Sedan, apropå dokumentären och "experten" Ole Hyltoft. För ett par veckor sedan var han tydligen mycket omtalad i Danmark genom en krönika i vilken han, inför sitt inträde i Danmarks Radios styrelse, beklagade att militär morgongymnastik, gamla sjömanssånger, schlagers etc. hade fallit bort ur radions programutbud:
http://www.ole-hyltoft.dk/art0112.htm
Någon kommentator föreslog att man helt enkelt skulle återutsända program från 30- och 40-talen eftersom det vore det billigaste sättet att tillmötesgå hans önskemål...
Snapphanars efterdyningar
Undrar om inte lösningen på gåtan med 1658 års utskrivning är enklare än man skulle kunna tro? Nu har jag inte tillgång till Roskildefreden i fulltext men enligt Weibull "Freden i Roskilde" (1958) s. 133 så stadgades i § 20 att "Danmark överlåter till Sverige 2000 man till häst och 2000 man till fots".Ben skrev:Jag kan också tillägga att Bluhmes regemente figurerar en smula i den första skånska kommissionens skrivelser till Kungl. Maj:t våren 1658. Man berättar att åtskilliga rullor över fotfolket har fallit i svenskarnas händer, men dessa är så olika uppsatta att de är svårtolkade. Därför har man beslutat, sedan isen gått upp och passagen till Danmark försvårats, att anställa en "inquisition an om de gamble knechterne". Den 31 mars berättas att "öfwersten Blom" och kommissionen ska börja arbetet med detta i Malmö, Helsingborg och Landskrona län och att liknande undersökningar ska verkställas i Kristianstads län och "på andre orter". För detta, se "Historisk tidskrift för Skåneland", vol 1, s. 175 ff.
Under dansk tid fanns ett skånskt regemente:.
Jag sätter visserligen inte mitt huvud på att dessa, som Ben menar, bildade stommen i Bluhmes/Duderstadt och von Hargens regementen, men väl en symbolisk rigsdaler.
Jag är f.ö. böjd att tro att det inte skedde någon utskrivning i Skåne förrän 1673. Det som hände 1658-60, är min hypotes, var egentligen bara en "insamling" av soldater som ingått i danska förband. 1666 mobiliserades så de knektar som adeln i Skåne, Halland och Blekinge var skyldiga att ställa upp i enlighet med rusttjänstbestämmelserna (så hade gjorts också 1658-60). Möjligen gjordes den modifieringen att de slapp ställa upp med häst och istället fick bidra med fler knektar. Som man på svensk sida inte riktigt litade på de nya svenskarna kunde dessa knektar endast brukas i fästningar och då behövdes inte hästar.
Första verkligen utskrivningen i Skåne kom, tror jag, först 1673 (Halland är ett specialfall eftersom det blivit svenskt redan 1645).
Jag skulle därför vilja lansera den hypotesen att om man enbart ser till utskrivningar/rekrytering av manskap ur ett befolkningsperspektiv så var Skåne åren 1658-1673 närmast priviligierat. Medan det skrevs ut folk i andra delar av Sverige och Finland så slapp skåningarna, bl.a. därför att de uppfattades som opålitliga och därför mindre användbara som soldater. Garnisonstjänst kunde gå bra, men bara om fästningen låg långt borta. Om det började osa krig så skulle skåningarna blandas upp med uppsvenska eller finska soldater.
Första verkligen utskrivningen i Skåne kom, tror jag, först 1673 (Halland är ett specialfall eftersom det blivit svenskt redan 1645).
Jag skulle därför vilja lansera den hypotesen att om man enbart ser till utskrivningar/rekrytering av manskap ur ett befolkningsperspektiv så var Skåne åren 1658-1673 närmast priviligierat. Medan det skrevs ut folk i andra delar av Sverige och Finland så slapp skåningarna, bl.a. därför att de uppfattades som opålitliga och därför mindre användbara som soldater. Garnisonstjänst kunde gå bra, men bara om fästningen låg långt borta. Om det började osa krig så skulle skåningarna blandas upp med uppsvenska eller finska soldater.
Senast redigerad av 1 Ben, redigerad totalt 12 gånger.
