Enligt min mening bör man skilja mellan "plundring" å ena sidan och "kontribution", "rekvisition" och andra dylika termer å den andra. Dels därför att det historiskt sett finns en skillnad, dels därför att om man använder begreppet "plundring" om alltsammans finns det inga lämpliga termer kvar för exempelvis rysshärjningarna på ostkusten 1719 - eller för den delen för svenska härjningståg i Skåne på 14-, 15- och 1600-talen. Allt smälter samman i en enda smet om man inte bibehåller den faktiska skillnad som finns i ordens egentliga betydelse.CRS skrev:Fast oavsett hur det gick till så innebar ju faktiskt leva av landet att man utplundrade den befolkning vars krigsmakt man bekrigade. Sedan kan man ju diskutera om VARJE stad eller by som hamnade under kontribution eller vad man nu önskar kalla fenomenet, blev utsatt för "plundring", övervåld och penalisering. Vi kan i varje fall konstatera att det polska fälttåget under stora nordiska kriget till en stor del skedde med avsevärt mycket våld.
vilka skötte logistiken på bästa sätt under nordiska kriget?
Visst var kriget oftast en olycka för de berörda landskapen. Men vi måste ändå skilja på kontributionssystemet - såvida den genomfördes - och ren och mer eller mindre avsiktlig plundring som i praktiken medförde brand och mord och allmän förödelse - även om ödeläggelsen inte ingick i armens dagorder. (till saken hör att armens dagorder ibland var just förödelsen - antingen för att förmå fienden till fredsunderhandlingar - tex rysshärjningarna 1719 - eller helt enkelt för att beröva dem skatteunderlag - exemplum flera av de ömsesidiga sv-da infall i grannlandskapen - så även den unge GIIA fick öva sig med det - han skrev hem att vi får härja, bränna och mörda helt ostörda precis som vi behagar...)
Och vi vet att kontribution utvecklades mer och mer, eftersom armeerna blev ju hela tiden större och större - och de berörda trakterna inte alls mer och mer förödda!
Det är helt riktigt att som flera påpekade att logistiken utvecklades inom så gott som alla armeer, hjälpta därtill av de allt bättre vägarna och broarna - men det är alltså inte hela svaret. Kompletteringen för svaret är just kontributionssystemet.
Vidare, en liten anmärkning. Det är flera som hänvisar till Creweld som skrev mycket och bra om armeernas försörjning där volymen är inte alls ammo och krigsmateriel som man tänker i första ögonblicket - utan livsmedel och foder åt hästarna. Poängen är dock att andra författare hade delvis andra teorier, så häng er inte till 100% på vad han säger.
Läste en smula militärhistoria för ett par år sedan. Tyvärr, mitt minne nuförtiden mycket sämre än det var innan jag blev utbränd, så vilka de andra teoretikerna var och vari skiljelinjen gick minns jag ej - men de fanns och den gick.
Och vi vet att kontribution utvecklades mer och mer, eftersom armeerna blev ju hela tiden större och större - och de berörda trakterna inte alls mer och mer förödda!
Det är helt riktigt att som flera påpekade att logistiken utvecklades inom så gott som alla armeer, hjälpta därtill av de allt bättre vägarna och broarna - men det är alltså inte hela svaret. Kompletteringen för svaret är just kontributionssystemet.
Vidare, en liten anmärkning. Det är flera som hänvisar till Creweld som skrev mycket och bra om armeernas försörjning där volymen är inte alls ammo och krigsmateriel som man tänker i första ögonblicket - utan livsmedel och foder åt hästarna. Poängen är dock att andra författare hade delvis andra teorier, så häng er inte till 100% på vad han säger.
Läste en smula militärhistoria för ett par år sedan. Tyvärr, mitt minne nuförtiden mycket sämre än det var innan jag blev utbränd, så vilka de andra teoretikerna var och vari skiljelinjen gick minns jag ej - men de fanns och den gick.
Senast redigerad av 1 Stefan, redigerad totalt 22 gånger.
Ja det kanske det finns en poäng i. Men man får å andra sidan inte med hjälp av en teknisk terminologi dölja vad som faktiskt ligger bakom begreppen. Kontribution kan ju låta fint i teorin, men fungerade för det mesta inte utan blodspill, plundring, mordbrand och tårar ändå.
