Slaget vid Holowczyn 4 juli 1708

[M. Wittmann]

Det finns väldigt lite information om slaget vid Holowczyn, ett av stormaktstidens mest fascinerande slag, på detta forum. Jag publicerar därför här mitt arbete om slaget vid Holowczyn. Jag skrev det i Historia B-kursen i gymnasiet (tredje året) i höstas, och fick toppbetyg på det.


Slaget vid Holowczyn
4 juli 1708

Inledning

Svensk stormaktstid är en för svenskarna förhållandevis okänd epok i dag, enligt min mening. Karl XII, karolinska armén och Poltava är sådant som de flesta förmodligen hört namnet på, men inte har några djupare kunskaper inom respektive område. Hur många kan redogöra för när Stora nordiska kriget varade, nämna några slag i kriget eller tala om vilka Sverige slogs mot?

Jag tror att kunskaperna inom detta, bland dagens ungdomar, är mycket ringa. Det har därför varit mig extra angeläget att belysa en aspekt av denna stolta tid, en tid som är oerhört gripande och betydande för Sverige och Europa. Personligen har jag ett stort intresse för tiden, vilket underlättar.

I detta upplysningsarbete har jag valt ett för mig mycket okänt slag, och fördjupat mig inom det. Det är nästan typiskt områden från stormaktstiden: från början är ens kunskaper förmodligen små, men senare inser man att det inte finns något tak på historier och fakta från denna tid. Den drabbning jag skrivit om, är tämligen okänd – men ändå finns så mycket att ta reda på här. Varför stod slaget i Holowczyn? Vad gällde det? Vilka följder fick det? Till sist har jag avslutat med mina egna tankar och funderingar kring karolinska arméns roll i slaget. Jag har valt att titta på deras särpräglade taktik, och utifrån detta förklara slagets framgång.

Stormaktstiden är ett område som inte har några begränsningar, men som tyvärr har glömts bort i dagens historielösa svenska samhälle. Därför var det mycket nöje att sammanställa ett arbete om en av Sveriges historias största segrar någonsin. Arbetet kan läsas inte bara som ett arbete om slaget i sig, utan som ett arbete om hela Sverige och nationens stora uppoffringar, under stormaktstiden.


Bakgrund

Kriget hade varat i åtta år, med stora svenska framgångar som resultat. Narva, Jakobstadt och Fraustadt är slag som gått till historien som svenska bragder. Slutet var dock inte nära, det var inte tal om någon fred. Karl XII hade funderat på att skriva till tsar Peter och utmana honom på tvekamp. De skulle mötas på neutral mark med värja eller pistol. Syftet med detta var enligt Karl att ”våra undersåtares blod” skulle sparas och ”våra riken komma i rolighet”. Greve Piper avrådde Karl från detta och Stora nordiska kriget fortsatte.

Nu var det 1708, och efter många förluster i fältslag mot svenskarna, ville ryske tsaren Peter inte låta ryssarna hamna i något stort fältslag med svenskarna. Taktiken var att sprida ut sig, och rikta in sig på mindre strider. Annars kunde allt ”vara förlorat på en timme”.

Efter att ha legat stilla i fyra månader, startade svenskarna i juni sin framryckning mot öst. Målet var Moskva. Armén var uppdelad i sex kolonner som marscherade efter varandra på samma väg. Avståndet mätte hela 10 mil mellan första och sista grupp. Samtidigt fick den 12 000 man starka svenska armén i Kurland, under Adam Ludwig Lewenhaupt, order att ansluta sig till huvudarmén.


Taktik och förberedelser till slaget

I slutet av juni var Karl XII och den karolinska armén framme i Holowczyn (i dag beläget i Vitryssland, då beläget i Polen). Öster om den lilla staden rann då Vabitj - på andra sidan ån fanns ryska förband som skulle hindra svenskarna på vägen mot Moskva. I närheten av dessa småförband fanns ytterligare 39 000 ryssar. Som väntat, hade de ej intresse för någon avgörande batalj, utan ville snarare fokusera på mindre skärmytslingar.

Ryssen hade sina trupper i tre avdelningar:

I norr, under Sjeremetjev, och i mittflanken, under Repnin, fanns ryskt infanteri. I söder, under Goltz, fanns kavalleriet.


-(här ska egentligen en skiss finnas)-


Karl XII:s plan var att ta sig över ån, forcera de svåra sumpmarkerna på andra sidan och slutligen tränga igenom ryskt infanteri. På så sätt skulle ryssarna splittras och oordning uppstå. Svenska styrkorna uppgick till 12 500 man. Armén i Baltikum, under Lewenhaupt, hade inte nått fram till huvudarmén. Där ”tappade” man 12 000 svenskar som kunde ha deltagit.


