Erik XIV's arme

Diskussioner kring händelser under renässansen, tidig modern tid och upplysningen.
Användarvisningsbild
Kapten_Gars
Medlem
Inlägg: 3112
Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
Ort: Göteborg

Erik XIV's arme

Inlägg av Kapten_Gars » 7 april 2004, 10:31

Erik XIVs armé

Erik XIV genomförde vad som måste varit en av de mest ambitiösa och omfattande reformer av det svenska härväsendet som genomförts.
P.g.a tidsbrist och brister som var djupt ingrodda i det svenska samhället kom reformarbetet att bli ofullbordat och övergavs efter det att han störtats av sina svekfulla bröder och den förrädiska artistokratin. Reformatorns egna personliga brister kom också att bidra till problemen.

Härens storlek:
År 1559 räknade den svenska hären 11.889 knektar och 3.348 ryttare de ca 400 frälseryttarna oräkande. (Frälset var skyldigt att bidra med betyligt fler ryttare men Gustav Vasa var slapp i att tvinga dem att göra rätt för sig).

År 1563 mönstrade den svenska hären 20.452 knektar och 5.960 ryttare av dess var 436 knektar och 1443 ryttare var utländska legosoldater.
Erik XIV har nästan fördubblat storleken på hären på bara 4 år.
Värt att veta är att ytterligare styrkor finns i Finland och Estland samt i Hertigarna Magnus och Karls hertigdömen.

Härens organisation:
Före Eriks reformer så har hären bestått av ett varierande antal av infanterifänikor och ryttarfanor. Organisationen och storleken på dessa har varierat från förband till förband. Nu införde Erik en övergripande härorganisation som styrde upp hela härens organisation, storlek och utrustning.

Infanteriet skulle utgöras av 3 fältregementen om 12 fänikor a' 540 knektar (19.440 knektar) samt ett skeppsregemente som skall förse flottan med soldater (samma org som ovan, 6480 knektar) totalt 25.920 knektar.
Kavalleriet skulle bestå av 3 fältregementen om 8 fanor a' 300 ryttare totalt 7200 ryttare. Det är osäker om frälsets ryttare är inräknade i detta styrkemål.

Infanteriet
Organisation.
Infanteriets stridsenhet var fänikan vars 525 man indelades i "slaktordningen" och "förlorade hopen".
"Slaktordingen" bestod av 315 man i en fyrkant 15 man djup och 21 man bred. (171 pikenerare, 54 hillebardiärer och 90 skyttar.)
Den "förlorade hopen" bestod av totalt 210 man i två "kvarter" som antingen rörde sig på 21 mans djup och 5 mans bredd eller på 5 mans djup och 21 mans bredd. Med största säkerhet har delar av den förlorade hopen även fallit ur den slutna ordningen för att i spridd ordning kunna utnyttja terräng bäst när man skärmytslade med fienden. I den "förlorade hopen" fanns 20 pikenare, 22 hillebardiärer, 42 rondassiärer och 126 skyttar. (Rondassiären var utrustad med sköld (rondass), bältesrör (pistol) och spetsigt "degen" (stötsvärd).

Utrustning
Pikenerare och hillebardiärer bar rustningar som kallades för knektetyg (se bild), Rodnassiärern kan ha burit en något lättare rustning med harnesk och skydd för armarna men kank också ha varit obepansrad. Skyddarna bar ingen rustning förutom kanske en hjälm.
Vad gällde beväpningen så var bara 1:a eller Konungens Eget Regemente och delar av 2:a Regementet utrustat enligt föreskrifterna ovan. 3:e Regmentet det sk "Hakeskytteregementet" bestod helt av skyttar. Medans Skeppsregmentet (4:e regmentet) verkar ha varierat sin beväpning beroende på om man tjänstgjorde till sjöss eller till lands.

Formationer och taktik på slagfältet
Fänikornas "slaktordningar kunde antingen strida enskilt för att anpassa sig till den ofta kuperade och brutna svenska terrängen eller så slog man samman "slaktordningarna ur flera fänikor till en större samlad enhet, en s.k "falang". Exakt hur den här "falangen" var formerad vet man faktiskt inte efter som de få beskrivningarna från slagen vid Mared och Axtorna är extremt luddiga och svårtolkade, delvis p.g.a att skrifterna är på latin och därför använder en något udda ordbruk. Den tidigare forskningen har ansett att fänikornas "slaktorningar" stod uppställda i linje som enskilda enheter med avstånd mellan varje fänika, en slags föregångare till den senare holländska och svenska bataljons taktiken.
Det finns flera problem med denna teori,. bla i exemplet ovan så står de svenska skyttarna "insprängda" mellan pikenerarna. Den svenska "falangens" front skulle alltså ha innehållit en rad svaga punkter i form av skyttarna kolonner.
En annan möjlighet är att fänikorna slogs samman till en kompakt pikenerarformation, en s.k "slagfyrkant" av europeiskt snitt som omslöts av de samlade skyttarna i ett sk. "skyttegarnityr". Den stora skillnaden var att de svenska "falangerna" inte var formerade på samma stora djup som tex den "tyska skolan" föreskrev, landknektarna var ofta uppställda på 30-60 mans djup. Istället så kan det vara så att Erik XIV hämtat taktisk inspiration ur den mer flexibla "spanska skolan". Tyvärr så sakans tillräckligt detaljerad ekällor för att avgöra vilken av tolkningarna som stämmer bäst in på "falangens" formation. Helt klart är att den inte följde den tyska skolans former utan grupperade mer linjärt och på bara 15 leds djup.