Och att det blev så betyder inte bara att den polska befolkningen var "dum" nog att inte samarbeta med de svenska kontributionsmyndigheterna, utan att de faktiskt hamnade i en omöjlig situation där de antingen kom att betala till svenskarna eller sachsarna och sedan kunde vänta sig repressalier från den sida som de inte betalade till... I svensk logik innebar en utebliven kontribution att de polacker som inte betalade "stödde" August, och därför förtjänade en straffexpedition. Medan å andra sidan om samma polacker betalade kontribution till svenskarna, de kunde förvänta sig vedergällning från den kung de svurit lydnad - August.
Och att det blev så betyder inte bara att den polska befolkningen var "dum" nog att inte samarbeta med de svenska kontributionsmyndigheterna, utan att de faktiskt hamnade i en omöjlig situation där de antingen kom att betala till svenskarna eller sachsarna och sedan kunde vänta sig repressalier från den sida som de inte betalade till... I svensk logik innebar en utebliven kontribution att de polacker som inte betalade "stödde" August, och därför förtjänade en straffexpedition. Medan å andra sidan om samma polacker betalade kontribution till svenskarna, de kunde förvänta sig vedergällning från den kung de svurit lydnad - August.
I just det aktuella fallet, om det var en stor skillnad mellan försörjningsättet i Väst- resp Osteuropa tycks Creveld dock stå på en god grund. C. anför bland annat brev från Marlborough, som jag själv har möjlighet att kontrollera. I ett sådant brev, från juli 1704, till en utsänd styrka står således (fritt översatt): Det jag önskar ni ska göra för närvarande är att samla all spannmål som går att finna i de omgivande byarna och transportera den till nämnda stad..., utan att ta hänsyn till några skyddsbrev... Eller till en stad vars ledning vägrat ta emot nämnda detachement (fritt översatt): Detta detachement... har order att samla in all spannmål som går att finna i staden och dess omgivningar för att baka bröd åt armén. Jag förväntar mig att ni hjälper till på alla sätt.Stefan skrev:.
Vidare, en liten anmärkning. Det är flera som hänvisar till Creweld som skrev mycket och bra om armeernas försörjning där volymen är inte alls ammo och krigsmateriel som man tänker i första ögonblicket - utan livsmedel och foder åt hästarna. Poängen är dock att andra författare hade delvis andra teorier, så häng er inte till 100% på vad han säger.
Läste en smula militärhistoria för ett par år sedan. Tyvärr, mitt minne nuförtiden mycket sämre än det var innan jag blev utbränd, så vilka de andra teoretikerna var och vari skiljelinjen gick minns jag ej - men de fanns och den gick.
Det må så vara, men man bör kalla en tjur för "tjur" och en ko för "ko" - fast de på många sätt är mycket lika. Civilbefolkningen fick säkert sitta i mellan, men kontributionssystemet var fullt accepterat:CRS skrev:Ja det kanske det finns en poäng i. Men man får å andra sidan inte med hjälp av en teknisk terminologi dölja vad som faktiskt ligger bakom begreppen. Kontribution kan ju låta fint i teorin, men fungerade för det mesta inte utan blodspill, plundring, mordbrand och tårar ändå.
Och att det blev så betyder inte bara att den polska befolkningen var "dum" nog att inte samarbeta med de svenska kontributionsmyndigheterna, utan att de faktiskt hamnade i en omöjlig situation där de antingen kom att betala till svenskarna eller sachsarna och sedan kunde vänta sig repressalier från den sida som de inte betalade till... I svensk logik innebar en utebliven kontribution att de polacker som inte betalade "stödde" August, och därför förtjänade en straffexpedition. Medan å andra sidan om samma polacker betalade kontribution till svenskarna, de kunde förvänta sig vedergällning från den kung de svurit lydnad - August.
"§ 165. Contributions.
