Snapphanars efterdyningar
Jag har grävt ytterligare i detta med de skånska utskrivningarna och "deportationerna". Jag tänkte därför något korrigera och komplettera det tidigare försöket på området. :
Del 1: Silfversparres hallänningar
1658-1664
Wilhelm Ridderstad ger i "Gula gardet 1526-1903" följande uppgifter (s. 425):
17/5 1658 får Erik Silfversparre i order att omedelbart bege sig ner till Halland för att där samla "dhe provinciernas knecktar". Dessa ska sedan utskeppas från Varberg ombord på 21 fartyg. Kort därefter förs 8 kompanier (en bregagie) till Riga, där den mönstras 2/7 1658. Styrkan uppgår då till 18 officerare och 662 man. I Krigskollegii registratur för den 22/9 1658 kallas detta regemente för "Halländska regementet under öfverste Sölfversparre".
Sven Larsson kompletterar dessa uppgifter i "När hallänningarna blev svenskar" (s. 99 f.). Utskrivningen i Hlland ägde rum 10-18 maj 1658. Den skedde på så sätt att 10 vuxna män i mantalslängden bildade en rote och ur denna rote togs en man. Möjlighet fanns för den utvalde att leja någon i sitt ställe, men misslyckades detta fick han själv bli soldat.
Enligt Larsson skulle det i södra Halland utskrivna manskapet samlas i Helsingborg, men de flesta (alla?) av dessa rymde på vägen. Också i Varberg blev det oroligheter, men i slutet av maj hade landshövdingen ändå lyckats få ihop 600 man. Dessa fraktades, antar Larsson, till Riga eftersom där mönstrades 680 man i juli 1658 (se Ridderstads uppgift).
Regementet mönstrades på nytt i juli 1659 (Larsson s. 115). Det var då förlagt i Riga och Pernau. Förbandet hade decimerats kraftigt, 258 man hade avlidit och 44 rymt. Det återstod vid mönstringstillfället endast 249 meniga. Dessa var då förlagda i Pernau. Under 1660 skedde en påfyllning hemifrån, säger Larsson. Förmodligen utgjordes den av de 403 man som skrevs ut i december 1659.
Av Rainer Fagerlunds uppsats "Reduktionen av militien i Östersjöprovinserna 1660-1661" (Karolinska förbundets årsbok 1979) framgår (s. 61) att regementet på hösten 1661 var förlagt dels i Pernau (188 meniga), dels i Narva (300 meniga). Sistnämnda grupp var under förflyttning till Dorpat. Dessutom fanns, säger Larsson (s. 116), 143 man i Wismar. Eftersom det enligt Larsson (s. 129) inte skedde några utskrivningar i Halland under perioden 1661-1675 skulle 188 + 300 + 143 = 631 vara det som återstod av de 249 + 403 = 652 från föregående år. Nu misstänker jag dock att det ska in en utskrivning 1660, inte nämnd av Larsson.
Margus Laidre anger i "Schwedische Garnisonen in Est- und Livland 1654-1669" att Silfversparres regemente 1661-63 ömsom var 4 kompanier starkt, ömsom bara 2 kompanier starkt. Förklaringen till detta kan givetvis vara förflyttningar till och från området.
Den 8 mars 1664 utfärdar Krigskollegium order om att Silfversparres regemente ska slås sammans med överste v. Hargens (Laidre s. 78). Detta sker i maj/juni samma år.
Forts. följer.
Del 1: Silfversparres hallänningar
1658-1664
Wilhelm Ridderstad ger i "Gula gardet 1526-1903" följande uppgifter (s. 425):
17/5 1658 får Erik Silfversparre i order att omedelbart bege sig ner till Halland för att där samla "dhe provinciernas knecktar". Dessa ska sedan utskeppas från Varberg ombord på 21 fartyg. Kort därefter förs 8 kompanier (en bregagie) till Riga, där den mönstras 2/7 1658. Styrkan uppgår då till 18 officerare och 662 man. I Krigskollegii registratur för den 22/9 1658 kallas detta regemente för "Halländska regementet under öfverste Sölfversparre".
Sven Larsson kompletterar dessa uppgifter i "När hallänningarna blev svenskar" (s. 99 f.). Utskrivningen i Hlland ägde rum 10-18 maj 1658. Den skedde på så sätt att 10 vuxna män i mantalslängden bildade en rote och ur denna rote togs en man. Möjlighet fanns för den utvalde att leja någon i sitt ställe, men misslyckades detta fick han själv bli soldat.
Enligt Larsson skulle det i södra Halland utskrivna manskapet samlas i Helsingborg, men de flesta (alla?) av dessa rymde på vägen. Också i Varberg blev det oroligheter, men i slutet av maj hade landshövdingen ändå lyckats få ihop 600 man. Dessa fraktades, antar Larsson, till Riga eftersom där mönstrades 680 man i juli 1658 (se Ridderstads uppgift).
Regementet mönstrades på nytt i juli 1659 (Larsson s. 115). Det var då förlagt i Riga och Pernau. Förbandet hade decimerats kraftigt, 258 man hade avlidit och 44 rymt. Det återstod vid mönstringstillfället endast 249 meniga. Dessa var då förlagda i Pernau. Under 1660 skedde en påfyllning hemifrån, säger Larsson. Förmodligen utgjordes den av de 403 man som skrevs ut i december 1659.
Av Rainer Fagerlunds uppsats "Reduktionen av militien i Östersjöprovinserna 1660-1661" (Karolinska förbundets årsbok 1979) framgår (s. 61) att regementet på hösten 1661 var förlagt dels i Pernau (188 meniga), dels i Narva (300 meniga). Sistnämnda grupp var under förflyttning till Dorpat. Dessutom fanns, säger Larsson (s. 116), 143 man i Wismar. Eftersom det enligt Larsson (s. 129) inte skedde några utskrivningar i Halland under perioden 1661-1675 skulle 188 + 300 + 143 = 631 vara det som återstod av de 249 + 403 = 652 från föregående år. Nu misstänker jag dock att det ska in en utskrivning 1660, inte nämnd av Larsson.
Margus Laidre anger i "Schwedische Garnisonen in Est- und Livland 1654-1669" att Silfversparres regemente 1661-63 ömsom var 4 kompanier starkt, ömsom bara 2 kompanier starkt. Förklaringen till detta kan givetvis vara förflyttningar till och från området.
Den 8 mars 1664 utfärdar Krigskollegium order om att Silfversparres regemente ska slås sammans med överste v. Hargens (Laidre s. 78). Detta sker i maj/juni samma år.
Forts. följer.
Senast redigerad av 2 Ben, redigerad totalt 29 gång.