Vid Axtorna och kanske också vid Mared verkar "slaktordningarna" ha grupperats i två "falanger" understödda av de förlorade hoparna. Vid Axtorna så slogs man ihop de fänikor ur 2:a och 3:e regementena som inte använts till att ge 1:a regmentets fänikor full styrka till ett kombinerat regemente som enbart bestod av skyttefänikor.
Oavsett hur fänikorna och falangerna var formerade så var de stora formationer, utgåra man ifrån att de använde ungefär samma avstånde mellan leden och soldaterna som övriga europa så var det nästan två meter mellan varje led på djupet och en halv till en meter mellan knektarna i sidled. (pikenerarna stog men 0,5m mellanrum, skyttarna med 1m.) En fänikas "slaktordning" (se ovan) var alltså ca 20 meter bred och 30 meter djup(!).
De djupa formationerna var nödvändiga för att göra förbandens flanker mindre sårbara på dåtidens slagfält. Ett flankanfall mot en av Erik's fänikor/"falanger" skulle möta en 15 man bred linje med ett rejält djup bakom medans tex den karolinska bataljonen bara hade 4 man i sidan och därför var vädligt lätt att rulla upp från flanken.
I strid så minskade man avstånden bland pikenerarna genom att sluta leden och rotarna. Avståden minskade till att man mer eller mindre stog axel vid axel och med rygg mot bröst. Man undevek att helt "låsa" formationen genom att stå i för tätt, knektarna behövde tillräckligt med plats för att effektivt kunna använda sina vapen.

"Slaktordningarnas"och "falangens" taktiska uppgift var enkelt formulerad, med sina blankvapane och med sin stötkraft skulle de bryta det fientliga infanteriets motstånd en gång för alla och avgöra striden.

De "förlorade hoparna" uppträdde framför "falangen" på flankerna, de rörde sig ofta i "svärmar" över slagfältet så att de kunde utnyttja terrängen när de störde och nötte ner fienden med sin eld. Liknade formation och taktik lär ha använts av de fänikor från 2:a och 3:e regmentet som enbart bestod av skyttar och som bla bidlade det sk "kombinerade regementet" vid Axtorna.

Nästa del behandlar kavalleriet
Bilagor
ErikXIVfanika.JPG
Formation för fänika vid full styrka
ErikXIVfanika.JPG (75.09 KiB) Visad 8963 gånger
Axtorna_falang.JPG
Möjlig slagordning för den svenska falangen vid Axtorna
Axtorna_falang.JPG (28.74 KiB) Visad 8964 gånger
ErikknektarII.JPG
Så här såg troligtvis många av de svenska knektarna ut 1560-1570
ErikknektarII.JPG (72.92 KiB) Visad 9016 gånger

Varulv
Medlem
Inlägg: 2940
Blev medlem: 3 april 2004, 08:38
Ort: Norge/Norway

Inlägg av Varulv » 7 april 2004, 11:30

Herregud! Og jeg bruker bare det uttrykket svært sjelden, selv overfor begivenheter som 11. september og 11. mars- men det de hadde settet fram er mirakuløst og fantastisk!

Jeg kunne ikke ha DRØMT at det faktisk er fargebilder av de stridende eller oppstillingskart av tropp som taktiske formasjon så jeg bare måtte spør om hvor de fikk alt dette fra.

Snart er jeg nødt til å bøyet meg i støvet overfor deres imponende prestasjon av Sjuårskrigen på svensk side. 8O

Användarvisningsbild
Kapten_Gars
Medlem
Inlägg: 3112
Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
Ort: Göteborg

Inlägg av Kapten_Gars » 7 april 2004, 18:13

Tackar! :)
Det är trevligt att du fann det hela intressant. Håller på att gå igenom den imponerande texten du länkade till i den andra tråden, det är särskilt intressant med delarna som behandlar informationen om händelserna i Norge eftersom de inte behandlas särskilt mycket i de svenska och danska källor jag har tillgång till.