Vilket inte är så konstigt eftersom §§ 8-11 i komissionens instruktion av den 15/3 1658 enligt Fabricius del I s. 58 hade följande innebörd:Ben skrev:Jag kan också tillägga att Bluhmes regemente figurerar en smula i den första skånska kommissionens skrivelser till Kungl. Maj:t våren 1658. Man berättar att åtskilliga rullor över fotfolket har fallit i svenskarnas händer, men dessa är så olika uppsatta att de är svårtolkade. Därför har man beslutat, sedan isen gått upp och passagen till Danmark försvårats, att anställa en "inquisition an om de gamble knechterne". Den 31 mars berättas att "öfwersten Blom" och kommissionen ska börja arbetet med detta i Malmö, Helsingborg och Landskrona län och att liknande undersökningar ska verkställas i Kristianstads län och "på andre orter". För detta, se "Historisk tidskrift för Skåneland", vol 1, s. 175 ff..
Så där ja, därmed fick jag äta upp min hypotes att det var de 4000 som enligt Roskildetraktaten skulle övergå i svensk tjänst. Kan knappast handla om samma gäng.Men derfor renoncerede man ingenlunde paa rusttjeneste af adelen og baadsmanshold af staederne, og navnlig skulde man holde paa de infødte uskrevne knaegte til fodfolket og sørge for, at de ikke rømte over til Sjaelland
... och dessa knektar var förmodligen utskrivna under sommaren och hösten 1657.
Tydligen hade de danska myndigheterna haft vissa problem med att få ihop folk. Henrik Lindenov på Kristianstad klagade bla. om "vanskelighederne derved".
Danska källor berättar om hur "det udskrevne mandskab [rømmede bort til skoven] paa vejen til faestningerne". Och när danske kungen ville mobilisera alla bönder mellan 18 och 50 år var enligt samtida rapporter "alligevel ganske faa i dagslyset fremkomne". (Fabricius del I s. 47-48)
Tydligen hade de danska myndigheterna haft vissa problem med att få ihop folk. Henrik Lindenov på Kristianstad klagade bla. om "vanskelighederne derved".
Danska källor berättar om hur "det udskrevne mandskab [rømmede bort til skoven] paa vejen til faestningerne". Och när danske kungen ville mobilisera alla bönder mellan 18 och 50 år var enligt samtida rapporter "alligevel ganske faa i dagslyset fremkomne". (Fabricius del I s. 47-48)
Baserat på 1664 års riksdagsbeslut var, tycks det mig, de 1666 av adeln uppsatta knektarna 2 stycken på 312 tunnor hartkorn, d.v.s. två infanterister istället för en ryttare. Som den skånska och blekingska kontingenten av adelns rusttjänst under slutet av den danska tiden var mer än 150 ryttare * (alltså då ej inkluderande Halland) verkar det som det skulle gå att få ihop 400 "skånska adelns knektar" - vilket var så många som låg i garnison i Wismar 1666-68 enligt Backhaus "Reichsterritorium und schwedische Provinz" . Om det i 400 ingår befäl blir det förstås ännu lättare.
Uppsättningen av den här styrkan, under överstelöjtnant Julius Richard de la Chapelle, tycks vara den enda större rekryteringen i Skånelandskapen mellan 1660 och 1673.
* I Knud V. Jespersens avhandling "Rostjenestetaksation og adelsgods" anges (om jag tolkar tabellerna rätt) att kontingenten från Skåne och Blekinge 1652 var 165,5 ryttare. Det är sista året han har siffror för.
Uppsättningen av den här styrkan, under överstelöjtnant Julius Richard de la Chapelle, tycks vara den enda större rekryteringen i Skånelandskapen mellan 1660 och 1673.
* I Knud V. Jespersens avhandling "Rostjenestetaksation og adelsgods" anges (om jag tolkar tabellerna rätt) att kontingenten från Skåne och Blekinge 1652 var 165,5 ryttare. Det är sista året han har siffror för.
