Brevkontakter mellan Skåne och Danmark är inte alldeles lätta att utreda. Frågan är förstås också varför man ska skilja mellan en korrespondens förd mellan t.ex. en professor i Lund och en i Köpenhamn å ena sidan och en korrespondens mellan en professor i Uppsala och en professor i Köpenhamn å den andra. Var kontakter med Danmark förbjudna borde det inte ha spelat någon roll var i Sverige som brevskrivaren befann sig.
Tittar man i danska nationalbibliotekets brevkatalog: http://www.kb.dk/kb/dept/nbo/ha/online- ... /index.htm
och testar några bekanta namn i Sverige under den aktuella perioden får man en rad träffar: Eric Benzelius d.ä och d.y., den senares son Carl Jesper, samt ett par av Eric d.y:s bröder. Man hittar David Nehrmann (Ehrenstråle) som var juridikprofessor i Lund, Lundahistorikern Sven Lagerbring, universitetsbibliotekarien i Lund Corylander, juridikprofessorn i Lund Lars Johan Colling, myntexperten C. R. Berch, gravören Hedlinger, den 1716 i rysk fångenskap avlidne Carl Pipers änka Christina, ordboksutgivaren och prästen Jacob Serenius, Carl Gustaf Tessin m.fl.
Nyligen disputerade Elisabet Göransson på korrespondensen mellan poeten Sophia Elisabet Brenner (1659-1730) och den danske adelsmannen Otto Sperling d.y. (1634-1715), en brevväxling som pågick 1696-1708.
Exemplen är säkerligen många fler om man gräver vidare, men redan den här samlingen är ju rätt anmärkningsvärd om det förhöll sig så att man kunde avrättas för kontakter med Danmark.
Snapphanars efterdyningar
En annan mycket egendomlig uppgift som man brukar kunna hitta på diverse hemsidor är den här: http://www.scania.org/facts/pages/history.htm
"The Governorship Period
1658-1720: The period of Governorship in Skåneland (Scania). (Described by the Swedish government as "a domestic but foreign land)". Scaniæ had its own parliament and a guarantee of self-rule, i.e. Scania was permitted to continue its own legislature.)"
http://www.unpo.org/member_profile.php?id=46
"1720 Scania lost its political independence. The self-rule clauses in the Roskilde Treaty was unilaterally nullified by Sweden and the parliamentary functions moved to Stockholm, the capital of Sweden."
Det fanns förvisso ett skånskt generalguvernement/guvernement fram till 1719. I regeringsformen som tillkom det året stadgades att det fortsättningsvis inte skulle finnas några inrikes generalguvernement (paragraf 32). Dock var det knappast så att "Skåneland" intill 1719 var förenat i ett guvernement. Först och främst så hade Hans Wachtmeister 26/11 1680 utnämnts till guvernör över Kalmar län med Blekinge (från 1683 generalguvernör), en ordning som kvarstod till Wachtmeisters död 1714. Därutöver hade det generalguvernement som Rutger v. Ascheberg styrde över (Skåne, Halland, Göteborgs och Bohus län) brutits sönder vid A:s död 1693. Kvar blev i det läget Skåne, som alltså från 1693 blev ett guvernement under en guvernör. Den ordningen bestod till 1719.
Sedan var inte detta med generalguvernement något unikt för Skåne, Halland och Blekinge. 1716 bildades t.ex. ett generalguvernement av Halland, Göteborg och Bohus län, Västergötland, Närke och Värmland under Carl Gustaf Mörner. Också detta försvann 1719. För detta med indelningen, se t.ex. Lewenhaupt, S. , "Svenska högre ämbetsmän från 1634".
16/2 1719 ingav de skånska riksdagsmännen ett memorial angående den tilltänkta upplösningen av guvernementet Skåne (Sv. riksdagsakter, andra serien, del 1, s. 4). De nämner däri att de förstått av diskussioner i de olika stånden att tanken uppkommit att dela Skåne i två län p.g.a landskapets storlek. De skånska riksdagsmännen redovisar en rad invändningar mot detta:
1. Att det är svårt att dela ett runt land, med resp. residensstad i gränstrakterna, och åstadkomma en lösning där invånarna får särskilt mycket närmare till sin landshövding.
2. Att slättlandet inte klarar sig utan skogslandet och vice versa, risken blir att det båda landshövdingarna snarare ser till sin egen dels bästa än till det gemensamma. Speciellt i krigstider skulle bördorna drabba orättvist.
3. Att de viktigaste fästningarna finns vid Öresund, medan virke och annat materiel finns vid Kristianstad och vid Smålandsgränsen. Risken skulle bli att skogsbönderna skulle bli tvungna att bära tyngre bördor än slättbönderna.