Fänikans formation är hämtad ifrån Bertil C:son Barkmans "Kungl. Svea Livgardes historia II"
Slagordningen för "falangen" vid Axtorna är hämtad ur "Gustaf II Adolfs regementsorganisation vid det inhemska infanteriet. En studie över organisationens tillkomst och huvuddragen av dess utveckling mot bakgrunden av kontinental organisation." också av Bertil C:son Barkman.

Bilden kommer ifrån Göte Göranssons "Gustav Vasa och hans folk", den är baserad på Erik XIV's egna teckningar. De visar hur de bästa svenska trupperna var utrustade och klädda. Troligen så var bara 1:a Infanteriregmentet (Konungen's eget) och Gårdsfänikan (Livgardet) utrustade på det här sättet. Den importerade utrustningen räckte bara till att utrusta mindre delar av 2:a Infanteriregmentet. 3:e och 4:e Infateriregmentena verk ha varit helt utan skyddsutrustning, 3:e IR bestod helt av skyttar medans fänikorna i 4:e IR hade ca 10-20% av manskapet utrustade med pikar och hillebarder.

Användarvisningsbild
SolitaryMan
Medlem
Inlägg: 319
Blev medlem: 13 juni 2003, 09:16
Ort: Stockholm

Inlägg av SolitaryMan » 8 april 2004, 09:28

Kapten_Gars,

Mycket intressant läsning. Stort tack för sammanställningen. Denna period har alltid varit något av en kunskapslucka för mig vad gäller organisation, utrustning och taktik.

Ett par frågor:

"Slaktordningen" - vet du något om etymologin bakom begreppet? Har det faktiskt att göra med "slakt" eller är det en förvanskning av t.ex. "Slagordning"?

På bilden står det att skytten är utrustad med Svamplåsmusköt. Tror inte jag känner igen den beteckningen sen tidigare. Vet något mer om den?

/Martin

Användarvisningsbild
Lindir
Medlem
Inlägg: 2811
Blev medlem: 27 mars 2002, 00:21
Ort: Göteborg

Inlägg av Lindir » 8 april 2004, 16:08

SolitaryMan skrev:"Slaktordningen" - vet du något om etymologin bakom begreppet? Har det faktiskt att göra med "slakt" eller är det en förvanskning av t.ex. "Slagordning"?
Både slag och slakt är avledningar av verbet slå. Slag är den som är "svenskast", medan formen slakt är inlånad från tyska (som påverkade svenskan oerhört mycket under medeltiden!). På tyska heter (fält-)slag Schlacht, medan slakt heter Schlachten (= slaktande). Även formen Schlag finns på tyska, men har där andra betydelser (t ex i slaganfall och slagsida).

Tidigare användes ordet slakt i en vidare betydelse på svenska, t ex om dödande av människor, så man kan väl anta att man (om man inte var extra svängd i tyska) uppfattade ordet mer i betydelsen "dödande" om man använde ordet slakt om ett fältslag, medan ordet slag väl egentligen snarare syftar på att de två arméerna "slår ihop", på samma sätt som en armé (eller en flotta) t ex kan "slå till" mot fienden.

Blev det månne klarare?

Användarvisningsbild
SolitaryMan
Medlem
Inlägg: 319
Blev medlem: 13 juni 2003, 09:16
Ort: Stockholm

Inlägg av SolitaryMan » 8 april 2004, 17:18

Ser man på. Tack för det Lindir. Då har man lärt sig något nytt. Ännu en dag som inte varit helt bortslösad :) .

Användarvisningsbild
Kapten_Gars
Medlem
Inlägg: 3112
Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
Ort: Göteborg

Inlägg av Kapten_Gars » 8 april 2004, 23:45

Kavalleriet
Organisation och rekrytering.
Kavalleriets stridsenhet var fanan som bestod av 300 ryttare.
Precis som infanteriet så fördelades fanans manskap i en "slaktording" och en "förlorad hop", den första bestod av fyra "kvarter" om 60 ryttare medans den sista bestod av endast ett kvarter om 60 ryttare.
Till skillnad från infanteri som med några få undantag var hel svenskt och rekryterades på samma sätt så bestod kavalleriet av inte mindre än 4 olika grupper:
De Kungliga fanorna
Konungen spersonliga beridna gardes förband. Kung Erik hade 3 stycken "kungliga" fanor, Hovfanan, Blanka ryttarna och Svart ryttarna, under 1567-1568 så fanns det två "Blanka" fanor.
De Blanka och Svarta fanorna fick sina namn ifrån sina rustningars utseende, de "Blanka" ryttarna bar väl polerade blanka rustningar medans de "Svarta" ryttarna hade svärtade och svartmålade rustningar (se bild).
Hovfanan och Blanka ryttarna var utrustade som tunga lansiärer och bar rustningar av typerna köritz och drabbtyg . De svarta ryttarna
var pistoljärer och bar rustningar av typen skyttetyg.
Adelsfanorna
Den svenska adeln var skattebefriad mot att man ställde ett antal väpande ryttare till konungens tjänst, antalet ryttare varierade efter en inkomster och värdet på adelsmanens gods. Utöver det så var adeln skyldiga att tjäna själva. Ryttarna i adelsfanorna skulle vara lansiärer men i praktiken så användes aldrig lansen, något som Erik XIV ofta klagade över i brev och på riksdagar. I stället så nöjde sig adeln med att tjäna som pistoljärer.
Adelsryttarna skulle bära drabbtyg och adelsmänen själv köritz men i praktiken så bar ca 40% av ryttarna sk skyttetyg.
I teorin så var den svensk adlen skyldig att ställ upp ca 1300 ryttare men i praktiken så fullgjorde aldrig mer än ca 900 ryttare sin rusttjänst och ofta var antalet adelsryttare mycket lägre. Adeln tyckte inte om att fullgöra den dyra rusttjänsten och en av orsakerna tilll att de gjorde uppror 1568 var att de ansåg att Kung Erik tvingat dem att städigt ligga i fält. Dessutom så hade Erik varit snabbt och nogrann med att frånta de som inte fullgjorde sin plikt sitt frälse dvs skattefriheten och på så sätt gjort dem oadliga.