Del 2: Jacob v. Hargens Blekingska regemente till fot
1658-1664
Enligt Ridderstad (s. 421) sattes regementet upp 1658 och förste chef blev Svante Banér (2/7 1658). Denne stupade dock vid Köpenhamn den 23/8 och torde därför aldrig egentligen ha tillträtt tjänsten. Chef blev istället överstelöjtnanten Jakob v. Hargen. I april 1659 var regementet förlagt till Anklam och då ingick i det även skånska knektar.
1660 flyttades regementet till Ingermanland och kallades då "von Hargens regemente Blekingz och Skåniske soldater, så ock Adelns, som till detta Regemente hööra" .
Fagerlund berättar i den i föregående avsnitt nämnda artikeln (s. 139) att skånska knektar anlände till Nyen i juli 1660. Det bestod då av två skvadroner, major Peter Crusebjörns om 444 officerare och gemena och major Jacob Laussons om 441 officerare och gemena. Direkt vid ankomsten rymde 150 man, men de flesta greps snart igen. Endast 30 förblev borta och det framkom senare uppgifter om att 20 av dem skulle ha tagit sig till Novgorod. Enligt Fagerlunds beskrivning skulle detta dock inte vara knektar från v. Hargens regemente. Enligt Fagerlund kom 8 kompanier ur v. Hargens regemente vid ett annat tillfälle och förlades i Nöteborgs och Kexholms län.
Enligt Fagerlund gjordes 1661 den förändringen att Crusebjörns skvadron underställdes Silfversparres halländska regemente. Skvadronen bestod då av totalt 381 man, varav 305 var gemena. 11 officerare och gemena hemförlovades, andra officerare och underofficerare avdankades senare. 296 man fördes slutligen över till Silfversparres regemente, men låg i december 1661 fortfarande kvar i Narva.
Laussons skvadron fördes samma år över till Hargens regemente, vilket därigenom fick en styrka av 816 officerare och gemena.
Ridderstad nämner att v. Hargens regemente i räkenskaper från 1662 kallas "Blekingska eller Kristianstads läns regemente" samt att det i en rulla för oktober 1663 benämns "Öfverste Jakob v. Hargens Skåniske regemente till fot". Det omfattade då 8 kompanier: Hargens eget (Pernau), Erik Pistolekors (Dünamünde), Henrik v. Hargens (Riga), Johan Gordons (Skåne), Anders Wrääs (Nyen), Johan Wijkbars (Nyen), Otto v. Treilebens (Dünamünde) och Konrad Bildsteins (Narva). I Laidres förteckning dyker de första två kompanierna upp i Riga och Neumünde i november 1662.
I mars 1664 beordrar Krigskollegium en sammanslagning av Silfversparres och v. Hargens regementen, något som också genomförs i maj/juni.
När det gäller utskrivningar för det här regementet är det dåligt med uppgifter. Uppenbarligen måste en sådan ha genomförts 1658. Förmodligen utskrevs det folk även 1659 och 1660, Fabricius (del 2, s. 193) nämner att Kristianstad och Blekinge län i slutet av 1660 skulle ställa upp 588 man, men bara lyckades få ihop 445. 1661 och 1662 ska utskrivningarna ha ersatts av avgifter, enligt samma källa.
Forts. följer
1658-1664
Enligt Ridderstad (s. 421) sattes regementet upp 1658 och förste chef blev Svante Banér (2/7 1658). Denne stupade dock vid Köpenhamn den 23/8 och torde därför aldrig egentligen ha tillträtt tjänsten. Chef blev istället överstelöjtnanten Jakob v. Hargen. I april 1659 var regementet förlagt till Anklam och då ingick i det även skånska knektar.
1660 flyttades regementet till Ingermanland och kallades då "von Hargens regemente Blekingz och Skåniske soldater, så ock Adelns, som till detta Regemente hööra" .
Fagerlund berättar i den i föregående avsnitt nämnda artikeln (s. 139) att skånska knektar anlände till Nyen i juli 1660. Det bestod då av två skvadroner, major Peter Crusebjörns om 444 officerare och gemena och major Jacob Laussons om 441 officerare och gemena. Direkt vid ankomsten rymde 150 man, men de flesta greps snart igen. Endast 30 förblev borta och det framkom senare uppgifter om att 20 av dem skulle ha tagit sig till Novgorod. Enligt Fagerlunds beskrivning skulle detta dock inte vara knektar från v. Hargens regemente. Enligt Fagerlund kom 8 kompanier ur v. Hargens regemente vid ett annat tillfälle och förlades i Nöteborgs och Kexholms län.
Enligt Fagerlund gjordes 1661 den förändringen att Crusebjörns skvadron underställdes Silfversparres halländska regemente. Skvadronen bestod då av totalt 381 man, varav 305 var gemena. 11 officerare och gemena hemförlovades, andra officerare och underofficerare avdankades senare. 296 man fördes slutligen över till Silfversparres regemente, men låg i december 1661 fortfarande kvar i Narva.
Laussons skvadron fördes samma år över till Hargens regemente, vilket därigenom fick en styrka av 816 officerare och gemena.
Ridderstad nämner att v. Hargens regemente i räkenskaper från 1662 kallas "Blekingska eller Kristianstads läns regemente" samt att det i en rulla för oktober 1663 benämns "Öfverste Jakob v. Hargens Skåniske regemente till fot". Det omfattade då 8 kompanier: Hargens eget (Pernau), Erik Pistolekors (Dünamünde), Henrik v. Hargens (Riga), Johan Gordons (Skåne), Anders Wrääs (Nyen), Johan Wijkbars (Nyen), Otto v. Treilebens (Dünamünde) och Konrad Bildsteins (Narva). I Laidres förteckning dyker de första två kompanierna upp i Riga och Neumünde i november 1662.
I mars 1664 beordrar Krigskollegium en sammanslagning av Silfversparres och v. Hargens regementen, något som också genomförs i maj/juni.
När det gäller utskrivningar för det här regementet är det dåligt med uppgifter. Uppenbarligen måste en sådan ha genomförts 1658. Förmodligen utskrevs det folk även 1659 och 1660, Fabricius (del 2, s. 193) nämner att Kristianstad och Blekinge län i slutet av 1660 skulle ställa upp 588 man, men bara lyckades få ihop 445. 1661 och 1662 ska utskrivningarna ha ersatts av avgifter, enligt samma källa.
Forts. följer
Del 3: Silfversparres regemente blir Garnisonsregementet i Narva
1664-1700
1664 existerar alltså i Baltikum endast ett "skånskt" regemente, nämligen Erik Silfversparres skånska, halländska och blekingska infanteriregemente. Detta övertas 1669 av Christoffer v. Güntersberch, död 1678. Han följs av Joakim v. Cronman och under Cronmans chefsskap förvandlas regementet till det värvade "Garnisonsregementet i Narva". Cronman följs 1685 av Rembert v. Funcken, vilken i sin tur avlöses av Henning Rudolf Horn af Rantzien. 1699 är 8 kompanier placerade i Narva, 2 i Nyen och 1 i Kexholm. I juni 1699 består det av 1 460 officerare och gemena. Av dessa är 212 skåningar (Laidre, M., Segern vid Narva, s. 98). Äldst av dem är Börge Eriksson, en 80-åring född i Ystad, som kommit i tjänst redan 1639.