De 4 000 från preliminärfördraget i Tostrup blev i Roskildefördraget 2 000 ryttare. Den 24 februari överlämndes 934 man. Den 15 juli levererades ytterligare 507. (Carlbom, J. L., Tåget över Bält s. 496 och s. 571). Resterande överlämnades möjligen inte alls före det nya krigsutbrottet.Roback skrev:Vilket inte är så konstigt eftersom §§ 8-11 i komissionens instruktion av den 15/3 1658 enligt Fabricius del I s. 58 hade följande innebörd:Ben skrev:Jag kan också tillägga att Bluhmes regemente figurerar en smula i den första skånska kommissionens skrivelser till Kungl. Maj:t våren 1658. Man berättar att åtskilliga rullor över fotfolket har fallit i svenskarnas händer, men dessa är så olika uppsatta att de är svårtolkade. Därför har man beslutat, sedan isen gått upp och passagen till Danmark försvårats, att anställa en "inquisition an om de gamble knechterne". Den 31 mars berättas att "öfwersten Blom" och kommissionen ska börja arbetet med detta i Malmö, Helsingborg och Landskrona län och att liknande undersökningar ska verkställas i Kristianstads län och "på andre orter". För detta, se "Historisk tidskrift för Skåneland", vol 1, s. 175 ff..
Så där ja, därmed fick jag äta upp min hypotes att det var de 4000 som enligt Roskildetraktaten skulle övergå i svensk tjänst. Kan knappast handla om samma gäng.Men derfor renoncerede man ingenlunde paa rusttjeneste af adelen og baadsmanshold af staederne, og navnlig skulde man holde paa de infødte uskrevne knaegte til fodfolket og sørge for, at de ikke rømte over til Sjaelland
Om jag rätt förstått detta med rusttjänsten i Skåne så bör dessa "skånska adelns knektar" vara föregångare till de skånska delarna av Svenska Adelsfanan. Det finns en lång redogörelse för Adelsfanans historia i Historisk tidskrift 1922 och 1924, författad av Per Sörensson. Tyvärr berör han endast flyktigt skånelandskapen.
På sidan 99 i Carl Gustaf Liljenbergs "Ett blad ur Skånelands..." sägs att tyska och polska ryttare från von Fersens och Üxkulls kavalleriregementen skulle ha farit fram speciellt hänsynslöst i Blekinge-Lister och östra Skåne åren 1658-1664.
Detta måste handla om Jakob v Yxkulls rytteriregemente, uppsatt 1655, i vilket i alla fall från början ingick 160 östgötska och 20 västgötska ryttare förutom de som värvats nere på kontinenten.
Den 12 april 1658 befann sig Jakob v. Yxkull och hans regemente i Ronneby (Carlbom, J. L., "Tåget över Bält", s. 234). I juli samma år transporterades 9 kompanier (dock bara 394 man) över till Baltikum ("Kriget på Ostfronten", s. 245). Enligt en not på s. 246 ska Karl X Gustav i april 1658 ha meddelat att större delen av regementet utgjordes av infödda svenskar. Under 1659-60 deltog det i kampanjen i Kurland. Vad som hände därefter är inte alldeles tydligt, men det bör ha delat följande regementes öde.
Otto Wilhelm v Fersens regemente eller Arvfurstens livregemente skickades i slutet av 1657 hem till Sverige, den 10 december var man i Kalmar (Carlbom, s. 151 f.). I juni 1658 sändes det till Baltikum och var då 421 man starkt. Enligt samma brev från Karl X Gustav bestod det i april 1658 mestadels av svenskar. Regementet deltog i samma kurländska fälttåg som Yxkulls och bestod den 11 februari 1660 av 110 man (Tessin, "Die deutschen Regimenter...", del 1, s. 222). Den 31 juli 1661 fick fältmarskalk Douglas order om att slå samman allt kvarvarande rytteri de baltiska provinserna till ett regemente under överste Arensdorff.
Det förefaller alltså som dessa ryttare, möjligen minst lika mycket svenska som tyska, hade små möjligheter att leva rövare i Blekinge och östra Skåne efter sommaren 1658.
Detta måste handla om Jakob v Yxkulls rytteriregemente, uppsatt 1655, i vilket i alla fall från början ingick 160 östgötska och 20 västgötska ryttare förutom de som värvats nere på kontinenten.