Landsryttar fanorna
Huvuddelen av det svenska kavalleriet utgjordes av den inhemska värvade landsryttarna. De tjänstgjorde som ett slags lättare pistoljärer och skulle bära skyttetyg som rustning men ofta så var deras skyddsutrusting rätt enkel jämfört med motståndarens.

Värvade fanor (utländska legosoldater)
Den svenska armen värvade också ett antal fanor ifrån utlandet främst tyskar men även skottar förekom. Tyskarna var välutrustade sk "reiters" men många av dem visade sig vara opålitliga och odisciplinerade, flera förband deserterade till danskarna under kriget. Skottarna var mer pålitliga såtillvida att de itne gick över till dansken men de stäldle sig raskt på de upproriska Hertigarnas sida i inbördeskriget 1568 då de fick löften om god betalning. Hur skottarn var utrustade vet man tyvärr inte, antagligen så var de någon form av pistolbeväpnat kavalleri men det finns en liten möjlighet att de var någon form av lätta lansiärer i likhet med skottarna i Holländsk tjänst vid ungefär samma tid.

Utrustning:
De svenska ryttarna bar 4 olika typer av rustning:
Köritz, som var en komplett rustning frå huvud till fot inklusive heltäckande visirhjälm.
Drabbtyg, var en något lättare rustning, istället för komplett pansar för benen inklusive pansarskor så hade man lårskenor med knäkoppar, underbent var alltså oskyddat sånär som på stövlarna. Till drabbtyget bars en sk stormhuva dvs den hjälmtyp som utomlands kallades burgonet. Till stormhuvan bar ryttaren ibland en bard, som skyddade hals och gick upp över hakan. En del barder gick ända upp till under ögonen så att nästan hela ansiktet var skyddat.
Skyttetyg var en lätt rustning som bestod av stormhuva/stormhatt, krage, harnesk, "pucklor" som skyddade armbågarna samt långa "skärfor" för armar och lår. "Skärforna" var inte omslutande som de skenor som ingick i köritzet och drabbtyget utan skyddade bara utsidan av kroppsdelen, insidan var öppen och oskyddad.
Dessutom fanns det ett "ringare(mindre) skyttetyg" som bestod enbart av harnesk, stormhuva och pansarämar (ringbrynje ärmar). Skyttetyget var den vanligaste rustningen bland de svenska ryttarna och troligen så bar en majoritet av landsryttarna det "ringare skyttetyget"

Enligt reglementet så skulle de kungliga fanorna och adelsfanorna i sin helhet vara beväpnade med lans. Landsryttarna fanorna skulle ha sina tre första led beväpande med lans medans de kvarvarande 12 leden bar spjut. Alla skulle ha svärd eller värja, ett eller flera sadelrör(hjullåspistoler) och adelsfanorna och de kungliga fanorna ryttarhammare. Vissa fanor hade även "långa rör" dvs hjullås karbiner.

I praktiken så var det endast hovfanan och Blanka ryttarna som var rustade som lansiärer. Resten av kavalleriet stred som pistoljärer och använde sig svärd och pistol och eventuellt karbiner om de hade sådana.

Formationer och taktik på slagfältet:
De svenska ryttarna stred i djupa formationer efter tyska förebild, fanans "slaktordning" ställde upp på 15 ryttares bredd och 15 ryttares djup, den sista roten på 15 ryttare kunde användas för att antingen gör fanan djupare eller bredare.

På slagfältet så formerades de olika fanorna i "treffen/ träffar" dvs linjer. Vid tex Axtorna så ställde kavalleriet upp i 3 "träffar" om vardera 5 fanor.
Fanorna stred som självständiga enheter med avstånd/luckor mellan sig oc de andra fanorna i "träffen". Dessa luckor verkar i allmänhet ha varit så breda att ett eller två kvarter (60 ryttare) kunde passera igenom dem.