4. Transportproblem vid indrivningen av tionde.
5. Det skulle bli svårare att insamla medel för gemensamma angelägenheter, t.ex. universitetet i Lund.
6. Exporten över Landskrona, Malmö och Helsingborg skulle bli lidande i fall de skildes från skogsbygden, den andre landshövdingen skulle styra varorna till stapelstäder i egna länet.
7. Adeln skulle få bekymmer om deras sätesgårdar låg i ett län och delar av deras underlydande bönder bodde i det andra.
8. Invändningen att det tidigare funnits tre län i Skåne och Blekinge avfärdas med att alla tre lydde under en gemensam generalguvernör.
9. Skåne är inte tillräckligt stort, högst 14 mil långt och 11 mil brett. Det är för lite för två landshövdingar.
10. Det blir besvärligt för dem som ska tjänstgöra i "fel" län att ur de akter som finns i Malmö få nödvändiga upplysningar och än besvärligare blir det för invånarna.
11. Skåne är gränslandskap och därmed inpasseringsställe för många resenärer, vilka gärna vill mottas med pompa och ståt. Dettta gick bra när det fanns en guvernör som hade goda ekonomiska resurser, men hur ska en vanlig landshövding på sin lön klara att ta emot på samma sätt?
12. För att inte anseendet i förhållande till Danmark ska sjunka är det bäst med en guvernör, en sådan har dessutom mer auktoritet i förhållandet till officerare, kommendanter och överstar.
Nu blev det ändå två län.
Men så detta med ett eget parlament. Förvisso sammanträdde en lantdag i Malmö 1662 (utan bönder), men från och med 1664 (med avbrott 1678-1684) deltog skånska representanter (även bönder) på riksdagarna. Varifrån har man fått att det 1719 (eller 1720) skulle ha ägt rum någon slags upplösning av ett skånskt (eller skåneländskt?) parlament? I dokumentären pratades det om att den skånska adeln tog säte på riksdagen efter skånska kriget, men det är ju inte mycket korrektare.
Dessutom, "Scania was permitted to continue its own legislature" - inte fanns det väl ett skånskt "parlament" i verksamhet ända fram till 1658? Dessutom, var inte Skåne under den sista danska tid än mer delat: Helsingborgs, Landskrona, Malmöhus och Kristianstads län?
"The Governorship Period
1658-1720: The period of Governorship in Skåneland (Scania). (Described by the Swedish government as "a domestic but foreign land)". Scaniæ had its own parliament and a guarantee of self-rule, i.e. Scania was permitted to continue its own legislature.)"
http://www.unpo.org/member_profile.php?id=46
"1720 Scania lost its political independence. The self-rule clauses in the Roskilde Treaty was unilaterally nullified by Sweden and the parliamentary functions moved to Stockholm, the capital of Sweden."
Det fanns förvisso ett skånskt generalguvernement/guvernement fram till 1719. I regeringsformen som tillkom det året stadgades att det fortsättningsvis inte skulle finnas några inrikes generalguvernement (paragraf 32). Dock var det knappast så att "Skåneland" intill 1719 var förenat i ett guvernement. Först och främst så hade Hans Wachtmeister 26/11 1680 utnämnts till guvernör över Kalmar län med Blekinge (från 1683 generalguvernör), en ordning som kvarstod till Wachtmeisters död 1714. Därutöver hade det generalguvernement som Rutger v. Ascheberg styrde över (Skåne, Halland, Göteborgs och Bohus län) brutits sönder vid A:s död 1693. Kvar blev i det läget Skåne, som alltså från 1693 blev ett guvernement under en guvernör. Den ordningen bestod till 1719.
Sedan var inte detta med generalguvernement något unikt för Skåne, Halland och Blekinge. 1716 bildades t.ex. ett generalguvernement av Halland, Göteborg och Bohus län, Västergötland, Närke och Värmland under Carl Gustaf Mörner. Också detta försvann 1719. För detta med indelningen, se t.ex. Lewenhaupt, S. , "Svenska högre ämbetsmän från 1634".
16/2 1719 ingav de skånska riksdagsmännen ett memorial angående den tilltänkta upplösningen av guvernementet Skåne (Sv. riksdagsakter, andra serien, del 1, s. 4). De nämner däri att de förstått av diskussioner i de olika stånden att tanken uppkommit att dela Skåne i två län p.g.a landskapets storlek. De skånska riksdagsmännen redovisar en rad invändningar mot detta:
1. Att det är svårt att dela ett runt land, med resp. residensstad i gränstrakterna, och åstadkomma en lösning där invånarna får särskilt mycket närmare till sin landshövding.
2. Att slättlandet inte klarar sig utan skogslandet och vice versa, risken blir att det båda landshövdingarna snarare ser till sin egen dels bästa än till det gemensamma. Speciellt i krigstider skulle bördorna drabba orättvist.