Den 12 april 1658 befann sig Jakob v. Yxkull och hans regemente i Ronneby (Carlbom, J. L., "Tåget över Bält", s. 234). I juli samma år transporterades 9 kompanier (dock bara 394 man) över till Baltikum ("Kriget på Ostfronten", s. 245). Enligt en not på s. 246 ska Karl X Gustav i april 1658 ha meddelat att större delen av regementet utgjordes av infödda svenskar. Under 1659-60 deltog det i kampanjen i Kurland. Vad som hände därefter är inte alldeles tydligt, men det bör ha delat följande regementes öde.
Otto Wilhelm v Fersens regemente eller Arvfurstens livregemente skickades i slutet av 1657 hem till Sverige, den 10 december var man i Kalmar (Carlbom, s. 151 f.). I juni 1658 sändes det till Baltikum och var då 421 man starkt. Enligt samma brev från Karl X Gustav bestod det i april 1658 mestadels av svenskar. Regementet deltog i samma kurländska fälttåg som Yxkulls och bestod den 11 februari 1660 av 110 man (Tessin, "Die deutschen Regimenter...", del 1, s. 222). Den 31 juli 1661 fick fältmarskalk Douglas order om att slå samman allt kvarvarande rytteri de baltiska provinserna till ett regemente under överste Arensdorff.
Det förefaller alltså som dessa ryttare, möjligen minst lika mycket svenska som tyska, hade små möjligheter att leva rövare i Blekinge och östra Skåne efter sommaren 1658.
Dagens Liljenbergare (del 5.)
I ”Skånelands riksdanska (etc.)” berättar Carl Gustaf Liljenberg om ett exempel på ”svenskhat”. Enligt CGL dömdes bonden Sönne Svendsen vid Östra Göinge häradsrätt ”i sin frånvaro” den 19 mars 1674 till döden för majestätsbrott. Han skulle ”beväpnad med huggkniv och stridshammare öppet ha förklarat, att han ”gifwer Cronan fanden” (Skånelands riksdanska (1975) s. 100)
Jag har läst domen. Den är ganska omfattande så jag har valt sammanfatta handlingen.
Sönne Svendsen dömdes inte till döden i sin frånvaro. Han dömdes till böter för att på fyllan 1) begått olaga intrång hos en annan bonde. Och 2) för att ha orsakat skadegörelse hos denne. Han hade med en stridshammare slagit sönder en bänk. Dessutom hade han 3) hotat flera närvarande bönder med kniv och gått emot dem så att några kvinnor fått gå emellan. 4) I samband med detta sagt att han gav fan i kronan eftersom han hade betalat sin skatt.
Målet togs upp första gången den 5 februari 1674 och då var Sönne närvarande. Dom avkunnades den 19 mars samma år men då var Sönne frånvarande. Protokollet berättar dock ingenting om att han skulle befinna sig hos ”vänner i Värend” som Liljenberg påstår. Förutom böter för "vålds- och härverk" anges att han för majestätsbrottet skulle "vara uti hans Kongl: Maj:ts nåde och onåde"
Den sistnämnda juridiska termen vet jag inte riktigt vad den betyder. Men något dödstraff verkar det knappast ha varit fråga om.
Källa: Östra Göinge härads dombok 5/2 och 19/3 1674 fol. 148-149v, 170. Originalet finns i Lunds landsarkiv. Mikrokorten (som jag har läst) har SVAR nummer DO9499.
Jag har läst domen. Den är ganska omfattande så jag har valt sammanfatta handlingen.
Sönne Svendsen dömdes inte till döden i sin frånvaro. Han dömdes till böter för att på fyllan 1) begått olaga intrång hos en annan bonde. Och 2) för att ha orsakat skadegörelse hos denne. Han hade med en stridshammare slagit sönder en bänk. Dessutom hade han 3) hotat flera närvarande bönder med kniv och gått emot dem så att några kvinnor fått gå emellan. 4) I samband med detta sagt att han gav fan i kronan eftersom han hade betalat sin skatt.
