hade ljesnakatastrofen 1708 ngn större betydelse....
Danmark först och Ryssland se'n var naturligtvis en klar möjlighet. Svenska flottan hade förvisso försvagats efter 1710, men ryssarna hade en kvardröjande stor respekt för den svenska örlogsflottan. Så under förutsättning att den danska flottan inte längre var ett hot skulle den svenska åter konna spela herre i Östersjön. När man efter Karl XII:s död tänkte sig en fortsättning av kriget genom en landstigning vid S:t Petersburg. Man tänkte sig den gången hjälp från engelska flottan, väl delvis för att samtidigt kunna hindra härjningar på svenska kusten. Det man oroade sig för var knappast den ryska örlogsflottan, utan skärgårdsfartygen.
Den berömda landstigningen "i nejden af St Pettersbourgh" som var på tapeten under hela 1700-talet; det var ju Tolls plan och Gustav III:s fantasi inför kriget med Ryssland 1788. Föresten såg jag i några handlingar i RA häromdagen att Axel von Löwen, den gamle karolinen, redan någon gång på 1730-talet förutspådde att Finlands säkerhet skulle bestå i en befäst hamn utanför Helsingfors - en idé som i allmänhet brukar tillskrivas Augustin Ehrensvärd en tid senare.Ben skrev:Danmark först och Ryssland se'n var naturligtvis en klar möjlighet. Svenska flottan hade förvisso försvagats efter 1710, men ryssarna hade en kvardröjande stor respekt för den svenska örlogsflottan. Så under förutsättning att den danska flottan inte längre var ett hot skulle den svenska åter konna spela herre i Östersjön. När man efter Karl XII:s död tänkte sig en fortsättning av kriget genom en landstigning vid S:t Petersburg. Man tänkte sig den gången hjälp från engelska flottan, väl delvis för att samtidigt kunna hindra härjningar på svenska kusten. Det man oroade sig för var knappast den ryska örlogsflottan, utan skärgårdsfartygen.
Löwens plan var äldre än så. Den var ett resultat av undersökningar han igångsatt nästan direkt efter freden i Nystad. Hans stora betänkande inlämnades till riksdagen 1723. I det talades om en stor gränsfästning vid Fredrikshamn och sedan en befäst hamn vid Helsingfors, vilken skulle utgöra samlingspunkt för armé och flotta.
Arméns och flottans intima sammarbete var och är väl fortfarande en väsentlig förutsättning för ett lyckat krigståg. Hattarnas krig (1741-43) försvårades i sitt utförande från svensk sida av just en oförmåga att koordinera arméns och flottornas rörelser, ja så pass att generalen en chef i Finland och amiralerna trotsade varandras bedjanden och order. Och från Sthlm gav regeringen motsägelsefulla förhållningsorder. Lewenhaupt hade ju för sin fantasirika kampanj mot St Petersburg tänkt gå med armén längs med havet för att kunna säkras i flanken av skärgårdsflottan - och allt hans underhåll fördes på vattnet. Men flottornas chefer hade ingen plikt att blint följa Lewenhaupt order och företaget misslyckades; när flottan pga sjukdomar tvingades dra sig tillbaka, nödgades Lewenhaupt följa efter.
Detta var nu ett vanligt förhållande under 1700-talet. Julian S Corbett har uppmärksammat fenomenet i sitt monumentala verk om Sjuårskriget, och hävdar att britternas framgångar under detta till mycket berodde på en förmåga till sammarbete mellan flotta och armé, och att Frankrikes (och Sveriges!) motgångar under samma krig berodde på att man inte hade lyckats med samma sak.
Detta var nu ett vanligt förhållande under 1700-talet. Julian S Corbett har uppmärksammat fenomenet i sitt monumentala verk om Sjuårskriget, och hävdar att britternas framgångar under detta till mycket berodde på en förmåga till sammarbete mellan flotta och armé, och att Frankrikes (och Sveriges!) motgångar under samma krig berodde på att man inte hade lyckats med samma sak.