Under Skånska kriget koncentrerades Güntersberchs regemente till Estland och Livland. Två kompanier flyttades från Narva och 4 tillkom från Skåne, där 700 knektar ska ha utskrivits i Kristianstad län 1676. I september 1677 visar ett styrkebesked (tryckt i Wimarsons "Sveriges krig i Tyskland", del III, bil. 5) att regementet då hade en styrka av 1 059 gemena. Av dessa befann sig 431 i Ingermanland och resten i Livland.
I oktober 1678 inledde Henrik Horn den livländska arméns avlastningsangrepp mot Preussen. I fältarmén ingick då 2 kompanier ur Güntersberchs regemente (242 man). Vid återkomsten till Riga i februari 1679 återstod 99, se Laidres uppsats "Den livländska arméns fälttåg till Preussen 1678-79" (Meddelande från Armémuseum 1987, s. 112-142), tabell 5.
En del skåningar har i något läge hamnat i andra baltiska förband. Alf Åberg nämner t.ex. i "Indelningen av rytteriet i Skåne 1658-1700" (s. 237) hur det 1687 i Campenhausens värvade regemente ingick ett sjuttiotal skåningar, av vilka de flesta hörde hemma i östra delarna av landskapet. 25 var gifta i Riga, 7 hade hustrur i Skåne. De flesta hade 12 års militärtjänst bakom sig, säger Åberg.
Campenhausens regemente eller Garnisonsregementet i Riga hade satts upp våren 1676, Campenhausen fick sin fullmakt den 19/4 (Laidre säger dock att avtal slöts redan 16/10 1675). Stommen var hans eget kompani vid det s.k. Kolonialregementet och 120 nyvärvade samt ett kompani upprättat av Johan Schreiter v. Schreiterfelt. Kompletteringar gjordes genom värvningar i Estland. I januari 1677 träffades en överenskommelse om värvningar av ytterligare två kompanier. (Ridderstad, s. 425 f.)
Det är inte helt lätt att se varifrån skåningarna hade kommit. Kolonialregementet var ursprungligen ett finskt förband. Inget i Åbergs redovisning säger dock att skåningarna skulle ha varit med från början, måhända flyttade de vid något tillfälle över från Güntersberchs regemente?
P.S. Här kan då läggas till att när Carl Gustaf Liljenberg i "Ett blad ur Skånelands riksdanska...", s. 129 låter den 1683 hemkomne Peder Mogenssen hälsa från ett 100-tal göingar i Riga, antydande att dessa var de enda överlevande från utskrivningarna under åren 1658-1676 så är han fel ute. Som vi sett fanns det ännu 1699 över 200 skåningar kvar i Garnisonsregementet i Narva, den verkliga baltiska arvtagaren till de från Skånelandskapen stammande förbanden.
Forts. följer.
1664-1700
1664 existerar alltså i Baltikum endast ett "skånskt" regemente, nämligen Erik Silfversparres skånska, halländska och blekingska infanteriregemente. Detta övertas 1669 av Christoffer v. Güntersberch, död 1678. Han följs av Joakim v. Cronman och under Cronmans chefsskap förvandlas regementet till det värvade "Garnisonsregementet i Narva". Cronman följs 1685 av Rembert v. Funcken, vilken i sin tur avlöses av Henning Rudolf Horn af Rantzien. 1699 är 8 kompanier placerade i Narva, 2 i Nyen och 1 i Kexholm. I juni 1699 består det av 1 460 officerare och gemena. Av dessa är 212 skåningar (Laidre, M., Segern vid Narva, s. 98). Äldst av dem är Börge Eriksson, en 80-åring född i Ystad, som kommit i tjänst redan 1639.
Under Skånska kriget koncentrerades Güntersberchs regemente till Estland och Livland. Två kompanier flyttades från Narva och 4 tillkom från Skåne, där 700 knektar ska ha utskrivits i Kristianstad län 1676. I september 1677 visar ett styrkebesked (tryckt i Wimarsons "Sveriges krig i Tyskland", del III, bil. 5) att regementet då hade en styrka av 1 059 gemena. Av dessa befann sig 431 i Ingermanland och resten i Livland.
I oktober 1678 inledde Henrik Horn den livländska arméns avlastningsangrepp mot Preussen. I fältarmén ingick då 2 kompanier ur Güntersberchs regemente (242 man). Vid återkomsten till Riga i februari 1679 återstod 99, se Laidres uppsats "Den livländska arméns fälttåg till Preussen 1678-79" (Meddelande från Armémuseum 1987, s. 112-142), tabell 5.
En del skåningar har i något läge hamnat i andra baltiska förband. Alf Åberg nämner t.ex. i "Indelningen av rytteriet i Skåne 1658-1700" (s. 237) hur det 1687 i Campenhausens värvade regemente ingick ett sjuttiotal skåningar, av vilka de flesta hörde hemma i östra delarna av landskapet. 25 var gifta i Riga, 7 hade hustrur i Skåne. De flesta hade 12 års militärtjänst bakom sig, säger Åberg.
Campenhausens regemente eller Garnisonsregementet i Riga hade satts upp våren 1676, Campenhausen fick sin fullmakt den 19/4 (Laidre säger dock att avtal slöts redan 16/10 1675). Stommen var hans eget kompani vid det s.k. Kolonialregementet och 120 nyvärvade samt ett kompani upprättat av Johan Schreiter v. Schreiterfelt. Kompletteringar gjordes genom värvningar i Estland. I januari 1677 träffades en överenskommelse om värvningar av ytterligare två kompanier. (Ridderstad, s. 425 f.)
Det är inte helt lätt att se varifrån skåningarna hade kommit. Kolonialregementet var ursprungligen ett finskt förband. Inget i Åbergs redovisning säger dock att skåningarna skulle ha varit med från början, måhända flyttade de vid något tillfälle över från Güntersberchs regemente?
P.S. Här kan då läggas till att när Carl Gustaf Liljenberg i "Ett blad ur Skånelands riksdanska...", s. 129 låter den 1683 hemkomne Peder Mogenssen hälsa från ett 100-tal göingar i Riga, antydande att dessa var de enda överlevande från utskrivningarna under åren 1658-1676 så är han fel ute. Som vi sett fanns det ännu 1699 över 200 skåningar kvar i Garnisonsregementet i Narva, den verkliga baltiska arvtagaren till de från Skånelandskapen stammande förbanden.
Forts. följer.