3. Att de viktigaste fästningarna finns vid Öresund, medan virke och annat materiel finns vid Kristianstad och vid Smålandsgränsen. Risken skulle bli att skogsbönderna skulle bli tvungna att bära tyngre bördor än slättbönderna.
4. Transportproblem vid indrivningen av tionde.
5. Det skulle bli svårare att insamla medel för gemensamma angelägenheter, t.ex. universitetet i Lund.
6. Exporten över Landskrona, Malmö och Helsingborg skulle bli lidande i fall de skildes från skogsbygden, den andre landshövdingen skulle styra varorna till stapelstäder i egna länet.
7. Adeln skulle få bekymmer om deras sätesgårdar låg i ett län och delar av deras underlydande bönder bodde i det andra.
8. Invändningen att det tidigare funnits tre län i Skåne och Blekinge avfärdas med att alla tre lydde under en gemensam generalguvernör.
9. Skåne är inte tillräckligt stort, högst 14 mil långt och 11 mil brett. Det är för lite för två landshövdingar.
10. Det blir besvärligt för dem som ska tjänstgöra i "fel" län att ur de akter som finns i Malmö få nödvändiga upplysningar och än besvärligare blir det för invånarna.
11. Skåne är gränslandskap och därmed inpasseringsställe för många resenärer, vilka gärna vill mottas med pompa och ståt. Dettta gick bra när det fanns en guvernör som hade goda ekonomiska resurser, men hur ska en vanlig landshövding på sin lön klara att ta emot på samma sätt?
12. För att inte anseendet i förhållande till Danmark ska sjunka är det bäst med en guvernör, en sådan har dessutom mer auktoritet i förhållandet till officerare, kommendanter och överstar.
Nu blev det ändå två län.
Men så detta med ett eget parlament. Förvisso sammanträdde en lantdag i Malmö 1662 (utan bönder), men från och med 1664 (med avbrott 1678-1684) deltog skånska representanter (även bönder) på riksdagarna. Varifrån har man fått att det 1719 (eller 1720) skulle ha ägt rum någon slags upplösning av ett skånskt (eller skåneländskt?) parlament? I dokumentären pratades det om att den skånska adeln tog säte på riksdagen efter skånska kriget, men det är ju inte mycket korrektare.
Dessutom, "Scania was permitted to continue its own legislature" - inte fanns det väl ett skånskt "parlament" i verksamhet ända fram till 1658? Dessutom, var inte Skåne under den sista danska tid än mer delat: Helsingborgs, Landskrona, Malmöhus och Kristianstads län?
http://www.scania.org/books/333bok/0302cl.htm
"Vid införandet av det svenska rikets nya författning 1719 upphävs alla tidigare beslut om guvernementsstatus. De skånska ständerna inlämnar en utförligt motiverad begäran till riksdagen att guvernementet Skåne genom sin särställning skall få bestå och anhåller om att även Blekinge skall ingå i guvernementet samt konstaterar att även om tre landshövdingedömen tidigare förekommit, så hade dock Skåne och Blekinge aldrig "warit skilde ifrån hwarandra".
I själva memorialet finns i varje fall inte någon anhållan om en förening av Skåne och Blekinge. Det som anförs i punkt 8 är ett bemötande av invändningen att Skåne tillsammans med Blekinge en gång i tiden varit delat i tre hövdingadömen. Man hävdar att den uppdelningen saknade betydelse eftersom över de tre landshövdingarna styrde en generalguvernör (som också var kungligt råd), genom vilka alla kungliga order passerade. Det är allt som sägs om Blekinge, ingen antydan om att man vill ha en sammanslagning av Blekinge och Skåne.
"Vid införandet av det svenska rikets nya författning 1719 upphävs alla tidigare beslut om guvernementsstatus. De skånska ständerna inlämnar en utförligt motiverad begäran till riksdagen att guvernementet Skåne genom sin särställning skall få bestå och anhåller om att även Blekinge skall ingå i guvernementet samt konstaterar att även om tre landshövdingedömen tidigare förekommit, så hade dock Skåne och Blekinge aldrig "warit skilde ifrån hwarandra".
I själva memorialet finns i varje fall inte någon anhållan om en förening av Skåne och Blekinge. Det som anförs i punkt 8 är ett bemötande av invändningen att Skåne tillsammans med Blekinge en gång i tiden varit delat i tre hövdingadömen. Man hävdar att den uppdelningen saknade betydelse eftersom över de tre landshövdingarna styrde en generalguvernör (som också var kungligt råd), genom vilka alla kungliga order passerade. Det är allt som sägs om Blekinge, ingen antydan om att man vill ha en sammanslagning av Blekinge och Skåne.