Målet togs upp första gången den 5 februari 1674 och då var Sönne närvarande. Dom avkunnades den 19 mars samma år men då var Sönne frånvarande. Protokollet berättar dock ingenting om att han skulle befinna sig hos ”vänner i Värend” som Liljenberg påstår. Förutom böter för "vålds- och härverk" anges att han för majestätsbrottet skulle "vara uti hans Kongl: Maj:ts nåde och onåde"
Den sistnämnda juridiska termen vet jag inte riktigt vad den betyder. Men något dödstraff verkar det knappast ha varit fråga om.
Källa: Östra Göinge härads dombok 5/2 och 19/3 1674 fol. 148-149v, 170. Originalet finns i Lunds landsarkiv. Mikrokorten (som jag har läst) har SVAR nummer DO9499.
Att "vara uti hans Kongl: Maj:ts nåde och onåde" har jag heller inte stött på, men Birger Wedberg anför i sin "Karl XII på justitietronen" (s. 152 f.) några exempel på straff för liknande förseelser. En full timmerman hade, under det att en annan person sjöng om att våga liv och blod för kung och krona, råkat bränna sig på fingret och då sagt "jag ger fanen både kong och kong" (kong och krona?). Den skyldige fick slutligen 9 gatlopp, kyrkoplikt och livstids arbete i Marstrand. Detta var 1700.
Wedberg nämner ett annat fall från 1694 då en bonde fällt försmädliga ord om drottningens död. För detta hade han av Göta hovrätt dömts till döden. Karl XI hade vid behandlingen i justitierevisionen sagt att mannen antagligen antingen varit full eller förvirrad i huvudet. Som han redan suttit fängslad fick han 5 gatlopp.
Sönnes uttryckssätt, där kungen inte nämndes, borde rimligen vara mindre allvarligt. Hur som helst, att "vara uti hans Kongl: Maj:ts nåde och onåde" är knappast en beteckning för dödsstraff. Sammansättningen "nåd och onåd" används i andra sammanhang i betydelser som "utan villkor".
Wedberg nämner ett annat fall från 1694 då en bonde fällt försmädliga ord om drottningens död. För detta hade han av Göta hovrätt dömts till döden. Karl XI hade vid behandlingen i justitierevisionen sagt att mannen antagligen antingen varit full eller förvirrad i huvudet. Som han redan suttit fängslad fick han 5 gatlopp.
Sönnes uttryckssätt, där kungen inte nämndes, borde rimligen vara mindre allvarligt. Hur som helst, att "vara uti hans Kongl: Maj:ts nåde och onåde" är knappast en beteckning för dödsstraff. Sammansättningen "nåd och onåd" används i andra sammanhang i betydelser som "utan villkor".
Om man ska följa upp med en "Sixten". I "Sanningen om snapphanelögnen" (s. 93) berättar han att medan svenska historiker ser på Loshultskuppen som ett "bandit- och rövartåg" är det helt annorlunda i danska. Han skriver:
"I danska historieböcker går det att läsa 'likväl var det över hela tåget en stämning av plötslig resning, bönder som löper amok i befrielse och triumf, en hänryckning över att allt nu vände, de mörka åren var förbi'."
Mot det kan man möjligen invända att småländska bönder också deltog och för dem kan det ju knappast ha handlat om en glädje över att "de mörka åren var förbi".
Än intressantare är dock vad den mest kände danske historikern inom det här området, Knud Fabricius, har att säga. I "Skaanes overgang", del 3, nämner han Loshultskuppen på s. 33 f. Han skriver:
"'Loshultsaffaeren' har i og for sig intet med politik at göre: den er kun et almindeligt röveri, saerlig barokt, fordi man finner skånske og svenske bönder i lige grad indviklede."
En rätt betecknande sak i sammanhanget är också att pengarna i blygsam utsträckning kom den danska armén till nytta. Ett överlämnande av betydande summor till den danska armén hade väl varit ett logiskt agerande i fall de inblandade motiverats av kärlek till Danmark. Vad skulle ha varit bättre än att stärka den danska krigskassan? Det som istället skedde var ju att pengarna gömdes undan eller användes av dem som deltog i kuppen.
Med risk för att reta upp Sixten Svensson är det väl ganska rimligt att beteckna alltihop som ett "värdetransportrån".