4. Skånska regementet till fot
1670-1680
Enligt Ridderstad (s. 436) utfärdades den 28/3 1670 fullmakt för Christoffer Duderstedt att vara överste för ett planerat nytt skånskt infanteriregemente. I rullor från 1671 kallas det ”Duderstadts Skånska infanteri”.
Uppsättningen av detta nya skånska regemente tycks ha fått konsekvenser i Baltikum, där det f.d. Silfversparres regemente nästan helt överflyttas till Ingermanland. Kvar blir ett i Pernau förlagt kompani, vilket uppenbarligen förs över till det nyuppsatta regementet (Laidre, M., ”Schwedische Garnisonen in Est- und Livland 1654-1699” (s. 105, 109) Den 19 december 1671 utnämns Clemens Grubbenhielm (1620-1675) till ny överste för "Skånska regementet till fot". Det i Pernau förlagda kompaniet transporteras i maj 1672 till Pommern. Därmed är båda regementena förflyttade från Estland och Livland, Grubbenhielms är under koncentration till Pommern och f.d. Silfversparreska har förflyttats till Ingermanland.
Sommaren 1673 fanns som garnison i Wollin 3 kompanier ur Grubbenhielms regemente, totalt 360 officerare och gemena. I maj 1674 utgick order att ytterligare 4 kompanier (360 man) skulle översändas. Ett av dessa fördes till Wollin, där det alltså vid krigsutbrottet befann sig 4 kompanier under överste Grubbenhielms befäl. I början av oktober 1675 gjorde brandenburgarna en snabb framstöt mot staden och den 3 oktober stormade man. Svenskarna blev helt överraskade och överste Grubbenhielm stupar. Av de ursprungligen överförda 7 kompanierna återstår härmed 3. I början av 1676 omfattar dessa 256 officerare och gemena och de förfaller ha varit förlagda i Stettin (För regementets äventyr i Tyskland, se Wimarson, N., ”Sveriges krig i Tyskland 1675-1679”). Ny chef för regementet har blivit generalmajoren Bartold de Mortaigne (utnämnd 29/11 1675). Mortaigne befinner sig dock i Sverige.
I Pernau dyker i oktober-november 1676 upp flera skånska kompanier, från både Güntersberchs och Mortaignes regementen. Två av dessa har flyttats över från Ingermanland, men sammanlagt 7 stycken förefaller att ha kommit från Skåne. Av dem tillhör 3 stycken Mortaignes regemente, vilket alltså i det här läget är delat mellan Pommern och Baltikum. I början av 1676 återstår 2 kompanier, då förlagda i Riga. Dessa slås senare under året samman till ett kompani. Möjligen, men detta är bara en gissning, kommer det tredje kompaniet att ingå i det under uppsättning varande Campenhausens värvade regemente (se föreg. avsnitt).
Under tiden deltar den pommerska kontingenten i försvaret av Stettin. När staden kapitulerar i december 1677 återstår ca 100 gemena och officerare. När resterna av garnisonen i april 1678 förs över till Sverige återstår 733 stridande, av vilka ett mindre antal torde ha varit skåningar eller blekingar.
Enligt Laidre (s. 136) sänds det baltiska kompaniet i slutet av oktober 1679 till Pommern. I slutet av 1680 dyker återigen ett kompani ur Mortaignes regemente upp i Riga, där det ingår i garnisonen. 1681 är kompaniet försvunnet och har antagligen införlivats i något annat förband (kanske Campenhausens?). Mortaigne får i samma veva avsked.
När det gäller utskrivningar till det här regementet är det uppenbart att dylika ägt rum 1673, 1674 och 1676. Fabricius nämner (del 2, s. 194) en utskrivning 1672, vilken onekligen förefaller sannolik. Utskrivningen 1674 ska ha gett 212 man, den 1676 mer än 700. Det förefaller troligt att den sistnämnda kontingenten fördes över till Baltikum, där dyker på hösten samma år upp 7 nya kompanier. Utskrivningarna 1672, 1673 och 1674 bör ha gått till uppbyggnaden av Grubbenhielms regemente, men helt säkert är detta förstås inte.
Forts. följer:
1670-1680
Enligt Ridderstad (s. 436) utfärdades den 28/3 1670 fullmakt för Christoffer Duderstedt att vara överste för ett planerat nytt skånskt infanteriregemente. I rullor från 1671 kallas det ”Duderstadts Skånska infanteri”.
Uppsättningen av detta nya skånska regemente tycks ha fått konsekvenser i Baltikum, där det f.d. Silfversparres regemente nästan helt överflyttas till Ingermanland. Kvar blir ett i Pernau förlagt kompani, vilket uppenbarligen förs över till det nyuppsatta regementet (Laidre, M., ”Schwedische Garnisonen in Est- und Livland 1654-1699” (s. 105, 109) Den 19 december 1671 utnämns Clemens Grubbenhielm (1620-1675) till ny överste för "Skånska regementet till fot". Det i Pernau förlagda kompaniet transporteras i maj 1672 till Pommern. Därmed är båda regementena förflyttade från Estland och Livland, Grubbenhielms är under koncentration till Pommern och f.d. Silfversparreska har förflyttats till Ingermanland.
Sommaren 1673 fanns som garnison i Wollin 3 kompanier ur Grubbenhielms regemente, totalt 360 officerare och gemena. I maj 1674 utgick order att ytterligare 4 kompanier (360 man) skulle översändas. Ett av dessa fördes till Wollin, där det alltså vid krigsutbrottet befann sig 4 kompanier under överste Grubbenhielms befäl. I början av oktober 1675 gjorde brandenburgarna en snabb framstöt mot staden och den 3 oktober stormade man. Svenskarna blev helt överraskade och överste Grubbenhielm stupar. Av de ursprungligen överförda 7 kompanierna återstår härmed 3. I början av 1676 omfattar dessa 256 officerare och gemena och de förfaller ha varit förlagda i Stettin (För regementets äventyr i Tyskland, se Wimarson, N., ”Sveriges krig i Tyskland 1675-1679”). Ny chef för regementet har blivit generalmajoren Bartold de Mortaigne (utnämnd 29/11 1675). Mortaigne befinner sig dock i Sverige.
I Pernau dyker i oktober-november 1676 upp flera skånska kompanier, från både Güntersberchs och Mortaignes regementen. Två av dessa har flyttats över från Ingermanland, men sammanlagt 7 stycken förefaller att ha kommit från Skåne. Av dem tillhör 3 stycken Mortaignes regemente, vilket alltså i det här läget är delat mellan Pommern och Baltikum. I början av 1676 återstår 2 kompanier, då förlagda i Riga. Dessa slås senare under året samman till ett kompani. Möjligen, men detta är bara en gissning, kommer det tredje kompaniet att ingå i det under uppsättning varande Campenhausens värvade regemente (se föreg. avsnitt).