Slaget

Vid midnatt den 4 juli bröt 3000 man upp, med konungen i täten. Uppmarschen skedde under tystnad, medan regnet öste ner. De gick över sumpmarker, och snart följde de övriga svenska styrkorna (9500 man) efter i rusket. Sommarnatten i öst hade precis börjat ljusna. Kärrmarkerna var mycket svårframkomliga. Efter ett par timmar av vadande och marscherande hade svenskarna nått fast mark. Kungen hade i hemlighet förberett anfallet mycket noggrant; han hade låtit placera artilleripjäser på en kulle mitt emot de ryska posteringarna.

När svensken kommit tillräckligt nära och ryssarna blivit en aning förvirrade, öppnade artilleriet eld och anfallet inleds. Karl XII, som var i spetsen för svenska infanteriet, sprang ner till stranden och ropade att alla skulle ta sig över floden. Han och resten av soldaterna rusade ut i vattnet med geväret ovanför huvudet. Vattnet gick ända upp till axlarna, men slutligen kom svenskarna över. Ryssarna hade då varit så förvirrade att de inte hunnit gruppera.

Krutet och en stor del av gevären hade dock blivit obrukbara på grund av vattenskadorna från floden. Kungen beslutade då att svenskarna skulle attackera fienden med värjor och pikar. De svenskar som hade fungerande gevär använde förstås dem.

Det svenska infanteriet attackerade ryssarnas mittstyrkor. Ryssarna bet ifrån sig bättre än väntat, men drevs ändå på flykt. Karolinerna hade drabbats av en del förluster.

Svenska kavalleriet hade i samma stund attackerat ryssarnas södra kavalleriflank, med syfte att skydda svenska infanterister från attacker ”i ryggen” av ryska kavalleriet. Svenskarna nedgjorde motståndet och ryssarna flydde.

Karl var färdig med striderna mot de ryska infanteristerna, och tog befäl över en kavalleristyrka. Han tog upp jakten på södra ryska kavalleriet. Häftiga strider utbröt: svenskarna högg ursinnigt de flyende ryssarna med sina värjor. Förföljandet ebbade sedan ut. Karl vände sig nu mot ryssens norra infanteriflank, under Sjeremetjev, som inte hade varit särskilt delaktiga i slaget. De hade dock flytt, upptäckte man.

Vid 11-tiden på förmiddagen var slaget vid Holowczyn över. På fältet slog karolinska armén läger och tog hand om sina sårade så gott det gick. Svensken stod som stor segrare men hade likväl fått en del förluster. Bataljonsprästen vid Livgardet, Andreas Westerman, gick omkring till de döende karolinerna "emedan uti kärret lågo några, som på mig ropade, vilka illa och till döds sårade voro, vilka jag därför uti gyttjan med Herrans heliga nattvard bespisade”, skriver han i sin dagbok.


Förluster

Enligt Bengt Liljegren, i Karl XII: En biografi (2000), uppgick de svenska förlusterna till 1300 sårade eller dödade. Ryska förlusterna uppgår enligt honom ”endast” till 1700 man.

Andra källor visar samma siffror om svenskarnas förluster, mer precist 265 döda och ungefär 1000 sårade. När det gäller ryska förluster ökar siffrorna en del jämfört med Liljegrens siffror: det är inte en ovanlig uppfattning att mellan 3-5000 ryssar fick sätta livet till. Herman Lindqvist menar i Historien om Sverige att 5000 döda ryssar är den troligaste siffran.

Ryssland angav officiellt 977 döda eller saknade, och 657 sårade. Dessa siffror har dock ingen grund.

Även Sveriges hästar gick illa åt i slaget vid Holowczyn; 700 hästar dödades eller sårades.


Analys, sammanfattning och egna tankar

Konsensus är att Sverige vunnit en stor seger, men förlusterna man hade kunde svenskarna inte ersätta på detta fälttåg. Varje förlorad man var alltså oersättlig. Ryssland kunde utan problem skicka nya trupper för att stoppa svenskarna.

Tsar Peters vrede och ilska efter slaget blev enorm. Alla befälhavare degraderades till meniga, och de ryska soldater som blivit skjutna i ryggen avrättades för feghet. De antogs ha flytt, och på så sätt blivit skjutna bakifrån.

Slaget vid Holowczyn värderade Karl XII som sin vackraste seger. Här visade han ett flertal gånger vilka taktiska kvalitéer han hade, och hur snabbt han kunde utnyttja terrängen i sina slag. Han hade under svåra förhållanden och med en numerärt underlägsen armé, fullständigt segrat över en mer än tre gånger så stor rysk armé. Många menar att kungens karakteristiska taktik var i sitt esse i slaget vid Holowczyn, och att slaget var kungens personliga framgång.