Lansiärerna stred med klassiska kavallerichocker på samma sätt som medletidens riddare.

"Pistoljärer" är det samlingsnamn jag valt att ge de olika former av pistol beväpnat kavalleri i svensk tjänst.
Bilagor
Rusttjanst_ryttare.JPG
Rusttjanst_ryttare.JPG (77.08 KiB) Visad 9286 gånger
ryttare2.jpg
ryttare2.jpg (63.28 KiB) Visad 8957 gånger
Senast redigerad av 1 Kapten_Gars, redigerad totalt 9 gånger.

Användarvisningsbild
Kapten_Gars
Medlem
Inlägg: 3112
Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
Ort: Göteborg

Inlägg av Kapten_Gars » 9 april 2004, 08:37

SolitaryMan skrev:Kapten_Gars,

Ett par frågor:

"Slaktordningen" - vet du något om etymologin bakom begreppet? Har det faktiskt att göra med "slakt" eller är det en förvanskning av t.ex. "Slagordning"?

På bilden står det att skytten är utrustad med Svamplåsmusköt. Tror inte jag känner igen den beteckningen sen tidigare. Vet något mer om den?

/Martin
Har bar altie att tillägg till Lindirs utmärkta genomgång av slakt/slag. Nästa all militär terminologi i sverige på 1500-talet kom ifrån tyskland men "försvenskades" på olika sätt. Chefen för en fänika var hövitsmanen (hauptman) medans chefen för en fana var ryttmästare (rittmeister) osv.
Så "slaktordning" är en försvewnskning av ett tyskt ord, alternativt byggt av av två försvenskade tyska ord dvs "schlacht" och "ordnung".

Svamplåset verkar ha varit en nordisk företelse, istället för att som i luntlåset ha en brinnade (glödande) lunta som antände krutet så hade svamplåset en bit fnöske (svamp) som antändningsmedel.
Under 1500-talets förat hälft så var lunta dyrt och något ovanligt i sverige pga en begränsad egen produktion. Att göra lunta krävde dessutom en del av de kemikalier som också behövdes till krut tillverkningen.
Luntan förbrukades också i rätt hög takt så fort den var tänd.

Men fnöske och svamp var lätt att få tag i i det skogsklädda sverige, alltså blev svamplåset en behändig lösning.

Senare så gjrode problemen med lunta att man i sverige tog fram ett tidigt flintlås det sk snapplåset. Problemet var att snapplåset var rätt ömtåligt och inte särskilt soldatsäkert så GIIA valde att satsa på luntlåsmusköter istället.

/Daniel

Varulv
Medlem
Inlägg: 2940
Blev medlem: 3 april 2004, 08:38
Ort: Norge/Norway

Inlägg av Varulv » 11 april 2004, 14:42

Fascinerende... ufattelige fascinerende. Det er forresten ikke overraskende å noter seg Erik XIVs klager på uvilligheten til å bruke lanse under kamp dersom det var under 1550-1600 perioden en seig og langvarig debatt om hvilken våpen man skulle ment seg tjent med i kavalerisammenstøt, lansen eller pistolen. Under de franske hugenotskrigene i 1562-1598 hvor slagene mer var massive kavalerisammenstøter i møljesslåssmål enn rigide infanterikamp mellom formasjoner var det sett kamp hvor lansen og pistolen skulle ha vekslende hell mot hverandre selv om "reiters" hadde en avgjørende rolle på St. Denis 1567 og Jarnac 1569. Pistolerne eller "reiters" foretrakk jo å bruke pistol som kunne hamret seg gjennom harnisk eller pansring på sårbare felter og under nærkamp siden da var pistolen foretrukket fremfor blankt stål kavaleri mot kavaleri. Så sent som i 1597 triumfert pistolen formidabelt over spanske lansenerne på Tournhout og det kan være hvorfor de svenske rytterne valgt pistolen fremfor lansen- selv om de ble forskrekket over den polske vanen ved å droppet deres skrøpelige lansen for umiddelbar aggressive angrep med blankt stål i 1605 på Kirkholm.

"Langa rör" og "sadelrör" tilhøre begge definisjonen pistol utenfra våpenteknologiske basis, det som utgjorde forskjell var lengde på deres løp og om mulig utseende- en "sadelrör" skulle være omlagt 30 cm langt mens en "langa rör" vil være mer enn 65 cm langt. Felles for dem var bruk av hjullås som var ikke billig å anskaffet seg på samme måte som luntelås og heller ikke var enkelt å tar i bruk tross umiddelbar bruk ved avtrekk uten advarsel, jeg hadde lest at et attentatsforsøk med en hjullåspistol endet med at attentatsmannen fikk hånden ødelagt mens offeret nært fikk skjegget svidde av- pistolen eksplodert fordi det var for mye krutt.