Under tiden deltar den pommerska kontingenten i försvaret av Stettin. När staden kapitulerar i december 1677 återstår ca 100 gemena och officerare. När resterna av garnisonen i april 1678 förs över till Sverige återstår 733 stridande, av vilka ett mindre antal torde ha varit skåningar eller blekingar.
Enligt Laidre (s. 136) sänds det baltiska kompaniet i slutet av oktober 1679 till Pommern. I slutet av 1680 dyker återigen ett kompani ur Mortaignes regemente upp i Riga, där det ingår i garnisonen. 1681 är kompaniet försvunnet och har antagligen införlivats i något annat förband (kanske Campenhausens?). Mortaigne får i samma veva avsked.
När det gäller utskrivningar till det här regementet är det uppenbart att dylika ägt rum 1673, 1674 och 1676. Fabricius nämner (del 2, s. 194) en utskrivning 1672, vilken onekligen förefaller sannolik. Utskrivningen 1674 ska ha gett 212 man, den 1676 mer än 700. Det förefaller troligt att den sistnämnda kontingenten fördes över till Baltikum, där dyker på hösten samma år upp 7 nya kompanier. Utskrivningarna 1672, 1673 och 1674 bör ha gått till uppbyggnaden av Grubbenhielms regemente, men helt säkert är detta förstås inte.
Forts. följer:
En diskussion kring snapphanarna och Sixten Svenssons bild av dessa fortsätter tydligen på snapphanesidan.se under rubriken ”forum”. Själv stannar jag kvar här.
Svensson vill inte debattera sin skrift utan avfärdar kritiker med att de är ”obelästa”, ”enögda” och ”onyanserade”. Därför är diskussionen enligt honom ”meningslös”.
Det tycker jag är synd eftersom frågan han indirekt väcker faktisk är lite intressant. Såg Karl XI Skåne, för att använda 1621 års krigsartiklars beteckningar, som ”fiendeland” eller ”vänneland”? Och hur tänkte Kristian V när han beordrade den brända jordens taktik i Skåne 1678? Jag antar att det finns motsvarande samtida danska krigsartiklar som ev. skulle kunna kasta ljus över den frågan.
Befolkningen var ju å ena sidan edsvurna svenska undersåtar, å andra sidan hade de kvar danska lagar, kyrkoordning och privilegier. Under kriget ansåg sig Kristian V vilja återvinna vad han uppfattade som förlorade undersåtar.
Om, säger om, nu Karl XI såg Skåne som ”fiendeland” så bröt han, så vitt jag förstår, inte mot krigets dåtida lagar. Nedbränningen av Örkened och avrättandet av all vuxen manlig befolkning (av vilket det sistnämnda aldrig genomfördes) går t.ex. ganska ”bra” ihop med åtminstone två av Gustav II Adolfs krigsartiklar från 1621.
Jag är inte särskilt insatt i militärhistoria, krigsartiklar o. dyl. (Har gjort lumpen på daghem) men en hypotes (obevisad naturligtvis) är att både Karl XI och Kristian V. kanske efterhand striderna brutaliserades kom att se Skåne under kriget som ett ”fiendeland” istället för "vänneland". Men som sagt, bara en hypotes.
PS: 1677 års skövlingar i Småland och på Öland förbigås vanligtvis med tystnad i den ”skåneländska” historieskrivningen. DS
Svensson vill inte debattera sin skrift utan avfärdar kritiker med att de är ”obelästa”, ”enögda” och ”onyanserade”. Därför är diskussionen enligt honom ”meningslös”.
Det tycker jag är synd eftersom frågan han indirekt väcker faktisk är lite intressant. Såg Karl XI Skåne, för att använda 1621 års krigsartiklars beteckningar, som ”fiendeland” eller ”vänneland”? Och hur tänkte Kristian V när han beordrade den brända jordens taktik i Skåne 1678? Jag antar att det finns motsvarande samtida danska krigsartiklar som ev. skulle kunna kasta ljus över den frågan.
Befolkningen var ju å ena sidan edsvurna svenska undersåtar, å andra sidan hade de kvar danska lagar, kyrkoordning och privilegier. Under kriget ansåg sig Kristian V vilja återvinna vad han uppfattade som förlorade undersåtar.
Om, säger om, nu Karl XI såg Skåne som ”fiendeland” så bröt han, så vitt jag förstår, inte mot krigets dåtida lagar. Nedbränningen av Örkened och avrättandet av all vuxen manlig befolkning (av vilket det sistnämnda aldrig genomfördes) går t.ex. ganska ”bra” ihop med åtminstone två av Gustav II Adolfs krigsartiklar från 1621.
I så fall (jag känner som sagt inte till De danska krigsreglerna) var förutom den danska skövlingen av Skåne 1678 och skövlingen av Öland, Mönsterås och Kalmar i juli och augusti 1677 också enligt dåtida krigslagar helt ”legitim”. Enligt uppgift brände holländska och danska trupper 580 gårdar och 5000 ladugårdar och fähus bara på Öland. Åtminstone en kyrka brändes ner. Andra kyrkor, som Resmo plundrades och skändades. (Litt: Regalskeppet Kronan, Höganäs 1985 s. 174-175)§ 91: Ingen soldat sätter eld på någon stad eller by i fiendeland med mindre det bliver honom befallt av hans befäl, antingen ryttmästare eller hövitsman. Icke heller skall någon av befälet sådant kommendera, utan de hava befallning för sig av oss eller fältherren.
§ 100. Ingen skall må sätta eld på någon kyrka, hospital, skolar, kvarn eller göra dem onyttiga utan det särdeles bliva befallt. Ej skall heller någon violera (dvs. skada) präster, utgammalt folk, kvinnor, jungfrur eller barn med mindre någon av dem sätter sig till värns vid straffs tillgörandes efter krigsrättens dom. (Krigsartiklarna tryckta i bl.a. Schmedeman (1706) s. 206, 208)
Jag är inte särskilt insatt i militärhistoria, krigsartiklar o. dyl. (Har gjort lumpen på daghem) men en hypotes (obevisad naturligtvis) är att både Karl XI och Kristian V. kanske efterhand striderna brutaliserades kom att se Skåne under kriget som ett ”fiendeland” istället för "vänneland". Men som sagt, bara en hypotes.
PS: 1677 års skövlingar i Småland och på Öland förbigås vanligtvis med tystnad i den ”skåneländska” historieskrivningen. DS
Senast redigerad av 1 Roback, redigerad totalt 31 gånger.
Via SVAR kan man beställa en förteckning över regementen och regementschefer som förekommer i samlingen "Rullor - 1723".
