Löwe skrev:Varför startade man upp stora sockerrörsplantager just i Västindien, men inga sockerbetsodlingar i nordligare kolonier (ex. Nordamerika eller hemma i Europa)? Att de ämnar sig för respektive klimat är ju uppenbart.
Så vitt jag vet blev odlandet av sockerbetor en industri först senare på 1800-talet. Varför?
Det är väl en naturlig växt så till vida att den ej är "framavlad"? Och då borde den ju funnits i Europa redan under antikens tid, vilket jag förmodar att den också gjorde.

Hepp, botanisk historia
igen! Jag blir så glad.
Sockerrör
(Saccharum officinarum) är ett gräs som människan mycket tidigt lärde sig att kultivera. Det har sitt ursprung i tropiska regioner, troligen främst Nya Guinea och öarna däromkring. Men pga klimatfaktorn så spred det sig alrig längre än till på sin höjd mellanöstern fram till 1500-talet. Europeerna körde mest med honung fram tills dess (biodling har också en lång och fascinerande historia). Vitt socker var en sällsynt lyx (med föregivet medicinska egenskaper) och följdaktligen dyrt. När de stora resornas tid kom, så luskade Europeerna förstås snabbt ut hur sockerrörsodling gick till och i och med kolonierna i nya världen fanns det plötsligt gott om plats att odla den värdefulla grödan på. Det var faktiskt Columbus själv som på sin andra resa hade med sig sockerrör till Västindien. Sockerrörsodling var dels mycket profitabelt, dels mycket arbetsintensivt - ergo: slavar behövdes. Med kända följder...
Sockerbetan, som rent taxonomiskt bara är variant
(Beta vulgaris var.
altissima) en vanlig beta, har sitt ursprung runt medelhavet. Romarna åt både betrötter och -blad, och det gjorde även senare Europeer. Men då fanns ingen särskilt avlad sockerbeta, utan det var ganska ordinära betor som spisades. Sockerinnehållet har beräknats till maximalt 6% vid sekelskiftet mellan 1700- och 1800-talet. Redan 1747 påpekade en tysk vid namn Andreas Margraff att betor innehöll sukros, och vore det inte en bra idé att använda det? Herr Margraff verkar ha varit en herre med samma ekonomiska sinne som vår Linné, och försökte se till vad hemlandet kunde producera för lämpliga varor utan att man skulle behöva låta pengar glida ut ur landet. Det dröjde dock till 1802, då en av Margraffs lärljungar - Franz Karl Achard - efter visst förädlingsarbete kunde bygga en fabrik och framställa socker på industriell basis ur betor. Det sägs att Napoloen insåg värdet av en inhemsk sockerproduktion och beordrade forskning i saken... Runt år 1800 var dock sockerhalten ganska låg i betorna (~6%), men när väl konceptet slog igenom så höjde sockerhalten avsevärt, och fick därmed ett högre utbyte än vad man skulle fått under tidigare perioder. Idag ligger sockerhalten i sockerbetor på >20%.
Så det korta svaret på "varför inte sockerbetor som sockerråvara tidigare än 1800-talet?" blir:
- Man visste inte att den innehöll så värst mycket socker
- För det gjorde den i och för sig inte heller
- Eftersom det inte var sockerbetor utan bara vanliga betor
EDIT: Ach, Tryggve hann före - där får jag för att jag sitter och slår i böcker när det finns google...