Nu var det inte bara samhällets ”höjdare” som hade kontakter med Danmark efter det att Hermans ”järnridå” sänkts i sundet. Följande brev hittade jag bilagd till en halländsk bouppteckning från 1720-talet. Brevet är adresserat till den avlidnes släkting, en halländsk bonde. Det inleds och avslutas på följande sätt:Ben skrev:Brevkontakter mellan Skåne och Danmark är inte alldeles lätta att utreda. Frågan är förstås också varför man ska skilja mellan en korrespondens förd mellan t.ex. en professor i Lund och en i Köpenhamn å ena sidan och en korrespondens mellan en professor i Uppsala och en professor i Köpenhamn å den andra. Var kontakter med Danmark förbjudna borde det inte ha spelat någon roll var i Sverige som brevskrivaren befann sig.
Analys: 1) Släktingarna har haft brevkontakt eftersom det nämns i brevets andra rad.2.) Adressaten förväntas att så småningom besöka Cristianshavn.Höijerede kere broder og svoger, unske jer lycke og welgang Jeg hawer bekomet
eders kierkomne skrewelse, dato 27 maij deraf at erfare eders gode welstand,
hwilcket er mig af hiertet kiert
(...)
Endnu flitig helsen til kiere broder Swend Pedersen med hustrue og börn fra mig og
min hustru og börn nog fra min kiere gammel fader og ieg forbliwer deres
beredwelligste altijd.
Swend Andersen
Hendrick Swendsen
Chaun d. 29 maij Anno 1725
Naar die kommer med brederne saa boer ieg i Dronningens gade paa Christianshaun
(Källa: Bouppteckningar, Halmstad härad 1671-1860. Digitaliserat register av Hallands geneaolgiska förbund och Sperling Bengtsson.)
Slutsats: Ingen järnridå, inget förbud mot kontakter.
Det hölls visserligen en lantdag i Malmö också i december 1669 (i samband med Skånska kommissionen) (Se Fabricius II:232 och Wägner 1886) Men något regionalt parlament, ens i 1600-talets betydelse, fanns inte i guvernementet.Ben skrev: Men så detta med ett eget parlament. Förvisso sammanträdde en lantdag i Malmö 1662 (utan bönder), men från och med 1664 (med avbrott 1678-1684) deltog skånska representanter (även bönder) på riksdagarna.
-
Torbjörn Aronsson
- Medlem
- Inlägg: 775
- Blev medlem: 26 december 2005, 00:27
- Ort: Frösön
- Kontakt:
Ett danskt nutida perspektiv för omväxlings skull: "Snaphaner - friskytter i Skånelandene" av Mads Kierkegaard:
http://www.milhist.dk/svenske_krigene/s ... phaner.htm
http://www.milhist.dk/svenske_krigene/s ... phaner.htm
Diskussionen om vilka "snapphanarna" egentligen var har förvisso sitt intresse, men Per Sörensson sammanfattade nog den svenska inställningen rätt väl i "Karolinska förbundets årsbok" 1916 (s. 2):
"Orsaken till detta förbiseende af de viktigaste problemen rörande snapphanarna är förmodligen, att i svenska handlingar, ur vilka man hufvudsakligen hämtat de många i litteraturen förekommande notiserna om dem, de helt naturligt endast betraktas som upproriska undersåtar och missdådare, för hvilka ingen pardon fanns. Någon ändring i detta betraktelsesätt kunde ej åstadkommas därigenom, att friskyttarna, som de själva konsekvent kalla sig, möjligen af danskarna betraktades som tillhörande deras armé. Om en skåning skjutit ihjäl en svensk officer för att plundra honom eller för att främja Skånes återförening med Danmark kunde från svensk rättssynpunkt vara skäligen likgiltigt, snarast måste man väl anse, att förbrytelsen i det senare fallet var svårare."
Problemet med många texter om "snapphanar" är att de antingen uppfattas som frihetshjältar eller som nattsvarta skurkar. Enligt min mening måste man när det gäller "snapphanarna" förstå att det går att se dem ur två olika perspektiv. Karl XI:s uppfattning om dem var fullständigt naturlig och logisk ur hans och svenskt perspektiv, lika väl som deras egen uppfattning av situationen var fullständigt naturlig och logisk ur deras eget perspektiv.
"Orsaken till detta förbiseende af de viktigaste problemen rörande snapphanarna är förmodligen, att i svenska handlingar, ur vilka man hufvudsakligen hämtat de många i litteraturen förekommande notiserna om dem, de helt naturligt endast betraktas som upproriska undersåtar och missdådare, för hvilka ingen pardon fanns. Någon ändring i detta betraktelsesätt kunde ej åstadkommas därigenom, att friskyttarna, som de själva konsekvent kalla sig, möjligen af danskarna betraktades som tillhörande deras armé. Om en skåning skjutit ihjäl en svensk officer för att plundra honom eller för att främja Skånes återförening med Danmark kunde från svensk rättssynpunkt vara skäligen likgiltigt, snarast måste man väl anse, att förbrytelsen i det senare fallet var svårare."