Taktikk som brukes av pistolerne under strid med kavaleri kan ikke ansees som karakollen i praksis som ellers brukes om anslag mot infanteri gruppert i firkanter i defensive formål selv om det hadde hendt bruk av karakollen mot kavaleri som da var i en defensiv rolle, i fakta etter en artikkel fra USA var kohesjon i massive sammenstøt, disiplin og effektiv ildgiving sentral i kampene og det hendt at de rir rett gjennom om bak fienden og skyter disse i rygg der vernet var tynt ( foran på en kyrassier kunne pansringen være skuddsikker ). "Reiters" hadde deres vekt på deres krigeryrke på hestene som var billigere og derettere lettere å tar vare på, disse ofte gikk meget langt på å beskytter deres hester mot trusler, til og med nektet å slåss om de anså det for farefullt for deres ridedyr- da man hadde startet praksiset med å skyter ned hester og demobilisert deres fiender var det nok også begynnelsen på slutten for "reiters" dersom det åpnet for pistolerne av mer rikere bakgrunn som kunne ha råd til erstatning. Da Gustav 2. Adolf støttet på Papperheims "svarte rytterne" i 1631 var reiters fra 1565 på Axtorna bare en minne.

Kanskje de kunne opplyser meg om karakollen egentlige var brukt som taktikk mellom kavaleri enda jeg stadige støttet på antydninger om slik bruk for perioden 1500-1700?

Användarvisningsbild
Perra
Medlem
Inlägg: 1762
Blev medlem: 8 maj 2004, 13:14
Ort: Vintergatan, ta till höger när det blinkar!

Inlägg av Perra » 7 juni 2004, 23:46

Tänkte här ta upp "diskussionen" som påbörjats i en annan tråd.

Visst är det så att Erik haft fiender, i synnerhet Johan. I samband med avsättandet var det ett propagandamakande utan like. Även efter fanns förstås anledning att dra hans namn i smutsen, men jag förstår inte hur två författare, den här Barkman, och Andersson, kan så totalt skilja sig från varandra. Så här skriver Andersson.
I slutet av oktober låg Erik med sin här utanför Halmstad. ännu kunde årets motgångar vändas i framgång. i början av novemnber började beskjutningen. En stormning försöktes men slogs tillbaka, och ännu en gång kom den hårda verkligheten i vägen för konungens planer: de grova kanonerna hann ej fram i tid. hans soldater var ej härdade nog att stå ut med ett senhöstfälttåg och deras utrustning tycktes ha varit otillräcklig. Det blev den vanliga följden: sjukdomar började rasa, och den avgång de åstadkom var större än den striderna medförde. Rykten började gå att den danske kungen var i antågande med sin här. påfrestningen för den debuterande fältherrens nerver var svår och stod ej rycken.

Den 6 november avgav konungens råd 'som med Hans kongl. Maj:t voro tillstädes för Halmstad' ett rådslag, ur vilket man dunkelt kan avläsa att något märkligt hade hänt med konungen. Det syntes dem ingen del råd vara, på den ed och trohet som de konungen äro skyldige, att denne i egen kunglig person skulle längre bliva där, utan hellre draga in över gränsen åt sverige igen, i synnerhet som där uti lägret en trång, orenlig och obekvämlig ort för honom och han ej heller kan bekomma den del till victualie och traktering som han med rätta bör hava. Dessutom är också att betänka hur olägligt det skulle vara om den danske kungen komme med en svår krigsmakt och man skulle upprycka i hast och konungen då själv voro tillstädes, 'där man då måste övergiva både skytte, arkli och annat och akta och bliva hos hans kongl. maj:t, som ock allermest anliggendes är störste makt uppå ligger'.

I lägret skulle man förge,'som ock i sanning är', att kungen i polen med greven av Tenczynski, som han med det första måste avfärda. Vad ligger bakom detta unika aktstycke? Befälhavarna satte med full lojalitet sin auktoritet bakom konungens brådstörtade avresa. De motiverade den med hänsyn till hans kungliga höghet och majestät, för vilken varken lägerlivets besvärligheter eller situationens risker lämpade sig. infö soldaterna framfördes lämpliga svepskäl; inför konungen sådana resonemang som kunde gå i lås med hans uppfattning av sitt kall, åtminstone nödtorftigt.

Men detta var ingen motivering för en fältherre och krigare, som själv ställde så höga krav på sina män. Man kan söka anledningen till konungens flykt på många håll, rent psykologiskt; ett utbrott av fysisk feghet, som han inte kunde bemästra, stark ängslan för att ta ansvaret första gången ett stort avgörande kunde väntas, ett fullkomligt nervsammanbrott efter ett halvårs våldsamma påfrestningar, med ett ord ett plötsligt uppgivande av självkontrollen, av samma slag som vid vadstenabullret och sedermera de ödesdigra majdagarna i Uppsala 1567.

