerare & underofficerare från vardera Västgöta tremänningsregemente, Västra Skånska reg., Östra Skånska reg., Bergsreg., Upplands femmänningsreg., Västgöta femmänningsreg., Halländska reg. och Smålands tremänningsreg. beordrades att samlas till Halmstad.

Lite sent svar kanske, men det där ser ut som om grenadjärbataljonen utökades någon gång mellan mars och december 1718. Var det fler regementen som fick bidra med grenadjärer eller utökades den genom värvning?

Att kompanierna tycks ha haft en permanent indelning i plutoner är också intressant då mitt intryck av plutonsindelningen i de utländska exempel jag tog upp var att den var tillfällig och syftade till att uppnå jämnstora enheter vid varje enskild strid. För något samband mellan kompaniindelning och plutonsindelning kan ju inte ha funnits när en brittisk bataljon på 13 kompanier skulle bilda 18 plutoner och en preussisk bataljon på fem kompanier skulle bilda åtta plutoner.