"I danska historieböcker går det att läsa 'likväl var det över hela tåget en stämning av plötslig resning, bönder som löper amok i befrielse och triumf, en hänryckning över att allt nu vände, de mörka åren var förbi'."
Mot det kan man möjligen invända att småländska bönder också deltog och för dem kan det ju knappast ha handlat om en glädje över att "de mörka åren var förbi".
Än intressantare är dock vad den mest kände danske historikern inom det här området, Knud Fabricius, har att säga. I "Skaanes overgang", del 3, nämner han Loshultskuppen på s. 33 f. Han skriver:
"'Loshultsaffaeren' har i og for sig intet med politik at göre: den er kun et almindeligt röveri, saerlig barokt, fordi man finner skånske og svenske bönder i lige grad indviklede."
En rätt betecknande sak i sammanhanget är också att pengarna i blygsam utsträckning kom den danska armén till nytta. Ett överlämnande av betydande summor till den danska armén hade väl varit ett logiskt agerande i fall de inblandade motiverats av kärlek till Danmark. Vad skulle ha varit bättre än att stärka den danska krigskassan? Det som istället skedde var ju att pengarna gömdes undan eller användes av dem som deltog i kuppen.
Med risk för att reta upp Sixten Svensson är det väl ganska rimligt att beteckna alltihop som ett "värdetransportrån".
Nedanstående har vi behandlat tidigare, men jag fäste mig vid detta med 1719 års inlaga från de skånska riksdagsrepresentanterna. Så här skriver Liljenberg:
I paragraf 5 sägs bl.a. att universitetet i Lund hämtar tionde i spannmål från "hela Skåneland". Av "Lunds universitets historia", del 2, s. 60 ff. framgår att tionden vid den här tiden enbart hämtades från olika delar av Skåne. De intäkter som kom från Blekinge, Halland och Bohuslän var s.k. vaxljuspenningar.
Liljenbergs tal om att "i de skånska ständernas begäran omtalas vid sidan om Skåne uttryckligen Skåneland i §§ 2 och 5." är alltså missvisande. Beteckningarna används i memorialet som synonymer, någon syftning på ett större område som innefatter Blekinge elller Halland är det inte tal om.
I SAOB står det så här:http://www.scania.org/books/333bok/0302cl.htm
"Under hela medeltiden samt 1500- och 1600-talen är det latinska Scania städse synonymt med Skåneland som under medeltiden bestod av Skåne, Lister, Blekinge, Söndrehalland, Norrehalland och Bornholm, från 1500-talet Skåne, Blekinge, Halland och Bornholm. År 1546 talar t.ex. Kristian III om "vaart land Skaane" och menar då Skåne, Halland, Blekinge och Lister.
Ännu på J.B. Homanns karta från år 1710 heter det i huvudtiteln "Nova tabula SCANIAE", alltså Scania = Skåneland. Så dominerande var Skåne att de andra landskapen bara räknades såsom bihang intill 1719, då de skånska ständerna i stället talar om Skåneland i stället för latinets Scania och vill att Skåne och Blekinge skall utgöra ett guvernement."
...
"Vid införandet av det svenska rikets nya författning 1719 upphävs alla tidigare beslut om guvernementsstatus. De skånska ständerna inlämnar en utförligt motiverad begäran till riksdagen att guvernementet Skåne genom sin särställning skall få bestå och anhåller om att även Blekinge skall ingå i guvernementet samt konstaterar att även om tre landshövdingedömen tidigare förekommit, så hade dock Skåne och Blekinge aldrig "warit skilde ifrån hwarandra".
Den svenska regeringsmakten nonchalerade helt de regionala skånska strävandena. I de skånska ständernas begäran omtalas vid sidan om Skåne uttryckligen Skåneland i §§ 2 och 5."
Om man tittar på detta memorial (Svenska riksdagsakter. 2 ser. D. 1, s. 4 ff) så nämns "Skåneland" två gånger, men i båda fallen avses helt tydligt endast Skåne. I paragraf 2 talas således om skogsbygd och slättbygd och svårigheterna för dessa att överleva var för sig. Därefter kommer man in på den planerade delningen av Skåne. Som guvernementet 1693-1719 omfattade endast Skåne ( Blekinge hade avskiljts redan efter skånska kriget, Halland efter Aschebergs död 1693) är det helt uppenbart att "Skåneland" här syftar på enbart Skåne.