Instead of the custom of pillaging the open country and defenceless places, another mode has been substituted, which is at once more humane, and more advantageous to the belligerent sovereign — I mean that of contributions. Whoever carries on a just war has a right to make the enemy's country contribute to the support of his army, and towards defraying all the charges of the war. Thus, he obtains a part of what is due to him; and the enemy's subjects, by consenting to pay the sum demanded, have their property secured from pillage, and the country is preserved. But a general who wishes to enjoy an unsullied reputation, must be moderate in his demand of contributions, and proportion them to the abilities of those on whom they are imposed. An excess in this point does not escape the reproach of cruelty and inhumanity: although there is not so great an appearance of ferocity in it as in ravage and destruction, it displays a greater degree of avarice or greediness. Instances of humanity and moderation cannot be too often quoted. A very commendable one occurred during those long wars which France carried on in the reign of Louis XIV. The sovereigns, seeing it was their mutual interest as well as duty to prevent ravage, made it a practice, on the commencement of hostilities, to enter into treaties for regulating the contributions on a supportable footing: they determined the extent of hostile territory in which each might demand contributions, the amount of them, and the manner in which the parties sent to levy them were to behave. In these treaties it was expressed, that no body of men under a certain number should advance into the enemy's country beyond the limits agreed on, under the penalty of being treated as freebooters. By such steps they prevented a multitude of disorders and enormities, which entail ruin on the people, and generally without the least advantage to the belligerent sovereigns. Whence comes it that so noble an example is not universally imitated?
§ 166. Waste and destruction.
If it is lawful to take away the property of an unjust enemy in order to weaken or punish him, (§§ 161, 162), the same motives justify us in destroying what we cannot conveniently carry away. Thus, we waste a country, and destroy the provisions and forage, that the enemy may not find a subsistence there: we sink his ships when we cannot take them or bring them off. All this tends to promote the main object of the war: but such measures are only to be pursued with moderation, and according to the exigency of the case. Those who tear up the vines and cut down the fruit-trees are looked upon as savage barbarians, unless when they do it with a view to punish the enemy for some gross violation of the law of nations. They desolate a country for many years to come, and beyond what their own safety requires. Such conduct is not dictated by prudence, but by hatred and fury.
§ 167. Ravaging and burning.
On certain occasions, however, matters are carried still farther: a country is totally ravaged, towns and villages are sacked, and delivered up a prey to fire and sword. Dreadful extremities, even when we are forced into them! Savage and monstrous excesses, when committed without necessity! There are two reasons, however, which may authorize them, — 1. the necessity of chastising an unjust and barbarous nation, of checking her brutality, and preserving ourselves from her depredations. Who can doubt that the king of Spain and the powers of Italy have a very good right utterly to destroy those maritime towns of Africa, those nests of pirates, that are continually molesting their commerce and ruining their subjects? But what nation will proceed to such extremities merely for the sake of punishing the hostile sovereign? It is but indirectly that he will feel the punishment: and how great the cruelty, to ruin an innocent people in order to reach him! The same prince whose firmness and just resentment was commended in the bombardment of Algiers, was, after that of Genoa, accused of pride and inhumanity. 2. We ravage a country and render it uninhabitable, in order to make it serve us as a barrier, and to cover our frontier against an enemy whose incursions we are unable to check by any other means. A cruel expedient, it is true: but why should we not be allowed to adopt it at the expense of the enemy, since, with the same view, we readily submit to lay waste our own provinces?
The czar Peter the Great, in his flight before the formidable Charles the Twelfth, ravaged an extent of above fourscore leagues of his own empire, in order to check the impetuosity of a torrent which he was unable to withstand. Thus, the Swedes were worn down with want and fatigue; and the Russian monarch reaped at Pultowa the fruits of his circumspection and sacrifices. But violent remedies are to be sparingly applied: there must be reasons of suitable importance to justify the use of them. A prince who should, without necessity, imitate the czar's conduct, would be guilty of a crime against his people: and he who does the like in an enemy's country, when impelled to it by no necessity, or induced by feeble reasons, becomes the scourge of mankind. In the last century, the French ravaged and burnt the Palatinate.2 All Europe resounded with invectives against such a mode of waging war. It was in vain that the court attempted to palliate their conduct, by alleging that this was done only with a view to cover their own frontier: — that was an end to which the ravaging of the Palatinate contributed but little: and the whole proceeding exhibited nothing to the eyes of mankind but the revenge and cruelty of a haughty and unfeeling minister."
Vattel, E., The law of nations (1758)
Eller från Haag (II) 1899:
"Article 52
Neither requisitions in kind nor services can be demanded from communes or inhabitants except for the necessities of the army of occupation. They must be in proportion to the resources of the country, and of such a nature as not to involve the population in the obligation of taking part in military operations against their country.
These requisitions and services shall only be demanded on the authority of the Commander in the locality occupied.
The contributions in kind shall, as far as possible, be paid for in ready money; if not, their receipt shall be acknowledged. "