Där nämns följande skånska, blekingska och halländska infanteriförband under perioden 1658-1680
Skåne och Blekinge
Överste Johan Mathes von Bluhms regemente 1660
Överstelöjtnant Jöns Örnbergs skvadron 1660, 1661
Överste Kristoffer Duderstedts regemente 1660, 1661, 1662, 1664, 1665, 1666, 1667, 1668, 1670
Överste Jakob v. Hargens regemente 1661, 1662, 1663, 1664
Överstelöjtnant Julius Richard de la Chapelles skvadron skånska adelns knektar 1666, 1667, 1668, 1669
Överste Kristofer v. Günterbergs regemente 1669, 1671, 1673, 1674, 1675, 1676, 1677, 1678
Överste Klemens Grubbenhielms regemente 1672, 1673, 1674, 1675, 1676
Överste Bartold de Mortaignes regemente 1676, 1677, 1678
Överste Joakim von Cronmans regemente 1680, 1681, 1682, 1683 och 1684.
Halland
Överste Erik Silfversparres regemente 1658, 1659, 1660, 1661, 1662, 1663, 1664, 1665, 1666, 1667, 1668
Överste Kristofer v Güntersbergs regemente 1669, 1676
Silfversparres, v. Hargens, Güntersbergs och Cronmans är som tidigare nämnts det förband som blir Garnisonsregementet i Narva.
Grubbenhielms och de Mortaignes är det andra skånska regementet, vilket enligt Ridderstad grundades 1670 då Duderstedt fick sin fullmakt. Som synes finns det dock ett Duderstedt-regemente långt tidigare. Onekligen är det också så att det liksom fattas ett regemente från Malmöhus län, det är mycket Halland och Skåne-Blekinge men tunt med Malmöhus. Efter vad jag kan förstå fungerade Duderstadt åtminstone under en period som kommendant i Wollin, det finns brev därifrån från oktober 1660 och framåt. Det är en smula intressant i sammanhanget att när Grubbenhielms regemente förs över till Tyskland i början av 1670-talet så hamnar det just i Wollin. Mer grävande krävs alltså...
Forts. följer.
Där nämns följande skånska, blekingska och halländska infanteriförband under perioden 1658-1680
Skåne och Blekinge
Överste Johan Mathes von Bluhms regemente 1660
Överstelöjtnant Jöns Örnbergs skvadron 1660, 1661
Överste Kristoffer Duderstedts regemente 1660, 1661, 1662, 1664, 1665, 1666, 1667, 1668, 1670
Överste Jakob v. Hargens regemente 1661, 1662, 1663, 1664
Överstelöjtnant Julius Richard de la Chapelles skvadron skånska adelns knektar 1666, 1667, 1668, 1669
Överste Kristofer v. Günterbergs regemente 1669, 1671, 1673, 1674, 1675, 1676, 1677, 1678
Överste Klemens Grubbenhielms regemente 1672, 1673, 1674, 1675, 1676
Överste Bartold de Mortaignes regemente 1676, 1677, 1678
Överste Joakim von Cronmans regemente 1680, 1681, 1682, 1683 och 1684.
Halland
Överste Erik Silfversparres regemente 1658, 1659, 1660, 1661, 1662, 1663, 1664, 1665, 1666, 1667, 1668
Överste Kristofer v Güntersbergs regemente 1669, 1676
Silfversparres, v. Hargens, Güntersbergs och Cronmans är som tidigare nämnts det förband som blir Garnisonsregementet i Narva.
Grubbenhielms och de Mortaignes är det andra skånska regementet, vilket enligt Ridderstad grundades 1670 då Duderstedt fick sin fullmakt. Som synes finns det dock ett Duderstedt-regemente långt tidigare. Onekligen är det också så att det liksom fattas ett regemente från Malmöhus län, det är mycket Halland och Skåne-Blekinge men tunt med Malmöhus. Efter vad jag kan förstå fungerade Duderstadt åtminstone under en period som kommendant i Wollin, det finns brev därifrån från oktober 1660 och framåt. Det är en smula intressant i sammanhanget att när Grubbenhielms regemente förs över till Tyskland i början av 1670-talet så hamnar det just i Wollin. Mer grävande krävs alltså...
Forts. följer.
En verkligt genuin efterdyning till dokumentären, man hör berättartextens formuleringar eka bakom var och varannan mening:
http://www.skd.se/apps/pbcs.dll/article ... /101260012
http://www.skd.se/apps/pbcs.dll/article ... /101260012
Roback skrev:En diskussion kring snapphanarna och Sixten Svenssons bild av dessa fortsätter tydligen på snapphanesidan.se under rubriken ”forum”. Själv stannar jag kvar här.
Svensson vill inte debattera sin skrift utan avfärdar kritiker med att de är ”obelästa”, ”enögda” och ”onyanserade”. Därför är diskussionen enligt honom ”meningslös”.
Det tycker jag är synd eftersom frågan han indirekt väcker faktisk är lite intressant. Såg Karl XI Skåne, för att använda 1621 års krigsartiklars beteckningar, som ”fiendeland” eller ”vänneland”? Och hur tänkte Kristian V när han beordrade den brända jordens taktik i Skåne 1678? Jag antar att det finns motsvarande samtida danska krigsartiklar som ev. skulle kunna kasta ljus över den frågan.
Befolkningen var ju å ena sidan edsvurna svenska undersåtar, å andra sidan hade de kvar danska lagar, kyrkoordning och privilegier. Under kriget ansåg sig Kristian V vilja återvinna vad han uppfattade som förlorade undersåtar.
Om, säger om, nu Karl XI såg Skåne som ”fiendeland” så bröt han, så vitt jag förstår, inte mot krigets dåtida lagar. Nedbränningen av Örkened och avrättandet av all vuxen manlig befolkning (av vilket det sistnämnda aldrig genomfördes) går t.ex. ganska ”bra” ihop med åtminstone två av Gustav II Adolfs krigsartiklar från 1621.
I så fall (jag känner som sagt inte till De danska krigsreglerna) var förutom den danska skövlingen av Skåne 1678 och skövlingen av Öland, Mönsterås och Kalmar i juli och augusti 1677 också enligt dåtida krigslagar helt ”legitim”. Enligt uppgift brände holländska och danska trupper 580 gårdar och 5000 ladugårdar och fähus bara på Öland. Åtminstone en kyrka brändes ner. Andra kyrkor, som Resmo plundrades och skändades. (Litt: Regalskeppet Kronan, Höganäs 1985 s. 174-175)§ 91: Ingen soldat sätter eld på någon stad eller by i fiendeland med mindre det bliver honom befallt av hans befäl, antingen ryttmästare eller hövitsman. Icke heller skall någon av befälet sådant kommendera, utan de hava befallning för sig av oss eller fältherren.
