Stefan skrev:Lars Ericsson gör väl ungefär samma fel som jag gör ibland i någon mån:
förväxlar tiden säg innan 1620 med säg efter 1630.
Utrustningen ungefär densamma ja på bägge sidor. Infanteriets taktik ändras, och misstänker jag, viss teknikutveckling på muskötsidan som tillåter högre eldhastighet.
Vidare, där nånstans/något senare börjar bajonetten komma allmänt i bruk, inte lika effektiva som pikar som försvar mot rytterichock men som utökar infanteriets eldkraft.
Hertigarna av Oranje, GustavIIAdolf, mfl utvecklar bla bättre infanteriuppställningar, där ett väldisciplinerad, väl utrustat och välövat infanteri kan numera hålla ett ihållande salveld, närapå som ett enda jättestort maskingevär. Vilket är det som Englund försöker beskriva.
Och där och då blir även den mest överlägset skickliga rytteriet plötsligt föråldrad om de ger sig in i chock på öppet fält mot dylika infanteriregementen, dessutom understödda av fältkanoner...
Eldhastigheten hos musköten ökar inte förrän flitlåset blir mer spritt runt 1700 och den verkliga ökningen sker först i mitten av 1700-talet är man inför laddstakar i järn istället för de gamla i trä. Bajonetten dyker också upp i användbar form runt 1700.
Den svenska salvelden gick ju ut på att hela förbandet gav eld samlat i en ellet två salvor och kom till enbart för att möta hotet från de polska hussarerna. Holländarn sköt ledvis eld, ett system som visat sig vara fullständigt otillräckligt under krigen i Livland och Ryssland. (Där svenskarna använde sig av nederländsk taktik)
Man skall komma ihåg att vid Warszawa så anföll polackerna det svenska kavalleriet, inte infanteriet och vissa delar av Englunds stridsberättelse går inte ihop med skisser och skriftliga redogörelser som lämnats av ögonvittnen. Jag hade verkligen velat se en notförteckning på just den delen eftersom uppgifterna i källorna är så motstridiga.
Mvh
Daniel