SKÅNE-LAND.
ETYMOLOGI: [efter mlat. terra Scaniæ]
BETYDELSE: om Skåne (jämte Halland o. Blekinge); dels (hist.) i sg. obest. l. pl. best.; Skåne, Halland o. Blekinge (samt Bornholm), dels (numera bl. med vitter prägel) i sg. obest.: Skåne. Skåneland (består) uti afskillde och nog synlige delar af skog och slättmark. 2RA 1: 4 (1719).
I paragraf 5 sägs bl.a. att universitetet i Lund hämtar tionde i spannmål från "hela Skåneland". Av "Lunds universitets historia", del 2, s. 60 ff. framgår att tionden vid den här tiden enbart hämtades från olika delar av Skåne. De intäkter som kom från Blekinge, Halland och Bohuslän var s.k. vaxljuspenningar.
Liljenbergs tal om att "i de skånska ständernas begäran omtalas vid sidan om Skåne uttryckligen Skåneland i §§ 2 och 5." är alltså missvisande. Beteckningarna används i memorialet som synonymer, någon syftning på ett större område som innefatter Blekinge elller Halland är det inte tal om.
Sedan en ganska rolig "Sixten". På sidan 134 i "Sanningen om snapphanelögnen" berättar han om kyrkoherden i Stoby Johannes Laurentii Hedenstadius, som ännu 95 år gammal kunde stiga till häst och förrätta gudstjänst både i Norra Sandby och Stoby. Än märkligare var Hedenstadius kroppsbyggnad, han ska ha varit "fem brabantiska alnar" tjock. Oavsett hur lång den alnen exakt var, så skulle Hedenstadius åtminstone ha varit mer än 2,5 meter tjock - onekligen imponerande av hästen att klara en sådan vikt. Sixten avslutar beundrande: "I sanning en riktig göing".
Nu är det emellertid så att den källa som innehåller historien om kyrkoherdens imponerande fetma är ett liktal över hans sonson, karolinen Lorentz Christoffer Stobée (1676-1756). I samma källa sägs att Hedenstadius var född i orten Hedensted som ligger på Jylland, nära Vejle. Särskilt mycket Göinge blir det ju inte och Sixten tycks väl i andra sammanhang inte vara av meningen att exempelvis inflyttade uppsvenska ryttare ska betraktas som riktiga göingar - oavsett om de var exceptionellt feta eller vitala vid hög ålder.
Dessutom, om Sixten använt det moderna herdaminnet (Lunds stifts herdaminne. Ser II:11) skulle han ha upptäckt att kyrkoherdens ålder förmodligen är överdriven. Det mesta talar för att han var född inte 1579 utan kanske snarare 1597. Ett lovprisande liktal från 1757 är ju också en rätt dubiös källa när det gäller att fastslå kroppkonstitutionen hos en man som dött nästan 80 år tidigare.
Nu är det emellertid så att den källa som innehåller historien om kyrkoherdens imponerande fetma är ett liktal över hans sonson, karolinen Lorentz Christoffer Stobée (1676-1756). I samma källa sägs att Hedenstadius var född i orten Hedensted som ligger på Jylland, nära Vejle. Särskilt mycket Göinge blir det ju inte och Sixten tycks väl i andra sammanhang inte vara av meningen att exempelvis inflyttade uppsvenska ryttare ska betraktas som riktiga göingar - oavsett om de var exceptionellt feta eller vitala vid hög ålder.
Dessutom, om Sixten använt det moderna herdaminnet (Lunds stifts herdaminne. Ser II:11) skulle han ha upptäckt att kyrkoherdens ålder förmodligen är överdriven. Det mesta talar för att han var född inte 1579 utan kanske snarare 1597. Ett lovprisande liktal från 1757 är ju också en rätt dubiös källa när det gäller att fastslå kroppkonstitutionen hos en man som dött nästan 80 år tidigare.