§ 100. Ingen skall må sätta eld på någon kyrka, hospital, skolar, kvarn eller göra dem onyttiga utan det särdeles bliva befallt. Ej skall heller någon violera (dvs. skada) präster, utgammalt folk, kvinnor, jungfrur eller barn med mindre någon av dem sätter sig till värns vid straffs tillgörandes efter krigsrättens dom. (Krigsartiklarna tryckta i bl.a. Schmedeman (1706) s. 206, 208)
Jag är inte särskilt insatt i militärhistoria, krigsartiklar o. dyl. (Har gjort lumpen på daghem) men en hypotes (obevisad naturligtvis) är att både Karl XI och Kristian V. kanske efterhand striderna brutaliserades kom att se Skåne under kriget som ett ”fiendeland” istället för "vänneland". Men som sagt, bara en hypotes.
PS: 1677 års skövlingar i Småland och på Öland förbigås vanligtvis med tystnad i den ”skåneländska” historieskrivningen. DS
Detta med krigsartiklarna är en feltolkning från Sixten Svenssons sida. Vad de paragrafer han åberopar i verkligheten stadgar är ett förbud för "privata initiativ", enskilda soldater får inte utan order lägga beslag på förnödenheter i de områden armén tågar igenom. Samma regler finns i Karl XI:s krigsartiklar från 1683:
Art. 99: "Ingen skall understå sig, utan order, sätta eld på någon Stad eller by, mycket mindre i Kyrkor..."
Art. 100: "Ej heller skall någon i fiendeland, uti vad ort och distrikt det vara kan, utan Vår eller Fältmarskalkens specialbefallning, inkasta eld..."
Art. 101: "Ingen officerare eller Gemen skall av någon människa röva, tvinga, eller med våld något det ringaste taga..."
Art. 116: "Ingen beröve eller plundra någon Kyrka, Skola eller Hospital, fastän Staden med stormande hand intages, med mindre det bliver befallt..."
Detta visar att det givetvis ansågs vara helt i sin ordning att både bränna och plundra, men att det bara fick ske efter order.
Detta med att statuera exempel genom att avliva den manliga befolkningen finns det exempel på från 1708. När svenskarna tågade igenom Masurien försökte invånarna stoppa dem. Polen hade då bara en kung, den med svenskarna allierade Stanislaw Leszczyński (August hade trätt tillbaka genom freden i Altranstädt). Invånarna i det aktuella området var alltså polska undersåtar och Stanislaw svenskarnas allierade. Efter hårda strider med lokalbefolkningen utfärdades exakt samma typ av order som i fallet Örkened.
Om jag inte alldeles missminner mig har jag alldeles nyligen sett en artikel som handlade om trettioåriga kriget där det togs exempel ur Robert Monros berättelse. I den ingår, tror jag, något liknande. Jag ska kolla upp den saken.
Detta med att göra en by eller en socken ansvarig för överfall som skett på dess område av okända förövare och som repressalieåtgärd avrätta ett visst antal personer i byn eller socknen har förekommit långt in i vår tid. Om jag inte helt misstar mig var det vissa fall under andra världskriget som domstolarna i efterhand hade problem att hantera, just därför att det ännu så sent inte var alldeles tydligt vad som var resp. inte var rimligt.
Det finns ett par artiklar som har ett visst intresse i sammanhanget. I Svensk juristtidning 2006:7 finns en artikel av Ove Bring kallad "Karl XII och folkrätten". Tyvärr tycker jag att han har ett litet dubiöst "facit", det är mycket hänvisningar till Voltaire i den. Och V. skrev knappast källkritisk historia...
När det gäller Monro tänkte jag på en artikel i Militärhistorisk tidskrift 2006. Magnus v. Porat skriver om det höviska idealet hos Robert Monro. Ett avsnitt kallas "Övergrepp" och där tas bland annat upp en bonderevolt utanför Nürnberg. Bönderna gör uppror därför att den kejserliga armén och den svenska tillsammans helt suger ut landet. Svenskarna sänder då ut en straffexpedition, dödar de man får tag på och driver ut resten i skogarna. Sedan bränns byarna och bönderna ges ett val: antingen spenderar de vintern i skogarna eller också ger de upp och återvänder. De väljer det senare och avrättar själva sina ledare. Monro kommenterar detta med: "turning good Swedes again, being beaten with the rod of Correction in their bodies and meanes."
Vid ett annat tillfälle har en svensk trupp överfallits av en grupp bönder och kroater i en by. Svenskarna sänder ut en straffexpedition som dödar alla män i byn, leder ut kvinnor och barn på ett fält och bränner sedan ner byn. Monro ber i detta sammanhang läsarna om ursäkt för att han upptar deras tid med obetydligheter, men han sitter sysslolös i Nürnberg och har inget bättre att göra än att skriva.
Något förenklat kan man säga på den här tiden förväntades civilbefolkningen hålla sig lugn och lämna krigandet åt soldaterna. Om bönderna grep till vapen och bedrev vad vi idag skulle kalla guerillakrig blev de i princip rättslösa och kunde straffas därefter.
Grotius tillät f.ö.mycket, se till exempel vad han har att säga i tredje boken, kapitel fyra:
http://www.constitution.org/gro/djbp_304.htm
även om han predikade återhållsamhet:
http://www.constitution.org/gro/djbp_311.htm
När det gäller Monro tänkte jag på en artikel i Militärhistorisk tidskrift 2006. Magnus v. Porat skriver om det höviska idealet hos Robert Monro. Ett avsnitt kallas "Övergrepp" och där tas bland annat upp en bonderevolt utanför Nürnberg. Bönderna gör uppror därför att den kejserliga armén och den svenska tillsammans helt suger ut landet. Svenskarna sänder då ut en straffexpedition, dödar de man får tag på och driver ut resten i skogarna. Sedan bränns byarna och bönderna ges ett val: antingen spenderar de vintern i skogarna eller också ger de upp och återvänder. De väljer det senare och avrättar själva sina ledare. Monro kommenterar detta med: "turning good Swedes again, being beaten with the rod of Correction in their bodies and meanes."
Vid ett annat tillfälle har en svensk trupp överfallits av en grupp bönder och kroater i en by. Svenskarna sänder ut en straffexpedition som dödar alla män i byn, leder ut kvinnor och barn på ett fält och bränner sedan ner byn. Monro ber i detta sammanhang läsarna om ursäkt för att han upptar deras tid med obetydligheter, men han sitter sysslolös i Nürnberg och har inget bättre att göra än att skriva.
Något förenklat kan man säga på den här tiden förväntades civilbefolkningen hålla sig lugn och lämna krigandet åt soldaterna. Om bönderna grep till vapen och bedrev vad vi idag skulle kalla guerillakrig blev de i princip rättslösa och kunde straffas därefter.