Problemet med många texter om "snapphanar" är att de antingen uppfattas som frihetshjältar eller som nattsvarta skurkar. Enligt min mening måste man när det gäller "snapphanarna" förstå att det går att se dem ur två olika perspektiv. Karl XI:s uppfattning om dem var fullständigt naturlig och logisk ur hans och svenskt perspektiv, lika väl som deras egen uppfattning av situationen var fullständigt naturlig och logisk ur deras eget perspektiv.
Apropå detta med påståendet om förbud för import av danska böcker så tog jag en titt i Arne Carlssons avhandling "Böcker i bohusländska bouppteckningar 1752-1808". På sidan 32 a finns en tabell över böcker på främmande språk och där framkommer att danska böcker var vanligast inom det Carlsson kallar medelklassen. Under undersökningsperioden hittade han hos dem 913 danska böcker i 620 arvlåtares bouppteckningar. Hos överklassen var tyska, franska och latinska böcker betydligt vanligare och "underklassen" hade överhuvudtaget inte mycket böcker. Så i Bohuslän fanns det i alla fall danskspråkig litteratur ute i stugorna även under 1700-talet.
I avhandlingen "Olof Knös och 1700-talets lärda samlarkultur" av Erik Hamberg nämns på s. 137 att Jacob Cronstedt (1668-1751) år 1734 gjorde bokinköp i Danmark via pommerska regeringsrådet E. M. v. Nolcken (1694-1755).
Uppgiften om förbudet torde komma från en passus i Yngve Bogrens bok "Den kyrkliga försvenskningen av Skånelandskapen och Bohuslän" (s. 224). Där berättas att generalguvernören Ascheberg 1683 för Karl XI omtalat att han kontaktats av både biskopen i Göteborg och biskopen i Lund, vilka begärt att A. skulle utfärda förbud mot införsel av danska böcker. Ascheberg var i och för sig positiv, men ifrågasatte om ett sådant förbud inte skulle vålla "någon annan swårheet". Den 9 maj 1683 förklarade Karl XI att det vore lämpligt med importförbud på danska katekeser, bönböcker och psalmböcker. Införselförbud på biblar borde anstå något eftersom man skulle ha svårt att trycka tillräckligt många svenska fort nog, men därefter kunde lämpligen ett sådant förbud också införas.
Böcker i andra ämnen nämns alltså av allt att döma inte. Ville någon införskaffa en icke-religiös dansk bok var det tydligen helt i sin ordning. Det framgår inte av Bogrens resonemang hur länge detta förbud var i kraft eller ens när det utfärdades. Av formuleringen att döma föreföll det dessutom som om kungen lämnade den närmare utformningen till Ascheberg, vilket väl i så fall borde betyda att förbudet (om det kom) gällde enbart A:s generalguvernement.
Det brukar på "skånsksinnade" sidor dyka upp en uppgift om att "järnridån" gällde till 1844. Jag har ännu inte lyckats få fram vad som egentligen skulle ha hänt 1844.
I avhandlingen "Olof Knös och 1700-talets lärda samlarkultur" av Erik Hamberg nämns på s. 137 att Jacob Cronstedt (1668-1751) år 1734 gjorde bokinköp i Danmark via pommerska regeringsrådet E. M. v. Nolcken (1694-1755).
Uppgiften om förbudet torde komma från en passus i Yngve Bogrens bok "Den kyrkliga försvenskningen av Skånelandskapen och Bohuslän" (s. 224). Där berättas att generalguvernören Ascheberg 1683 för Karl XI omtalat att han kontaktats av både biskopen i Göteborg och biskopen i Lund, vilka begärt att A. skulle utfärda förbud mot införsel av danska böcker. Ascheberg var i och för sig positiv, men ifrågasatte om ett sådant förbud inte skulle vålla "någon annan swårheet". Den 9 maj 1683 förklarade Karl XI att det vore lämpligt med importförbud på danska katekeser, bönböcker och psalmböcker. Införselförbud på biblar borde anstå något eftersom man skulle ha svårt att trycka tillräckligt många svenska fort nog, men därefter kunde lämpligen ett sådant förbud också införas.
Böcker i andra ämnen nämns alltså av allt att döma inte. Ville någon införskaffa en icke-religiös dansk bok var det tydligen helt i sin ordning. Det framgår inte av Bogrens resonemang hur länge detta förbud var i kraft eller ens när det utfärdades. Av formuleringen att döma föreföll det dessutom som om kungen lämnade den närmare utformningen till Ascheberg, vilket väl i så fall borde betyda att förbudet (om det kom) gällde enbart A:s generalguvernement.