Vi kan inte veta det; kanskevar också rådgivarnas skäl - och Eriks uppfattning övertygande för honom, ehuru det förefaller oss omöjligt; kanske kunde en sådan motivering med hänsyn till Eriks uppfattning av sitt kungliga ämbetes höghet räcka för hans medvetande. Men det kan nämnas, att Erik ett par veckor senare från Orreholmen rekviderade Antonius Nederländare till sig, eftersom han ingen apotekare hade hos sig: kanske menade han att jämvikten mellan de vätskor, som enligt tidens uppfattning reglerade människans hälsotillstånd, var rubbad och behövde återställas.

Ingvar Andersson Erik XIV sid 98,99
Lång haranga att kasta upp på ett forum, ber om ursäkt för det.
Det förefaller mig osannolikt att detta är så osant att han aldrig ens skulle ha lämnat Halmstad, anledningen däremot, kan vi alla inklusive herr Andersson spekulera kring i all evighet.
Vad säger du? kom ihåg att det inte är dig jag ifrågasätter. Men vem är Barkman?

Användarvisningsbild
Kapten_Gars
Medlem
Inlägg: 3112
Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
Ort: Göteborg

Inlägg av Kapten_Gars » 8 juni 2004, 00:48

Bertil C:son Barkman war Major vid Svea Livgarde och en skicklig krigshistoriker som hade en mer kritisk syn på saker och ting än många samtida krigshistoriker. Han gjorde en hel del av grovabetet till Generalstabens Axtorna studie ifrån 1926 och skrev sedan flera dlear av Svea Livgardes regmentshistoria. Dessa delar går långt utanför ramarna för ren regmentshistorik och är i själva verkan några av de bästa käloorna för krigföringen 1560-1632. Barkman korigerade många av fel som gjordes i Genralstaben verk "Sveriges krig 1611-1632".

Hans beskrivning av det militära förloppet under Nordiska 7-års kriget är den bästa och mest detaljerade studien av det kriget på svenska ännu idag. Kalrsyn, god källkritik och bredd i källorna är kännetecken för Barkmans historieskrivning. Dessutom så väjer han inte för detaljer som är föga smickrande för svensk sak eller som ifråga sätter omhuldade myter om den svenska krigsmakten.

I grund och botten så beskriver Andersson och Barkman samma händelser, skillnaden är att Barkman åter ger de militära fakta, dvs att hela hären skulle lämna Halmstad. Faktum är att delar av svenska armen började omgruppera redan under den 6:e Nov. i syfte att förbereda avmarschen. Man var nästan marschklara den 8:e men pga div förseningar så försenades avmarschen till natten den 9:e.

Detta utelämnar Andersson(om han var medveten om det?) och han broderar istället ut sin beskrivning med en massa psykologiserande som jag är mycket tveksam till om det finns stöd i källorna för. Snarare så ser det för mig ut som om Andersson har bestämt sig för hur Erik var till sätt och person och där efter förklarar hans handlingar utifrån det.
Jämfört med hur andra monarker agerade i likande situationer så framstår inte Eriks agerande som särskilt konstigt, det blir avvikande först när man jämför med de senare svenska krigarkungarna.

Ger Andersson några hänvisningar till källor som stöder hans psykologiska förklarings modell av Eriks agerande?
Finns det något som tyder på att Andersson var medveten om de rent militära förhållandena och den påföljande reträtten?

Jag tro att Erik XIV och historieskrivnignen om hans tid skulle må bra av en ny berarbetning med moderna metoder och synsätt. En intressan tom än något rörig bok med en nya och i mina ögon mer öppen och fräsch syn på Erik är "Kung Erik av Folket" som vågar göra avsteg från Anderssons version och ta fram Erlanders arbete i ljuset igen.
Mvh
Daniel

Användarvisningsbild
Perra
Medlem
Inlägg: 1762
Blev medlem: 8 maj 2004, 13:14
Ort: Vintergatan, ta till höger när det blinkar!

Inlägg av Perra » 8 juni 2004, 11:25

Min uppfattning är att andersson är väl insatt i sakerna och har använt en mängd källor. Till just det kapitlet jag citerde står det, Stilles, Generalstabens, Silfverstolpes och Nordströms tidigare anförda arbeten, Det nordiska sjuårskrigets historia I (1879), samt en rad brev och raporter från olika människor, bland annat Nils Gyllenstierna.

Nya böcker är alltid bra att det kommer, men för det blir inte allt i de gamla osanning.