Grotius tillät f.ö.mycket, se till exempel vad han har att säga i tredje boken, kapitel fyra:
http://www.constitution.org/gro/djbp_304.htm
även om han predikade återhållsamhet:
http://www.constitution.org/gro/djbp_311.htm
För detta med olika länders krigslagar kan man studera den här:
http://www.bibliothek.uni-augsburg.de/d ... 055-00056/
Den innehåller förvisso bara de danska och svenska krigsartiklarna från 1683, inte Gustav Adolfs resp. Christian IV:s. Men dessa lär ändå ge en idé om vad som gällde under Skånska kriget. De danska börjar på sidan 1298 i del 2.
http://www.bibliothek.uni-augsburg.de/d ... 055-00056/
Den innehåller förvisso bara de danska och svenska krigsartiklarna från 1683, inte Gustav Adolfs resp. Christian IV:s. Men dessa lär ändå ge en idé om vad som gällde under Skånska kriget. De danska börjar på sidan 1298 i del 2.
Apropå detta med "efterdyningar" så är det här definitivt en sådan:
http://www.skd.se/apps/pbcs.dll/article ... /101260012
Man känner igen åtskilliga uppgifter och t.o.m. formuleringar från "Snapphanarnas krig". Jag dristar mig att gissa att krönikörens "kunskaper" om ämnet bygger på en enda källa - dokumentären.
http://www.skd.se/apps/pbcs.dll/article ... /101260012
Man känner igen åtskilliga uppgifter och t.o.m. formuleringar från "Snapphanarnas krig". Jag dristar mig att gissa att krönikörens "kunskaper" om ämnet bygger på en enda källa - dokumentären.
Sedan apropå bestraffningen av snapphanarna genom att spetsa dem på en påle. Just det straffet heter på tyska "Spiessung" och ska skiljas från "Pfählung".
Efter vad jag kan förstå av vissa inledande efterforskningar förekom "Spiessung" ännu i "Constitutio Criminalis Theresiana" från 1768. Användningen var då inskränkt till bestraffning av uppror och landsförräderi - onekligen ett intressant förhållande med tanke på användningen gentemot snapphanarna. Straffets orientaliska ursprung antyder möjligen att det kommit till Sverige via Balkan och det Tysk-romerska riket.
Efter vad jag kan förstå av vissa inledande efterforskningar förekom "Spiessung" ännu i "Constitutio Criminalis Theresiana" från 1768. Användningen var då inskränkt till bestraffning av uppror och landsförräderi - onekligen ett intressant förhållande med tanke på användningen gentemot snapphanarna. Straffets orientaliska ursprung antyder möjligen att det kommit till Sverige via Balkan och det Tysk-romerska riket.
5. Garnisonsregementet i Narva 1699-
Jag har nu tittat på 1699 års rulla över Garnisonsregementet i Narva (KrA, Rullor 1699:5). Som tidigare nämnts ingick i regementet 216 skåningar (Laidre säger i alla fall det, jag har ännu inte räknat dem). Den alldeles övervägande delen hade tjänstgjort 23-26 och några t.o.m. så länge som 39 år. Endast enstaka hade kortare tjänstgöringstid än 23 år. Man kan utan överdrift säga att när det gäller tjänsteår så utgjorde skåningarna regementets kärna.
Av tjänsteåren att döma tillhörde de flesta av de 216 den grupp skåningar som skrevs ut åren 1673-76. Kanske ett dussin hade hängt med ända sedan ca 1660 och någon hade varit med ännu längre. Det fanns också enstaka "gröngölingar" som kommit till efter skånska kriget.
Regementet utgjorde fortfarande kärnan i garnisonen under belägringen 1704 då det ska ha räknat 1 587 gemena, underofficerare och officerare (v. Rosen, Carl, Bidrag till kännedom om de händelser. D. 2:II, s. 186). Enstaka av dessa kan ha ingått i Ivangorods garnison, vilken efter kapitulationen fick avtåga till Reval och Viborg. Några stupade förmodligen under själva belägringen och den påföljande stormningen av Narva den 10 augusti. Enligt tsarens s.k. dagbok gick 3 175 infanterister (officerare exkluderade) i fångenskap och troligt är väl att det bland dessa fanns halvannat hundratal skåningar. I början av juni ska garnisonen ha omfattat 3 672 infanterister, så om den ryska siffran är korrekt hade förlusterna inte varit särskilt stora under belägringen och stormningen.
Jag har nu tittat på 1699 års rulla över Garnisonsregementet i Narva (KrA, Rullor 1699:5). Som tidigare nämnts ingick i regementet 216 skåningar (Laidre säger i alla fall det, jag har ännu inte räknat dem). Den alldeles övervägande delen hade tjänstgjort 23-26 och några t.o.m. så länge som 39 år. Endast enstaka hade kortare tjänstgöringstid än 23 år. Man kan utan överdrift säga att när det gäller tjänsteår så utgjorde skåningarna regementets kärna.
Av tjänsteåren att döma tillhörde de flesta av de 216 den grupp skåningar som skrevs ut åren 1673-76. Kanske ett dussin hade hängt med ända sedan ca 1660 och någon hade varit med ännu längre. Det fanns också enstaka "gröngölingar" som kommit till efter skånska kriget.
Regementet utgjorde fortfarande kärnan i garnisonen under belägringen 1704 då det ska ha räknat 1 587 gemena, underofficerare och officerare (v. Rosen, Carl, Bidrag till kännedom om de händelser. D. 2:II, s. 186). Enstaka av dessa kan ha ingått i Ivangorods garnison, vilken efter kapitulationen fick avtåga till Reval och Viborg. Några stupade förmodligen under själva belägringen och den påföljande stormningen av Narva den 10 augusti. Enligt tsarens s.k. dagbok gick 3 175 infanterister (officerare exkluderade) i fångenskap och troligt är väl att det bland dessa fanns halvannat hundratal skåningar. I början av juni ska garnisonen ha omfattat 3 672 infanterister, så om den ryska siffran är korrekt hade förlusterna inte varit särskilt stora under belägringen och stormningen.
Senast redigerad av 1 Ben, redigerad totalt 6 gånger.
Vilken spännande uppgift! Min fantasi sätts i rörelse av denna kärntrupp skåningar med sin relativt höga ålder och erfarenhet.Ben skrev:5. Garnisonsregementet i Narva 1699-
Jag har nu tittat på 1699 års rulla över Garnisonsregementet i Narva (KrA, Rullor 1699:5). Som tidigare nämnts ingick i regementet 212 skåningar. Den alldeles övervägande delen hade tjänstgjort 23-26 och några t.o.m. så länge som 39 år. Endast enstaka hade kortare tjänstgöringstid än 23 år. Man kan utan överdrift säga att när det gäller tjänsteår så utgjorde skåningarna regementets kärna.
Moderna människor tänker så mycket i termer som Nationer och Folk. Men jag undrar om dessa män fungerade mer som legoknektar som grupp? De kanske hade en stark sammanhållning och tyckte att uppdragsgivaren gav hyfsade vilkor. Kanske inte så intresserade av för vilken kung eller sak de slogs för?
Jag skulle gärna vilja veta mer.