Det brukar på "skånsksinnade" sidor dyka upp en uppgift om att "järnridån" gällde till 1844. Jag har ännu inte lyckats få fram vad som egentligen skulle ha hänt 1844.
Till detta med böcker kan också läggas det som sägs i Gösta Lexts avhandling "Bok och samhälle i Göteborg 1720-1809". Lext berättar bl.a. (s. 64, not 4) att konsistoriet i Göteborg 1747 vände sig till Kanslikollegium och bad om en ökad kontroll över böcker som passerade inom genom lanttullen, bl.a. "till förebyggande av en och annan mindre nyttig boks införskrivande från Danmark och andra orter". Man ville att dessa, innan distribution, skulle genomses av någon representant från konsistoriet. Denna framstöt blev utan effekt.
På s. 103 finns en tabell som visar bokimporten till Sverige och Göteborg efter exportland för perioden 1740-1809. Danmark ligger på tredje plats under de flesta decennierna, med andelear som varierar från ca 5 till knappt 20 procent. Lext anmärker (s. 104) att andelen bokimport från Danmark är lägre i Göteborg än för övriga landet och det är förmodligen ingen större risk att anta att det framför allt var Skåne som agerade importområde för danska böcker. Lext säger att det utfärdades ett importförbud för danska skrifter 1803 och för franska skrifter 1804 p.g.a. Gustav IV Adolfs känslighet för kritik. Det franska har jag kunnat belägga: "Konungens Hof-Cantzlers-Embetes Kungörelse, Angående Förbud mot införsel af Franska Journaler, Weckoskrifter och Dagblad, samt Böcker och Skrifter, hwilka hädanefter i Frankrike tryckas. Gifwen Stockholm den 7 september 1804", men inte det danska.
Det torde alltså vara uppenbart att det inte var förbjudet att föra in danska böcker från 1680 till 1844. Har det alls funnits något förbud, vilket inte är alldeles säkert, har det rört viss typ av religiös litteratur och förmodligen varit i kraft under en begränsad tid och inom ett begränsat område.
På s. 103 finns en tabell som visar bokimporten till Sverige och Göteborg efter exportland för perioden 1740-1809. Danmark ligger på tredje plats under de flesta decennierna, med andelear som varierar från ca 5 till knappt 20 procent. Lext anmärker (s. 104) att andelen bokimport från Danmark är lägre i Göteborg än för övriga landet och det är förmodligen ingen större risk att anta att det framför allt var Skåne som agerade importområde för danska böcker. Lext säger att det utfärdades ett importförbud för danska skrifter 1803 och för franska skrifter 1804 p.g.a. Gustav IV Adolfs känslighet för kritik. Det franska har jag kunnat belägga: "Konungens Hof-Cantzlers-Embetes Kungörelse, Angående Förbud mot införsel af Franska Journaler, Weckoskrifter och Dagblad, samt Böcker och Skrifter, hwilka hädanefter i Frankrike tryckas. Gifwen Stockholm den 7 september 1804", men inte det danska.
Det torde alltså vara uppenbart att det inte var förbjudet att föra in danska böcker från 1680 till 1844. Har det alls funnits något förbud, vilket inte är alldeles säkert, har det rört viss typ av religiös litteratur och förmodligen varit i kraft under en begränsad tid och inom ett begränsat område.
Gösta Lext syftar på ett påbud utfärdat den 14 september 1803. http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2391937
Där förbjöds all införsel och försäljning av redan importerade danska böcker i Sverige . Danska böcker fick inte tryckas, varken i översättning eller på originalspråket, inom riket utan kungligt tillstånd.
Detta var dock ingen "svensk" konspiration riktad mot "Skåneländare" utan gällde hela riket. Anledningen var att Gustav IV hade retat upp sig på att ett par danska skribenter som han ansåg hade förtalat honom och Norrköpings riksdag.
Fem år senare utfärdades även det s.k. "ballongplakatet" http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2427098 som påbjöd att kontrollen över införsel av böcker från Danmark skulle skärpas.
Anledningen till det var att danskarna i samband med stridigheter i Öresund under sommaren 1808, flottpatrulleringar etc. skickat kungafientliga pamfletter (författade på svenska av den landsflyktige Carl Fredrik Ehrensvärd) med obemmannade luftballonger från Kronborgs slott in över Skåne när vindriktningen var den rätta.
Ballongplakatet torde ha upphört att gälla i och med statskuppen i mars 1809 med tanke på mina tidigare inlägg med exempel på översättningar och tryck på danska.