Användarvisningsbild
Kapten_Gars
Medlem
Inlägg: 3112
Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
Ort: Göteborg

Inlägg av Kapten_Gars » 8 juni 2004, 21:45

Har gått igenom Stille och de olika Generalstabsverken som berör Halmstad fälttåget (med undantag av "Karl XII på slagfältet" som kanske behandlar färltåget i sin beskrivning av utvecklingen fram till K12) och ingenstans kan jag hitta något som stöder Anderssons psyklogiska beskrivning av Erik, inte heller i Westlings sedan länge inaktuella verk om 7-årskriget finns någon sådant stöd. (Westlings forskning var fö. inaktuell redan när Andersson skrev sitt verk).

Betyder detta att Andersson där med har fel? Nej, inte automatiskt däemot så är det iaf för mig rätt iögon fallande hur han unviker att beskriva de militära faktorerna som påverkade Erik's och den svenska härens handlingar under November. Att en monark och statschef lämnar en krigsksådeplats kan inte automatiskt tas som feghet på det sätt som Andersson verkar göra. Exemplevis så lämnade Gustav Adolf vid flera tillfällen Preussen under pågående krig för att sköta om staten Sveriges affärer i Stockholm och på andra platser. Dessa resor företogs i allmänhet när de stora operationerna avbrutits eller skulle avbrytas precis som i fallet med Eriks avresa. Innebär detta att GIIA ´led av fysisk feghet?
Mvh
Daniel

Användarvisningsbild
Perra
Medlem
Inlägg: 1762
Blev medlem: 8 maj 2004, 13:14
Ort: Vintergatan, ta till höger när det blinkar!

Inlägg av Perra » 8 juni 2004, 22:44

Gustav II Adolf var en ynkrygg! :lol: naturligtvis inte.

Men jag tycker att Andersson förklarar att de militära omständigheterna var allt utom bra. Och tycks inte heller ta för givet att Eriks avresa, för en sådan förekom åtminstone, berode på psykologiska besvär. men han antar det, och framhåller exemplet med läkaren som några veckor senare bsökte honom. Ett nervöst sammanbrott av en psykiskt skör personlighet i samband med sådana påfrestningar är ett logiskt antagande. Även om man inte med säkerhet kan fastslå att det är orsaken, vilket han heller inte gör. Folk har ständigt nervösa sammanbrott för långt mindre påfrestningar nuförtiden...

Användarvisningsbild
Kapten_Gars
Medlem
Inlägg: 3112
Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
Ort: Göteborg

Inlägg av Kapten_Gars » 8 juni 2004, 23:21

Perra skrev:Gustav II Adolf var en ynkrygg! :lol: naturligtvis inte.

Men jag tycker att Andersson förklarar att de militära omständigheterna var allt utom bra. Och tycks inte heller ta för givet att Eriks avresa, för en sådan förekom åtminstone, berode på psykologiska besvär. men han antar det, och framhåller exemplet med läkaren som några veckor senare bsökte honom. Ett nervöst sammanbrott av en psykiskt skör personlighet i samband med sådana påfrestningar är ett logiskt antagande. Även om man inte med säkerhet kan fastslå att det är orsaken, vilket han heller inte gör. Folk har ständigt nervösa sammanbrott för långt mindre påfrestningar nuförtiden...
Hmm, jag tycker nog att Andersson redan från början riktar in sig på en psyklogisk förklaring
....påfrestningen för den debuterande fältherrens nerver var svår och stod ej rycken
.

Stora delar av resten av stycket du citerar handlar i mina ögon om att förkasta de militära orsakerna som ej godtagbara
Men detta var ingen motivering för en fältherre och krigare, som själv ställde så höga krav på sina män.
Att Erik inte precis var Lejonet från norden när dett gällde att ta fysiska risker i krig är vi nog ense om. Men som jag reda påpekat så var han inget unikum på den punkten. Faktum är att genom sitt agerande vid Botkyrka så är han den ende västeuropeiske monarken som under 1560-talet riskera sitt liv på slagfältet.
Skall man söka ett tillfällen att kritisera Eriks handlingar ur mod synpunkt så är nog hans betydligt mer märkliga reträtt före Axtorna värd att granskas. Men även här så fligger agerandet rätt mycket i linje med hur hans samtida kollegor agerade även om man kan undra varför han behövde ta med sig en så ansenlig eskort. (Utöver drabantkåren 1000 man fotfolk och Sveriges bäst utrustade och beridna rytttare, 600 stycken allt som allt.)

Hade Erik varit den bräckliga och svaga gestalt som Andersson antyder så borde han nog brutit ihop vid Botkyrka också.
ERiks psykiska ohälsa spelade nog in i hans agerande men det är omöjligt att ställa en mer exakt diagnos så här långt efteråt.
I Erik så blandades nog glanskap och genialitet, goda och dåliga sidor till en komplicerad och känslig/explosiv blandning mer än i någon annan kung. Johan III's och Karl IX's sjukdoms mönster var mer stabila och entydiga men så var också deras gåvor och förmåga avservärt mindre.
/Daniel

Skriv svar