Jag vill lägga fram Holowczyn som ett exempel på den karolinska arméns överlägsna stridstaktik. Karolinerna tränade alltid anfall, aldrig försvar. Detta utnyttjades på ett superbt sätt i slaget, där man med enorm kraft och snabbhet anföll ryssarna. Det oväntade anfallet ledde till stor förvirring i de ryska leden. Samtidigt hade kavalleriet anfallit på en annan punkt, med en extremt offensiv taktik. Galopperandes in i motståndarens led, kunde svenskarna lätt överrumpla ryssarna. Samspelet
mellan truppslagen bäddade för segern.

Det var inte utan anledning som karolinerna hade rykte om sig som Europas mest slagkraftiga armé. Trots konstant regnande i flera veckor, obrukbara vägar, hunger, törst och ovisshet, visade karolinska armén att de kunde strida även i svåra förhållanden. Efter övergången av ån Vabitj hade nästan allt krut förstörts, men kungen slet upp värjan och uppmanade alla karolinska soldater att med värjor och pikar gå åt ryssarna. Carl Grimberg skriver att kungen ”ger här ett nytt bevis på denna utomordentliga förmåga att elda sitt folk”. Innan slaget, hade engelsmannen Jefferyes, som följde svenska armén, hyllat svenskarna på ett sätt som jag menar är en mycket god sammanfattning över svenskarnas situation innan slaget, och som även beskriver svenskarnas hårda umbäranden på fälttåget:

”Jag kan icke undgå att i detta sammanhang ge mitt erkännande åt de svenska trupperna. Vare sig jag tänker på de stora vedermödor, som de måst underkasta sig, när de haft att bana sig väg genom en nästan oframkomlig terräng och vada genom sumpmarker upp till midjan, eller på hur tålmodigt de fördragit hunger och törst, står det klart för mig, att ingen furste i Europa kan ha större skäl än deras konung att vara stolt över sitt folk”.

Vägen över floden Dnjepr stod öppen efter segern. Karolinska armén, med Karl XII längst fram, ryckte in i Mohilev den 8 juli. Någon avgörande svensk seger skulle dock inte Karl XII få uppleva efter Holowczyn. Det blev den karolinska arméns sista riktigt stora framgång.


Referenser

Lindqvist, Herman. Historien om Sverige, 4) Storhet och fall. Pan, 2000.

Liljegren, Bengt. Karl XII: En biografi. Historiska media, 2000.

Grimberg, Carl. Svenska folkets underbara öden. (band 5) Norstedt, 1913-1924.

Åberg, Alf och Göranson, Göte. Karoliner. Trevi förlag, 1982.

[Angren]

Härligt! Jätte kul att se detta inlägg! Är besatt av WWII men detta var högst interesant!

//John

[Stefan Lundgren]

Fast det finns lite som är skrivet om det så är iallafall slaget välkänt inom vissa på Skalman. Personligen känner jag till slaget, men inte så mycket i detaljer och det är iallafall ett intressant slag. Jag gjorde en liten sökning på slaget och fann att det finns likvärdiga trådar om ämnet.

viewtopic.php?t=9294&highlight=holowczyn
viewtopic.php?t=21945&highlight=holowczyn

Minst åtta trådar i Enväldeforum behandlar detta slag i olika beskådningar.

Örjan och Marcus Wendel har kommit med högintressanta aspekter tidigare med slaget i Holowczyn. Själva namnet uttalas på ett speciellt sätt, [hclc´ftSJn] enligt NE:s koncepter.

Kontrasten var att Sverige vann så klar seger över ryssarna för att sedan vända mot ett nederlag i samband med Poltava under efterföljande år. Sammanfattningsvis så kan man säga att Sverige inte tog med sin lärdom från detta slag i striderna året efter. I detta slag vann Sverige med en kraftsamlande slag och i jämförelse med Poltava så var det i princip tvärtom, det var som att vissa stridsenheter inte funkade så bra i Poltava som det gjorde i H........Försöker bara med lite teoribeskådning och tänkte faktiskt prova denna tes där, hoppas inte att det gör någonting.

Stefan

[M. Wittmann]

Visserligen är det skrivet lite, men inte mycket. Några rader hit och dit. De två länkarna du skrev tar upp regementen etc som deltog i striderna, och som du säger uttalet på Holowczyn (som ju inte behandlar just slaget).

Vad gäller din hypotes låter det ganska sunt resonerat, det kan ligga något i det.