Dessutom är det tveksamt hur 1803 års förbud upprätthölls. Här är exempel på översatta danska böcker från 1807 http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2391088
http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2412636
Litteratur: Bengt Åhlén, Ord mot ordningen. Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria, Stockholm 1986 s. 181-183
Där förbjöds all införsel och försäljning av redan importerade danska böcker i Sverige . Danska böcker fick inte tryckas, varken i översättning eller på originalspråket, inom riket utan kungligt tillstånd.
Detta var dock ingen "svensk" konspiration riktad mot "Skåneländare" utan gällde hela riket. Anledningen var att Gustav IV hade retat upp sig på att ett par danska skribenter som han ansåg hade förtalat honom och Norrköpings riksdag.
Fem år senare utfärdades även det s.k. "ballongplakatet" http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2427098 som påbjöd att kontrollen över införsel av böcker från Danmark skulle skärpas.
Anledningen till det var att danskarna i samband med stridigheter i Öresund under sommaren 1808, flottpatrulleringar etc. skickat kungafientliga pamfletter (författade på svenska av den landsflyktige Carl Fredrik Ehrensvärd) med obemmannade luftballonger från Kronborgs slott in över Skåne när vindriktningen var den rätta.
Ballongplakatet torde ha upphört att gälla i och med statskuppen i mars 1809 med tanke på mina tidigare inlägg med exempel på översättningar och tryck på danska.
Dessutom är det tveksamt hur 1803 års förbud upprätthölls. Här är exempel på översatta danska böcker från 1807 http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2391088
http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2412636
Litteratur: Bengt Åhlén, Ord mot ordningen. Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria, Stockholm 1986 s. 181-183
Förordningen från 1803 var något summariskt katalogiserad, därför hittade jag inte den i brådrasket. Nåja, då kan man följaktligen konstatera att Gustav IV Adolf inte kan ha förbjudit något, dessutom två gånger, som redan varit förbjudet sedan 1680.
En liten kuriös detalj är att Ludvig Holberg (1684-1754), mest känd för "Jeppe på Berget", var oerhört uppskattad i Sverige. Den första översättningen publicerades redan 1735 och i boken "Holberg i Norden" (s. 218) relateras en episod som nämns i en Holbergbiografi från 1764. En dansk lärd hade kort efter Holbergs död varit på resa i Sverige och då anlitat en skomakare. Då skomakaren förstod att resenären var dansk och landsman till Holberg började han gråta. När resenären uttryckte sin förvåning över att skomakaren kände till Holberg svarade skomakaren:
"Ack, min herre, skulle jag icke känna honom. Kom hem till mig, så skall ni finna alla hans verk. De är min käraste läsning. Jag läser däri morgon och afton."
Holberg tackar själv i sin 447 epistel svenskarna för det mottagande de givit hans verk:
"Jeg lader derfore saadan Critique være ubesvaret, og dette endeel af Respect og Taknemlighed mod den Svenske Nation, hos hvilken mine Skrifter har fundet stor Yndest"
I Kristian Magnus Kommandantvolds "Nabo i speilet" (s. 27) sägs att den komiska hjältedikten "Peder Paars" lästes i Sverige på originalspråk redan på 1720-talet och tydligen säger Holberg i ett brev från 1727 att många svenskar kan dikten utantill. "Peder Paars" kom i svensk översättning först 1750.
En liten kuriös detalj är att Ludvig Holberg (1684-1754), mest känd för "Jeppe på Berget", var oerhört uppskattad i Sverige. Den första översättningen publicerades redan 1735 och i boken "Holberg i Norden" (s. 218) relateras en episod som nämns i en Holbergbiografi från 1764. En dansk lärd hade kort efter Holbergs död varit på resa i Sverige och då anlitat en skomakare. Då skomakaren förstod att resenären var dansk och landsman till Holberg började han gråta. När resenären uttryckte sin förvåning över att skomakaren kände till Holberg svarade skomakaren:
"Ack, min herre, skulle jag icke känna honom. Kom hem till mig, så skall ni finna alla hans verk. De är min käraste läsning. Jag läser däri morgon och afton."
Holberg tackar själv i sin 447 epistel svenskarna för det mottagande de givit hans verk:
"Jeg lader derfore saadan Critique være ubesvaret, og dette endeel af Respect og Taknemlighed mod den Svenske Nation, hos hvilken mine Skrifter har fundet stor Yndest"
I Kristian Magnus Kommandantvolds "Nabo i speilet" (s. 27) sägs att den komiska hjältedikten "Peder Paars" lästes i Sverige på originalspråk redan på 1720-talet och tydligen säger Holberg i ett brev från 1727 att många svenskar kan dikten utantill. "Peder Paars" kom i svensk översättning först 1750.
Av danska resenärer i Sverige under 1700-talet märks historikern och samlaren Jacob Langebek (1710-1775), som 1753-54 reste i bland annat Skåne. Några år dessförinnan hade samlaren Terkel Klevenfelt också rest i Skåne, fast han har inte efterlämnat någon reseskildring till skillnad från Langebek.
Flera danska militärer reste runt och rekognoscerade i Skåne, t.ex. ingenjörkaptenen Lønborg 1788 (se "Samlaren" 1922, s. 190), majoren Horneman på 1770-talet (http://w1.1568.telia.com/~u156800187/st ... ivelse.htm) och den mer bekante H. O. Scheel 1786 (http://w1.1568.telia.com/~u156800187/st ... ivelse.htm).
Flera danska militärer reste runt och rekognoscerade i Skåne, t.ex. ingenjörkaptenen Lønborg 1788 (se "Samlaren" 1922, s. 190), majoren Horneman på 1770-talet (http://w1.1568.telia.com/~u156800187/st ... ivelse.htm) och den mer bekante H. O. Scheel 1786 (http://w1.1568.telia.com/~u156800187/st ... ivelse.htm).
Åt andra hållet reste Abraham Abrahamsson Hülphers (1734-1798) som i sin reseberättelse bland annat säger detta om tullen i Malmö den 24 juli 1759:
"Betjäningens mesta göromål därvid är att expediera båtar, som dagligen gå över till Köpenhamn, Stralsund och andra orter..."
Han berättar vidare att "Alla, som resa över till Danmark, böra vara försedda med behöriga pass, vilka vid Malmö landskansli påskrivas; i annat fall tillåtes ingen slippa över, i dag läto vi således hos landshövdingeämbetet samma expediera."
På återresan den 30 juli passerade sällskapet genom den danska flottan och var tillbaka i Malmö efter en 4 timmar lång båtresa.
Hülphers nämner f.ö. inget om att någon i sällskapet skulle ha sett en "järnridå" eller blivit halshuggen vid avresa eller återkomst....
Hans berättelse är tryckt i utdrag av Harald Schiller i boken "Skåne genom två sekler".
"Betjäningens mesta göromål därvid är att expediera båtar, som dagligen gå över till Köpenhamn, Stralsund och andra orter..."
Han berättar vidare att "Alla, som resa över till Danmark, böra vara försedda med behöriga pass, vilka vid Malmö landskansli påskrivas; i annat fall tillåtes ingen slippa över, i dag läto vi således hos landshövdingeämbetet samma expediera."
På återresan den 30 juli passerade sällskapet genom den danska flottan och var tillbaka i Malmö efter en 4 timmar lång båtresa.
Hülphers nämner f.ö. inget om att någon i sällskapet skulle ha sett en "järnridå" eller blivit halshuggen vid avresa eller återkomst....
Hans berättelse är tryckt i utdrag av Harald Schiller i boken "Skåne genom två sekler".
Senast redigerad av 1 Ben, redigerad totalt 24 gånger.
Jag har för mig att det någonstans i Ernst Moritz Arndts "Resor i Sverige", utgiven i början av 1800-talet (vill jag minnas) i samband med att han besöker Skåne nämner något om att människor från den danska sidan av sundet på somrarna brukade resa över och hålla gille eller dansa tillsammans.
Har tyvärr blivit av med mitt ex. så någon sidhänvisning kan jag inte ge just nu. Dessutom en stor brasklapp för att jag blandar ihop Arndt med någon annan.
Har tyvärr blivit av med mitt ex. så någon sidhänvisning kan jag inte ge just nu. Dessutom en stor brasklapp för att jag blandar ihop Arndt med någon annan.
Icke alls fel. På sidan 254 i del III/IV, upplagan från 1994, säger Arndt:Roback skrev:Jag har för mig att det någonstans i Ernst Moritz Arndts "Resor i Sverige", utgiven i början av 1800-talet (vill jag minnas) i samband med att han besöker Skåne nämner något om att människor från den danska sidan av sundet på somrarna brukade resa över och hålla gille eller dansa tillsammans.
Har tyvärr blivit av med mitt ex. så någon sidhänvisning kan jag inte ge just nu. Dessutom en stor brasklapp för att jag blandar ihop Arndt med någon annan.
"Ramlösa ligger en fjärdedels mil från Hälsingborg, är efter Medevi och Sätra den tredje hälsobrunnen i riket, och har under de sista åren kanske haft likaså många gäster, som dessa. Därtill bidrager mycket dels belägenheten i en sådan provins, som i Skåne, som har så mycken och så rik adel, samt att den ligger så nära Sundet. Om sommaren på söndagar och då baler anställs kommer ofta en myckenhet dansare hit från danska sidan."